Ibland är ensamheten bedövande och det blir smärtsamt uppenbart att kvällen kommer förvandlas till ett projekt i att hålla sig ovanför ytan. Ikväll är en sån “ibland” och kvällen har inte ens börjat. Jag önskar jag fick beskriva allting. Nu. Ibland vill jag skrika ut allting till vem som än går förbi men för det mesta så är jag tyst och känner hur min vänstra arm domnar av. Den gör det när jag mår dåligt och inte riktigt kan gråta.

Börjar mina bilder på utdöda städer bli tråkiga? Börjar mitt sätt att skriva på att bli enformigt? Jag bara frågar.

Igår förklarade jag att jag inte kunde skriva längre, att jag var inne i en period då inget kom ur mig. Bara timmar efter att jag sagt det så var det som att jag knappt kunde vänta med att hitta en bit papper innan jag började skriva.

Den låt jag spelat mest idag har varit Milton Jacksons Cycles. Den betyder mycket för mig, jag brukar beskriva den som “grävande”, om jag får möjigheten att katalogisera den med ett ord. Den är som de där dagarna då man tänker sönder saker, man förstör känslor och erfarenheter genom att mala dem genom huvudet om och om igen.

Jag minns när jag hörde den första gången, jag grät. Den spelades i en av Digweeds radioshower. Jag satt på sängkanten när jag bodde på Gluntens Väg och grät över hur jag mådde och var mitt liv var på väg. Jag hade varit sjukskriven i några månader för min rygg och jag insåg att jag inte var annat än ett litet fragment av mitt gamla jag. Detta i kombination med att jag just kommit till insikt om att min dåvarande relation nog var utom räddning, gjorde att jag inte riktigt kunde kontrollera mig. Men det var en skön ventil.

Numera gråter jag inte så mycket av den utan den är som min eviga hjärnkamrat som försätter mig i ett sånt humör som jag är på väg att nå, den snabbar bara upp processen något. Kanske är det dåligt, kanske är det bra. Idag var det behövligt. Jag träffade min mor och det var lite mer smärtsamt den här gången, men som vanligt så gav det inga större utslag på känslobarometern.

Det är som att jag vald att sluta känna efter när det gäller saker som gjort mig illa eller som kommer att göra mig illa. Däremot är jag bra på att känna nya saker som inte har något gammalt baggage hos mig.

Justja, kommentaren “det är ju bara dunka-dunka” går inte hem. Sorry. Det betyder att man lyssnar efter fel del, det som låter “dunka-dunka” eller “tish-tish-tish” är en annan del av låten som man inte ska fokusera på förräns man lärt sig musikstilen. Det är som att endast lyssna på baskaggen när man hör rockmusik eller bara den “dooande”-kören i någon poplåt.

Så var det över, igen. Jag känner mig som ett fån. Det är lustigt hur man kan tro och tro, vilja och tro sig veta utan att egentligen tänka efter. Eller reflektera.

Så här är det. Det är slut med Ida. Igen. Lustigt att säga, “igen”. Jag har naturligtsvis inget större intresse av att kräkas ut hela mitt känslomässiga liv i min blogg, iallafall inte nu. Men det lär nog droppa in saker då och då, känslor och saker jag funderade över. Kontentan verkar vara att jag är kille och att hon inte är kär i mig längre, det är svårt att göra något åt något av problemen. Det kom egentligen inte som någon överraskning eftersom jag har haft det på gång i huvudet ganska länge och har sedan länge känt att det var något som var fel.

Därifrån kom också mycket av min magkatarr. Jag tror det gick ganska bra igår, jag kände inte riktigt för att gråta eftersom jag redan varit med om det en gång och för att gråten bara kom vid små utvalda tillfällen som stundtals kändes helt omotiverade. När Ida skulle gå så funderade jag på om jag skulle gråta eller inte och jag bestämde mig för att göra det. Dels för att det var sista gången som vi skulle kunna utbyta såna känslor med varandra men också för att jag skulle få ventilera någonting, jag är lite rädd för att jag stänger inne alltför mycket.

Anledningen till varför jag inte gråter så mycket är dels för att jag inte vill visa så starka känslor hur som helst men också för att jag hatar att bli snorig. Det är i min mening något av det värsta som finns. Hur som helst. Det är slut, jag är singel och just nu känns det inte så dåligt. Jag höll mig vaken till sent inatt för att jag skulle kunna somna så enkelt som möjligt men det var inte så farligt. Det jobbigaste är alla småsaker, men det går över.

Nu har jag däremot inte tid med det här något mer, jag måste gå och köpa porto för att skicka iväg en försenad Tradera-vinst och sen så ska jag ringa till annsofie. Bara min huvudvärk kan ge sig. Har jag nämnt det, att jag får migrän när jag är stressad? Det är en ond cirkel, jag får migrän när jag är stressad och när jag har migrän så blir jag stressad för jag vill att det ska gå över så fort som möjligt. Det är dock inte så farligt än, det bara maler i huvudet men jag antar att det lär bli värre.

Jag har inte vaknat än, helt. Jag satte klockan på halv tio bara för att vakna någorlunda i tid (annars är hela min dag förstörd) men det gick mindre bra. Efter en timme låg jag och halvslumrade i soffan medans Digweed dunkade från laptopen och Discovery visade ännu ett program om hur man gör en av de “häftigaste och coolaste bilarna”. Innan det var det om drifting, ungefär lika intressant.

Planen idag var egentligen att jag skulle åka in och jobba för att därefter träna men jag har tvingats grusa träningen och jag funderar på att göra detsamma med jobbet. Jag känner mig lite halvsjuk i kroppen och lyckades i onsdags att backa över foten igen med trucken, denna gången körde jag över hela foten och fastnade under trucken istället för att bara köra in i sidan på foten. Det är oftast helt harmlöst att köra över foten eftersom vi har skyddsskor men även om stålhättan är mjuk så om X antal ton truck trycker mot den så måste den försvinna ner i skon och då kläms gärna en tå eller två. Så nu har jag två skadade tår på samma fot.

Jobbet vet jag inte om jag orkar just nu, jag är så slö i huvudet. Eller rättare sagt slö i huvudet och trött i kroppen. Men det vore kul, det var så längesen jag jobbade några timmar på helgen och checkade läget. Dessutom har jag verkligen saker jag måste måste göra. Jag har inte haft tid att göra de kommande kampanjordrarna så nu ligger minst två men helst fem stycken och väntar på mig.

Varje kampanjorder tar i snitt 40 minuter och består av fruktansvärt monotona arbetsmoment som går ut på att man får en lista på saker som kommer att dyka upp i annonsbladet. Man kollar artikelnummer för artikelnummer mot ett annat system som håller koll på vårt lager för att se hur mycket man sålde tidigare kampanjer och hur mycket vi har i lager, därefter bestämmer man hur mycket som ska köpas hem. Alla artikelnummer knappas manuellt, inget samkörs för enklare hantering.

Det enda jag kan tänka är tacksamt är att jag tillhör en något yngre generation som dels är van att sitta vid datorer men sen lider jag även av en viss portion ADD som gör att jag omöjligt kan jobba i bara två fönster, jag måste hela tiden ha andra saker på gång. Så jag sitter gärna och gör kampanjorder, beställer varor och aktivierar nya produkter samtidigt. Annars blir jag uttråkad.

Igår var en viktig dag. Både torsdag och fredag kände jag mig ovanligt pratglad på jobbet, normalt sett så arbetar jag allt jag kan och säger inte så mycket förräns jag är på rast, är på kontoret eller liknande. Men det var något som var lite annorlunda och jag märkte det på mig. Kvällen var också bra, jag lagade bra mat och kände allt starkare hur jag verkligen måste flytta. Flytta för att göra mig av med alla associationer som den här lägenheten ger mig.

Natten var däremot sämre. Förutom att jag är betydligt yngre, inte har käpp, snyggt skägg, snyggt hår, är lång eller pratar engelska så brukar jag känna mig lite som House i såna ögonblick. Jag är alldelens tyst och stannar med blicken någonstans medans jag grubblar. Dock inget grubbel om huruvida jag borde ha rosa strumpor på mig någon dag framöver. Jag brukar fundera över när jag ska lära mig att uppleva känslor på ett sätt som ger mig någon sorts behållning. Istället blir jag tyst och nedtyngd, bitter och hatisk eller bara deprimerad.

Men det är så mycket sånt jag inte vill prata om. Jag vill inte att någon egentligen ska veta. Det är lustigt, jag tycker det känns som att jag inte passar in och som att jag inte förstår hur människor fungerar men samtidigt vill jag inte berätta om hur jag fungerar. Eller, det vill jag. Men jag vill inte bli stämplad som något jag inte är när jag berättar. Sånt är jag rädd för. Jag är inte rädd för att inte få ett jobb som anses attraktivt och jag bryr mig inte om jag inte får en perfekt familj att visa upp på julottan när man är vuxen.

Jag är rädd för att verkligen berätta saker och märka hur det mottas med ett avigt intresse och ett kallt bemötande. Inte för att det jag säger är tråkigt men för att jag vill att folk ska få förstå när jag väljer att dela med mig. Lyssna, fråga frågor, dela med sig av liknande upplevelser. Därför försöker jag ofta försumma saker jag berättar.

Att jag har haft ont i ryggen blir “det är ingen fara” fastän jag ätit fler mer smärtstillande än vad jag borde och frasen “det är okej” efter att någon just sårat mig är standard. Ibland undrar jag varför jag bara inte kan låta bli sånt.

Patience is a virtue är ett ordspråk men vad spelar det för roll om man omringar sig med ordspråk när de inte erbjuder någon tröst?

Jag lyssnar just nu på en kille som heter Milton Jackson och hans låt Cycles. Milton är hyfsat duktig och just Cycles har satt sig långt in. Jag tänker alltid på en gång då jag satt på sängen och med dålig rygg försökte ta på mig mina strumpor. Jag kände hur gråten började stocka sig i halsen och jag hann inte riktigt med, jag hann inte hålla emot. Utan jag började fälla en tår innan jag kom på mig själv, det är dumt. Det är dumt att sluta gråta när det redan börjat.

Jag grät av och till, fast mest inuti. Det är inte alls lika tillfredställande och ger mest en känsla av olustighet och rädsla än frihet. Jag tänker alltid på den kvällen när jag hör Cycles. Jag började nästan spela den av misstag igårkväll men stängde direkt av och tänkte “Phew, där hade jag tur. Det var nära.”, så istället lyssnade jag på den i en halvtimme imorse. Det var en deppig morgon. Jag begrundade alla val jag någonsin gjort och ifrågasatte mig själv. Ända tills jag inte orkade längre och bytte låt, men det var skönt att få det ur systemet, på något sätt.

Mest av allt vill jag just nu bara skrika. Jag har haft så mycket känslor inombords som jag fått hålla inne. Jag anklagar mig själv gång på gång för att vara patetisk som lägger ner så mycket känslor i mitt arbete men faktum är att jag trivs och stimuleras av det på ett sätt som ger mig en speciell sorts tillfredställelse. Men det har varit så mycket. Just nu vill jag bara skrika. Skrika och anklaga världen för allt ont den någonsin har gjort. Just nu går inte det men det går inte att resonera med känslor, inte för mig iallafall.

Så därför lyssnar jag på Cycles och gömmer mitt ansikte i mina händer.

Jag hittade förresten låten upplagd på YouTube, jag har ingen aning om någon någonsin kommer förstå varför den berör mig så mycket.

Idag har jag haft min sämsta dag på så länge, iallafall om man ska räkna arbetsmässigt och eftersom jag identiferar mig väldigt mycket med ett fåtal saker däribland arbetet ingår, så svider det. Svider rejält.

Jag hatar att känna mig dålig, jag hatar att inte veta riktigt hur jag ska vara eller hur andra är. Varför verkar alla andra lösa sina problem på eleganta sätt, varför hamnar jag i en massa bråk? Det var inte mitt fel, det var inte mitt fel. Det var inte mitt fel. Jag kan inte rå för, jag kan faktiskt inte rå för, att en feberstinn arbetskamrat väljer att ta min pedagogiska (jo, det var faktiskt pedagogiskt, det underlättar arbetet) instruktion som något sorts hot och istället för att ens yppa ett ord till mig så springer han till högre ort.

Visst, det var ett missförstånd men ändå så känner jag den största bördan. Som att allt var mitt fel. Som att det var jag som gjorde fel. Gjorde jag fel? Jag är inne på min 19e dag på jobbet – i sträck. Jag är trött. I onsdags kände jag att det började räcka, att jag inte orkade mer och att allt jag kunde tänka på var marginaler, beställningar och kundönskemål. Men jag har varit noga med att hålla mig skärpt och inte låta min trötthet gå ut över någon annan – än mig själv.

Nästan tre veckor i sträck, jag är trött. Jag tycker inte det är roligt, alls. Jag hatar. Jag hatar hatar hatar att tvivla på saker som jag VET inte är mitt fel. Jag kunde inte ha gjort det på annat sätt. Vadå inte på annat sätt? Jag gjorde för fan ingenting. INGENTING. JAG GJORDE INGENTING FEL. Men ändå så bad jag om ursäkt.

Sen förstår jag inte varför jag tvingar tillbaka all gråt hela tiden. Jag känner den i strupen, halsen blir tjock. Istället för att ens våga släppa ut något så tar jag ett djupt andetag, blinkar rejält några gånger för att rensa ögonen och avslutar med att stänga ögonen en kort stund. Ungefär som att jag mentalt stänger dörren ut.

Det slog mig när jag kom från min korta shoppingtur, beståendes av tortillabröd, att det är extremt smärtsamt att se äldre män gråta. Det är något som känns så fel när äldre män gråter, inte att det är fel eller “omanligt” men bara så jobbigt.

Vilket fick mig att fundera på hur gammal man måste bli för att man ska passera den där gränsen då man får gråta och det bara anses som ett sätt att ventilera känslor till att “anses” (jag vet ju inte om det bara är jag som tycker så här) som en smärtsam upplevelse. Är det när man blir 55 år? Eller 65 och ska gå i pension? Eller är det när man blivit så gammal så att man skaffat barn och därför inte bör gråta framför barnen och därför håller inne mycket?

Eller är det när man tappat sitt livs kärlek?