Gör inte en sån stor grej av Karlskrona?
Det har varit en lång dag, men på ett bra sätt. Jag har glömt att ta kort på saker jag ville minnas, som när jag och Malin stannade för hennes rökpauser och mina fruktpauser eller när vi drack kaffe på IKEA eller när vi var in på vad som antagligen var Sveriges dyraste ÖoB-varuhus. (säger man varuhus fortfarande?)
Men (jag vet att man "inte får" börja en mening med men, sug) det gör inget, jag var där med Malin och allting kändes magiskt bra. Tiden gick fort och jag kände mig aldrig "udda", samtidigt insåg jag att vi tillsammans skapade minnen som jag för alltid skulle hålla kära.
Tyvärr är dagen snart över och morgondagen innehåller jourtjänstgöring. Dessutom har jag helgjour nästa helg. Och vecka 27. Och vecka 29. Och jag vet att man "inte får" börja meningar med och, sug.
Men! (där kom det igen) Hur som helst, nu är det Top Gear som jag hade tänkt se. Detta medans jag söker högupplösta bilder på Pripyat som jag ska skicka in till ett företag för att trycka upp dem på målarduk, iih.
Så många känslor jag aldrig kommer kunna beskriva.
Klockan är halv sex och jag har inte riktigt landat från vad som har varit en omtumlande dag, omtumlande på det mest positiva sätt som går. Jag har spenderat fem timmar med Malin och det kändes så bra. Annars brukar jag ha en förmåga att få för mig att jag inte passar in eller att jag till slut tröttnar på människan, men inte med Malin. Det är lika underbart som det är svårt att förstå, jag trodde inte det var möjligt.
Det var bara en halvtimme sedan vi skildes åt men jag längtar redan efter henne och trots att jag bara ska ligga och halvslumra i soffan för att smälta middagen så önskar jag att hon var vid min sida. Alltid.
Jag ser bara mina brister.
Det kan vara svårt ibland, det där med att visa sig själv och vad man är. Det finns en anledning till att jag alltid försöker hålla mina avdelningskamrater på ett bra avstånd från mig själ och det är för att jag aldrig vill hamna i en position då jag blandar ihop olika känslor. Förutom det så är jag väldigt noga med vad jag visar av mig själv och för vilka, det är väldigt få som får göra annat än skrapa lite på ytan. Hit men inte längre.
Jag försvarar mina tankar, behov och brister med en bitande tystnad när en olämplig fråga ställs. Eller så ser jag till att fälla en kommentar som ser till att få frågeställaren på andra tankar. Jag har blivit enormt bra på att prata bort folk, jag märkte det själv när jag var 17 eller 18 och utan att jag har reagerat över det så har jag förfinat mina tekniker.
Det finns just nu två personer som jag väljer att inte prata bort eller ljuga för. En heter Åsa och henne kan jag inte ljuga för. Den andre heter Malin och henne vill jag inte ljuga för och kan jag inte ljuga för, jag vill inte heller hålla henne på avstånd. Det är en underlig känsla, att succesivt sänka garden och märka att det går bra.
Det är snart dags att börja dagens göra rätt för sig-rutin. Det börjar med en mils löpning, därefter mat. Efter det vet jag inte, om jag har motivation så ska jag städa ur gamla lägenheten men det beror på pepp och intresse. Hur som helst kan jag konstatera att jag med vilja kommer att betala dubbla hyror i framtiden mot att man slipper all flytthets och städpanik under den sista helgen. Kanske signalerar det att jag är lite väl bekväm av mig men det känns bra, det kostar pengar men i det här fallet känns det som att jag investerar det i ett sånt självklart projekt - mig själv.
För övrigt så har jag funderat lite på min energinivå. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag verkar inneha ganska mycket energi, energi som jag måste bränna. Varje dag. Därför är det inga större problem för mig att stiga up 05, jobba 06 - 17, sitta ner och äta 30 min, springa en mil och därefter städa lägenheten och diska. När jag började med alla mediciner så medförde det att jag blev paniktrött och enormt slö, men det har fixat sig med kosttillskottet. Så nu är jag tillbaka på min vanliga nivå.
Problemet är bara att det vissa dagar finns lite fööör mycket energi, vilket gör mig rastlös. Jag har enorma problem med att dedikera tid till att "inte göra något". Jag finner sällan att jag har tålamod för att se en hel film, inte för att jag inte kan koncentrera mig på filmen men för att min kropp vill röra på sig. Jag vill stå upp, gå omkring, städa, flytta runt saker osv. Jag försöker övervinna min rastlöshet men det är svårt.
Däremot är det en enorm fördel när man har mycket att göra, även om jag börjar känna mig trött så vet jag att det enda jag behöver göra är att säga till mig själv att göra något, så finns energin alltid där. Det är bara huvudet som tröttnar ibland.
Som avslutning så bjuder jag på tre bilder från min nya lägenhet, notera hur omöblerad och ostädad den är. Men den 25e kommer mina saker, förhoppningsvis!
(klicka på bilderna för att se fulla storleken, det fungerar på alla bilder om ni missat det)
JAG. VILL. INTE. VETA.
Gud, jag vet inte var jag ska börja. Jag kan börja med att påpeka att när jag skriver "Gud" i mina inlägg så är det inte för att jag är kristen eller för att jag ropar på en högre makt utan för att det har råkat bli det uttryck jag använder ganska mycket just nu.
Hela dagen har känts kort och stundtals orealistisk, jag vill egentligen inte beskriva hur den orealistiska känslan fick mig att må för då känner jag mig bara dålig. Samtidigt har det känts som att mitt inre har arbetat i dubbel hastighet med att sortera tankar och känslor, ett sorterande som inte gör mig trött utan helt apatisk till andra människors påhitt. Förutom M-ihs då. När jag träffade henne idag så föll några stenar från mina axlar och jag kände hur jag slutade sortera, det var så skönt.
Jag lägger verkligen undan så många saker när jag träffar henne. Hon (som är världens finaste, jag håller på och övertygar resten av världen om det as we speak) heter egentligen Malin men jag tycker om att tänka på henne som "M-ih!", för det är så jag känner när jag ser henne. Och pratar med henne. Och tänker på henne. Och jag vet att man inte får börja meningar med och men jag vet också att ingen bryr sig.
När jag och Malin skildes åt så kände jag dels hur jobbigt det skulle bli sen eftersom jag har en tendens att sakna henne, mycket. Men jag kände också att jag inte ville åka hem, så jag begav mig naturligtsvis till metropolet i Umeå, även kallat Coop Forum. Där fann jag Extra pastiller med smak av Lakrits & Lime, vilket gjorde mig lite förvånad eftersom Extra tog bort dessa ur sortimentet för ett antal månader sedan. Naturligtsvis såg jag inte förräns jag satt i bilen att de hade passerat sitt bäst före-datum och faktiskt, så smakade de riktigt dåligt.
Är det möjligt att halstabletter är en av de få saker som faktiskt får en dålig bismak när bäst före-datumet passeras med fem månader? Kanske.
Jag har en mängd tankar i huvudet, eller rättare sagt så har jag en mängd meningar. Jag tänker ganska ofta på engelska när jag tänker, det känns lite lustigt men också helt normalt för mig eftersom jag gjort det ända sedan jag började lära mig engelska. Då blir det ofta att jag tänker på vissa meningar som symboliserar vad jag känner.
För övrigt så buktar mina blodådror ut massor just nu, fastän jag inte gör något speciellt. Till och med två ådror som går upp över min högra biceps buktar ut massor och jag kan inte sluta fascineras av det. Något annat jag inte verkar kunna avsluta är det här inlägget eftersom jag suttit i 20 minuter och funderat på vad jag ska sluta med.
Trygg, lugn och avslappnad.
Jag sitter i soffan, tämligen mjukistrött, om det nu är ett ord? Jag känner mig ganska trött men ändå ganska tillfreds med det mesta, förutom att jag inte har hunnit springa något idag men jag fick aktivt välja bort en aktivitet idag och det var löpningen som fick stryka på foten (omedvetet skämt) eftersom det antingen var det, strunta i att jobba (och därmed inte kunna göra klart presentationen inför utbildningen) eller att inte träffa Malin och då var inte valet så svårt.
Så jag sitter och väntar på att installationen av Office-paketet ska bli klart eftersom jag lärt mig den svåra vägen att även om Apples egna officepaket med programmet Keynote som utmanare till Powerpoint så blir det inte lika bra i slutändan eftersom man måste spara om allting till PP-format och då ser det helt plötsligt förjävligt ut.
Jag har dock ingen större lust att göra den här presentationen och jag har hoppat över att göra den så länge nu, inte för att det är svårt men för att jag av någon anledning inte kan greppa uppgiften riktigt. Eller, jag kan inte greppa hur jag ska kunna göra presentationen bra då jag känner mig så överkörd och nästan utnyttjad av mina arbetskamrater som inte gjort någonting utan har låtit mig göra allting.
Sen var jag in och jobbade en stund idag, från 13-ish till 19-ish. Det är verkligen skillnad för mig att jobba utanför mitt vanliga schema. Jag blir mycket gladare, mer avslappnad och får mer inspiration. Jag borde försöka reproducera den känslan under mina vanliga arbetsdagar. Fast det blir nog svårt, mycket av mitt nöje med att arbeta extra/gratis är att jag kan komma och gå som jag vill. Det blir någon konstig sorts frihet som jag värderar högt.
Ett otal människor har talat om för mig att jag är galen som jobbar så mycket extra som jag gör (i snitt 10 - 12 timmar extra varje vecka, helt obetalt dessutom) och jag har väl inte funnit något bra sätt att förmedla min passion på. Dels beror det på att jag känner ett sånt enormt ansvar för att avdelningarna som jag är ansvarig för ska fungera men också för att jag tycker att det är så roligt. Jag engagerar mig och, trots att det låter klyschigt, så har jag en möjlighet att utvecklas.
Så sista timmen av tiden spenderade jag till att plocka om i en av chokladhyllorna eftersom ett antal produkter från några externa leverantörer har utgått men eftersom de inte tillhör det ordinarie sortimentet så plockas inte det om automatiskt och eftersom jag inte har haft konfektyren som mitt övergripande ansvar utan mest varit det vakande ögat över avdelningen, så har jag inte gjort någon insats. Hur som helst så hade jag det bra som jag alltid har när jag jobbar extra, det är som en sorts terapi för mig.
Men, det är lika bra att få presentationen gjord så att jag kan gå vidare och rensa i min lägenhet. Jag har lite för många tankar och ord i huvudet som jag inte hunnit sortera än så det blir nog inte mer än så här för idag.
This little light of mine, I’m gonna let it shine.
Att vilja skriva om något ur sitt liv beror verkligen så mycket på omständigheter, tillgång på tid, behovet av att skriva något och naturligtsvis möjligheten att kunna göra det. Jag skriver det här fem i tolv en lördagnatt och det känns som att jag borde ha somnat för minst en timme sedan, men då var jag uppe och bökade i lägenheten.
Det känns som att det är mycket som händer just nu, eller kanske inte mycket men många stora saker som kräver min koncentration. Jag städar och packar inför min stundande flytt, en flytt som jag inte längre har någon lust att genomföra. Men det måste göras och det är inte så mycket kvar nu, jag vill mest få nycklarna så att jag kan börja köra kartonger.
Natten till idag var en av de sämsta nätter jag haft på mycket länge. För ovanlighetens skull så var jag inte särskilt trött (antagligen eftersom min kära medicin intogs alltför sent) och jag började mest känna mig stressad över att inte ha somnat än. Särskilt när jag började få huvudvärk när en medicin gick ur kroppen. Jag tror att jag somnade till 02:00 men jag fick inte sova ifred förräns efter 03:40. I 1h40min så drömde jag mardrömmar som jag fick tvinga mig själv att vakna från.
Den första drömmen var värst. Jag drömde att jag blev anfallen av någon, eller något och det enda jag egentligen brehövde göra var att öppna ögonen men det var också mitt enda alternativ för att kunna vakna till. Men när jag försökte öppna ögonen så gick det inte och det var då jag blev riktigt stressad. Jag kunde inte heller få mig själv att vakna direkt utan fick göra flertalet försök innan jag lyckades väcka mig själv och det var hur läskigt som helst att sova och skrika inombords åt mig själv att vakna men utan att det gav någonting.
Jag är enormt trött och ska se till att mycket snabbt och mycket effektivt borsta mina tänder eftersom jag har en bra dag framför mig imorgon. Den här dagen har varit helt underbart bra och jag hoppas på fler såna. Det känns så bra, jag är så glad och lyrisk inuti. Mihi. :)
Hej, mitt vinterland!
Det kanske låter hemskt men helt plötsligt fick min vardag lite mer sol och en mer glädjande mening. Men det blir bara så, jag kan inte rå för det. Jag ville aldrig släppa taget.
Jag har hur som helst ätit min gröt (hej ensidig kost) och väntar på att jag ska känna mig redo att gå till iksu och springa. Jag har börjat komma så långt i min träning att en mil inte längre känns riktigt värt. Igår sprang jag lite mer än 1,2 mil och då var jag långt ifrån nöjd. Jag slutade främst för att jag dels var uttråkad men också enormt stressad över att jag behövde fortsätta min nedpackning av hela lägenheten i banankartonger.
Så jag antar att jag borde öka till 1,5 mil några veckor för att därefter gå vidare till två mil. Jag får inte träningsvärk längre när jag har sprungit två mil, så jag antar att det går framåt. Om jag bara kunde bli smal samtidigt.
Närheten är ett behov utan slut, en drog, en magi.
Jag borde sluta tänka när jag går hem från jobbet, jag hinner oftast tänka igenom allting jag vill skriva och när jag väl kommer hem så är allt borta. Men jag försöker ändå.
Utan problem kan jag beskriva dagen med ett ord, men så fort jag gör det så inser jag att det inte förklarar så mycket som jag önskar utan lämnar så mycket öppet för tolkning och jag vill inte att saker ska feltolkas. Jag har spenderat mycket av min dag till att vänta, inuti, tiden har sprungit iväg som vanligt medans det har känts som att den masat sig fram. Trots allt så hann jag springa en mil innan jobbet (hej viktnoja) och jag hann även äta lite av min magiska potatisgratäng som är grön eftersom jag penslade den med grön karamellfärg för att undvika att den skulle se ut som vanlig, tråkig potatisgratäng.
Jag har just nu en ganska intensiv period av viktnoja och ett stort behov av att kontrollera både mitt intag av mat men också hur mycket jag rör mig. En del kom från den nya medicinen jag började med där det fanns varningar för viktuppgång och eftersom jag inte är ett dugg logisk så antog jag direkt att tabletterna innehöll, förutom de verksamma ämnena, även runt 5000 kalorier. Vilket är en omöjlighet men inte när man lamslås av någon idiotisk impuls. Efter lugnande och peppande kommentarer så gav jag med mig och insåg att de inte innehöll något dåligt utan bara påverkade hungerskänslor och liknande.
Men det är ingen jobbig period, jag upplever mina perioder av viktnoja som jobbiga när jag _måste_ äta men nu kan jag äta så mycket som jag behöver för att med beröm godkänt klara mitt jobb och kunna vara igång på kvällen. Det blir jobbigt när jag känner att jag förlorar kontrollen. Bespara mig kommentarerna om att det inte är hälsosamt osv. Såvida du inte är perfekt (alltså äter hälsosamt, motionerar, inte röker, inte snusar, inte drogar, inte missbrukar någonting, inte dricker kaffe, inte jobbar sönder dig, inte är elak mot människor, inte är elak mot djur och skänker en betydande del av din lön till välgörande ändamål) så kan vi skippa predikandet.
Jag tycker inte om människor som försöker predika för mig om hur jag ska leva mitt liv när de själva stundtals står på hälsoruinens brant. Folk som rökt i 40 år (hej mamma), människor som snusat hela sin vuxna tid och dessutom missbrukar fet mat (hej pappa) eller medmänniskor som inte klarar en vecka utan att kunna skicka pinsamma sms med texten "asså, ja e så full nuh" vill gärna tillrättavisa mig i hur jag bör leva mitt liv, vilket för mig rimmar ganska illa.
Men nu skulle inte hela det här inlägget handla om min viktnoja utan om min dag i allmänhet. Som efter klockan 16:30 blev riktigt bra, för att bli sämre vid 21:30. Det är svårt att inte le när jag tänker tillbaka på den, jag vet inte varför jag försöker hindra mig från att le. Kanske för att det är så mysigt att försiktigt tänka tillbaka och ta in litegrann i taget. Att säga hejdå var både bra och dåligt, mest dåligt eftersom jag inte ville säga hejdå men också bra eftersom jag vet att jag tycker om att sakna och tänka.
Rätt tempo för oss.
Jag har haft en riktigt bra dag. Den började, som det kanske syns, dåligt. Men allt gick bort med rekordfart och tiden gick precis lika fort. Helt plötsligt hade jag kört en massa mil, handlat kryddor jag funderat på att köpa, utökat min besticklåda med en ny kniv, handlat middag och promenerat långt i rasande tempo.
En bra dag, en fin dag. Fler såna dagar hoppas jag på, oändligt många.
Var inte så jävla hurtig, Stefan.
Jag har spenderat det mesta av dagen till att lyssna på Antiloops låt Signing Off. En låt de gjorde innan de blev jättekända och innan de blev jättedåliga. Det är en av mina favoritlåtar genom tiderna och jag använder den så fort jag behöver plocka fram en viss känsla eller känner att jag behöver förstärka ett speciellt humör. Den är enormt värdefull för mig. Den är nästan sju minuter lång, trycker ni på play ovan så får ni höra den. Trycker ni inte på play så vet ni inte vilket humör jag är på.
Det har varit mycket jobb på sistonde men det har inte gjort något, jag tycker om att jobba och jag känner hur jag förfinar allt jag gör och blir alltmer effektiv. Men samtidigt kan jag inte sluta tänka, vad ska jag göra sen? När det här blivit standard? Jag kan lära ut det till andra, men sen då? Jag antar att mitt inre försöker tala om för mig att skaffa en hobby. En hobby som inte inkluderar en laptop som kraschar så fort man ansluter skivspelarna. (jag vill inte prata om det, jag blev alldelens trött inuti av det)
Jag är mest förkyld i hela världen och har en helt enorm basröst, det sistnämnda är förvisso lite kul eftersom det är skönt att få ett annat röstläge någon gång men jag hatar att inte kunna springa. Jag har en helt enorm viktnoja just nu och det upptar så mycket av min vakna tid. Jag har funderat lite på vad jag tycker om att prata om på sistonde och jag har kommit fram till några saker jag inte tycker om att prata om. Sex är en sak jag inte tycker om att prata om, eller rättare sagt, jag finner det enormt ointressant att prata om.
Är det nu jag måste skriva två A4 med en "men asså, ja tycke ju oooom att haaa sex men de ä ju roligare åå haa sexx än å prata om de!"? Så här är det. Jag kan tycka att det är kul att komma med kommentarer i lunchrummet ibland eftersom hela världen verkar leva i någon sorts glasbubbla när det gäller sex där toleransnivån för ovanliga läggningar och speciella böjelser är enormt låg. Jag tycker om att försvara minoriteter. Men jag finner inget intresse i att diskutera ställningar, värdet i att ha sex i baksätet gentemot framsätet eller att låta tjejen komma först. Iallafall inte om det är med någon som jag inte har någon sådan relation till.
Jag är inte särskilt pryd, alls. Det är bara det att det fungerar bra att leka pryd när det gäller sex, så slipper man berätta för omvärlden att man inte är intresserad och att såna diskussioner bara känns platta och innehållslösa. Att prata väder är ungefär lika tråkigt. Bilar också, såvida det inte gäller att prata om bilar som man blir glad av eller som på annat sätt påverkar ens välbefinnande på en känslomässig basis men då helt utan ankytning till märke, kardanaxel, årsmodell eller om den har spoiler.
Dagens sämsta: Till Ålidhems Vårdcentral. Eller iallafall allmänläkaren Nils, som tydligen är min designerade läkare. Nils, du suger.
Dagens bästa: Alla sms.
Dagens mat: Broccoligratäng, medans jag fortfarande hade ett smaksinne.
Dagens besvikelse: Min jävla Macbook Air som inte pallar med två USB-enheter samtidigt.
Dagens musik: Antiloops Signing Off och Sashas Wavy Gravy.
Dagens känsla: Trångt.
Dagens irritationsmoment: Att tvingas respektera människor som är långsamma, rör sig långsamt, tänker långsamt, agerar långsamt och arbetar långsamt.
Dagens idé: Min impuls om att ta över VK och göra om den helt.