Alright, en del av mig vill be om ursäkt för att det var sisådär ett sekel sedan jag skrev sist men resten av mig tycker att det är fine-fine. Det är inte så att jag inte haft annat för mig, jag har till exempel varit sjuk i över en månad med effekter såsom migrän i över en vecka, illamående, yrsel samt ett och annat förlorat kilo på kroppen som dock verkar komma tillbaka nu, sakta men säkert.

Again and again and again, vad är new and fresh i mitt liv? Suktet efter Pripyat är tillbaka och nu vill jag verkligen utforska bara staden en dag, jag skulle kunna tänka mig att åka nu. Direkt, imorgon. Slänga mig på ett flyg och komma tillbaka på söndag. Sån tur har jag inte men det dröjer väl inte länge förräns jag planerar det i huvudet varje dag..

Vissa dagar känns det som att jag lever för första gången på länge, istället för att gå runt med skygglappar över ögonen så ser jag äntligen och även om allt inte är njutbart eller så superbt som man kunde hoppas så är det ändå underbart. Tro mig, jag är ingen anhängare av “allt måste låta positivt annars är mitt liv bortkastat” men det ligger en del sanning i att livet måste vara förjävligt för att det ska kunna vara bra. Hittils har jag endast valt att känna att livet är förjävligt, bara på slutet har jag vågat tro att det kunde vara.. bra.

Kanske har jag undvikit att känna det på riktigt eftersom jag blir så oroad stundtals, oroad över att tappa allt och oroad över att dö. Oroad över att inse att jag inte fick njuta av allting nog länge, att dö otillfredställd. Fegt är det. Fegt och onödigt. Alla dör någon gång, funderar man över det så dör man bara snabbare än om man använder tiden till att göra något annat.

Äh, vem försöker jag lura. Klart jag kommer fundera över döden, det har jag alltid gjort och såna vanor är svåra att släppa. Men just nu så känns det bra att leva iallafall.

Snart! Snart åker vi! Ukraina, yes! Pripyat? YES!

Gud vad jag har längtat.

Vissa dagar utmärker sig verkligen som bättre än andra, fastän omständigheterna eller förutsättningarna inte är de bästa. Det här har varit en sån dag, en dag med tämligen bleka förutsättningar men som visade sig bli betydligt bättre än väntat.

Igår började det, jag insåg att en av mina mediciner var slut och att jag inte skulle kunna ta någon på kvällen om jag inte fixade ny. Det visade sig att jag hade missuppfattat och faktiskt hade två uttag kvar men när jag väl insåg det så var det försent att hämta ut ny och abstinensen hade börjat slå in. Jag blev deppig, grå, tråkig och bara ointresserad.

Däremot så kunde jag inte nöja mig med det utan har under dagen dragits med en ordentlig huvudvärk som ackopanjerats av några feberliknande känslor. Men ÄNDÅ så blev dagen hur bra som helst. Jag har haft hur kul på jobbet som helst. Jag har nog spenderat 95% av dagen till att le eller skratta och desto längre dagen gick, desto roligare blev den.

Nu kan man förvisso påstå att desto mer som förflyter av dagen, desto tröttare hinner man bli men det är som vanligt bara strunt. Eller så är det bara jag som i majoriteten av fallen inte har särskilt mycket roligare när jag är trött utan allt beror på sällskapet. Turen från jobbet i bilen blev ändå roligare. Det är galet vilka roliga uppfinningar vi kan komma på och hur långt vi är villiga att utveckla dem.

Vilken dag. Vilken bra dag.

Morgondagen blir knappast lika bra. Jag börjar 05.00 och sällskapet är inte där.

Bäst: Allt prat om landminor i julklapp, tvsåpor på Maxi, säckar fyllda med varor och hur man egentligen gör sig av med stora mängder saliv om man inte får spotta.
Sämst: Att innan jag åker till jobbet alltid får tänka “Har jag tagit alla mediciner?”
Godast: Hittils den finska pralinchokladen! (se bild ovan!)
Äckligast: KickUp! i snusförpackning, enkelt uttryckt en energidryck fast som en prilla. Lika äckligt som det låter, betydligt blötare än man kunde förvänta sig.
Argast: Kunden som insåg att vi slutat med alla Less Fat-chips, alla hans vänner köpte tydligen Less Fat-chips och han köpte flera påsar. Alltså har han ungefär tre kompisar. Kul liv.
Gladast: Tjejen på ordersupport som jag fick prata med tre gånger idag och varje gång så räddade hon upp avdelningens vardag litegrann. När jag gjorde en mindre utläggning om hur hennes arbetsinsats hade gjort mitt liv värt att leva så hade hon svårt att hålla sig för skratt..
Smutsigast: Mina nya grannar som inte städade upp gegget de lämnade utanför hissen.

Dagen har varit bra. Mycket tid har gått åt till att fundera på hur man kan börja använda det numera ganska utdaterade ordet “pöka” mer i dagligt tal. Lika mycket tid har använts till att nynna på gamla reklamfilmer och fundera över nya morgonrutiner på jobbet.

Men det bästa var chokladen. Jag har, damer och herrar, ätit choklad för första gången på ett år och åtta dagar. Jag har inte ätit godis, chips, bullar, kakor, tårta, bla bla bla på ett år och åtta dagar men idag var det över! Det var helt magiskt gott och jag funderade på varför jag hade varit så dum och trott att mitt liv skulle bli bättre utan godis.

Dock var det inte så långlivat eftersom jag inte riktigt kände för att köpa godis att ha hemma, vilket nog var lika bra med tanke på att min middag blev allt annat än lyckad och jag har hungrat hela kvällen. Jag försökte stävja hungern genom att äta ungefär två kilo morötter och säkert ett halvt kilo hårdbröd men jag kan inte påstå att det gav något annat än mer disk, brödsmulor under strumporna och saknad efter varm mat.

Imorgon ska jag jobba, träna, äta god middag och vila. Är det sånt man ska göra på lediga lördagar eller har jag missuppfattat något?

För någon vecka  sedan satt jag och Malin på Waynes Coffee och pratade allmänt om Pripyat och hon vill åka – med mig! :D Jag är fortfarande lite förvånad och förvirrad men mest extatisk. Jag vill så gärna åka men det är inget ställe man åker till ensammen, dels av säkerhet men sen är det så många intryck som jag inte vill ha för mig själv och att få dela dem med Malin? Woah.

Men det blir ingen resa i år, jag gav min expertåsikt (baserad på en miljard skummade foton, hah) och kände att det var bättre om man åkte på våren. Detta för att det nästan är makabert att se en omgivning som Pripyat, härjad av väder och vind, ändå blomma upp när våren kommer. Träd växer i staden (och ibland inuti hus), fåglarna sjunger, vattnet porlar. Allt lever men är så förrädiskt förgiftat att människan inte kan flytta tillbaka förräns om flera hundra år.

Det känns MAGISKT att bara tänka på att jag faktiskt ska åka dit och dessutom ändå mer magisk att tänka mig att jag ska få åka dit med Malin, jag hade inte ens vågat fantisera om det.

M-ih!

En bild från en av alla bra dagar med Malin

Wow, vad är det som händer? Jag slocknade till slut igårkväll av ren uttråkning, jag bestämde mig till slut för att bara lägga mig. Om jag låg och var så rastlös att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så kunde jag lika gärna ligga i sängen så kanske jag somnade till slut. Det gjorde jag och är relativt utvilad idag, jag saknar mycket energi i mina ben (det är så jobbigt att bara ställa sig upp) men i övrigt är det riktigt bra. Förutom att jag är huuuur rastlös som helst. Jag vill göra något, något något något. Så snart ska jag bege mig iväg för att handla, köpa utemöbler, köpa medicin, köpa det där paketet med trägolv som jag saknat (som jag inte kunnat köpa utan bil eftersom det är så förbannat otympligt) och därefter funderar jag på att städa av skrivbordet, det hoppade jag över igår.

Det tar inte så lång tid att städa mitt skrivbord men jag vet att jag kommer att fastna i en sorteringssyssla, antingen kommer jag på att jag vill sortera alla mediciner på ett mera logiskt sätt än tusen kartonger på bordet eller så vill jag sortera bläckpennorna, något som jag nästan började göra igår av ren uttråkning. Men jag måste ändå klassa dagen som riktigt bra, bättre att jag är rastlös än att jag är orkeslös.

Jag söker det perfekta introt och har gjort det sedan 19:30 men ger till slut upp för att istället påbörja allting med en summering av mitt misslyckande.

Idag fick jag ett paket. Det var från PC City och innehöll tre stycken högtalare och en förstärkare. Jag har nämligen tröttnat på alla hemmabiopaket som innehåller minst fem högtalare och en subwoofer samt meter på meter av kablar. Jag vill inte ha kablar överallt, jag vill ha det snyggt. Dessutom har jag aldrig haft ett vardagsrum som varit nog bra för att surroundljud skulle ge något. Så nu fick det bli ett paket med väldigt bra ljud som har två högtalare och en subwoofer, tack tack.

Mindre tack tack blev det när paketet väl levererades idag och det vägde 27 kilo. 27 kilo, för tre högtalare och en förstärkare? Dessutom i en otymplig förpackning. Det gick, jag spände alla muskler jag hade för att inte lyfta med ryggen och bestämde mig sen för att det SKA gå och det gick, men hela tiden undrade jag vem på Sony som hade fått i uppdrag att designa systemet.

Jag ligger och funderar över när jag ska bli trött och om jag kommer att få drömma lika bra inatt som jag gjorde natten mot idag. Det är knepigt det där med drömmar, oftast minns jag ingenting och när jag väl minns dem så är det sällan något bra utan det handlar så gott som alltid om att jag gör någon besviken eller att jag misslyckas med något (hej taskig självbild, heh) men ibland verkar det som att huvudet lyckas. Verkligen lyckas.

Kanske är det ett tecken på att man verkligen vill något, verkligen saknar något. Verkligen önskar något. Jag har inte tänkt skriva ner hela min dröm men den handlade om mig och Malin, det enda vi egentligen gjorde var att kramas och jag talade om för henne att hon inte bara dög utan att hon var perfekt. Det var fint att inte bara tänka det utan även att drömma det.

Nu har jag bestämt mig för att bli trött och somna till “Really Big Things” på Discovery, programledaren är i sig ganska stor och stundtals sådär barnsligt förtjust i stora maskiner på ett sätt som smittar av sig.

Jag lyssnar på Trentemollers Late Night Cab Driving och känner mig inte alls på humör för någon progressiv och stundtals mycket upprepande Digweed-spelning, jag har varit på Dana Bergquist-humör väldigt länge nu. När jag är på Dana-humör så är det förvisso ganska progressivt men det är mjukt, melodiöst och stundtals till och med låttexter! Det är mycket ovanligt för att vara jag eftersom jag som bekant hatar låttexter, men det är något speciellt med mannen Dana som förutom att han har ett tjejnamn även ser ut som någon alla vill vara kompis med.

Ikväll hade jag jouren och kommer att ha det de kommande fyra onsdagarna då min jämlike arbetskamrat har semester, men det var riktigt bra. Vi låg bra till, vi hade hunnit arbeta bort det mesta av varorna (midsommarveckan är inget skämt om man jobbar på Maxi, kan jag meddela) och jag kände mig ganska väl till mods. Jag fick höra av butikschefen att vi öppnar för personalen en timme tidigare imorgon, alltså klockan fem istället för sex. Under hela cykelturen hem funderade jag på om jag skulle börja fem jag med men insåg att jag faktiskt ville få sova och ta igen lite förlorade krafter, att komma hem 23:00 och kliva upp 04:00 är inte att rekommendera såvida man inte vill förkorta sitt liv betydligt.

Just nu känns det lite som att jag bara väntar ut dagarna, jag är inte säker på att jag har känt så här förut. Iallafall inte på väldigt länge. Det är inte att jag känner att jag saknar ett mål med vardagen och det är inte heller att jag är less på hur mina dagar är, det är bara som att jag inte ens reflekterar över att jag lever utan jag går genom varje dag som om det bara är något man gör. Det stör mig litegrann eftersom jag känner mig så bedövad och långt ifrån verkligheten jämför med alla andra.

Det är såklart något som kommer att försvinna så fort det blir en förändring som inverkar på det, om det inte händer något specifikt med jobbet så lär ju semestern iallafall se till att förändra min världssyn något. Jag ser faktiskt fram emot att ha semester. Jag är trött. Min kropp är trött och började för längesen säga ifrån gällande övertid och extraarbete. Dessutom börjar jag bli lite kluven inuti till vad jag egentligen bidrar med, jag vill så mycket mer men det känns aldrig som att det finns tid. Det är väl något som alla känner då och då, antar jag. Men det är också så enormt störande för jag känner hur jag hela tiden ligger flera steg efter allting.

Men. Mitt liv cirklar inte bara kring mitt jobb, även om jag tycker om mitt jobb. Det är faktiskt lite lustigt att det är så lite status att jobba på ICA. Folk frågar om jag alltid kommer bli kvar på Maxi och om jag inte tycker det är tråkigt att ha ett “sånt jobb”. Jag har ännu i huvudtaget inte kunnat komma på ett jobb som inte blir upprepande, tråkigt eller ostimulerande om man själv är trött på livet utan att göra något åt det. Jag antar att det kan vara ganska kul att vara rockstjärna men hur kul blir det att spela en av de få singlehitarna man gjorde för tre år sedan, för femte gången på en vecka?

Nu är jag såklart ingen rockstjärna så jag vet inte, det kanske är jääääääätteeeeroligt att åka 200 mil i en turnébuss tillsammans med fyra personer som alla vill se olika program på TV eller det kanske är jätteroligt att jobba som meteorolog på TV och hela tiden stå och peka mot en bluescreen och säga meningar som “Måttlig till kraftig nederbörd” och “Stormvarning i Gästrikland” men jag tror att det blir ganska ointressant också om man varje dag går till jobbet med tanken att alla andra ska göra det roligt.

Det jag tänker mest på just nu är, inte helt otippat kanske, Malin. Det är svårt att inte tänka på henne, idag när jag städade gavelexponeringar eller något annat enformigt, upprepande och skadligt för den personliga integriteten (det verkar vara lite mode i att värna om den personliga integriteten, fastän människor inte fattar vad det innebär) så kom jag på mig själv med att tänka på hur bra jag har det som har Malin.

Hur trygg och säker jag känner mig, både i hur hon behandlar mig men också i vad jag känner för henne. Hon påminner så mycket om delar av mig själv som jag tvingat undan för att jag trott att det inte fanns någon som kunde förstå sånt. Jag tänker mest på Malin och saknar henne. Mest på kvällarna. Det vore så fint att sova med henne. Som nu.

Än så länge har jag bara målat köket svart (väggarna alltså, inte alla skåp, då vore jag galen även om det skulle vara hur snyggt som helst) och jag har lagt träplattor på balkongen, små men värdefulla förändringar för att göra lägenheten lite mera “jag”. Igår fick jag köksbeslagen jag beställt från IKEA och det gjorde faktiskt, för mig iallafall, en rejäl förändring. Bort med Bostadens standardbeslag (första bilden) och in med IKEAs “Metrisk”.

Nu ska jag bara välja färg till hallen, jag antar att jag kommer måla hallen och vardagsrummet men jag börjar smått eftersom energin inte alltid är på topp. Vem vet, jag kanske blir en sån där riktig Svensson-fixare som gör allting på semestern och sen går runt i en sliten träningsoverall i prasseltyg och pratar om hur slut jag är för att jag haft semester?