Jag och F har sett klart dokumentären Food Inc och det är svårt att inte dras med av alla ämnen som presenteras. Filmen tar upp hur boskapsskötsel fungera numera, hur bönderna arbetar för att hjälpa till att utfodra till allt lägre priser och hur vi människor slussas mot billig och onyttig mat.

Det är läskigt, äckligt, rörande och omtumlande att se hur människor och djur utnyttjas av företag som bara har sin egna ekonomiska vinning som mål. Men det som störde mig mest var att alla pratade om djuren som “produkter”, det för mig visade ganska tydligt vilken inriktning företagen har.

När man slutar tala om djuren som just djur och levande varelser för att istället benämna dem som “produkter”, då försöker man också slippa sitt ansvar som människa. Oavsett hur gärna man vill så går det inte att avdramatisera såna faktum som att kycklingarna nu ska bli lika feta på hälften så lång tid som för 40 år sedan eller att djur står i sin egen och kanske 200 andra djurs avföring, avföring som går långt upp på benen.

Är det rätt? Är det okej att göra så? Jag tycker att det är sjukt. Inte att äta kött, även om jag är vegetarian så säger jag inte att man inte ska äta kött, men att behandla djuren så och göra allting så ohumant. Att förvandla bönderna till bödlar och djuren till objekt, det är fel.

Det är smutsigt och fel.

Hela dagen har jag haft en enorm nervositetskänsla inombords, en nervositet och början till ångest som inte velat släppa. Jag har mest velat springa hem igen, springa hem till det säkra och strunta i allt annat. Stundtals tog den obekväma känslan över och det kändes som att jag nästan fick tunnelseende, jag orkade inte prata med någon och jag ville inte tänka på något. Det jobbigaste med allt var att jag inte visste varför jag reagerade så, varför jag var så skrämd.

Jag hatar den där otrevliga nervositeten, speciellt när man inte vet vad det handlar om. Speciellt när man inte vet varför man ska gå runt och oroa sig.

Förhoppningsvis går det bort tills senare ikväll då det är dags för något sorts Harry Potter-maraton men så trött som jag är så klarar jag nog bara en film. Förhoppningsvis gör det inget om jag somnar.

Jag har nog haft fler jobbrelaterade drömmar inatt än vad jag haft någon natt tidigare. Jag drömde om schemaändringar, hur jag försökte försvara folk på avdelningen, att vi inte hann med bla bla bla. Massor. Men inget lyckligt slut.

Appropå jobb så verkar det som att jag antingen kommer att få spendera någon timme till att försöka skotta fram min bil eller så får jag helt enkelt sjukskriva mig på grund av snöoväder. Men eftersom jag har jour så är det andra alternativet inte aktuellt. Jag har begåvats med en parkeringsgranne som inte använder sin bil – alls. Det medför att traktorn kan skotta upp alla parkeringsplatser (eftersom normalt folk med bilar faktiskt åker till jobbet på dagen) utom min och grannens.

Så för att kunna parkera och se till att jag kan köra därifrån så får jag spendera en stund varje kväll till att köra in i min parkeringsruta, backa ut, köra in och panikbromsa (så att jag skjuter snön framåt) och därefter upprepa ytterliggare några gånger. Allt för att slippa köpa en spade. Men jag tror att jag får lov att köpa en spade idag, annars får jag stå där halva natten..

Helst hade jag velat spendera dagen till att se The Dark Knight, Canal+ visar den nu och det påminde mig om att jag aldrig kom mig för att se den och jag vill nog verkligen se den eftersom jag maniskt undviker alla som pratar om den eftersom jag inte vill veta något om vad som hände. (jag vet, Heath Leadger vaaar sååå underbar bla bla)

Hur som helst, många tankar i huvudet men inte särskilt många ord för att kunna beskriva dem. Snart dags för jobb. Kom och hälsa på? Jag kan bjuda på choklad?

Jag såg Brüno igår, mest för att jag under mycket kort tid bombats av positiva recensioner där kommentarerna bland annat bestod av “Borat var kul men Brüno är genialisk!”, så jag hade inget större val annat än att se den. Något jag nog kunde ha hoppat över. De första fem minutrarna var hysteriskt roliga och därefter var det brant utför på betygsskalan. Fördelen är att filmen bara är 1h22min, så det kändes inte som att jag “betade av tid” men jisses, det kändes som ett antal idéer och klipp som var sammanslagna utan en tanke på att en hel film inte kan bäras upp av några få scener.

När jag såg Borat på bio så dog jag i princip i biosalongen, jag skrattade tills tårarna rann medans jag under vissa periode av Brüno mest sökte efter popcornkärnor som jag missat att äta upp. Det fanns ett antal enormt bra scener i Brüno men resten av filmen höll så tvivelaktig kvalitet att dessa scener hellre hade fått leva genom YouTube. Jag vet, jag vet, man ska inte särskåda för mycket bla bla men det är inte det jag försöker förmedla utan bara känslan av hur det känns när en enkel film känns som transportsträcka och tacksamt nog så verkar jag inte vara den enda som känner att filmen inte riktigt räckte fram.

Men något som definitivt höjde filmen var den renoverade biosalongen med enormt sköna stolar och väl tilltaget benutrymme samt mannen till höger om mig, hans skratt hördes i hela salongen och det var det mest hjärtliga skratt jag hört på länge.

2/5.

I skolan fick jag lära mig att man aldrig aldrig aldrig skulle skriva rubriken eller titeln innan man skrev hela texten. Detta för att man då begränsade det man skrev och höll sig inom vissa ramar istället för att låta kreativiteten flöda fritt. Jag har alltid lytt det rådet tills det kändes som att det kanske mer är en möjlighet att fokusera det man skriver så att man kan cirkla kring ett visst ämne som man annars kanske har svårt att skriva om?

Det jag skulle behöva arbeta på är att bara skriva något i huvudtaget, oftast tycker jag att det jag skrive är högtravande eller bara löjligt. Nu säger jag inte att det inte är det, men det är ju onödigt att hela tiden tycka att det man skriver är dåligt. Det lägger ribban onödigt högt.

Något annat jag skulle behöva arbeta på är att titta på tv på samma sätt som jag gjorde ikväll, då jag hade halvslumrat framför tvn och vaknade just då filmen The Insider började. Trots att den var hysteriskt dålig så orkade jag inte byta kanal utan såg minst en timme av filmen innan jag bestämde mig för att börja diska. Det var så längesen jag hade tålamod till att bara ligga och titta på tv.

En kort stund funderade jag på att skriva ett Shakespear-citat som rubrik, eftersom jag lyssnat på en kvinna föreläsa om kärlek och hur intressant fenomenet är ur en kemisk synpunkt. Hon citerade bland annat Shakespear (antagligen för någon sorts intellektuell bonuspoäng) och en kinesisk poet. Den kinesiska poetens dikt var dock bara två rader så det finns en viss risk att hon försökte verka lite alternativ när hon citerade honom.

Jag var ledig igår, jobbar kväll idag och är ledig imorgon. Jag vill inte jobba idag. Jag vill inte inte inte inte. Inte alls. Jag är trött i huvudet och mina ben värker från gårdagens löpprestation som var allt annat än lugn. Jag kände direkt jag ställde mig på bandet att det aldrig skulle gå, men eftersom det då kom två stycken och ställde sig på banden runt på sidorna av mig så fick jag en sån där löjlig “jag måste visa dem hur bra jag är!”-instinkt, så jag fortsatte. Något jag lärt mig under tiden jag sprungit, men som jag glömde igår, var att aldrig springa alltför tätt inpå att jag ätit och absolut inte när jag börjar bli hungrig. Då börjar min mage krampa ihop och det blir svårt att stå upp.

Ni förstår vad som hände. Efter 36 minuter och då endast med tio minuter kvar (jag springer nästan alltid 46 minuter, ibland 47 om jag varit långsam, det är så lång tid det tar för mig att springa en mil) så började min mage göra ont. Jag reagerade inte så mycket från början eftersom jag bara minuterna innan hade fått någon sorts energiboost och kände att “fan, jag kommer nog att kunna springa i maxfart idag!”, men det dröjde inte länge förräns Mr Magvärk ringde på. Det gjorde så enormt ont, det stack i magen och det kändes som att någon högg mig i njurarna.

Så jag fick, tragiskt nog, hoppa av och vila en halv minut innan jag kunde fortsätta. Fortfarande med smärta i magen men med betydligt mindre. Så istället för att springa en mil så blev det 1,2 mil, för att jag skulle “jobba in” de ynka hundra meter som passerade medans jag stod och var blödig. Förhoppningsvis lärde jag mig att kontrollera mitt ätande lite bättre när jag ska springa, jag hade rent generellt legat ganska dåligt till på kaloriintaget igår så jag kunde väl inte förvänta mig annat men jag förväntade mig inte en sån enorm smärta.

Hur som helst, struntsamma. Jag har jour ikväll och jag hade jour i helgen. Det gör inte så mycket, jag hade hellre haft jour nu i helgen som kommer men det är bara en önsketanke. Jour på onsdagar är väldigt annorlunda från helgjouren. Det är samma ansvar men betydligt mindre fokus på just ansvarsbiten eftersom det egentligen bara är en vanlig kväll, fast man jobbar till 22:30 istället för 21:00. Några fåtal gånger har jag fått ta hand om upprörda kunder som velat skicka brev med stämningar eller så har de velat predika om Maxis undergång.

Under helgjourerna så har det varit betydligt fler incidenter med kunder som jag fått tala tillrätta, personer som av en eller annan anledning velat polisanmäla butiken eller någon medarbetare i butiken. Oftast löser det sig på plats med en inte alltför irriterad kund men någon gång har jag fått avvisa personer som uppfört sig direkt olämpligt. Det mesta som jouren på onsdagar handlar om är att hjälpa kassörerna och kassörskorna när de saknar priser samt att se till att tomglasautomaterna inte blir fulla.

Mitt huvud gör ont, jag har druckit alldelens för lite de senaste två dagarna och jag vill se en katastroffilm imorgon. Det var så längsen. Jag kan alltid se filmen Volcano med Tommy Lee Jones om jag inte hittar någon annan, eftersom det är något av en favoritfilm hos mig, men det skulle förstås vara bra med en ny film. Jag har så svårt att sitta still och bara se på film eller tv numera men jag hade tänkt göra ett försök. Bäst vore det att hitta en film som ger mig den där matiné-känslan, som att jag bara vill ligga kvar under filten för evigt och att filmen aldrig ska ta slut.

Äntligen har jag nått stadiet, stadiet av viss meningstorka i huvudet och ändå större kreativitetsproblem när det gäller att skriva något. Jag har liksom väntat och funderat på när det skulle inträffa, det var ju bara en fråga om tid men jag hade svårt att förutsäga när det skulle inträffa.

Men jag ser på det som en gammal vän som hälsar på, helt plötsligt står han där och bjuder in sig själv på en tidsmässigt obestämd visit. Nu är han här och kanske är det han som gav mig den enorma huvudvärken idag också, just då utbildningen tagit slut så kände jag hur mitt huvud började göra ont och istället för att lägga sig på en bra nivå så ökade det för varje minut som gick. I bilen hem började jag få nästan panikliknande känslor, det gjorde så ont och det kändes inte som jag skulle kunna fortsätta köra.

Den har däremot lagt sig på en mer hanterbar nivå nu efter att ha varit riktigt intensiv när jag telefonerade förut, jag fick massera tinningarna med ena handen som jag samtidigt använde som ett sorts skydd mot det lilla ljuset som fanns i sovrummet. Just nu vill jag mest bara äta (hej, jag är alltid hungrig) och se någon riktigt söt kärlekskomedi, något i stil med Love Actually.

Nej, det är dags för mig och min skrivkramp att lägga sig för natten. Vi har mycket att uträtta i form av idétorka och skrivkramp imorgon.