Om det berör dig, om du orkar.
Jag har sett American Beauty igen, en av mina absoluta favoritfilmer, en av de få filmer som jag kan se hur många gånger som helst och känna hur den berör mig varje gång. Avslutningen är så perfekt. Stupid little life. Jag hoppas jag förstår vad han pratar om någon dag.
I guess I could be pretty pissed off about what happened to me... but it's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst...
And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life... You have no idea what I'm talking about, I'm sure. But don't worry... you will someday.
ingen rubrik nödvändig, du vet vad det handlar om.
Det är konstigt att se världen hetsa förbi i god ro utan att uppvisa några större störomål, som om deras liv var ganska bra ändå förutom att de kanske måste skaffa nya vinterdäck till bilen eller att att de inte vet om de ska fira jul på sin fars eller mors sida när julafton väl infaller. Det känns som att jag står på sidan om och bara ser alla försvinna förbi, vissa drar i mig i frågor men oftast är det inte aktuellt.
Det börjar kännas som att jag upprepar samma misstag gång på gång utan att lära mig någonting av vad jag håller på med. Eller rättare sagt så vet jag vad jag gör för fel men jag vågar inte göra något åt det. Feg som jag är. Visst är det underligt att man kan låta sig må dåligt bara för att man inbillar sig om att man kanske någon gång kan må bra av det?
Helt utan framgång.
Det är en konstig känsla. Åh, gud jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat med just "Det är en konstig känsla".. kanske för att det är just det - en konstig känsla. Ikväll satt jag och uppdaterade fruktansvärt utdaterade avdelningsrutiner när det slog mig hur mycket intressantare det skulle vara att läsa gamla dagboksinlägg från ett år tillbaka. Jag började med ett inlägg om min mor, om allt vi brukade göra. Om allt vi en gång hade, om allt vi aldrig skulle kunna få tillbaka.
En ensammen tår trillade längs min kind, snart följd av ännu en. Men sen fick det vara nog. Jag ville inte störa.
Det är en konstig känsla att inte ha en familj. Så mycket energi går åt till att bara hantera mellantinget jag förväntas existera i, ingen vill riktigt acceptera att jag inte har någon och att fira julafton själv som vilken dag som helst är en omöjlighet i andras ögon. Det går inte att gå sin egen väg när man hela tiden måste försöka hålla allt det gamla vid liv.
Hur ska jag orka bli äldre?
Kan det bli bättre än så här?
Jag sitter och "peppar" för att gå och träna. Jag har gjort det ganska länge nu, från början var det en klart legitim anledning eftersom jag just hade ätit men nu är det för att jag inte vill. Jag har en kropp, ett skal. Skalet fungerar till och från bra men just nu fungerar det som är inuti skalet inte alls. Jag är trött och börjar få allt mer ångest över att det är sommar (jo, hej hej, jag tycker inte om sommaren), jag saknar min mamma men vet samtidigt att det numera inte är en realistisk känsla utan något som jag nog får placera i samma fack som "jag saknar att inte vara 12 år för jag och Tommy hade så roligt då".
Allt fungerar som det ska. Jag gör mitt jobb, städningen av lägenheten kanske har varit lite undermålig de senaste veckorna men oftast inte så hemskt. Allt fungerar, det som finns. Det som finns kvar. Rädslan för att inte kunna vara mig själv finns där och hindrar mig från att jag ska fungera. Behovet av respekt och närhet upphör aldrig men jag vill inte ha någon för det känns alltid som att jag tvingat mig till allting.
Innan jag dör vill jag att någon förklarar för mig varför allt blev så här. För jag kan inte komma på det själv och på något sätt skulle det vara skönt med en förklaring. Då, med lite tur, slipper jag kanske skuldbelägga mig själv för allt som går fel. Kanske finns det en möjlighet att jag går oskyldig ur en del av problemen.
Stort kanske.
Inget jag vågar visa.
Idag är en jobbig dag fylld med gamla instinkter och viljor, jag byter frenetiskt låt för att försöka hitta musiken som beskriver mig för att jag själv kanske ska kunna förstå.
Som ett löv i vinden beskrev en människa sig själv idag, som ett löv som flög fram och tillbaka utan egen vilja. Jag tyckte hennes uttryck lät lite fånigt (det tycker jag fortfarande) men det finns en poäng i det.
Det är trist att alla mina inlägg på något sätt är negativa, otacksamma eller ledsna men det är just precis så det är och om det är något som är svårt att acceptera så kan jag nog inte göra så mycket åt det.
Jag är alldelelns för trött för att få fram något produktivt ur mig själv. Jag längtar efter det enkla och det utan tvång. Det avslappnade och det kravlösa.
Min objudne vän som alltid tar för sig.
Det känns som en tempfix, att inte gå dit på två veckor. Jag har mått bra för att jag har kunnat trycka tillbaka allting igen, där det hör hemma. Med vetskapen om att jag faktiskt inte har någon kontroll över det.
Allting är i full gång inuti igen, allting är aktuellt igen. Alla tankar är tillbaka, känslorna och mina associationer. Inuti mig själv ber jag alla om ursäkt för allting jag gjort fel fastän jag ibland inte ens gjort något. Jag vill inte att någon ska tvingas lyssna, jag vill inte att någon ska behöva utstå något de inte bett om. Som jag.
Ibland undrar jag om alla som går omkring och säger att de bara litar på sig själva talar sanning eller om de är lika veka som vad jag är.
Jag vill ha dig i mitt liv, Per.
Det är svårt att skriva om problem, alla har dem till mer eller mindre varierande grad och det är alltid någon som har det lite jobbigare. Lite svårare. Lite mera komplicerat. Än en själv. Jag tystar mig själv innan jag ens tänkt tanken på att säga något bara för att slippa besvikelsen av att någon vänder sig från mig.
På cykelturen hem tårades mina ögon på tanken av att jag kanske skulle komma att få leva ett liv med massor av känslor som jag inte skulle kunna sätta ord på och upplevelser som jag mår så dåligt över att jag vill att någon ska lyckas gräva fram ur mig genom att bara se mig djupt i ögonen.
Jag antar att jag är en sån där person som människor gärna har kring sig. En rolig typ. En som kan dra skämt, impulsiv, stundtals lite galen. Som snabbt kan associera och ge svar på tal. Men kanske ingen man orkar med utan hellre någon man vill ha i sitt liv. Kring sig, om sig, vid sig. Är det så? Tanken gör mig ledsen samtidigt som den gör mig rörd, för det kanske är det finaste jag kan få.
Om jag gjort fel så ber jag om ursäkt. Om jag sårat dig så ber jag om förlåt. Om jag borde lära mig av något så vill jag att du berättar, jag lovar att lyssna. Intensivt. Om jag inget kan göra, berätta det också. Jag har antagligen redan listat ut det men jag behöver höra sådant också. Jag behöver få veta när jag ska ge upp.
Alla hemligheter.
Med tåren längs min kind.
Jag vet inte vilka som läser det här och jag vet inte vilka de är som människor, det gör egentligen ingenting heller. Jag hade tänkt göra om lite, dela upp mitt liv lite. Skriva dåliga saker i en annan blogg så att den här kan bli lite mera "livsren" såsom jag vill. Problemet är att jag nog kommer skriva ganska mycket där och inget här, så det är fortfarande väldigt obestämt.
Löjligt. Beslutsångest om EN BLOGG.
Igår ville jag flytta utomlands, till en stad någonstans där jag inte kände någon eftersom det känns som att jag inte känner någon hur som helst. Eller känslan var nog att det kändes som att det inte fanns någon som inte kände mig och då kan man lika gärna bo i ett annat land, ensamheten där är nog lika stor.
Längst inne, i mig, finns en förhoppning och en dröm om att jag ska kunna sluta känna mig så rädd. Varje gång jag kommer på mig själv med att fundera på hur det skulle vara så fantiserar jag vitt och brett tills jag inser att det bara är egoistiskt och fel.
Det är verkligen en riktigt dålig period just nu. Riktigt dålig och jag gör allt jag kan för att inte visa den. För att försöka ha allt under kontroll. När jag egentligen vill tappa kontrollen.
Ett rum fyllt av människor jag inte vill lära känna.
Jag känner mig både konstigt labil och defensiv på samma gång, i huvudet förbereder jag motangrepp till kommentarer jag inte kommer få medans jag försöker hålla huvudet ovanför min påhittade vattenyta. Kanske är jag bara trött. Jag sov inte nog mycket inatt.
Jag är ledsen. Jag är ledsen att jag inte hör av mig mer. Eller att jag ser lika glad ut, att jag springer lika mycket, att jag är lika principfast, att jag är lika tävlingsinriktad, att jag är lika kreativ eller att jag försöker in i det sista. Förlåt för att jag hela tiden tjatar om att jag inte räcker till, för jag vet att det till slut blir en självuppfyllande profetia.
Snälla godta mina ursäkter även om de verkar veka och klyschiga, onödiga eller töntiga. De är de enda jag har, de kanske är ord i dina öron men i mig är det sanningen och det är det enda jag kan erbjuda just nu.
Det är din tur att jaga nu.
Ibland måste man våga ge upp, ibland måste man våga släppa taget. Det är två saker jag försöker komma ihåg den här veckan och det går förvånansvärt bra. Men egentligen så vill jag inte, såklart. Egentligen så vågar jag inte utan jag provar mig fram, jag provar att utmana mina tankar med motivet att "jag får se hur det går".
Läskigt.
Egentligen är jag kanske ganska feg. Ganska löjlig. Ganska jobbig. Det gör alltid lika ont att höra någon berätta det, det får alltid mina armar att domna litegrann. Det får mig alltid att rysa till inombords men inte på det där bra, ljuvliga sättet utan det kalla och ogästvänliga.
Hur ska det här gå?