Jag hade tänkt dela på den här bloggen, dela den mitt itu. Allt dåligt skickar jag till en annan plats och allt det andra ska få plats här. Nästan så enkelt är det i mitt huvud. Det är helt enkelt så att jag vill kunna skriva vad jag vill på rätt ställe. Vad vet jag, det kanske bara blir löjliga videoinlägg här framöver? Åh herregud, en snart 31årig man med allt mindre hår som försöker vara rolig på film. Gud bevare mig.

Fast när man tänker efter så är det ganska många som är roliga fastän de inte har hår. Eller är 31, ibland till och med äldre.

Hela min dag har varit kaosartaat meningslös. Svår att hantera, jag har varit paralyserad av mina egna tankar utan att kunna motverka dem.

Vem delar jag min smärta med? En ännu okänd själsfrände kanske. Om det är så, så ber jag om ursäkt. Det är inte meningen att göra dig illa, min vän.

Jag passar på att be lite om ursäkt för inlägget innan det ens påbörjats, jag har ingen agenda för vad jag vill skriva om. Inte här. Jag har ingen stor plan, inget tema, ingen slogan som gör att läsarna vet vad de kan förvänta sig men det kanske är det som är min mening.

En ledig dag innan jag ska jobba en hel helg, jag vet, vuxensnack direkt eller hur? Inte riktigt. En ledig dag och jag har mått bra av att styra över mig själv och vara helt tyst. Jag har låtit mina tårar hopa sig i ögonvrårna men undvikit att låta någon sakta rulla nedför kinden. Jag dricker kaffe som inte är gott, kanske har jag tröttnat. Jag orkar inte prata om det, all energi går åt till att fokusera på att försöka navigera genom det minfält som jag kallar för min vardag.

Säga rätt saker, göra rätt saker, uppleva något som tänder lite gnista i mig att vilja fortsätta och se morgondagen. Då känns smaken på kaffet mycket sekundär. Jag vrider och vänder, försöker förstå var jag är på väg, försöker lita på min egen intuition att ta rätt dörr i mina inre korridorer och välja rätt vägar i labyrinter som egentligen är enkla vägval. Bara det att jag gärna vill gå både höger och vänster, på så sätt gör jag ingen annan än mig själv besviken.

Jag sparade en bild idag från en gammal PostSecrets där det stod “I dont tell people im a vegetarian because they give me more credit then i deserve” och på ett sätt kunde jag relatera. Jag har inga problem att motivera varför jag är vegetarian men jag talar sällan överdådigt om det, jag vill inte höra “Åh, jag borde också äta mer vegetariskt!” eller “Ja, djurhållningen är inte bra!” för det får mig att känna mig obekväm i mitt val plus att.. det är personligt. På något sätt blir det personliga kommentarer som ger mig någon sorts komplimang som jag inte förtjänar.

Den här dagen är något jag behöver, jag behöver fler. Jag har inte fått leva ut på länge, jag har inte fått vara ledsen inuti och vara helt tyst på länge. Jag har inte tittat på YouTube-klipp om kabeldragning i datacenters eller läst artiklar om hur dagens sätt att annonsera kom till.

Ett evigt förflyttande av känslor inombords, vad ska jag känna för att det ska passa in i situationen? Hur ska jag passa in? Varför hamnar jag alltid i situationer där jag ifrågasätter och skuffar undan mina behov framför allt och alla andras? “Nu finns det inte tid att känna så, jag får ta det sen. Det passar sig inte nu, Per.”

Det är lite roligt att spela med i hela charaden kring “Hej, jag har en 30-årskris” men på något sätt så slår det mig hela tiden att jag inte har en kris knuten till en viss ålder utan till en viss känsla. En känsla av att jag tar steg för steg mot ännu en dörr i mitt liv, dörrar som innebär förändringar eller förklaringar men bakom den här portalen så ryms inget annat än svärta från något mitt inre kokat ihop under tillåtelse från mig.

Att vara stilfull och försiktigt berätta med väl valda ord hur allting fungerar har gått från en svår möjlighet till en självklar omöjlighet. Hur ska lilla jag med ord kunna beskriva något som jag inte ens vet hur det ska kännas? Hur lever alla sina liv och hur ska det kännas? Hur känner ni? Domnar era händer bort när ni blir riktigt ledsna? Ser inte ni heller någon mening i att oroa er för vad bensinpriset kommer ligga på till sommaren?

Jag fungerar inte som alla andra men jag försöker vara precis som jag tror att alla andra är. Det fungerar inte. Inte i mig.

Snart är vecka 32 slut och jag både applåderar dess avslut men räds början av vecka 33. Många har säkert märkt av att jag inte varit så skämtsam, inte så sugen på att prata om allting eller “så skojjig” men ytterst få vet varför. Väldigt få. Det är nog viktigt att det är så eftersom det alltid gör så ont att känna hur människor man förlitade sig på bara finns där “när tiden finns till”, för att hitta på ett citat som passar in.

Jag vill fly, så gärna. Fly till en öde trakt där jag inte kan någonting. NEJ, det behöver inte vara Pripyat. Men någonstans där det inte finns krav på mig att passa in på samma sätt. Tänk att helt plötsligt befinna dig någonstans där du är utelämnad till ditt eget utforskande och dina egna instinkter. Tänk dig att få finna delar av dig själv som du begravt bara för att försöka fylla omvärldens krav på dig.

Det är 2010 nu, jag vet inte hur gammal jag blir men det känns som ett slöseri på tid att leva ett liv jag inte kan hantera. Det känns som ett slöseri att försöka passa in och göra saker på ett visst sätt när jag skulle må bättre av att göra det på mitt sätt.

Det är mycket som känns.

Det är tisdagkväll, mitt huvud är tungt och inte särskilt intresserat av att göra annat än att ligga ner och göra så lite som möjligt. Min själ vill inte heller göra så mycket. En del beror säkert på att jag är sjuk (jag har semester och jag blir alltid sjuk när jag är ledig, så är jag lärd), en del beror på att jag ligger och lyssnar på Dana – för även om han är ett musikaliskt geni så blir jag alltid deprimerad av hans musik för den når verkligen längst in.

Den får mig att känna utan att behöva känna efter och utan att behöva anstränga mig, den får mig att uppleva mig själv även om det bara är jobbigt men även om det bara är jobbigt så känns det bra. Ett uttryckssätt.

Jag stressas av sommarkraven. Det känns som att omvärlden i ändå större utsträckning förväntar sig att jag ska göra saker, komma på saker och vara tillhands i år än förra året. Imorgon har jag planerat en enda sak och det är att cykla ner till stan för att köpa ett armband för nio kronor. Sen så ska jag cykla hem och inte göra så mycket mer. Jag vill inte åka till en överfull badstrand.

Det är ganska skönt att kvällsdeppa då och då, på en bra nivå. Då man känner att man har kontroll över allting, man mår så dåligt som man kanske inte förtjänar men som man kan hantera. Inga tårar, inga panikkänslor och inga maniska utbrott. Bara ett lågt sinne.

Vecka 38 eller 40 åker jag till Ukraina. Om ni visste hur jag längtar. Jag tänker på det varje dag, gång på gång. Inget kommer att stoppa mig. Inget.

Jag har sett American Beauty igen, en av mina absoluta favoritfilmer, en av de få filmer som jag kan se hur många gånger som helst och känna hur den berör mig varje gång. Avslutningen är så perfekt. Stupid little life. Jag hoppas jag förstår vad han pratar om någon dag.

I guess I could be pretty pissed off about what happened to me… but it’s hard to stay mad, when there’s so much beauty in the world. Sometimes I feel like I’m seeing it all at once, and it’s too much, my heart fills up like a balloon that’s about to burst…

And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can’t feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life… You have no idea what I’m talking about, I’m sure. But don’t worry… you will someday.

Det är konstigt att se världen hetsa förbi i god ro utan att uppvisa några större störomål, som om deras liv var ganska bra ändå förutom att de kanske måste skaffa nya vinterdäck till bilen eller att att de inte vet om de ska fira jul på sin fars eller mors sida när julafton väl infaller. Det känns som att jag står på sidan om och bara ser alla försvinna förbi, vissa drar i mig i frågor men oftast är det inte aktuellt.

Det börjar kännas som att jag upprepar samma misstag gång på gång utan att lära mig någonting av vad jag håller på med. Eller rättare sagt så vet jag vad jag gör för fel men jag vågar inte göra något åt det. Feg som jag är. Visst är det underligt att man kan låta sig må dåligt bara för att man inbillar sig om att man kanske någon gång kan må bra av det?

Det är en konstig känsla. Åh, gud jag vet inte hur många inlägg jag påbörjat med just “Det är en konstig känsla”.. kanske för att det är just det – en konstig känsla. Ikväll satt jag och uppdaterade fruktansvärt utdaterade avdelningsrutiner när det slog mig hur mycket intressantare det skulle vara att läsa gamla dagboksinlägg från ett år tillbaka. Jag började med ett inlägg om min mor, om allt vi brukade göra. Om allt vi en gång hade, om allt vi aldrig skulle kunna få tillbaka.

En ensammen tår trillade längs min kind, snart följd av ännu en. Men sen fick det vara nog. Jag ville inte störa.

Det är en konstig känsla att inte ha en familj. Så mycket energi går åt till att bara hantera mellantinget jag förväntas existera i, ingen vill riktigt acceptera att jag inte har någon och att fira julafton själv som vilken dag som helst är en omöjlighet i andras ögon. Det går inte att gå sin egen väg när man hela tiden måste försöka hålla allt det gamla vid liv.

Hur ska jag orka bli äldre?

Jag sitter och “peppar” för att gå och träna. Jag har gjort det ganska länge nu, från början var det en klart legitim anledning eftersom jag just hade ätit men nu är det för att jag inte vill. Jag har en kropp, ett skal. Skalet fungerar till och från bra men just nu fungerar det som är inuti skalet inte alls. Jag är trött och börjar få allt mer ångest över att det är sommar (jo, hej hej, jag tycker inte om sommaren), jag saknar min mamma men vet samtidigt att det numera inte är en realistisk känsla utan något som jag nog får placera i samma fack som “jag saknar att inte vara 12 år för jag och Tommy hade så roligt då”.

Allt fungerar som det ska. Jag gör mitt jobb, städningen av lägenheten kanske har varit lite undermålig de senaste veckorna men oftast inte så hemskt. Allt fungerar, det som finns. Det som finns kvar. Rädslan för att inte kunna vara mig själv finns där och hindrar mig från att jag ska fungera. Behovet av respekt och närhet upphör aldrig men jag vill inte ha någon för det känns alltid som att jag tvingat mig till allting.

Innan jag dör vill jag att någon förklarar för mig varför allt blev så här. För jag kan inte komma på det själv och på något sätt skulle det vara skönt med en förklaring. Då, med lite tur, slipper jag kanske skuldbelägga mig själv för allt som går fel. Kanske finns det en möjlighet att jag går oskyldig ur en del av problemen.

Stort kanske.