This little light of mine, I’m gonna let it shine.
Att vilja skriva om något ur sitt liv beror verkligen så mycket på omständigheter, tillgång på tid, behovet av att skriva något och naturligtsvis möjligheten att kunna göra det. Jag skriver det här fem i tolv en lördagnatt och det känns som att jag borde ha somnat för minst en timme sedan, men då var jag uppe och bökade i lägenheten.
Det känns som att det är mycket som händer just nu, eller kanske inte mycket men många stora saker som kräver min koncentration. Jag städar och packar inför min stundande flytt, en flytt som jag inte längre har någon lust att genomföra. Men det måste göras och det är inte så mycket kvar nu, jag vill mest få nycklarna så att jag kan börja köra kartonger.
Natten till idag var en av de sämsta nätter jag haft på mycket länge. För ovanlighetens skull så var jag inte särskilt trött (antagligen eftersom min kära medicin intogs alltför sent) och jag började mest känna mig stressad över att inte ha somnat än. Särskilt när jag började få huvudvärk när en medicin gick ur kroppen. Jag tror att jag somnade till 02:00 men jag fick inte sova ifred förräns efter 03:40. I 1h40min så drömde jag mardrömmar som jag fick tvinga mig själv att vakna från.
Den första drömmen var värst. Jag drömde att jag blev anfallen av någon, eller något och det enda jag egentligen brehövde göra var att öppna ögonen men det var också mitt enda alternativ för att kunna vakna till. Men när jag försökte öppna ögonen så gick det inte och det var då jag blev riktigt stressad. Jag kunde inte heller få mig själv att vakna direkt utan fick göra flertalet försök innan jag lyckades väcka mig själv och det var hur läskigt som helst att sova och skrika inombords åt mig själv att vakna men utan att det gav någonting.
Jag är enormt trött och ska se till att mycket snabbt och mycket effektivt borsta mina tänder eftersom jag har en bra dag framför mig imorgon. Den här dagen har varit helt underbart bra och jag hoppas på fler såna. Det känns så bra, jag är så glad och lyrisk inuti. Mihi. :)
Jag hoppas att det här händer på riktigt.
Det här kommer att bli ett av de absolut sämsta blogginlägg jag någonsin har skrivit. Dels för att jag hela dagen har haft svårt att faktiskt fokusera på saker och göra dem uttrycka dem men också för att jag är så otroligt trött. Jag vill somna i soffan hela tiden men jag våldar upp ögonen eftersom jag tvättar och jag tänker inte göra om förra incidenten då jag låste in all tvätt i tvättstugan, på grund av att jag somnade.
När jag vaknade imorse ås tänkte jag direkt att jag inte skulle springa något idag, dels för att gymet stänger 19:00 eftersom det tydligen är Valborgsmässoafton och tydligen så har det betydelse, för alla förutom för mig iallafall. Men under dagen har jag känt mig allt starkare och mera energirik så jag hoppades då och då att jag hade läst fel på iksus öppettider.
Jag har ganska många tanketrådar igång i huvudet idag, ända sen imorse. Det beror på att jag inte verkar ha någon som helst möjlighet att lämna tankar som inte är bra för mig men också för att jag har en massa gamla saker att tänka på, saker som legat begravda i 15 år och mer. Saker jag aldrig trodde att jag skulle tänka på igen.
Det är annorlunda nu. Att tänka negativa eller destruktiva tankar är ingen ovanlighet, jag är van. Men jag är inte van att faktiskt känna hur jag låter mig påverkas av dem i en sån grad att jag känner att jag antingen vill gå hem eller bara sitta för mig själv och slippa frågor eller behöva vara "rolig och underhållande" för alla.
Men jag fick två pauser från mig själv idag. Jag tänker fortfarande på dem. Malin fick tankarna att skingras, det får hon alltid. Med henne kan jag fantisera om saker som jag vill ska hända men jag kan berätta jobbiga saker också som jag vill att hon ska veta, för att lära känna mig. Saker som jag inte berättar annars. Dessutom, som grädde på moset (fastän hon inte äter grädde och jag äter mycket mycket sällan mos) så har hon ett fint namn.
Jag förstår inte varför det blev så att jag bestämde mig för att basera så mycket av mitt liv på negativa tankar om min egen tillvaro. Hur kan människan med all hennes visdom och smarthet tillåta det? Det är konstigt, iallafall om man förklarar det med att varje människa till viss del har ett val att göra. Det som är konstigt är att jag kan ha jättesvårt för att bestämma mig för vilken säng jag ska köpa eller vilken färg tandborsten ska ha, men jag kan bestämma att bara tänka idiottankar? Även om det nu är undermedvetet.
Det är nog dags att sluta skriva nu för jag fortsätter hela tiden att somna till och drömmer varje gång litegrann. Nyss vaknade jag och fnissade till eftersom jag drömde om något som hade med tandborstar och färg att göra och i drömmen var det roligt, därför fnissade jag. Innan det så drömde jag att jag hade skrivit klart blogginlägget men vart tredje ord var felstavat.
... och just då jag skulle skriva det så vaknade jag ur ännu ett liten sömn där jag drömde att jag var en ung dräng som bodde i samma by som Emil i Lönneberga och jag skulle avlägga någon sorts tentamen i svenska och jag fick bara ha fel på vart tredje ord, men det skulle inte vara några problem eftersom jag i drömmen tog jättelånga kliv mot provlokalen och det skulle tydligen hjälpa..
Jag räknar dagarna.
Det känns som att något är fel. Jag är så ohyggligt trött och var det även igår. Igår när jag skulle traska iväg och hämta bilen på Maxi så kändes det som att jag inte skulle orka gå hela vägen, jag gick långsammare och långsammare. Idag är ungefär likadan, jag la mig i soffan direkt efter jag ätit frukost och somnade där. Fredagen var förvisso riktigt påfrestande men det känns ändå som att två dagar är en lång tid för återhämtning.
Hur som helst så hoppas jag att min kropp lyder mig nu när den fått sin vila för jag måste fortsätta packa ihop saker och träna. Jag lär inte klara två mil idag men en mil ska inte vara något problem. (ta i trä) Jag har börjat komma ihåg väldigt många drömmar, eller rättare sagt så kommer jag ihåg att jag drömt något och kan minnas en övergripande känsla från drömmen men jag kommer inte ihåg särskilt många detaljer. Förut så brukade jag inte komma ihåg att jag hade drömt något i huvudtaget.
Men jag hade nog gärna sluppit för jag drömmer mestdels mardrömmar just nu. Igårkväll var inget undantag utan jag drömde att någon satt på min bröstkorg och tyngde ner mig så jag kunde inte resa mig upp från soffan. Det jobbigaste är att jag alltid är vaken när jag drömmer sånt, jag är precis i mellanlandet mellan vaket tillstånd och sömn. Det gör drömmarna så mycket mer otrevliga att vara med om. När jag väl kunde sätta mig upp så försökte jag lägga mig bekvämt i en annan ställning men drömmen började om. Så fortsatte det i ungefär en timme tills jag helt bytte plats i soffan, då kunde jag sova, konstigt nog.
Gud, vilket dåligt inlägg det här blev. Det blir så ibland då jag har en mängd känslor och intryck att sortera som jag behöver skriva ner men inte kan skriva så mycket om.
Vad är det med dig och Pripyat?
Jag möter ytterst liten förståelse för mitt intresse av staden Pripyat och Tjernobyl-området. Tommy är väl den enda jag säkert vet är intresserad av hela händelsen men han säger sig ha sett så många dokumentärer att han är nöjd för en livstid och lite mer. I övrigt så är det något som folk inte har tid eller lust att engagera sig i, inte för att jag förväntar mig att omvärlden ska slänga sig in och visa att de bryr sig, för det är inte det som det handlar om.
Det handlar inte om att läsa in sig på vad som hänt och sen försöka påverka ryska politiker att snabba på återuppbyggnaden av sarkofagen kring reaktorn. För även om det är viktigt så har jag mycket sällan en sådan agenda och sällan ett sånt intresse. Vad som lockar är istället hela tanken på en stad, tömd och övergiven på bara några dagar för att därefter aldrig återfå sitt gamla jag.
Jag finner det nästan lite romantiskt, att se på bilderna som visar väderbitna hus som förfallit i takt med att naturen åter gjort anspråk på marken. Det går att gå in i husen och kunna andas in atmosfären från de som tidigare bodde där. I vissa lägenheter står maten kvar på bordet (men knappast ätbar, förstås), kläder hänger på tork och stadens ögonstenar såsom pariserhjulet eller simhallen står stolt kvar.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag fylls av sån lust att vilja utforska staden och mer därtill. Jag pratar inte om att åka dit och spendera några veckor där, då ser strålningen till att underbart är kort. Vad jag menar är att åka dit, utforska staden under en dag och bara andas in alla intryck. Reaktorn är inte så viktig, jag vill se staden, husen, asfalten. Jag vill känna hur allting känns. Jag vill inte åka till någon jobbig turistort där man gör turistsaker dagarna i ända, det är inte min grej.
Pripyat känns lite magiskt och samtidigt som jag förstår att det inte är något vanligt resemål så förstår jag inte alla som höjt på ögonbrynen åt mig ungefär som om jag vore galen. Vill inte alla utforska sina omgivningar och se saker som så få har sett tidigare? Ja, området är radioaktivt men du är inte i farozonen såvida du inte trampar omkring på gräset hela tiden. Om du går längs stadens gator och håller dig från naturen så utsätts du för lika mycket strålning som under en längre flygning.
Så, vad är det med mig och Pripyat? På något sätt känns det som ett mål och nästan som ett tvång, något jag verkligen vill göra men bör planera inför först. Vad kommer efter det? Tja, jag har alltid velat åka med Transsibiriska järnvägen. Men jag har hört att det blir ganska ensamt att åka den själv.
Vedervärdigt och äcklande.
Äsch, jag som skulle sammanfatta min dröm som jag hade på morgonen men när jag började så insåg jag att den i grund och botten mest bara bestod av en massa sex med exflickvänner. Inte så häftig alltså.
Något jag verkligen inte tycker om är människor som äckelraggar online. Folk som gör sexuella anspelningar på allting (oftast utan någon sorts humor också) men som ändå ser sig som världens trevligaste människor som vill att man ska fortsätta prata med dem. Jag hatar sånt, jag äcklas av det. Om folk vill slemma på med sex, gör det med någon annan. Det är bara 14-åriga tonårskillar som gör sånt och kommer undan med det.
Det finns en blogg som jag inte kan sluta läsa, inte för att den är bra men för att killen som skriver den är så vedervärdig. Inte nog med att hans grammatik och meningsuppbyggnad är under all kritik men i varannat inlägg pratar han om hur han dyrkar kvinnan, hur han älskar den kvinnliga kroppen och om hur mycket sex han brukar ha.
Jag kan inte sluta läsa den och det är inte för att jag finner det han skriver som särskilt intressant men för att jag blir så irriterad av han och hans slemmiga inlägg. Som en sorts ventil för de känslor man har inom sig som måste ut, då läser man hans stackars blogg och hatar därefter ihjäl sig.
Helt fel ordning.
Jag har inte vaknat än, helt. Jag satte klockan på halv tio bara för att vakna någorlunda i tid (annars är hela min dag förstörd) men det gick mindre bra. Efter en timme låg jag och halvslumrade i soffan medans Digweed dunkade från laptopen och Discovery visade ännu ett program om hur man gör en av de "häftigaste och coolaste bilarna". Innan det var det om drifting, ungefär lika intressant.
Planen idag var egentligen att jag skulle åka in och jobba för att därefter träna men jag har tvingats grusa träningen och jag funderar på att göra detsamma med jobbet. Jag känner mig lite halvsjuk i kroppen och lyckades i onsdags att backa över foten igen med trucken, denna gången körde jag över hela foten och fastnade under trucken istället för att bara köra in i sidan på foten. Det är oftast helt harmlöst att köra över foten eftersom vi har skyddsskor men även om stålhättan är mjuk så om X antal ton truck trycker mot den så måste den försvinna ner i skon och då kläms gärna en tå eller två. Så nu har jag två skadade tår på samma fot.
Jobbet vet jag inte om jag orkar just nu, jag är så slö i huvudet. Eller rättare sagt slö i huvudet och trött i kroppen. Men det vore kul, det var så längesen jag jobbade några timmar på helgen och checkade läget. Dessutom har jag verkligen saker jag måste måste göra. Jag har inte haft tid att göra de kommande kampanjordrarna så nu ligger minst två men helst fem stycken och väntar på mig.
Varje kampanjorder tar i snitt 40 minuter och består av fruktansvärt monotona arbetsmoment som går ut på att man får en lista på saker som kommer att dyka upp i annonsbladet. Man kollar artikelnummer för artikelnummer mot ett annat system som håller koll på vårt lager för att se hur mycket man sålde tidigare kampanjer och hur mycket vi har i lager, därefter bestämmer man hur mycket som ska köpas hem. Alla artikelnummer knappas manuellt, inget samkörs för enklare hantering.
Det enda jag kan tänka är tacksamt är att jag tillhör en något yngre generation som dels är van att sitta vid datorer men sen lider jag även av en viss portion ADD som gör att jag omöjligt kan jobba i bara två fönster, jag måste hela tiden ha andra saker på gång. Så jag sitter gärna och gör kampanjorder, beställer varor och aktivierar nya produkter samtidigt. Annars blir jag uttråkad.
Igår var en viktig dag. Både torsdag och fredag kände jag mig ovanligt pratglad på jobbet, normalt sett så arbetar jag allt jag kan och säger inte så mycket förräns jag är på rast, är på kontoret eller liknande. Men det var något som var lite annorlunda och jag märkte det på mig. Kvällen var också bra, jag lagade bra mat och kände allt starkare hur jag verkligen måste flytta. Flytta för att göra mig av med alla associationer som den här lägenheten ger mig.
Natten var däremot sämre. Förutom att jag är betydligt yngre, inte har käpp, snyggt skägg, snyggt hår, är lång eller pratar engelska så brukar jag känna mig lite som House i såna ögonblick. Jag är alldelens tyst och stannar med blicken någonstans medans jag grubblar. Dock inget grubbel om huruvida jag borde ha rosa strumpor på mig någon dag framöver. Jag brukar fundera över när jag ska lära mig att uppleva känslor på ett sätt som ger mig någon sorts behållning. Istället blir jag tyst och nedtyngd, bitter och hatisk eller bara deprimerad.
Men det är så mycket sånt jag inte vill prata om. Jag vill inte att någon egentligen ska veta. Det är lustigt, jag tycker det känns som att jag inte passar in och som att jag inte förstår hur människor fungerar men samtidigt vill jag inte berätta om hur jag fungerar. Eller, det vill jag. Men jag vill inte bli stämplad som något jag inte är när jag berättar. Sånt är jag rädd för. Jag är inte rädd för att inte få ett jobb som anses attraktivt och jag bryr mig inte om jag inte får en perfekt familj att visa upp på julottan när man är vuxen.
Jag är rädd för att verkligen berätta saker och märka hur det mottas med ett avigt intresse och ett kallt bemötande. Inte för att det jag säger är tråkigt men för att jag vill att folk ska få förstå när jag väljer att dela med mig. Lyssna, fråga frågor, dela med sig av liknande upplevelser. Därför försöker jag ofta försumma saker jag berättar.
Att jag har haft ont i ryggen blir "det är ingen fara" fastän jag ätit fler mer smärtstillande än vad jag borde och frasen "det är okej" efter att någon just sårat mig är standard. Ibland undrar jag varför jag bara inte kan låta bli sånt.
Ingen tid för ett tack.
Jisses, jag kanske är gammal som är 28. Det är ett program på SVT nu där de pratar med ungdomar om sina hobbyer och en av personerna, en 18årig tjej, håller på med aktier. Hennes strävan är att vara ekonomiskt oberoende när hon är 28, vilket kan vara ett schysst mål. Men så kom hennes följdkommentar.
Ja, det är mitt mål att bli ekonomiskt oberoende när jag är 28. Om jag har hälsan kvar. Sen, kanske bilda familj?
HERRE. "Om jag har hälsan kvar", tror hon att man ingår ett terminalt skede i livet när man fyller 28?
Drömmar hjälper alla tillbaka på banan.
Luke Chable - Melburn. Old times.
Hur kan jag sammanfatta dagen hittils? Det har varit med vanliga mått mätta ganska intensivt. En person sjuk, en sjukskriven, en började sent och jag var ensammen kvar att försöka lirka ut snörnystanet. Det var mycket på en gång som alla skulle göras under helst samma tidsperiod och otroligt nog så gick det på rekordfart. Det var vagnar som skulle dras ut, pall som skulle köras, nummer som skulle ringas och i det så blev jag tvungen att ändra på en del rutiner. En stund kände jag efter och funderade över om jag kände mig stressad och visst var jag det, men inte den där dåliga stressen utan bara den härligt tempohöjande pressen att göra bättre ifrån sig.
Just nu är det pausvila, på något konstigt sätt så har jag det i mig att jag vet att jag hade tänkt göra något. Det sitter verkligen i mig men jag kan inte komma på vad det är, alls. Inte det där "Oj, har jag glömt något?" utan "Jag har massor av saker att göra"-känslan. Hur det nu skiljer sig åt i det långa loppet vet jag inte.
Jag lyckades med konststycket att verkligen ropa hem en auktion i sista andetaget igår. Auktionen gällde en Pioneer CDJ-1000 MK3, som jag har funderat på under skrämmande många år. Ny kostar den kring 10.900, från England kan man få den för ungefär 9000. Så när det återstod ungefär en halv minut så lade jag ett bud på 9100 men fick den för 6600! Det är inte dåligt med tanke på att den inte ens är en månad gammal och därmed har full garanti.
Veckans, eller rättare sagt det senaste halvårets tvångstanke, består i att jag tänker "jag skrev" eller att någon säger "han skrev" om mig och därefter följer en enorm historia om hur jag skrivit något otroligt. Tvångstanke kanske det inte är men en tvångsdröm? Jag vet inte vad det är jag vill skriva men det vore kul att göra det eftersom jag verkar drömma om det hela tiden. En berättelse? Ett program? En dikt? En redogörelse för hur engelsmännen dricker sitt te? Vi får se.
Är det nu jag får prestationsångest?
Oavsett hur många gånger jag lovar mig själv att inte få någon sorts prestationsångest när jag ska skriva något om mig själv så infinner sig ändå känslan av "Nej, det blir inte bra. För kort. För enkelt. För tråkigt. Varför har jag ingen humor?". Jag kanske borde börja läsa upp det jag skriver? Det är ju trots allt så att det skrivna ordet kan vara fint att se på men är så otroligt talanglöst när det gäller att framhäva en känsla.
Det är svårt det där, att beskriva något så att det inte framstår på fel sätt. Jag tänker alltid på hur omgivningen ska uppfatta det jag skriver, något som ofta resulterar i att jag struntar i att publicera hela inlägg. Men okej, när jag författar ner orden som cirklar i mitt huvud så är det oftast med en tydlig ironisk tongång fast lika ofta är den nästan desperat i sin strävan att framstå som önskvärd.
Jag skriver ofta långt, ofta alldelens för långt, i min förhoppning att cementera precis allt jag känner så att det inte kan missuppfattas men precis lika ofta som läsare tröttnar på att läsa meningar staplade på varandra så missuppfattas innebörden eftersom skummandet övergår till läsa-första-ordet-i-meningen.
Jag är en självkritisk person som nog aldrig kommer leva ett liv där jag kan sätta mig ner i en stol med min familj och säga "Åh, vad bra vi har det.", det är inte så som jag är. Jag är sällan nöjd, jag strävar alltid efter något mer, oavsett om det handlar om ett reellt mål eller bara en liten förändring och därmed kanske även förbättring.
Alltför många kvällar har jag lagt mig och funderat på varför just den kvällen avslutades så dåligt utan att egentligen reflektera över att det inte är slutet på kvällen som är dåligt utan det är hur jag valt att spendera tiden som varit den stora boven. Mer om det i framtida inlägg. Äh, varför har jag världens största säng när jag ändå inte ligger i hela?