Det är svårt att förlika sig vid tanken på att det finns människor som vill en väl, vilket är lite väl underligt med tanke på att jag gör allt jag kan för att försöka övertyga min omgivning om att jag vill väl och att de måste försöka ha det så bra de kan, helst med min hjälp. Jag har funderat sedan igår på vad jag skulle skriva, på något sätt kändes det som att jag återvände till bloggandet efter flera års uppehåll och ville därför skriva något “bra” och något “representativt” men jag återkom hela tiden till känslan av att jag bara ville skriva det jag kände. Det är väl så det ska vara, right?

Våren har på allvar börjat komma, det töar och har sig. Det ger mig ångest och har alltid gjort, alltid ångest av våren och alltid lite lätt oroad inför sommaren. Precis som att människor tycker det känns jobbigt att det blir höst och mörkt så tycker jag att det känns påfretsande att det blir sol, sommar och allt vad den säsongen kan innebära.

Ibland slås jag av en förvåning över hur människor lyssnar på mig, jag antar att jag stundtals är lite för van att inte våga lyssna och lita på andra människor fullt ut och tror därför att omvärlden är likadan. Jag blir alltid lite irriterad och ledsen när någon inte lyssnar på vad jag säger och tar det som sanning men samtidigt börjar jag bli van att människor man talar med kan ha svårt för att lita på ord och gärna vill se handling. Det är något som rör till det ibland, jag antar att kontrollfreaket i mig själv inte riktigt kan komma överrens med tanken på att inte kunna veta allt eller kontrollera allt.

Jag stör mig på min dröm jag hade inatt, jag drömde verkligen bara om stora möten om försäljning, marginalprocent, marginalkronor, antal poster osv. Marginalprocenten var 18.3% och på väg upp men vi låg kort på marginalkronorna, något som alla ansåg krävde en insats (alla ville att vi skulle sälja kaffe billigt) medans jag satt lätt nedsjunken i min stol och djupt bekymrad. Så brukar det vara, jag blir alltid en sorts vågmästare som vill att människor ska motivera sina åsikter eller sitt agerande först.

Men jag stör mig på drömmen för jag hade så gärna drömt något fint eller till och med något fult och jobbigt bara för att få lite distans. Jag vet att jag jobbar ganska mycket men jag har också ganska klara gränser för mig själv vad jag vill och inte vill göra, vill jag inte jobba extra så gör jag absolut inte det och blir jag less någon gång när jag jobbar över så åker jag hem. Sover jag så vill jag med största sannolikhet drömma om något skruvat och konstigt, inte marginalkronor..

Jag märker att gränserna för den här bloggen och mina egna privata texter börjar flyta ihop och stundtals har jag lite svårt att överblicka vad som är vad, jag ska göra ett försök att städa upp lite. Det är ju meningen att vissa texter är för mig och bara mig, inte för att innehållet är så fruktansvärt privat (det är ju trots allt bara text) men för att jag är livrädd för era reaktioner.

Empire of State sjunger “Are you gonna leave me now?” och det är en textsnutt som passar mig, det är en ständigt återkommande rädsla jag har – att människor ska marschera ut ur mitt liv utan att se sig om och det ligger väl lite sanning bakom den rädslan. Jag gör det jag kan för att vara en person som man vill ha kvar i sitt umgänge men ibland känns det som att jag försvårar för mig själv genom att hoppas och drömma om saker som jag sedan länge lärt mig att undvika, såsom att ha människor som verkligen känner mig.

Sånt gör mig rädd och osäker vilket säkert bidrar till att jag sluter mig lite ytterliggare.

Kvällen är ung och jag ska äta mina mandelskorpor och hoppas att tiden går långsamt. Jag håller mig vaken, då kan jag njuta av kvällens misär lite extra och känna att även om allting känns svårt och tungt så är jag iallafall inte obligerad att kliva upp en viss tid imorgon utan jag är ledig, jag har en valmöjlighet och kan välja mig själv. Om det någonsin skulle inträffa.