Jag kommer åter igen till slutsatsen att mitt liv inte är 100% dåligt, som jag ibland trott. Jag har lärt mig se nyanser i vardagen, känna skillnader och göra skillnad på saker och ting själv. Även om jag målar fan på väggen ibland och tror att allt är över bara för man har en dålig dag så blir jag bättre.

Det om något är en bedrift. Iallafall för att vara mig, en ständigt cynisk person som tror det absolut värsta om människor och omgivningen hela tiden. Jag får tvinga mig själv att se saker ur ett helt (för mig) onaturligt perspektiv, något som ger mig stort nöje eftersom jag tycker om att utmana omgivningen med att inte alls vara som man vant sig.

Men det var det där med att trivas, det går ganska bra men det finns saker kvar att göra. Det låter ju jävligt pretentiöst att springa omkring och tro att jag ska ta ansvar för allt jag gör men jag strävar hela tiden mot någon sorts jämvikt i mitt liv och det är otroligt motsägelsefullt eftersom jag helst av allt gör saker själv, är själv, skriver själv, lyssnar på musik själv osv.

Mycket själv i mitt liv. Det kommer nog från barndomen och sitter djupt. Ibland känns det som att tiden för att ställa saker och ting tillrätta är på väg att ta slut men det är såna gånger som jag blundar, andas in och tar an min egen djävul barhänt.

Jag är trött och jag har tänkt igenom det här blogginlägget minst tio gånger på vägen hem från jobbet, så det lär inte bli särskilt bra. Jag promenerade till och från jobbet eftersom jag bestämde mig för att jag annars var onyttigheten personifierad om jag åkte buss. Dessutom, lustigt nog, så var jag hemma fem minuter före bussen anlände så jag kan inte vara helt missnöjd.

Mitt problem med att försöka skriva ner alla saker jag tänkt på är att när jag funderar igenom allting så viker jag ihop alla känslor och intryck som jag vill beskriva och allting ryms till slut inom ett ord, som för mig betyder allting men som ingen annan fattar. Så då måste jag börja försöka packa upp allting igen i inlägget, som någon sorts hobbyterapi där jag ställer alla ledande frågor och ger alla vaga spekulativa svar.

Men eftersom jag inte har några större kvaliteter när det gäller terapi så blir det mesta en kavalkad i meningar som jag skrivit alltför många gånger, som “jag antar” och “med största sannolikhet”, ett enda stort antagande alltså. Om jag iallafall kunde skriva “ponera att” och därmed verka som att jag åtminstonde ägde en synonymordlista.

Ordet som sammanfattar hela inlägegt (som jag inte ens skrivit än, how about that) och även min promenad hem är bitter och, om jag får ett ord till, cynisk. Jag vet inte riktigt varför det blev så men den sista timmen på jobbet bestod av ett bombardemang av elaka tankar och ett hat mot omvärlden. Det är jobbigt att hata omvärlden när det känns som att man är ensammen om att känna det, det krävs mycket energi och det är naturligtsvis hemskt onödigt, men det var så det blev ikväll.

Jag har en förmåga att bli rätt hatisk när jag inte mår helt bra men eftersom världen och livet ska vara någon sorts självreparerande pendel så går det snart från att jag hatar alla i hela världen till att jag bara hatar mig själv. Det underlättar en hel del för alla förutom lilla jag eftersom det är jag som får dras med alla skräpiga tankar. Men det är lite underhållande också.

Det mesta baserades kring att en rädsla för vad som kommer att hända framöver för min del, jag hanterar rädsla med hat såvida det inte handlar om någon som jag tycker om på riktigt, då blir jag livrädd istället. Nu är det däremot dags att avsluta innan jag somnar sittandes igen.

Jag är dock alltmer nöjd över min lägenhet nu när jag har fått städa undan lite till och har fått dammsuga lägenheten för första gången, som jag har velat göra det. Nu ska jag avsluta här och sakna Malin istället. Henne kan jag aldrig hata, det är hon som få rmig att vilja se fram emot saker när jag känner mig som mest ilsken och hatisk.