Än så länge har jag bara målat köket svart (väggarna alltså, inte alla skåp, då vore jag galen även om det skulle vara hur snyggt som helst) och jag har lagt träplattor på balkongen, små men värdefulla förändringar för att göra lägenheten lite mera “jag”. Igår fick jag köksbeslagen jag beställt från IKEA och det gjorde faktiskt, för mig iallafall, en rejäl förändring. Bort med Bostadens standardbeslag (första bilden) och in med IKEAs “Metrisk”.

Nu ska jag bara välja färg till hallen, jag antar att jag kommer måla hallen och vardagsrummet men jag börjar smått eftersom energin inte alltid är på topp. Vem vet, jag kanske blir en sån där riktig Svensson-fixare som gör allting på semestern och sen går runt i en sliten träningsoverall i prasseltyg och pratar om hur slut jag är för att jag haft semester?

Det kan vara svårt ibland, det där med att visa sig själv och vad man är. Det finns en anledning till att jag alltid försöker hålla mina avdelningskamrater på ett bra avstånd från mig själ och det är för att jag aldrig vill hamna i en position då jag blandar ihop olika känslor. Förutom det så är jag väldigt noga med vad jag visar av mig själv och för vilka, det är väldigt få som får göra annat än skrapa lite på ytan. Hit men inte längre.

Jag försvarar mina tankar, behov och brister med en bitande tystnad när en olämplig fråga ställs. Eller så ser jag till att fälla en kommentar som ser till att få frågeställaren på andra tankar. Jag har blivit enormt bra på att prata bort folk, jag märkte det själv när jag var 17 eller 18 och utan att jag har reagerat över det så har jag förfinat mina tekniker.

Det finns just nu två personer som jag väljer att inte prata bort eller ljuga för. En heter Åsa och henne kan jag inte ljuga för. Den andre heter Malin och henne vill jag inte ljuga för och kan jag inte ljuga för, jag vill inte heller hålla henne på avstånd. Det är en underlig känsla, att succesivt sänka garden och märka att det går bra.

Det är snart dags att börja dagens göra rätt för sig-rutin. Det börjar med en mils löpning, därefter mat. Efter det vet jag inte, om jag har motivation så ska jag städa ur gamla lägenheten men det beror på pepp och intresse. Hur som helst kan jag konstatera att jag med vilja kommer att betala dubbla hyror i framtiden mot att man slipper all flytthets och städpanik under den sista helgen. Kanske signalerar det att jag är lite väl bekväm av mig men det känns bra, det kostar pengar men i det här fallet känns det som att jag investerar det i ett sånt självklart projekt – mig själv.

För övrigt så har jag funderat lite på min energinivå. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag verkar inneha ganska mycket energi, energi som jag måste bränna. Varje dag. Därför är det inga större problem för mig att stiga up 05, jobba 06 – 17, sitta ner och äta 30 min, springa en mil och därefter städa lägenheten och diska. När jag började med alla mediciner så medförde det att jag blev paniktrött och enormt slö, men det har fixat sig med kosttillskottet. Så nu är jag tillbaka på min vanliga nivå.

Problemet är bara att det vissa dagar finns lite fööör mycket energi, vilket gör mig rastlös. Jag har enorma problem med att dedikera tid till att “inte göra något”. Jag finner sällan att jag har tålamod för att se en hel film, inte för att jag inte kan koncentrera mig på filmen men för att min kropp vill röra på sig. Jag vill stå upp, gå omkring, städa, flytta runt saker osv. Jag försöker övervinna min rastlöshet men det är svårt.

Däremot är det en enorm fördel när man har mycket att göra, även om jag börjar känna mig trött så vet jag att det enda jag behöver göra är att säga till mig själv att göra något, så finns energin alltid där. Det är bara huvudet som tröttnar ibland.

Som avslutning så bjuder jag på tre bilder från min nya lägenhet, notera hur omöblerad och ostädad den är. Men den 25e kommer mina saker, förhoppningsvis!

(klicka på bilderna för att se fulla storleken, det fungerar på alla bilder om ni missat det)

Jag ligger här i soffan, igen. Denna gången med laptopen i mitt knä (det är ju därför datortypen heter just lap-top) och med ett fotoalbum på min mage. Jag har blivit ombedd att se om jag kan finna några bilder på mig själv från när jag var ung och ta med dem imorgon, jag tvekar lite, känner jag. Det är därför fotosamlingen får ligga kvar på min mage en stund till medans jag, konstigt nog, förbereder mig. För att leta upp foton. Men det är såklart inte bilderna i sig som gör att det känns jobbigt utan allt det som kommer runt omkring.

Jag vet, jag försöker skriva så kryptiskt som jag kan men det måste få vara så just nu.

I övrigt har jag haft en ganska hyfsad dag, tack vare avsaknaden av en människa som bara sprider avund och negativa känslor så var mitt humör på topp och min vilja att åstakomma saker var maxad. Tänk vad underligt, jag har så många idéer och så mycket vilja men allt läggs åt sidan på grund av en turbulent arbetsrelation. Jag blir så trött av att hela tiden tänka på det vilket till slut påverkar mitt sätt att arbeta. Jag får ungefär lika stor mängd sysslor utförda men jag glömmer att ha roligt samtidigt, jag reflekterar inte över vad jag gör utan tuggar samma tankar och känslor inom mig hela tiden.

Det är väl antagligen en av mina sämsta förmågor, att hela tiden fastna på dåliga känslor och älta sönder dem.

Efter jobbet fortsatte den minst sagt positiva dagen med att jag blev helt klar med presentationen, fick den godkänd (och känner mig dessutom ganska självsäker i hur jag ska presentera det hela, det är ett plus eftersom det alltid är jag som får redovisa, av någon anledning.. ahem) och jag har hunnit springa innan jag började bråka med diverse kartonger i lägenheten. Det var en sån där dag då jag hade kunnat stå på bandet precis hur länge som helst, allt klaffade. Jag blev inte trött, tiden gick fort, benen sprang av sig själva och jag hade mest fridfulla tankar i huvudet.

Men jag hade ingen tid till att stå hela kvällen, så jag fick bistert avbryta efter 1.1 mil. Sen dess har jag alltså grottat ner mig i lägenheten och jag fick äntligen en ordentlig start så att jag kunde uträtta något. Allför många dagar har jag bara gått omkring och småplockat lite här och där i ren förvirring över vad jag egentligen borde göra. Så jag har burit bort massor av kartonger och två möbler som jag inte kommer att använda.

Så nu ska jag bara fixa med lite småprylar och sen kan jag inte göra så mycket förräns mina möbler från IKEA har kommit, möbler som jag inte kommit ihåg att beställa än men som ska beställas ikväll.

Jag ser inte fram emot morgondagen. Speciellt inte 10:30 – 11:20. Fan fan fan fan.

Gud, vilken lång dag. Vilken påfrestande dag. Vilken prövande, just det, dag.

Imorse var jag väldigt driftig och effektiv, för att spara tid så såg jag till att köra bort halva soffan och en massa annat gunk innan jag började jobba. Då sparade jag ju in lite tid tills på kvällen då jag skulle göra klart allt. Men jag tänkte inte riktigt på att en av mina tabletter tog slut igår, ett sorts kosttillskott som ska se till att hålla mig vaken.

Jag blir otroligt trött av mina mediciner, så trött att jag kan somna bara jag lutar mig bakåt och blundar. Men jag har klarat mig från det genom att äta detta eminenta kosttillskott som innehåller mer koffein än vad man antagligen bör äta, iallafall om man är gravid eller har hjärtproblem. Men igår tog tabletterna slut och jag fick inte nästa sändning förräns idag. Vilket innebar att jag hade en helt enooorm abstinens från klockan 10 till 21-ish.

Abstinens som i att jag dels knappt kunde hålla mig vaken, jag hade ingen energi i kroppen och jag hade en kolossal huvudvärk som bara blev värre och värre ju längre in på dagen jag kom. Vid 15-tiden så trodde jag inte att jag skulle kunna vara kvar på jobbet och när jag var på väg hem så fick jag snabbt avsluta samtalet med Malin eftersom jag fick såna problem med att hitta orden eftersom det gjorde så ont.

Men eftersom jag tidigare på morgonen hade börjat flytta delar av soffan (som jag sover på eftersom jag glömt att beställa en säng, bra Per!) så var jag ju tvungen att flytta resten av prylarna. För den som inte vet så är det inte precis en trevlig upplevelse att bära tunga otympliga möbler när man har förstadiet till migrän. Att försöka balansera in en 42″s Plasma TV var inte heller särskilt kul men det är färdigt nu.

Varför bad jag inte någon hjälpa mig, kanske ni undrar? För att jag är en av världens tjurigaste personer och dessutom får jag ofta för mig att jag ska klara av saker. Som nu, då kom jag på att jag banne mig skulle klara av flytten alldelens själv och UTAN att låna ett släp. Det enda jag hade gjort var att jag hade lånat min fars bil som är marginellt större. Jag fick skruva isär ganska många möbler för att lyckas med min uppgift men nu är det gjort och jag känner mig faktiskt lite nöjd.

Mest nöjd är jag nog för att det inte blev så mycket snack. Om jag hade bett min far om hjälp så hade jag fått hjälp och jag hade säkert varit mycket tacksam för det (även om jag har så enormt svårt att tacka för saker bara för att jag tycker jag verkar så dum när jag säger tack) men i mitt huvud är en flytt inte särskilt speciell. Det är en utmärkt anledning till varför folk ska få gå hem tidigare från jobbet eller slippa vissa uppgifter men det är trots allt bara en flytt av möbler och inredning från punkt A till punkt B.

Jobbigt blir det om man flyttar till ett gammalt hus utan hiss och med mycket snäva trappuppgångar, men det gjorde inte jag. Jag flyttade till ett hus byggt 2006 med en stor välskött hiss och en bred korridor fram till min dörr. Därför känns det inte som att det är så speciellt att flytta, för jag hade ju inga sensationellt tunga eller stora möbler att ta med mig. Värre är det för människor som äger gigantiska akvarium, men de får skylla sig själva.

Så. Allt är färdigt nu. Kvällen har bestått av huvudvärk och en hel del flackande humör. Jag har tänkt mycket på Malin och det har varit enbart mysigt och bra men sen har jag tänkt en hel del på mig själv med den kommande tisdagen i fokus och det har inte varit fullt lika mysigt. Men helt plötsligt ringde Malin och då blev min kväll mycket bättre. Hennes röst får mig att bli lugn och gör det lättare att kontrollera alla tankar.

Men. Dags att sova för om fyra och en halv timma får jag äta gröt och det vill jag inte missa för allt i världen.

Det är konstigt hur saker färgas av tidens berömda tand. Jag hade i bakhuvudet en känsla av att jag hade skrivit ett inlägg om att jag inte tyckte om tårfyllda farväl men det var inte alls som jag hade väntat mig. Jag trodde det var betydligt mer målande och berättade varför jag inte tyckte om tårfyllda farväl men det var inte mer än så här:

Jag har inte tyckt om mig själv särskilt mycket idag och varje gång jag kommer på att jag snart ska flytta så blir jag ändå mer ångerfylld. Det låter som att jag ska flytta till en annan världsdel, så är det såklart inte men det känns nästan som det.