Jag är trött och jag har tänkt igenom det här blogginlägget minst tio gånger på vägen hem från jobbet, så det lär inte bli särskilt bra. Jag promenerade till och från jobbet eftersom jag bestämde mig för att jag annars var onyttigheten personifierad om jag åkte buss. Dessutom, lustigt nog, så var jag hemma fem minuter före bussen anlände så jag kan inte vara helt missnöjd.

Mitt problem med att försöka skriva ner alla saker jag tänkt på är att när jag funderar igenom allting så viker jag ihop alla känslor och intryck som jag vill beskriva och allting ryms till slut inom ett ord, som för mig betyder allting men som ingen annan fattar. Så då måste jag börja försöka packa upp allting igen i inlägget, som någon sorts hobbyterapi där jag ställer alla ledande frågor och ger alla vaga spekulativa svar.

Men eftersom jag inte har några större kvaliteter när det gäller terapi så blir det mesta en kavalkad i meningar som jag skrivit alltför många gånger, som “jag antar” och “med största sannolikhet”, ett enda stort antagande alltså. Om jag iallafall kunde skriva “ponera att” och därmed verka som att jag åtminstonde ägde en synonymordlista.

Ordet som sammanfattar hela inlägegt (som jag inte ens skrivit än, how about that) och även min promenad hem är bitter och, om jag får ett ord till, cynisk. Jag vet inte riktigt varför det blev så men den sista timmen på jobbet bestod av ett bombardemang av elaka tankar och ett hat mot omvärlden. Det är jobbigt att hata omvärlden när det känns som att man är ensammen om att känna det, det krävs mycket energi och det är naturligtsvis hemskt onödigt, men det var så det blev ikväll.

Jag har en förmåga att bli rätt hatisk när jag inte mår helt bra men eftersom världen och livet ska vara någon sorts självreparerande pendel så går det snart från att jag hatar alla i hela världen till att jag bara hatar mig själv. Det underlättar en hel del för alla förutom lilla jag eftersom det är jag som får dras med alla skräpiga tankar. Men det är lite underhållande också.

Det mesta baserades kring att en rädsla för vad som kommer att hända framöver för min del, jag hanterar rädsla med hat såvida det inte handlar om någon som jag tycker om på riktigt, då blir jag livrädd istället. Nu är det däremot dags att avsluta innan jag somnar sittandes igen.

Jag är dock alltmer nöjd över min lägenhet nu när jag har fått städa undan lite till och har fått dammsuga lägenheten för första gången, som jag har velat göra det. Nu ska jag avsluta här och sakna Malin istället. Henne kan jag aldrig hata, det är hon som få rmig att vilja se fram emot saker när jag känner mig som mest ilsken och hatisk.

Tillbaka från iksu och min hittils bästa löptur på länge. Jag var än en gång på väg att vända tillbaka redan på vägen dit, jag kände mig ganska yr av medicinen och jag blir alltid så enormt ljuskänslig av den. De som såg mig när jag åt Tradolan förra gången vittnade om att mina pupiller var som knappnålar, vilket inte gör det så mysigt att gå ut mitt på dagen bland en massa VIT snö. Stundtals så valde jag att blunda och fortsätta gå framåt, för att få vila hjärnan lite. Det är inte som att vakna av att någon helt plötsligt tänder ljuset, inte sån ljuskänslighet, utan som en kombination av att ljuset blir starkt och som att man hör otroligt hög musik, det liksom borrar sig in i huvudet.

Hur som helst, jag hade tänkt springa min vanliga tur på en mil och sedan gå hem. Men det gick så otroligt bra, det var så skönt och minuterna bara flög iväg utan att det kändes i kroppen. Efter 52 minuter nådde jag 1.2 mil och tänkte jag kunde fortsätta. Efter 1.5 mil så började mina fötter göra ont och jag noterade att det antagligen skulle bli värre. När bandet stannade av sig självt (det går till max 99 minuter) så hade jag sprungit 2.08 mil.

Men på något sätt är jag missnöjd ändå. Om inte mina fötter hade börjat göra så ont så hade jag kunnat fortsätta och om inte bandet hade stannat automatiskt så hade jag kunnat pressa mig att fortsätta. Nåja, det är bästa omgången hittils. Allting klaffade verkligen och jag kände hur jag verkligen var BRA. Det kanske låter löjligt, bra på att springa men inte nog bra för att tävla. Vad är det då för mening? Personer med sån inställning brukar jag tänka enormt elaka saker om. Såna personer verkar bara vara osäkra på vad omvärlden tycker och tänker om dem och tror inte att man kan göra något för sin egen vinning utan att man ska behöva bevisa något. Tragiskt.

Så, tillbaka till Tradolanet. Eller Tramadolen. Eller Nobliganen. Kärt barn har många namn. Jag tog första tabletten imorse för att se hur mycket jag påverkades av den, jag minns inte så mycket av hur jag reagerade när jag började äta dem förr så det var intressant att börja igen. Allt var precis som förr. Smärtan försvann nästan helt och jag kände hur min oro för hur jag skulle kunna röra mig lugnades lite. Även om jag har en helt enorm oro inom mig över det här. Det är en av de få sakerna som verkligen fått mig att nästan gråta.

Jag tog just den andra tabletten, två per dag till att börja med vid behov. Det där med “vid behov” är intressant, jag behöver det inte varje dag men jag kommer eventuellt att få basera det på vad jag vill uträtta under dagen och inte på hur smärtfri jag vill vara. Eftersom jag, iallafall förut, hade en tendens att bli väldigt trött och slö av den. Det fungerar inte så bra på en fredag då det är hur mycket jobb som helst.

Förutom detta så är det riktigt bra. Jag jobbade igår och kom hem helt slutkörd, konstigt nog. Jag hade inte varit så trött på länge, jag kom hem vid 16:30-ish och förstod inte ens hur jag skulle orka byta om och ändå mindre hur jag skulle orka hålla mig vaken. Men det gick, efter ett par spontana insomningsattacker i soffan. Men hela kvällen gick i bitterhetens tecken och jag kände mig bara utanför. Utanför, arg och ledsen. Dock lyckades jag motverka detta något genom att ställa mig vid skivspelarna och det lyfte mitt humör när jag insåg att jag fortfarande är riktigt bra på det.

Kompositionen var bra, taktkänslan sitter djupt och låtvalet var enormt passande. Så resten av kvällen spenderade jag i soffan tillsammans med flickr och skummade genom bilder på Pripyat. Nu ska jag duscha, fundera på att äta något och därefter börja fundera på hur produktiv jag vill vara ikväll.

Ännu en lördagsmorgon, skillnaden är att jag jobbar idag och imorgon. Igår var en magisk dag på något sätt. Oförklarligt bra. Jag hade det ganska soft på morgonen, funderade lite på det kommande kvartssamtalet och på vad jag skulle säga. När jag väl infinner mig på jobbet så känner jag ett lugn och den där känslan som jag är så van, känslan av att verkligen trivas och att känna hur jag är skärpt och peppad.

Dessutom var jag så glad så glad igår! Jag hade mitt lilla kvartssamtal, jag och Elina drog bur tillsammans och pratade om känslor, att resa bort, hon och hennes pojkväns nya fågel och allt därimellan. Jag åt världens vidrigaste matlåda (note to self: dags att ta ett uppehåll med nudlarna) men jag var glad ändå. Jag fick till och med riktigt riktigt ont i ryggen men inte ens det störde mitt humör, jag gick runt och kände hur det bubblade inom mig hela tiden.

På ett sätt så hoppas jag att den här dagen blir lika bra men på ett sätt så hoppas jag att den inte blir det. Jag vill inte att min lycka och glädje ska vara en överflödsvara, jag vill känna den då och då men jag vill precis lika gärna känna mig nere och oönskad. Jag känner mig kreativ på helt olika sätt beroende på vilket humör jag är på, är jag glad så blir jag otroligt pratig och är snabb på att göra skumma associationer som jag bara spinner vidare på. Är jag på dåligt humör så blir jag mer bitter och cynisk, två humör som kan dränka en i elaka tankar men som också på ett nästan förlösande sätt kan skapa nya känslor.

Gud, så dåligt det här inlägget blev. Jag har skrivit om det flera gånger eftersom jag på sistonde känt att jag skrivit sämre och sämre, men jag ville berätta att igår var en bra dag och att det var skönt att känna det. Så nu får det vara så här, jag orkar inte hålla på och skriva om det hela tiden.