Tiden går fort när man har roligt brukar människor säga. Den går fort när man känner att man har en människa bredvid sig som man vill hålla kvar vid också. Bara en minut till, en sekund till. Ibland känns det som att om jag håller andan så varar det längre för nästa gång jag andas så är känslan borta, personen har gått sin väg och tagit med sig allt som fyllde tomheten inuti. Ibland är det jag som går först, då vet jag att det kommer att kännas jobbigt om en stund.

Det är konstigt det där med människor, medmänniskor och omgivningar. Jag grubblar ganska mycket på det. Jag funderar väldigt mycket på varför livet valt att para ihop mig med ett öde som känns helt osannolikt elakt, det är väl ingen hemlighet att jag inte mår “peachy”. Det märks på mig. Jag ler inte lika ofta, jag är inte “lika rolig” och de gånger jag verkligen berättar vad jag gjort och tänkt så ser jag till att det är för någon som spelar roll för mig, så att det inte är ett spel för gallerierna.

Jag har en rad problem som lagts på rad i mitt liv, allt från arbetsmässiga relationsproblem som jag som chef förväntas lösa fastän jag inte är någon större expert än någon annan, till mänskliga problem som alla har. Som att jag inte skaffat nya glasögon för att jag inte hittar några bågar jag tycker är snygga. Eller som att jag borde köpa en ny cykel men jag har inte orkat leta än eftersom jag är förkyld.

Det här kommer att bli en fruktansvärd natt. Imorgon kommer att vara en dag med ett mål, jag ska åka hem till Dorotea. Ta en massa kort, försöka få med mig så många minnen jag kan. Träffa min mormor för vad som antagligen är den sista gången. Då kommer jag att gråta. Greta, heter min mormor. Jag saknar henne ofta. Sen då jag åker från Dorotea så kommer jag att ha klippt banden med så mycket, jag kanske återvänder en dag. Kanske nästa helg för att ta fler kort som jag missat eller om ett år. Eller kanske inte alls.

Jag vet inte men natten kommer att bli lång, morgondagen fylld av ångest och därefter är mitt liv täckt i en dimma. Det är svårt och det är jobbigt att känna hur man på något sätt glider från sig själv. I så många år, så länge jag kan minnas, har jag alltid fått lita på mig själv för att verkligen få saker gjorda. Alltid haft en reservplan, en backuplösning utifall att människor som lovat hjälpa mig eller finnas där fått förhinder. Men nu har jag börjat känna hur jag inte kan lita på mig själv längre, energin och framför allt viljan finns inte där längre. Meningen saknas. Poängen är borta.

Imorgon, den 10e juli, blir kanske en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Hej, det är jag igen. Hittils är det jag som skrivit alla inlägg här men jag ville ändå bara försäkra er om att det är jag, hur ni nu ska kunna kontrollera det.

Ett kort konstaterande visar att livet är allt annat än problemfritt och jag skjuter alla tankar framför mig tills det är kväll. Men jag tänker inte skriva mer om det här, jag skriver om sånt på andra platser, det blir bara fel annars.

Igår hade jag ett ögonblick av äkta lycka då den unge och trevlige mannen på Bilprovningen meddelade mig att min bil tagit sig genom besiktningen med perfekta resultat, det var inget jag hade väntat mig precis. Jag hade redan börjat planera för hur jag skulle försöka lösa alla problem själv och meddela min far då allting var löst, det känns så fel att gå till honom så fort det är något fel på min bil.

Det vore skönt att ha en pausknapp ibland, fastän det känns som att jag lever mitt liv på standby så vore det trevligt att ha en knapp att trycka på när det är saker jag vill fortsätta uppleva en stund till. Som känslan av att öppna dörren och kliva in i hallen efter att jag kommit från jobbet, eller att få fortsätta njuta av musiken jag lyssnar på i bilen på väg till jobbet. Eller kanske få pausa livet just efter att jag diskat klart, då jag känner mig nöjd.

Eller så kanske jag behöver en knapp för att snabbspola. För att se om det gömmer sig något annat runt hörnet.

Det är konstigt hur man kan bestämma sig för vissa saker utan att egentligen veta om det. Jag gav som sagt upp hoppet på att min cykel skulle gå att få i körbart skick (modellen var mycket speciell och togs ur produktion för tre år sedan) så jag bestämde mig för att köpa en ny, hur svårt kan det vara? Till att börja med så går det tydligen mode i cykelvärlden. I år så fortsatte trenden med dirtbikes men massor av cykelhandlare pushade hårt för elcyklar. Elcyklar. Såna med en “hjälpmotor” som går på ström. Okej, om jag vill ha en MOPED så köper jag en sådan. Okej?

När jag försökte söka information och finna lite hjälp i hur jag skulle kunna hitta en enkel bra cykel som inte kostade skjortan så stötte jag på nästa patrull. Tydligen så är det så i det här landet att om du ska ha en cykel så köper du en begagnad om du inte vill betala ett överpris, om du vill köpa en ny som du vet inte har några dolda fel, så får du betala för det. Eller så är det så att jag bara inte har någon uppfattning i huvudtaget om vad cyklar kostar (mycket troligt) och att detta tillsammans med attityden från handlare och cykelintresserade, gjorde det minst sagt till en utmaning att köpa en cykel. För mig är en cykel något som tar mig från A till B, jag vill inte ha speciella V-bromsar med en märkeslogga på och jag bryr mig inte om vem som tillverkat däcken.

Så när jag väl fick min cykel idag och skruvade ihop den, så slog det mig vad mycket konstiga detaljer och finesser det fanns. Den hade fjädring och dämpning för både bakhjulet och framhjulet, något som tydligen är bra för en jämnare åktur. Men jag antar att jag under åren som gått omedvetet har bestämt mig för att jag vill sitta bekvämt när jag cyklar. Jag vill sitta bekvämt, jag vill inte oroa mig för om kedjan ska hoppa omkring på grund av att växlarna är knepiga och jag vill inte att sadeln ska vara lika bred som min underarm.

Antagligen har jag blivit gammal. Så när den här cykeln ger upp, för det kommer den absolut att göra, så kommer jag med stolthet att införskaffa något mycket robust och mycket simpelt i sitt utförande. För att slippa allt j*vla pill med bromsar, funderingar kring om man ska sträcka kedjan eller om man inte kan sitta lite mera upprätt och inte framåtböjd hela tiden..

Jag orkar inte med sånt här, inte just nu. Inte om en månad, sex månader eller ett år, heller.

Min bil är död och bilar är det tråkigaste jag vet, jag vill inte lyssna på en massa kommentarer om att det är dyrt med bilar eller att “de går bara sönder”. Det gör de inte alls, men det är fruktansvärt dyrt när de väl går sönder. Något har hänt med min bils motor och jag antar att det blir svindyrt. Inte idag, jag vill inte idag, jag orkar verkligen inte idag.

Jag vill inte vara med om saker som jag absolut inte kan påverka eller förstå mig på. Det räcker med mig själv.

Gårdagen var extrem. Det var mycket längesen jag var så enormt sönderstressad som jag var igår. Hela eftermiddagen innan jag slutade gick åt till att försöka hålla mig fokuserad på att få komma hem. Sen skulle jag springa, som jag hade planerat ända sedan i onsdags. Det gick men det var svårt, jag hade lite energi och hade enormt svårt för att andas. Något som brukar inträffa när jag är hemskt stressad. Sen blev allting.. skit.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när min bil tyckte att det var dags att elhissen på passagerarsidan skulle sluta fungera – i nedhissat läge. Då ville jag bara sluta finnas. Det har varit så mycket den här veckan och jag har inte alls hunnit med att sortera mina tankar och intryck. Dessutom hade jag ingenstans att ställa bilen, jag kan inte gärna ställa den utanför huset med en ruta nerhissad. Så jag fick ställa den på en parkering bakom Maxi, tätt intill en släpvagn så det inte egentligen syntes att jag inte hade någon ruta.

Helst av allt ville jag att någon skulle köra på mig på passagerarsidan så slapp jag fundera mer över att laga rutan. Egentligen så var det inte något jobbigt med att den gick sönder men det var det som behövdes för att jag inte skulle kunna hålla ihop. Sen gjorde det ändå ondare då jag insåg att jag inte har någon förälder att ringa till, för allt jag ville då var att få vara liten och olycklig.

Dagen har inte ens börjat än och jag vet fortfarande inte var den är på väg. Jag kan inte riktigt känna av hur det känns och vad jag vill med dagen, vilket är lite ovanligt. Jag brukar ha ganska bra koll på hur jag mår när jag vaknar men idag är det förutom den obligatoriska helg-huvudvärken (kan någon bota mig?) väldigt svårt att sätta fingret på någonting. I ett försök att inspirera mig så har jag diskat och städat men det gav inget annat än en ren lägenhet, en lägenhet som jag ändå hatar.

Okej, det känns inte som världens bästa dag. Jag erkänner. Men det kanske blir bättre?

Jag lämnade hur som helst in min bil på reparation igår. Detta efter mitt misslyckade försök att få den att gå igenom besiktningen. I min vildast fantasi så ansåg jag att den skulle klara sig eftersom den inte ens är tio år gammal, men nej. Killen på Bilprovningen sa torrt “Jadu, här var det inte ett enda värde som var rätt.” och jag trodde, naturligtsvis som man gör, att han skämtade. Bilprovningen är ju välkända för sin uttryckliga humor och vilja att skämta med människor som inte har en aning om vad som kommer att hända. Jag kan ingenting om bilar och jag har inte tänkt lära mig något heller, men alla avgasvärden var fel. De var så höga så att det inte gick att mäta.

Så när jag lämnade in bilen på service igår så gjorde mekanikern en diagnos och hans första kommentar gällande bilen var “Det är svårt att veta vad som är fel, när allting är trasigt.” och jag trodde, naturligtsvis som man alltid gör, att han skämtade. Bilmekaniker har ju under flera år gjort sig kända för att skämta till det i såna situationer. Hans följkommentar var “Du kan ju börja förhandla med banken.”, vilket fick mig att inse att han nog inte skämtade såvida han inte hade det mest extrema pokerface jag någonsin sett.

Detta ledde till (jag ville egentligen börja meningen med Så men förra stycket började med så) jag fick lämna min bil hos honom över helgen så ska jag slå en signal till veckan och höra hur det går, antagligen blir reparationen försenad och jag får vänta lite längre. Det brukar ju vara så. Att inte ha bil är inte så farligt om det inte var så att det just nu är -18 och stark vind. Att inte ha bil är inte så farligt om det bara ser till att inte vara -18 på måndag då jag senast 05:20-ish ska börja gå till jobbet för att hinna.

Hur som helst så spelar det ingen roll. Jag blir glad av att köra min gula bubbla och vill att den ska fungera. Det finns naturligtsvis andra saker som gör mig glad också men det kan jag inte köpa för pengar utan bara hoppas att jag räcker till.

Jag har gjort något som jag så ofta gör. Jag har lyckats riva en pall som bland annat innehöll dyr vinäger (100:- i utpris), en bit av en halvpall äppelmos (kletigt) samt en halvpall cornflakes. Sånt gör jag då och då, inte för att jag vill men för att livet liksom påminner mig om att inte bli för stöddig. Förra månaden så rev jag en halvpall fryspåsar, en halvpall våffelmix och en pall kaffe.

Det har varit en enormt lång dag, inte lång som i tråkig men lång som i intensiv. Jag känner mig riktigt trött och jag är alldelens varm. Tommy hälsade på en stund och jag tog ut min första kompletta rast på mycket länge. Jag önskar att han kunde börja jobba hos oss igen, han är så duktig så det är löjligt.

Dagens livkris stod mina nya arbetsbyxor för. Direkt när jag tog på dem så var det något som inte stämde, jag kunde inte riktigt sätta fingret på det men det kändes lite “avigt” och fel. När jag kom till jobbet så insåg jag vad det var. I de nya byxorna, som ser precis likadana ut som våra förra, så har man vänt på placeringen av sidofickorna. Så telefonfickan är på höger sida istället för vänster.

Read the rest of this entry »

När jag skulle sova inatt, som naturligtsvis inte gick som planerat, så låg jag och skummade igenom John Digweeds Wikipedia-artikel för att se om någon skrivit något nytt. Där stod det bland annat att han hade firat tio år med sin label Bedrock nu i oktober och då spelat ett set på nästan tio timmar. Jag suckade tungt inombords. Dock log jag lite av hur hela artikeln var skriven, förra gången jag läste den så var den ganska saklig och kort medans den nu var skriven av en person som helt klart var ett fan av honom. Det regnade inte komplimanger men man märkte på ordvalet att det fanns ett intresse och en viss beundran, en lätt nyans.

Idag var också en ganska bra dag, iallafall när jag satt och åt lunch. Jag satt och pratade med några stycken och valde att med pompa och ståt presentera gårdagens stora bedrift som involverade att min bil hamnade i ett mycket brant dike. Om jag hade varit någon som hade lätt för att känna att situationer blev pinsamma så skulle jag nog ha varit röd i ansiktet bara av att tänka på det men det känns mest komiskt.

Read the rest of this entry »

Grannen i huset mitt emot mig vaknade precis samtidigt som mig. Vi klev upp samtidigt och klädde på oss i vardera sovrum, samtidigt. Jag tror inte han såg mig och om han undrade varför jag ens tittade in i hans sovrum så hoppas jag att han kände samma underliga känsla av sammanträffande som vad jag gjorde. Det är inte så konstigt att träffa på sina grannar eller se dem men jag har lyckats springa på honom överallt i veckan, inte ens när jag var och sprang så slapp jag honom.

Jag tror att jag kommit ett steg närmare för att förstå varifrån jag fått vissa karaktärsdrag. När jag åkte till min far igår för att byta till vinterdäck så lade jag märke till en sak jag inte riktigt reflekterat över. Under ringklockan vid ytterdörren så hänger en skylt där det står “HITTA PÅ NÅGOT NYTT” och det är verkligen synonymt med hur jag känner inför det mesta. Det är lite i mitt liv som inte fått vara med om mina “Nu var det här tråkigt, nu måste det förändras”-initiativ och den där skylten var så träffande. Jag har sett den massor av gånger men aldrig riktigt tänkt på den.

Något annat jag aldrig riktigt tänkt på är hur mycket saker min pappa EGENTLIGEN har. Han kan omöjligt slänga bort saker och försökte igår få mig att ta med mig två spännband som låg på reservhjulet i min bil, de hade ingen funktion där och jag behövde dem inte men han tyckte att jag borde ta dem utifall att “jag skulle behöva spänna fast något”. Jag skrattade och log åt honom, det är bara så han är och det gör mig glad. Men tillbaka till huvudämnet, alla saker han har. Det är liksom ett ordnat kaos i hans och Ingers hus.

Det är städat och det är mindre smågrus på golven än vad det är hos mig (jag ber om ursäkt för det) men istället är det massor av prydnadssaker, tavlor och andra saker på väggar och i hörn. Det fick mig att bli lite oroad över vad kanske skulle tycka men eftersom min pappa är väldigt oskyldigt söt och har stor mage så tror jag att det kan gå bra.

Hur som helst så har jag paj i ugnen och en oerhörd huvudvärk, så det får räcka nu.

Det har varit så mycket på sistonde att jag inte riktigt kan beskriva allting. Jag hade ett bra samtal med Peter igår, ibland är det så skönt att bara få öppna upp och berätta allting man tänkt på under ett längre tag och inte förväntas ha en lösning planerad eller ens vara upplagd för att lösa något. Han har varit med länge och är en bra lyssnare, han kan ställa konstruktiva frågor som inte är suggestiva utan låter en utforska vad man egentligen tycker och tänker.

I helgen ska jag ska på min höjd åka iväg till Flurkmark (vem tyckte att det var ett bra namn på ett samhälle?) för att byta däck på bilen. Jag vet inte vad det är med mig men jag tycker alltid att bilen kommer i andra hand, om ens det. Det är inte det att det är jobbigt, jag tycker bara att det är onödigt. Jag tycker om min bil, den gör mig glad (en gul bubbla) men jag tycker att bilar är ett aber. Antagligen för att jag inte kan någonting och bilar så allting känns svårt eller dyrt.

Men att byta däck är gratis så det är väl lika bra att jag får det gjort.