Om jag får lov?
Jag borde börja använda en dosett, jag är så glömsk. Idag hände det igen, jag kunde inte bestämma mig för om jag hade tagit min tradolan eller om jag hade sparat den. Jag var 90% säker på att jag inte hade tagit den eftersom jag tog den första vid åtta och då är det för tidigt att ta den andra vid lunch.
Men jag kunde inte bestämma mig för även om jag hade massor av bevis som pekade på att jag inte hade tagit den så var jag så obeslutsam och det är inte första gången det händer. Lunchmedicinen glömmer jag alldelens för ofta. Det som stör mig mest är nog att jag känner mig så trasig av allt det här. Det gäller dessutom bara mig själv. Att min omgivning äter medicin mot värk eller andra åkommor är helt i sin ordning men så fort jag måste äta medicin så är det som att jag inte accepterar det.
Jag kan inte förlika mig med tanken på att jag kan behöva knapra piller för att klara av min vardag, jag vet inte varför men jag vägrar acceptera det och tycker bara att jag blir en sämre människa för varje piller jag tar.
På väg mot en ordnad tillvaro.
Fan fan fan fan.
Det blev bara 1.5 mil men jag har en ursäkt som iallafall i mina öron känns trovärdig och godkänd. Min mage krampade ihop efter åtta kilometer och jag fick hoppa av en stund för att det skulle lägga sig. Sen fick jag vålda för att kunna fortsätta men efter 1.5 mil så fick jag ge upp, smärtorna kom och gick. Jag hatar det där, att inte matcha in ätandet mot löpningen. Men det är så olika så det är så svårt att få det att klaffa varje gång.
Det bästa med att hämta någon på flygplatsen är om man har möjlighet att göra det på sin lediga dag, sluta inte läsa nu för jag är inte ironisk. Det jag menar är att om man gör det på sin lediga dag och har lite tid över tills man ska dyka upp så blir det som en liten utflykt nästan och man kan njuta av tiden man har ledigt innan. Jag kan bli apatisk och bara sitta och vänta på att åka till flygplatsen men idag så kände jag hur det bara kändes bra. Att det inte blev som något jag väntade på att tvingas göra utan något jag väntade på att få göra.
Nu ska jag fortsätta beskåda fina CCCP-prylar på Tradera medans jag väntar på att mina fingrar ska värma upp sig själva.
---------
Men eftersom Tradera är helt dött för mig så kan jag passa på att uppdatera det här istället. Jag kan med lätthet säga att det här har varit min bästa helg på länge. Jag har mått bra, varit på enormt bra humör och har märkt hur mycket jag egentligen påverkas av att alltid ha ont. Men jag har försökt att inte fundera så mycket, jag har försökt att bara vara istället eftersom jag har känslan av att jag inte vet hur länge det här varar och då vill jag ta in allt jag kan från det.
Efter tio minuter var jag borta.
Vilken annorlunda dag det här blev till slut. Redan för två veckor sedan fick jag lite infall av feber och känslan av att jag började bli sjuk, men jag skakade av mig det som vanligt. De senaste dagarna har kvällarna bestått av ett kokande huvud och en avsaknad på riktig energi, något som visade sig imorse då jag inte vaknade av alarmen i huvudtaget men tacksamt nog vaknade 05:59. En minut innan jag börjar jobba. 06:11 var jag på jobbet med matlåda i handen. Då var jag en av fyra sjuka på vår avdelning.
Min chef orkade med två timmar innan han gick hem, jag pallade med fyra innan jag bestämde mig för att ge upp. Naturligtsvis var jag och är jag missnöjd. Det blev ingen riktig sjukdag heller eftersom jag redan förbundit mig att komma in imorgon, så jag får väl hoppas att jag repar mig ganska bra idag. Suck. Så jag har sovit på soffan, legat i sängen och funderat över hur man kan katalogisera huvudvärk efter smärta, intensivitet, placering och "mönster" (hur det gör ont). Det vore nog ett bra projekt för mig eftersom jag väldigt ofta har ont i huvudet.
Så idag är jag hemma och tycker synd om mig själv, fast inte för att jag är sjuk och mår piss, det vet jag går över. Men hela den där känslan av att inte räcka till, att faktiskt vara mänsklig och att tvingas respektera det. Det suger. Jag kan fortsätta lista saker som suger men jag har ingen lust att vara allför negativ idag, det är svårt att sitta och spy ur sig ovesäntligheter när det istället händer riktiga och betydligt sämre saker i det verkliga livet.
Trött på mina initiativ och infall.
Det är väl lika bra att erkänna, så är det gjort. Det är inte alls någon bra dag idag och jag har svårt att hämta upp några andra känslor än såna som gör mig ledsen eller besviken. Inte besviken på något speciellt eller någon speciell person utan bara den där känslan. Det varvas med att jag irriterar mig något enormt på personer som ställer uppenbart elaka frågor utan att kunna hantera att man är elak tillbaka. Jag har inte emot frågor men saknar man spärren som gör att man inte frågar saker som är uppenbart förolämpande, så får man dubbelt tillbaka.
Jag har tänkt göra något som är mycket ovanligt för att vara jag, jag har tänkt ligga i soffan. Hela dagen. Hela dagen ska jag ligga i soffan och antingen zappa mellan olika tvkanaler, halvslumra eller se någon serie som jag försummat. Jag ska kanske laga middag, det är väl på sin höjd vad jag tänkt göra. Det här blir lite av ett test för mig, kan jag låta en dag passera utan att göra något?
På tisdag är det dags och det känns så fruktansvärt läskigt. Ensammen är stark heter det men i det här fallet hade jag gärna haft någon att stödja mig mot.
Tisdag. Fan.
Inget övrigt att tillägga.
Nya favoritbilden.
Jag är trött på alla festbilder som folk lägger upp, de gör mig bara ledsen. Jag orkar inte se mer spritreklam i form av fjortisar som suger på ett helrör de fått betala dyrt för och jag vill inte se mer ansamlingar av flaskor med rubriken "Vikken jevla fest!!!!!". Jag vill inte se bilder med människor i för det gör mig bara ledsen och trött, jag samlar inte på bilder med människor för de gör mig bara besviken. Besviken och arg, trött och elak.
Det finns aldrig tid. Aldrig tid, ork eller lust. Energi eller impuls. Ansträngning eller uppoffring. Initiativ eller vilja. Det finns aldrig något av dem, det finns bara ett äckligt självbekräftande behov som kommer fram när det mest behövs. Jag har det också men jag försöker övertyga mig själv om att det är okej eftersom jag överkompenserar med att ge mig själv till andra personer och öppna mig för få. Väldigt få. Mitt jag är en serie ringar runt mig och det är väldigt få som kommer nära. Så måste det vara. För alltid.
Jag är trött på att känna mig utnyttjad eller underlägsen när jag i själva verket är allt annat än underlägsen. När jag inte ens behöver anstränga mig. Då vill jag inte leva i en värld fläckad av maktbehov och egoism. Jag vill inte trampa runt i en vardag där det finns ett krav på att man inte bara ska vara överdrivet trevlig mot människor man inte känner och inte behöver känna utan man ska även lägga ner hela sin själ i vad de än önskar när de själva inte alls har några sådana tankar.
Varför känns det som att jag är ensammen om att tycka det här? Varför känns det som att jag hela tiden ska försöka gå mot en ström av lyckliga människor, i jakt. Men i jakt på vadå? Lycka, den sanna lyckan som inte alls är ett leende på läpparna utan frid och någon sorts insikt? Eller är jag bara vrång? Försöker jag bara motivera min ovilja att göra som andra istället för att verkligen lägga manken till och försöka smälta in? Jag vill inte smälta in, jag vill inte bli som alla andra.
Jag vill inte behöva prata om väder och vind för att man alltid gör det, jag vill inte dricka öl på fester bara för att alla andra gör det och jag vill inte åka till något turistresemål och lägga ner all min lediga tid på att hitta andra svenskar att konversera med eftersom "det är ju så trevligt att bo med svenskar, så känner man sig trygg". Är det här bara början eller har jag kanske börjat nå piken för utfrysningen av mig själv? Är det ens jag som gör det här, är det mitt fel? Det måste vara mitt fel, jag är vuxen och måste ta ansvar för mitt eget liv. Det måste vara mitt fel.
Men vill jag ens göra något åt det? Jag trivs ju, eller? Dömer andra mig för att jag trivs med saker som de inte gör? Döms jag verkligen för att jag inte lägger mig i deras liv? Har omvärlden åsikter om att jag inte pratar väder utan hellre ber dem berätta något oväntat eller något som de inte tänkt på under ett längre tag?
Jag vet inte ens varför jag frågar för jag vill sannerligen inte veta svaren.
Alldelens för kontrollerad.
Tänk om dagarna hade fler timmar. Tänk om mina dagar hade 28 timmar eller 32. Då kanske jag hade kunnat spendera de extra timmarna till att tänka på annat. Tänka på sånt som inte slet sönder mig inuti, sånt som är snällt och omtänksamt. Inte elakt och äckligt. Inte svart och obehagligt. Inte evigt trasigt eller bortglömt.
Jag började fundera på det här blogginlägget imorse, redan vid halv sju ungefär och trots att jag ännu inte vet hur jag ska skriva så har temat kvarstått. Min dag kan sammanfattas med några enkla ord. Trött, besvikelse, ångest, otillräcklighet, självkritik, utanförkänsla, motgångar, huvudvärk och till sist uppgivenhet. Jag kan tillägga att jag hatar människor som i såna lägen känner att de, i brist på uppmärksamhet eller förmåga att inse att man är allvarlig, måste klämma till med "men du är ju frisk iallafall!".
Kanske är jag inte van, inte van att inte utnyttjas när något är svårt. Kanske utvecklas världen och alla som finns i den, fast jag har inte märkt det. Eller så är jag inte intressant längre för sånt som jag trodde att jag var bra på. Igår var nog jobbig och idag fortsätter kavalkaden i motgångar. Min huvudvärk har dessutom inte försvunnit och som väntat så hjälpte det inte att köpa andra värktabletter, det gör sällan det. Huvudet värker, blodkärlen bultar och vill ha min uppmärksamhet medans jag bara vill vara fri.
Dagens tema är alltså att jag känner mig otillräcklig, det är en naggande känsla som kan grusa en hel dag på bara några sekunder. Man går från att vara en medmänniska till någon som lämnar mer att önska på bara några sekunder. Jag låter som vanligt känslorna styra min dag, jag borde kanske sluta med det. Men vem är jag då? Ingen? Någon helt ny som måste lära sig allt på nytt?
Jag kanske inte har vaknat helt efter kvällens tupplur, eller så är jag mer vaken än jag varit på länge. Tror jag vet ungefär hur den här kvällen kommer fortsätta kännas och sluta.