Idag fick jag veta att en säljare som jag bara mött en enda gång och som jag inte var särskilt imponerad av, tagit livet av sig. Innan midsommarafton hade han lagt in sig på psyket och på midsommarafton hade han hängt sig. Jag blev illa till mods när jag fick veta det vilket samtidigt möttes av frågor i mitt huvud: varför blir jag illa till mods över någon jag inte kände? Eller som jag inte tyckte bra om?

Birgitta brukar tjata på mig att jag ska sluta låta huvudet arbeta och låta kroppen ta över ibland eftersom jag hela tiden analyserar och känner efter, jag känner inte. Det var en konstig känsla, att någon vars hand man kramat, röst man hört och gestalt man betraktat valt att befria sig från sig själv och kedjorna som han kände höll honom kvar på en jord där han inte orkade vara med. Jag tror det gav mig lite distans till mina egna känslor som ibland kommer krypandes.

För att fortsätta de negativa nyheterna så har de stängt zonen kring Tjernobyl på grund av strålning. När det väl var dags att åka. När jag fick det bekräftat imorse så blev jag faktiskt riktigt besviken och kanske inte ledsen men uppgiven. Cykeln kändes ovanligt svårtrampad.

Dagens ord: Tisdagsångest. En favorit i repris.
Dagens överraskning: En bordsfläkt! :)
Dagens konstaterande: Att spendera fyra veckor utan att skämta med Jonas kommer bli konstigt tomma.
Dagens noja: Viktnoja.

Jag antar att det här blir ett själviskt inlägg men det är inte menat att skada, det är inte menat att orsaka några problem. Tanken med det här inlägget, precis som med hela den här bloggen, är att det bara är ett sätt att ventilera lite. Även om jag ser till att inte dra upp så mycket jobbigt här.

Känner ni någonsin så? Att ni vill skrika ut till alla precis hur allting är, så att folk fattar? Så att folk förstår fastän de inte vill? Fastän de vill fortsätta gå omkring i sin del av världen med skygglappar. Jag har försökt bygga upp ett bra sätt att förklara saker på men jag stöter alltid på patrull, det där glappet. Det där glappet som jag själv inte kan fylla utan som någon annan måste fylla med passande frågor eller liknande kommentarer. Något som ger en gemenskap och så att man inte känner sig så ensammen i allting.

Jag försöker ordna så att människor har det bra i min omgivning och hela mitt liv har jag levt med känslan av att det jag gör mot andra, borde de återbetala. Ett ständigt givande och tagande, som en enkel variant på “den gyllene regeln” kanske. Jag ställer upp och fixar, jag struntar i mina egna behov och krav för att tillgodose andras – hela tiden med tanken om att jag naturligtsvis kommer mötas av samma attityd när dagen kommer då jag behöver något.

Men, såklart. Det fungerar inte så. Jag kankse har varit lite väl blåögd, i all min cyninism och allt mitt hat mot människor så har jag låtit den vara orörd. Dumt, kan man tänka. Knäppt och onödigt, omständigt. Energikrävande. Hatiskt.

Det är skönt att känna sig övergiven när man mår bra men det är äckligt att känna att man behöver få lite av den där skulden återbetald när man mår som sämst. Det är ingen som frågar hur man mår när man mår dåligt, då märks man inte. Det är när man mår bra som folk frågar och de får precis de svaren de behöver. För att må bra.

För att må bra och leva vidare. Ibland vill jag bara få uppleva känslan av att få må.

Jag känner mig både konstigt labil och defensiv på samma gång, i huvudet förbereder jag motangrepp till kommentarer jag inte kommer få medans jag försöker hålla huvudet ovanför min påhittade vattenyta. Kanske är jag bara trött. Jag sov inte nog mycket inatt.

Jag är ledsen. Jag är ledsen att jag inte hör av mig mer. Eller att jag ser lika glad ut, att jag springer lika mycket, att jag är lika principfast, att jag är lika tävlingsinriktad, att jag är lika kreativ eller att jag försöker in i det sista. Förlåt för att jag hela tiden tjatar om att jag inte räcker till, för jag vet att det till slut blir en självuppfyllande profetia.

Snälla godta mina ursäkter även om de verkar veka och klyschiga, onödiga eller töntiga. De är de enda jag har, de kanske är ord i dina öron men i mig är det sanningen och det är det enda jag kan erbjuda just nu.

Gårdagen var ett totalt mörker och det var inte mycket jag kunde göra för att avhjälpa det. Men samtidigt som allting var riktigt riktigt dåligt så var det så intressant att märka hur mitt huvud reagerade, dels av sina egna humörsvängningar men sen också av andras kommentarer. Jag antar att det är så jag är, jag överlåter allt till mina tankar och känslor – de styr mig och då kan jag stå bredvid och analysera allt jag gör eller känner. Eller vad andra gör och känner.

Hur som helst. Redan när ag satt i bilen på väg till jobbet igår så kände jag inuti hur mitt humör förändrades, hur jag blev mer och mer uppgiven och jag vet att jag tänkte “det här kommer att bli en sån dålig dag, Per. du borde vända om, nu.” men jag hade saker att göra och jag hade lovat att få dem gjorda innan måndag. Jag fick förvisso allting gjort men där vid lunch så var det något som hände. Allt bara vändes upp och ner, jag blev så ledsen att jag blev nervös – så nervös att jag till slut nästan ville kräkas.

Samtidigt som jag satt och mådde allt annat än prima så testade jag systematiskt olika tankar på mig själv för att se om det var något speciellt som var anledningen. Jag tänkte på allt från uppväxt och uppfostran till kärlek och hobbies. Utan att finna något. Jag antar att moralkakan från det var att jag inte alltid kan styra över hur jag mår, men den lär ju aldrig sjunka in.

Gårdagens lista (som jag hade tänkt skriva 02:00)›

Bästa: Kvällens smskonversation, jag hade egentligen ingen energi till att socialisera på något sätt men just sms fungerar så gott som alltid. Det var fint och bra.
Sämsta: Se den länga texten ovan.
Räddning: Jonas, Moa och Frida. Jonas och mitt prat om baguetter fick mig att tänka på annat, Moa ringde från sin jour och samtalet med Frida fick mig att känna mig bättre till mods.
Musik: Någon podcast med Deep House Cat, fånigt artistnamn men bra musik.
Mat: Tappade matlusten så jag vet inte, åt wokgrönsaker i tortilabröd och blev mätt men missnöjd.

Gårdagen sög och den här dagen har vissa drag som jag känner igen, med lite tur kanske den inte blir fullt lika dålig som gårdagen. Vad jag verkar ha tappat är förmågan att uttrycka mig i ord, jag har skrivit om den här texten minst tre gånger nu.

Jag känner inte för positiva kommentarer eller glada tillrop. Gör du?

Jag måste bli av med mitt diplom från Coca-Cola, jag måste lära mig franska och jag måste strunta i vissa infall jag får. Det är mycket jag har velat strunta i under de senaste dagarna, jag fick ännu ett infall att “strunta i allt” men det brukar bli så dåligt när jag väl genomför det.

Hur som helst, nu orkar jag inte skriva mer bajs här för tillfället utan jag förkastar det till ett annat forum som jag förpestar. Så räkna med fler listor, fler obskyra observationer och några uttalanden som gör att jag förtjänar en lätt förnedrande klapp på huvudet.

Det är bara när jag går och lägger mig, när jag släpper garden, som jag känner mig riktigt ensammen. Det är först då som alla känslorna överrumplar mig. Så jag försöker med bedriften att inte lägga mig eftersom det inte är själva sovandet som utlöser allting utan hela konceptet kring att lägga sig för natten. Har jag tur så somnar jag inom en halvtimme, det är då alla mina drömmar blir klara hopplock av dagens bestyr och intryk.

Jag kan sällan låta bli att för mig själv analysera mina egna (och ofta även andras) drömmar med utgångspunkt att jag är missnöjd och besviken. Jag vet att jag inte borde men det är svårt att säga till sig själv och faktiskt lyssna på vad man har att säga. Ibland är det till och med svårt att säga till.

Det har verkligen varit en sån där dag som inte alls blivit vad jag önskat men som heller inte blev något annat än vad jag kunde förvänta mig.

Jag klev upp klockan åtta och redan halv tio började jag vänta på att åka till jobbet, inte för att jag var exalterad över att jobba (jourkvällarna under sommaren består sällan av annat än spring till tomglasrummet och kundfrågor om var torkad frukt finns) men för att jag bara inte kunde ta mig för något. När jag väl kommer till jobbet så tar det ungefär två timmar innan jag är helt ensammen på min avdelning och normalt sett så är det inga problem men idag kände jag för att jobba med någon, någon som jag tycker om att jobba med. Som jag skulle kunna bolla lite idéer med.

Kvällen fortskred och mitt humör blev lite sämre hela tiden, inte som att jag var arg eller sur utan bara nere nere nere. Det gick inte att sätta fingret på vad som var fel eller vad som utlöste det, det började långt innan jag kom till jobbet, men det färgade hela min kväll och irritationen över att inte få något gjort byttes då och då ut mot enorm ångest över att inte räcka till eller ens känna som att man var värd något. Suck.

Ibland är det så jävla jobbigt att inte kunna stänga av, stänga av alla idiotiska tankar och impulser. Det är i såna lägen som jag gör allt jag kan för att inte börja fundera på vad andra tycker om mig, för om jag tycker så illa om mig själv så vill jag inte ens börja fantisera om vad andra tycker om mig. PuckSuck.

Helst av allt vill jag prata med Malin, hon är den som kan få mig på bättre humör bara genom att låta mig höra hennes röst och att svara på hennes frågor får mig att känna mig evigt intressant.

Min granne sitter och vrålar ut Tomas Ledins värdelösa äckellåt Du kan lita på mig från sin balkong, för inte så längesedan så skällde han ut sin flickvän fastän man inte riktigt hörde vad han sa. Han sluddrar redan när han är nykter så i berusat tillstånd blir han en mindre utmaning.

Själv känner jag mig överflödig och uttjänt. Jag känner mig enormt trött på mig själv och hade tänkt göra något åt det genom att lägga mig i soffan, jag har spenderat så mycket tid till att bara sitta och tänka så jag orkar inte mer just nu.

Jag borde börja använda en dosett, jag är så glömsk. Idag hände det igen, jag kunde inte bestämma mig för om jag hade tagit min tradolan eller om jag hade sparat den. Jag var 90% säker på att jag inte hade tagit den eftersom jag tog den första vid åtta och då är det för tidigt att ta den andra vid lunch.

Men jag kunde inte bestämma mig för även om jag hade massor av bevis som pekade på att jag inte hade tagit den så var jag så obeslutsam och det är inte första gången det händer. Lunchmedicinen glömmer jag alldelens för ofta. Det som stör mig mest är nog att jag känner mig så trasig av allt det här. Det gäller dessutom bara mig själv. Att min omgivning äter medicin mot värk eller andra åkommor är helt i sin ordning men så fort jag måste äta medicin så är det som att jag inte accepterar det.

Jag kan inte förlika mig med tanken på att jag kan behöva knapra piller för att klara av min vardag, jag vet inte varför men jag vägrar acceptera det och tycker bara att jag blir en sämre människa för varje piller jag tar.

Fan fan fan fan.

Det blev bara 1.5 mil men jag har en ursäkt som iallafall i mina öron känns trovärdig och godkänd. Min mage krampade ihop efter åtta kilometer och jag fick hoppa av en stund för att det skulle lägga sig. Sen fick jag vålda för att kunna fortsätta men efter 1.5 mil så fick jag ge upp, smärtorna kom och gick. Jag hatar det där, att inte matcha in ätandet mot löpningen. Men det är så olika så det är så svårt att få det att klaffa varje gång.

Det bästa med att hämta någon på flygplatsen är om man har möjlighet att göra det på sin lediga dag, sluta inte läsa nu för jag är inte ironisk. Det jag menar är att om man gör det på sin lediga dag och har lite tid över tills man ska dyka upp så blir det som en liten utflykt nästan och man kan njuta av tiden man har ledigt innan. Jag kan bli apatisk och bara sitta och vänta på att åka till flygplatsen men idag så kände jag hur det bara kändes bra. Att det inte blev som något jag väntade på att tvingas göra utan något jag väntade på att få göra.

Nu ska jag fortsätta beskåda fina CCCP-prylar på Tradera medans jag väntar på att mina fingrar ska värma upp sig själva.

———

Men eftersom Tradera är helt dött för mig så kan jag passa på att uppdatera det här istället. Jag kan med lätthet säga att det här har varit min bästa helg på länge. Jag har mått bra, varit på enormt bra humör och har märkt hur mycket jag egentligen påverkas av att alltid ha ont. Men jag har försökt att inte fundera så mycket, jag har försökt att bara vara istället eftersom jag har känslan av att jag inte vet hur länge det här varar och då vill jag ta in allt jag kan från det.