Desto mer tankar som samlas i mitt huvud desto svårare blir det att beskriva dem på papper. Ibland skriver jag ner ord på olika block bara för att jag tänker på dem hela tiden, det är som att hänga av sig en rock som är tung eller en tröja som kliar. En befrielse. Jag undrar vad som är en befrielse för andra, alla som vaknar och tänker “vem är jag egentligen?”, var börjar man nysta i en sådan härva av känslor och infall?

Att beskriva det som en utmaning är att underskatta uppgiften. Vad är en befrielse för en människa som inte vet sin roll i samhället, som inte vet sin position bland sina medmänniskor eller ens i sig själv? Att få prata om sig själv för att upptäcka sig själv? Att få promenera med någon i tystnad? Kanske att få dela en stund av ömhet och omtanke utan att känna krav på att uppfylla några särskilda krav. Slippa känna kraven anhopas om att göra ditt eller datt.

Vilka är ni, mystiska människor som likt mig själv funderar på vem man är? Var är ni? Jag antar att det här klassas som “dravvel” eller “flum” (jag hatar det ordet) men jag föredrar att försöka ta reda på vem jag är istället för att försöka fundera ut vad som är poängen med människans vistelse på jorden. Jag bryr mig ärligt talat inte om de övriga sex miljarder människorna som går på den här jorden så mycket att jag vill veta varför alla är här, jag vill veta vem jag är och varför jag blivit den jag är.

Det är märkligt hur jag år efter år fortsätter ta tiden förgivet och låter den passera i djup övertygelse om att jag inte förändras i samma takt. När man jobbar inom dagligvaruhandeln så pratar man om att ta ett steg bakåt och se med kundens ögon och ganska ofta skulle jag behöva använda ett liknande synsätt på mig själv – att ta ett steg tillbaka och särskåda mig själv.

Jag är tjurig och dum, jag jobbar långa jourpass med feber och illamående med irritation över att jag inte kan jobba lika snabbt som vanligt. Jag tror att jag kan hantera stress på samma sätt som förut så när någon tjomme bestämmer sig för att skära sönder ett däck så briserar det nästan. Per, hur var det förra året vid den här tiden? Är det här en vårdepression eller har det hänt något?

Det börjar kännas som att alla årstider är en ursäkt för att få vara deprimerad.

Jag önskar be om ursäkt för en tanke jag hade för någon dag sedan. Jag såg en person vars blogg jag brukar följa och valde att döma personen som onödigt ifrågasättande, svår och otillgänglig men det tog inte mer än några sekunder innan jag ångrade mig bittert och bad om ursäkt inom mig själv – som om det skulle få tanken ogjord.

Ursäkten och att jag ångrade mig, jag antar att det kommer från att jag är så rädd för att bli dömd för någon jag inte är. För att omgivningen inte ska se alla sidor.

Ser du alla sidor?

Jag känner mig besvärad minst sagt. Jag har fått nog av alla strider och känner inte att energin räcker till om jag ska strida på arbetet såväl som med mig själv. När jag körde hem så bytte jag till en låt jag lyssnar på när jag vill känna något. Inte helt oväntat resulterade det i att jag satt med huvudet lutat mot min vänstra hand, antagligen lite väl försjunken i mina egna tankar för att inte vara en fara för omvärlden.

Det går inte att räkna till alla gånger per vecka jag tänker på att det är något som saknas i mig och det går inte ens att förstå hur många gånger per dag som jag känner hur det hugger till i mig. Bara för att något fattas, för att det är en stor del av mig som suktar efter hjälp och är villig att motta nästan vilken som helst.

Vad jag inte ser fram emot: att fylla år, alla verkar tro att man ska bli så lycklig över att fylla år och gratulerar så mycket som det är möjligt medans jag inte alls vill bli uppmärksammad när jag fyller år. Men om man inte visar “ÅH! GUD VAD FINT AV DIG ATT GRATULERA!” så är man sur. Elak. Hemsk. Vad hände med att vara snäll och omtänksam utan anledning? Att ge någon beröm för deras kläder, lägenhetsinredning eller bara sätt att vara? Det verkar vara viktigare att gratulera folk på deras namnsdag. (grattis till Signe)

Vad jag ser fram emot: att få lägga mig, jag är trött och känner mig enormt labil. Hej-otrevlig-känsla.

Vad jag fantiserat om: att ta bort köksbordet och bära ner skivspelarna igen, men jag ger alltid upp tanken när jag fött den eftersom jag vet att jag inte har tid eller ork att spela.

Vad jag inte kan: släppa saker.

Ibland känner jag mig så.. fejk, på något sätt. Jag får den känslan när jag blir osäker på hur människor upplever mig, jag blir rädd att jag ska ha sagt något som inte stämmer till 100%. Vilket är så löjligt. Det handlar inte om stora fel utan att jag ska säga att klockan är 14:45 och den egentligen är 14:44.

Jag vet inte varför det blir så, men den driver på min rädsla att inte uppfylla människors krav på mig och att inte räcka till. Att uppfattas som någon som man inte kan lita på helt för att det är saker som inte stämmer, fastän jag gör allt jag kan för att det inte ska vara så. Det gör mig stressad och illa till mods, minst sagt.

Ikväll önskar jag mindre krav och mer närhet.

Det här blir ett sånt där värdelöst inlägg. Förlåt, i förskott.

Jag vet inte hur jag ska beskriva min kväll annat än att den är tung, enormt tung och den är långt ifrån över. Jag funderar på att lägga mig för kvällen bara för att slippa vara vaken men jag vet att alla tankar kommer att återvända så fort jag vaknar plus att bråten i lägenheten inte precis tar hand om sig själv. Jag har iallafall burit bort alla vinyler, det kändes åtminstonde bra.

Därefter har jag suttit i minst en halvtimme på golvet och buntat kablar som jag ska bära bort. Kablar är en sån där sak som jag inte kan få för mig att slänga. Inte för att jag är en samlare eller för att jag har problem att slänga saker men för att jag har köpt så enormt mycket olika kablar i tron om att jag antingen inte hade någon eller att jag hade tappat min. Så jag har minst en full banankartong med nätverkskabel, rca-kablar och optiska kablar.

Så om någon behöver en kabel så kan ni säga till så ska jag se om jag inte har en dublett att ge bort.

Det har varit utbildning idag men jag har inte varit särskilt fokuserad och inte så enormt intresserad. Vi har pratat om ledarskap och om hur man motiverar medarbetarna men alla deltagare har stundtals sagt helt självklara saker som gör mig uttråkad (vissa kommentarer kändes som om man satt på en algebralektion och skulle börja lära sig 1+1) och andra repliker har varit helt absurda. Som att vi ska tala om för folk hur de ska känna utan att motivera det, man kan inte säga “Nu måste alla ha roligt!” utan att ge någon bakgrund till varför man ska försöka fokusera på ett speciellt sätt.

Sen vet jag inte om det är rätt väg att försöka tala om för medarbetarna hur de ska agera, det finns så många olika sätt som en person kan vara på och för mig är det iallafall inte naturligt att hela tiden gå in för att allting är roligt eller att allting har ett lyckligt slut. Men, det kanske leder någonstans, jag vet inte. Jag hade såna problem att koncentrera mig hur som helst, på förmiddagen för att jag har blivit halvsjuk (det blir ibland så när jag inte äter ordentligt men tränar ordentligt) och på eftermiddagen för att alla opassande tankar snurrade i mitt huvud.

Just nu känner jag mig som en sådan som aldrig kommer att passa in och stundtals känns det som att allt jag gör är ännu ett bevis på det. Bra kväll.

Dagens irritationsmoment: Alla människor som slänger äckliga “lyckliga i alla dagar”-klyschor omkring sig och som dessutom verkar tro på dem.
Dagens hatobjekt: IKEA som verkar ha ett centrallager som är lika stort som mitt vindsförråd.
Dagens ovanligaste namn: Ruben.
Dagens USA-hyllning: Sprite Zero, om det nu vekrar logiskt.

Jag ligger här i soffan, igen. Denna gången med laptopen i mitt knä (det är ju därför datortypen heter just lap-top) och med ett fotoalbum på min mage. Jag har blivit ombedd att se om jag kan finna några bilder på mig själv från när jag var ung och ta med dem imorgon, jag tvekar lite, känner jag. Det är därför fotosamlingen får ligga kvar på min mage en stund till medans jag, konstigt nog, förbereder mig. För att leta upp foton. Men det är såklart inte bilderna i sig som gör att det känns jobbigt utan allt det som kommer runt omkring.

Jag vet, jag försöker skriva så kryptiskt som jag kan men det måste få vara så just nu.

I övrigt har jag haft en ganska hyfsad dag, tack vare avsaknaden av en människa som bara sprider avund och negativa känslor så var mitt humör på topp och min vilja att åstakomma saker var maxad. Tänk vad underligt, jag har så många idéer och så mycket vilja men allt läggs åt sidan på grund av en turbulent arbetsrelation. Jag blir så trött av att hela tiden tänka på det vilket till slut påverkar mitt sätt att arbeta. Jag får ungefär lika stor mängd sysslor utförda men jag glömmer att ha roligt samtidigt, jag reflekterar inte över vad jag gör utan tuggar samma tankar och känslor inom mig hela tiden.

Det är väl antagligen en av mina sämsta förmågor, att hela tiden fastna på dåliga känslor och älta sönder dem.

Efter jobbet fortsatte den minst sagt positiva dagen med att jag blev helt klar med presentationen, fick den godkänd (och känner mig dessutom ganska självsäker i hur jag ska presentera det hela, det är ett plus eftersom det alltid är jag som får redovisa, av någon anledning.. ahem) och jag har hunnit springa innan jag började bråka med diverse kartonger i lägenheten. Det var en sån där dag då jag hade kunnat stå på bandet precis hur länge som helst, allt klaffade. Jag blev inte trött, tiden gick fort, benen sprang av sig själva och jag hade mest fridfulla tankar i huvudet.

Men jag hade ingen tid till att stå hela kvällen, så jag fick bistert avbryta efter 1.1 mil. Sen dess har jag alltså grottat ner mig i lägenheten och jag fick äntligen en ordentlig start så att jag kunde uträtta något. Allför många dagar har jag bara gått omkring och småplockat lite här och där i ren förvirring över vad jag egentligen borde göra. Så jag har burit bort massor av kartonger och två möbler som jag inte kommer att använda.

Så nu ska jag bara fixa med lite småprylar och sen kan jag inte göra så mycket förräns mina möbler från IKEA har kommit, möbler som jag inte kommit ihåg att beställa än men som ska beställas ikväll.

Jag ser inte fram emot morgondagen. Speciellt inte 10:30 – 11:20. Fan fan fan fan.

Jag har svårt att hålla ihop bitarna idag. Det är jobbigt att bara försöka göra någonting.

Hur som helst så har jag fördrivit tiden med att trixa lite med allt kring bloggen. Så om ni klickar där uppe på “Vad händer?” så kan ni ta del av vad som pågår i mitt liv just då, nämligen sparade bokmärken, youtube-filmer, statusuppdateringar och annat.

Nu ska jag gå härifrån och förhoppningsvis komma tillbaka som en ny människa.