Jag trivs med regnet.
Det är inte det att jag inte vet vad jag ska skriva, jag vet bara inte hr jag ska skriva det. Hela mitt liv känns som en ångestfylld resa som jag motvilligt kämpar mig igenom.
Jag undrar ibland över hur jag orkar med eftersom det känns som att jag nått min gräns, kanske är det bara på rutin. För det är inte av förtroende för framtiden iallafall.
Jag vet att jag är din reserv.
Det är väl svårt att sätta fingret på var det gör mest ont, var jag slagit mig mest. Vad som fungerar och inte, vad jag saknar och vad jag vill göra mig av med. Det är vecka 28 nu, det är en vecka kvar av semestern. Jag längtar tills jag får börja jobba igen. Jag trivs inte med semester. Jag trivs inte heller med vecka 28, den har varit obarmhärtig.
Jag brukar läsa en hel del bloggar och irritera mig över människor som skriver ned låttexter och säger "så här är det" (om de ens skriver något) eller människor som berättar något utan att delge detaljer men jag antar att jag har samma problem som alla andra. Jag vågar inte. Innerst inne vill jag skriva ned allt, här, men jag är en liten fegis.
Ofta när man läser bloggar från äldre människor som förlorat ett barn så skriver de att det värsta är att tvingas begrava sina barn och jag tänker alltid i samma banor, att det mest skulle vara behändigt för mig att dö före min familj. Så slipper jag jobbet. Inte sörjandet, jag minns inte riktigt hur man gör sånt. Jag vet inte ens om min mor skulle sörja mig, skulle hon det? Alla som läser tänker säkert "Självklart skulle hon det!" men de känner inte min mor.
Ni känner kanske inte ens mig, eller ens till mig. Skummat ett inlägg här och där, fastnat på en mening i en post som ni glömt namnet på. Det är så man fungerar, man har varken tid eller intresse. Flertalet gånger har jag funderat på hur det skulle vara att ta lån i så många banker som möjligt och maxa ut antalet smslån för att bara försvinna till ett land där ingen kan hitta mig.
Vad skulle jag göra där? Glömma? Omöjligt. Försöka återhämta mig? Möjligtsvis. Känna mig ensammen? Definitivit. Men när smärtan, ångesten och ilskan bor inuti mig så vill jag rymma - iallafall en bit. Det känns som att valmöjligheterna börjar ta slut. Det känns mer och mer, för var dag som den här veckan presenterat, som att jag tappat hoppet lite mer för var dag som gått. Övergivit mig själv. Överlämnat kanske jag ska skriva.
Överlämnat mig själv till tid och rymd. Suck.
Du försöker springa ifrån mig men du har ändå ingen chans.
Det är lite svårt att finna tiden att skriva just nu och det är något som verkligen stör mig. Jag har installerat WordPress-applikationen i min iPhone så förhoppningsvis kanske jag kan skriva en rad eller två därigenom, jag mår så mycket bättre när jag får skriva. När jag får känna hur orden rinner ur mig och hamnar någonstans än i mitt huvud, i säkert förvar i väntan på att läsas eller glömmas bort.
Jag jobbar väldigt mycket just nu, enormt mycket. För mycket, tycker jag ibland men ändå känns det så bra att känna hur jag verkligen investerar mig själv i något. Vilket är sjukt i sig, förvisso. Iallafall om jag ska gå efter vad alla andra tycker. Det verkar som att alla i den här världen vill att man ska göra karriär, tjäna pengar och ha en familj men man ska inte arbeta för något av det, man ska lite försynt skryta om sin lön samt att man naturligtsvis ska ha någon extravagant semesterhistoria att berätta om när man kommer tillbaka från sina fyra veckor där man både "laddat batterierna" och "funnit styrkan".
Tanken på att folk väljer att leva i klyschor äcklar mig. Just nu ser jag mest fram emot att spendera minst en dag på soffan. Zappandes. Jag kanske äter lite gröt och några kex. Och ser tv. Och sover. Ni kan ju planera era husvagnssemestrar med förtält och campingar bäst ni vill, hoppas ni har det bra när ni tömmer toaletten.
Puss.
Ett rum fyllt av människor jag inte vill lära känna.
Jag känner mig både konstigt labil och defensiv på samma gång, i huvudet förbereder jag motangrepp till kommentarer jag inte kommer få medans jag försöker hålla huvudet ovanför min påhittade vattenyta. Kanske är jag bara trött. Jag sov inte nog mycket inatt.
Jag är ledsen. Jag är ledsen att jag inte hör av mig mer. Eller att jag ser lika glad ut, att jag springer lika mycket, att jag är lika principfast, att jag är lika tävlingsinriktad, att jag är lika kreativ eller att jag försöker in i det sista. Förlåt för att jag hela tiden tjatar om att jag inte räcker till, för jag vet att det till slut blir en självuppfyllande profetia.
Snälla godta mina ursäkter även om de verkar veka och klyschiga, onödiga eller töntiga. De är de enda jag har, de kanske är ord i dina öron men i mig är det sanningen och det är det enda jag kan erbjuda just nu.
Tiden, känslan och begäret. Sopa det inte under mattan.
En sån där dag, en sån där dag utan alla småsaker som behövs. Jag har velat snabbspola mig själv förbi hela dagen för att slippa tänka och för att slippa täras sönder inifrån. Jag var så arg före lunch och ville att hela mänskligheten skulle utrotas, det var längesen. Jag brukar i regel reagera så när jag inte mår bra, jag blir arg och väldigt hatisk men det var så längesen jag faktiskt kunde uttrycka något på det sättet.
Jag vet inte varför just den här torsdagen var speciell, eller varför vecka 12 blev den veckan då jag kunde känna igen litegrann av mig själv men jag uppskattade det. Även om det är jävligt jobbigt att gå runt och vara på dåligt humör till den grad att man tycker att en massutrotning av alla levande varelser vore en bra idé.
När mina ord inte räcker till.
Ibland känns det som att jag absolut inte får visa att jag har en dålig dag eller mår dåligt för då blir alla omkring mig besvikna. Så då håller jag inne med det och blir besviken på mig själv istället, en alltför bekant känsla som är lättare att hantera men som antagligen svider mer eftersom jag är så smärtsamt medveten om den.
Ibland känns det som att jag alltid måste göra lite mer för alla i min omgivning bara för att de ska orka göra någonting för mig i huvudtaget.
Ibland vill jag berätta för alla jag träffar att jag vill ge upp.
Oftast så utelämnar jag mer än det dubbla när jag försöker förklara vad jag känner. Inte för att jag inte vill berätta eller för att jag vill undanhålla saker men för att man måste dra sånt ur mig.
Nu vet jag vem du är för mig.
Gårdagen var ett totalt mörker och det var inte mycket jag kunde göra för att avhjälpa det. Men samtidigt som allting var riktigt riktigt dåligt så var det så intressant att märka hur mitt huvud reagerade, dels av sina egna humörsvängningar men sen också av andras kommentarer. Jag antar att det är så jag är, jag överlåter allt till mina tankar och känslor - de styr mig och då kan jag stå bredvid och analysera allt jag gör eller känner. Eller vad andra gör och känner.
Hur som helst. Redan när ag satt i bilen på väg till jobbet igår så kände jag inuti hur mitt humör förändrades, hur jag blev mer och mer uppgiven och jag vet att jag tänkte "det här kommer att bli en sån dålig dag, Per. du borde vända om, nu." men jag hade saker att göra och jag hade lovat att få dem gjorda innan måndag. Jag fick förvisso allting gjort men där vid lunch så var det något som hände. Allt bara vändes upp och ner, jag blev så ledsen att jag blev nervös - så nervös att jag till slut nästan ville kräkas.
Samtidigt som jag satt och mådde allt annat än prima så testade jag systematiskt olika tankar på mig själv för att se om det var något speciellt som var anledningen. Jag tänkte på allt från uppväxt och uppfostran till kärlek och hobbies. Utan att finna något. Jag antar att moralkakan från det var att jag inte alltid kan styra över hur jag mår, men den lär ju aldrig sjunka in.
Gårdagens lista (som jag hade tänkt skriva 02:00)›
Bästa: Kvällens smskonversation, jag hade egentligen ingen energi till att socialisera på något sätt men just sms fungerar så gott som alltid. Det var fint och bra.
Sämsta: Se den länga texten ovan.
Räddning: Jonas, Moa och Frida. Jonas och mitt prat om baguetter fick mig att tänka på annat, Moa ringde från sin jour och samtalet med Frida fick mig att känna mig bättre till mods.
Musik: Någon podcast med Deep House Cat, fånigt artistnamn men bra musik.
Mat: Tappade matlusten så jag vet inte, åt wokgrönsaker i tortilabröd och blev mätt men missnöjd.
Gårdagen sög och den här dagen har vissa drag som jag känner igen, med lite tur kanske den inte blir fullt lika dålig som gårdagen. Vad jag verkar ha tappat är förmågan att uttrycka mig i ord, jag har skrivit om den här texten minst tre gånger nu.
Hur som helst, så förlorar jag.
DU
- kryper för känslor du aldrig kommer få besvarade
- har så stora möjligheter som du kan utveckla bara du slutar begränsa dig
- utnyttjar mig för att må bra under en kort stund
- blir själv utnyttjad för att du sprider bekräftelse kring dig
- släpper ingenting i hopp om att det ska förändras
- kommer aldrig att få det du drömmer om men vägrar inse det
- har förlorat mig.
Ja, jag är kanske hur arg som helst. Hur besviken som helst. Hur ledsen som helst.
ALLA ÄCKLIGA MÄNNISKOR KAN DRA ÅT HELVETE.
ALLA.
ÄCKEL. Vidriga jävla aber som jag verkar lyckas omge mig med. Som jag verkar hamna tillsammans med och som lyckas nästla sig in i mitt liv för att därefter utnyttja vad jag har att erbjuda bara för att jag är vänlig.
Äckel.
Inte precis ett drömscenario.
Jag känner mig känslomässigt vilsen. Just nu känner jag:
- Enorm irritation som är på väg att bli ilska
- Rastlöshet, särskilt i benen
- Oro inombords
- Viljan att börja gråta när som helst
- Ångest inför sommaren
En värdelös blandning. Jag är glad att jag inte har vänner som säger "se positivt på det!", sånt kan förstöra vilken dag som helst för mig.