Jag lyckades med något så tragiskt för någon vecka sedan. Under flera dagar flyttade jag mitt iTunes-bibliotek fram och tillbaka mellan olika nätverksdiskar för att till slut kunna frigöra det helt från min iMac, som jag tänkt sälja.

Men det verkar som att det blev några turer för mycket i allt flyttande för helt plötsligt så hade jag lyckats radera två backups av mp3filerna, iTunes-biblioteket och en backup av nämnda filsamling.

Jag har aldrig tyckt att det varit så farligt för människor som tappat all sin musik och sen gnällt om det men det var innan jag själv råkade ut för det. Jag hade samlat sedan 1996 ungefär och jag hade ytterst få singlar – jag har alltid samlat på livespelningar. Noga utvalda, betygsatta för att veta vilken som passar när.

Fan! Det får mig ändå mer att sakna vinylspelandet. Vinyler tappade man inte bara bort utan de gick sönder.

Jag och F har sett klart dokumentären Food Inc och det är svårt att inte dras med av alla ämnen som presenteras. Filmen tar upp hur boskapsskötsel fungera numera, hur bönderna arbetar för att hjälpa till att utfodra till allt lägre priser och hur vi människor slussas mot billig och onyttig mat.

Det är läskigt, äckligt, rörande och omtumlande att se hur människor och djur utnyttjas av företag som bara har sin egna ekonomiska vinning som mål. Men det som störde mig mest var att alla pratade om djuren som “produkter”, det för mig visade ganska tydligt vilken inriktning företagen har.

När man slutar tala om djuren som just djur och levande varelser för att istället benämna dem som “produkter”, då försöker man också slippa sitt ansvar som människa. Oavsett hur gärna man vill så går det inte att avdramatisera såna faktum som att kycklingarna nu ska bli lika feta på hälften så lång tid som för 40 år sedan eller att djur står i sin egen och kanske 200 andra djurs avföring, avföring som går långt upp på benen.

Är det rätt? Är det okej att göra så? Jag tycker att det är sjukt. Inte att äta kött, även om jag är vegetarian så säger jag inte att man inte ska äta kött, men att behandla djuren så och göra allting så ohumant. Att förvandla bönderna till bödlar och djuren till objekt, det är fel.

Det är smutsigt och fel.

Så är det svårt att se någon mening i det man gör,

Jag önskar så att jag hade en familj.

Det gör ont i mig när det känns som att jag sårat någon jag håller av genom ord avsedda för någon helt annan. Klumpigt gjort, Per. Dumt gjort, Per. Det finns många sätt att uttrycka det på. Förlåt är ett.

Det här är ett forum för mig, jag kommer sällan skriva namn på någon förutom mig själv och tankarna jag delar med mig kommer aldrig att bli helt levande förräns ni frågat mig vad jag menade. Ibland kanske jag inte ens kommer ihåg vad jag menade. Ibland kanske jag inte kan formulera det i fler ord i huvudtaget utan det måste få vara som det är.

Just nu känner jag mig gråtfärdig. Tisdagsångesten har attackerat mig sedan flera dagar tillbaka och jag känner för att fly bort från människor som gör skillnad på person och person, fly bort från den omvärlden där jag placerats bara för att jag råkade bli svensk. Fly bort från den historia jag har bara för att jag, liksom alla andra, inte fick möjlighet att välja föräldrar. Skulle du ha valt andra föräldrar? Om du fick slå tärning om det, skulle du ha tagit chansen?

Jag är lärd sedan tidigt att det alltid kan bli värre så jag skulle inte ha tagit chansen. Idag fick jag kommentaren att det alltid var lätt om man ville flytta hem igen, det var ju bara att flytta hem till familjen. “Vilken familj?” sade jag instinktivt utan att tänka mig för. Det hela skämtades ganska fort bort med kommentarer om att jag skulle ha gjort mig opopulär hos min egen släkt vilket var ganska skönt. Ibland går det inte att hålla tillbaka och då är det tur att få vet någonting i huvudtaget. Då går det alltid att skämta.

Hela morgonen gick jag runt och tänkte på nattens drömmar. Jag minns dem såklart inte nu mer än känslorna kring dem. De gick från ansvarskänslor och förväntningar jag inte kunde uppfylla till att jag var den minst viktiga människan som gick att finna inom en 30 mils radie.

Dagens ord: Avsky.

Jag känner mig besvärad minst sagt. Jag har fått nog av alla strider och känner inte att energin räcker till om jag ska strida på arbetet såväl som med mig själv. När jag körde hem så bytte jag till en låt jag lyssnar på när jag vill känna något. Inte helt oväntat resulterade det i att jag satt med huvudet lutat mot min vänstra hand, antagligen lite väl försjunken i mina egna tankar för att inte vara en fara för omvärlden.

Det går inte att räkna till alla gånger per vecka jag tänker på att det är något som saknas i mig och det går inte ens att förstå hur många gånger per dag som jag känner hur det hugger till i mig. Bara för att något fattas, för att det är en stor del av mig som suktar efter hjälp och är villig att motta nästan vilken som helst.

Vad jag inte ser fram emot: att fylla år, alla verkar tro att man ska bli så lycklig över att fylla år och gratulerar så mycket som det är möjligt medans jag inte alls vill bli uppmärksammad när jag fyller år. Men om man inte visar “ÅH! GUD VAD FINT AV DIG ATT GRATULERA!” så är man sur. Elak. Hemsk. Vad hände med att vara snäll och omtänksam utan anledning? Att ge någon beröm för deras kläder, lägenhetsinredning eller bara sätt att vara? Det verkar vara viktigare att gratulera folk på deras namnsdag. (grattis till Signe)

Vad jag ser fram emot: att få lägga mig, jag är trött och känner mig enormt labil. Hej-otrevlig-känsla.

Vad jag fantiserat om: att ta bort köksbordet och bära ner skivspelarna igen, men jag ger alltid upp tanken när jag fött den eftersom jag vet att jag inte har tid eller ork att spela.

Vad jag inte kan: släppa saker.

DET ÄR DEN ÄCKLIGASTE KÄNSLAN JAG VET.
JÄVLA ÄCKEL.
IDIOT.

När det passar.. så jävla vidrigt. Jag blir så arg inuti.

Det är inte det att jag inte vet vad jag ska skriva, jag vet bara inte hr jag ska skriva det. Hela mitt liv känns som en ångestfylld resa som jag motvilligt kämpar mig igenom.

Jag undrar ibland över hur jag orkar med eftersom det känns som att jag nått min gräns, kanske är det bara på rutin. För det är inte av förtroende för framtiden iallafall.

Det är väl svårt att sätta fingret på var det gör mest ont, var jag slagit mig mest. Vad som fungerar och inte, vad jag saknar och vad jag vill göra mig av med. Det är vecka 28 nu, det är en vecka kvar av semestern. Jag längtar tills jag får börja jobba igen. Jag trivs inte med semester. Jag trivs inte heller med vecka 28, den har varit obarmhärtig.

Jag brukar läsa en hel del bloggar och irritera mig över människor som skriver ned låttexter och säger “så här är det” (om de ens skriver något) eller människor som berättar något utan att delge detaljer men jag antar att jag har samma problem som alla andra. Jag vågar inte. Innerst inne vill jag skriva ned allt, här, men jag är en liten fegis.

Ofta när man läser bloggar från äldre människor som förlorat ett barn så skriver de att det värsta är att tvingas begrava sina barn och jag tänker alltid i samma banor, att det mest skulle vara behändigt för mig att dö före min familj. Så slipper jag jobbet. Inte sörjandet, jag minns inte riktigt hur  man gör sånt. Jag vet inte ens om min mor skulle sörja mig, skulle hon det? Alla som läser tänker säkert “Självklart skulle hon det!” men de känner inte min mor.

Ni känner kanske inte ens mig, eller ens till mig. Skummat ett inlägg här och där, fastnat på en mening i en post som ni glömt namnet på. Det är så man fungerar, man har varken tid eller intresse. Flertalet gånger har jag funderat på hur det skulle vara att ta lån i så många banker som möjligt och maxa ut antalet smslån för att bara försvinna till ett land där ingen kan hitta mig.

Vad skulle jag göra där? Glömma? Omöjligt. Försöka återhämta mig? Möjligtsvis. Känna mig ensammen? Definitivit. Men när smärtan, ångesten och ilskan bor inuti mig så vill jag rymma – iallafall en bit. Det känns som att valmöjligheterna börjar ta slut. Det känns mer och mer, för var dag som den här veckan presenterat, som att jag tappat hoppet lite mer för var dag som gått. Övergivit mig själv. Överlämnat kanske jag ska skriva.

Överlämnat mig själv till tid och rymd. Suck.

lämpligt offensiv titel.

Jag ligger i soffan och försöker samla energi för att gå 100 meter för att köpa Pepsi Max, jag är så trött. Hela min kropp är verkligen helt slut och jag är tacksam att ingen ifrågasatt det. Isåfall hade jag nog gått min väg eller lagt på luren. Eller bara tänkt att jag nog inte är så särskilt arbetssam, att jag inte jobbar och försöker så mycket som jag tror.

Alla gör samma saker. Grilla. Sitta ute bland myggen. Prata högt om sommaren när det blir höst. Låtsassakna de regnfria dagarna man upplevde när man var liten fastän man vet att det regnade lika mycket då. Skämta om att semestern borde vara fem, sex eller kanske sju veckor istället för fyra.

Jag vill vila upp mig. Jag vill inte vila upp mig medans jag trängs på en konstig badstrand. Sen vill jag smyga omkring bland grannarna och sätta upp små hemmagjorda flaggor med motiv man ritat själv, snälla motiv såklart. Eller lämna små brev till grannarna och människor runt omkring i staden med uppmuntrande texter.

Eller skriva listor på papper om saker man normalt inte gör listor om. Såsom fördelarna med att inte dammtorka svarta saker under sommaren eller varför man inte bör måla saker i den färg man vill.

Gud. Livet. Ska det vara så här?

Det är lite svårt att finna tiden att skriva just nu och det är något som verkligen stör mig. Jag har installerat WordPress-applikationen i min iPhone så förhoppningsvis kanske jag kan skriva en rad eller två därigenom, jag mår så mycket bättre när jag får skriva. När jag får känna hur orden rinner ur mig och hamnar någonstans än i mitt huvud, i säkert förvar i väntan på att läsas eller glömmas bort.

Jag jobbar väldigt mycket just nu, enormt mycket. För mycket, tycker jag ibland men ändå känns det så bra att känna hur jag verkligen investerar mig själv i något. Vilket är sjukt i sig, förvisso. Iallafall om jag ska gå efter vad alla andra tycker. Det verkar som att alla i den här världen vill att man ska göra karriär, tjäna pengar och ha en familj men man ska inte arbeta för något av det, man ska lite försynt skryta om sin lön samt att man naturligtsvis ska ha någon extravagant semesterhistoria att berätta om när man kommer tillbaka från sina fyra veckor där man både “laddat batterierna” och “funnit styrkan”.

Tanken på att folk väljer att leva i klyschor äcklar mig. Just nu ser jag mest fram emot att spendera minst en dag på soffan. Zappandes. Jag kanske äter lite gröt och några kex. Och ser tv. Och sover. Ni kan ju planera era husvagnssemestrar med förtält och campingar bäst ni vill, hoppas ni har det bra när ni tömmer toaletten.

Puss.