Nord och syd, dyr och billig.
Jag känner för att spärra in mig någonstans med dämpat ljus i flera veckor och bara välla ur mig ord som jag inte tillåtit komma fram. Låta tvivel få blomstra ut på riktigt, låta känslor få ta sitt grepp om mig och överlämna mig själv till tiden - en av de få faktorer jag inte kan kontrollera.
Det är okej att hata.
Wow. Ett ord jag oftast använder i positiv bemärkelse men nu är det ett.. wow. Eller likväl ett "fan". Skrivandet, meningen och livet. Fast egentligen borde ordningen vändas på. Livet, därefter kommer meningen och lite skrivande därtill. Jag känner mig otroligt trött och ovillig att göra något, så har jag känt flera dagar men har verkligen "ryckt upp mig" (tycker ni om det, nudå? va? nu slipper jag kännas jobbig) och engagerat mig i något annat än mitt inres frätande mörker.
Jag sålde min iMac. Folk trodde att jag skulle köpa en PC, knepigt. Jag köpte en ny, bättre iMac som gjorde mig lycklig på det där speciella sättet som Apples produkter gör mig lycklig. Ungefär som människor som shoppar kläder så shoppar jag annat. Så ofta jag kan ska det vara en Apple-symbol någonstans. Hittade ett iPhone-ställ igår format som Apples äpple, underbart.
Jag har ett konstigt jobb. Jag tror att jag har makten att göra en skillnad och att bidra med en förändring men ändå känns det som att agendan jag ska följa är så precist skriven att den inte lämnar utrymme för någon kreativ vinkling. I mitt huvud avslutas alltid meningarna i agendan med punkt, aldrig ett frågetecken. Ibland vore det skönt med ett frågetecken som inte involverade att få en punkt på slutet utan istället "..."
Du, jag och döden.
Ibland dyker de upp, alla tankar som jag förtrycker. Jag har gett dem skepnader och kännetecken, jag har inte gått så långt att jag gett dem namn däremot. Ibland sticker de in huvudet i min tillvaro för att titta till mig. Det är konstigt hur man kan vänja sig vid de mest fruktansvärda ting och när de börjar suddas ut - börja sakna dem som om de vore en essentiel del av ens liv och existens. Ni vet vad jag talar om, eller hur? Eller? Eller är det bara jag som slåss mot mina inre demoner dygnet runt, ett konstant slagsmål som jag har svårt att vinna.
Jag vill inte vara sån som förstör stämningen men har du kommit så här långt så har du nog kommit fram till att det här inte (heller) blir ett positivt inlägg. Det var längesen jag skrev något sådant. Att jag inte gjort det beror inte på att det inte finns något positivt i mitt liv men för att jag just nu känner ett enormt behov att på ett semikontrollerat sätt få ventilera mig själv för andra.
Kan jag göra något åt det? Kortsiktigt så kan jag det. Långsiktigt? Jag vågar inte spekulera. Jag är alltför rädd att någon skall ta mina ord som lag och tvinga mig att leva efter dem fastän omständigheterna kanske förändrats sekunden efter att orden lämnat mina läppar.
Jag såg filmen Tron Revolution igår och huvudkaraktären ombads beskriva en soluppgång. Länge satt jag och tänkte för mig själv hur jag skulle beskriva en soluppgång och vad det är som gör den värdefull för mig eftersom jag trots allt inte tycker om sommar och sol. Men sol över platser, trasiga platser - övergivna platser. Omgivningar som inte är menade att befolkas, är något vackert och tillhandahåller en sådan perfekt motvikt till allt det vackra som föds ur solens strålar.
Var tog meningen med allt vägen?
Are YOU gonna leave me now?
Alla säger det någon gång, att man aldrig stannar upp och andas in verkligheten på riktigt utan att man bara springer på utan att tänka sig för. Bara för att "alla" säger det så behöver det inte vara sant men jag är rädd att det stämmer för mig i det här fallet. Var tog allting vägen? Jag vill minnas allting! Jag vill minnas varenda skratt, varenda tår, varje klockslag där jag tänkt "Oj, är den inte mer?" och varje gång jag blinkat när det varit sådär ohyggligt kallt utomhus.
Istället minns jag marginaler, intäkter och veckonummer då kampanjer ägt rum. Utan att det har någon mening. Vad är det som har mening? Jag byggde om en liten skrutthylla igår och jag blev så stolt och nöjd. Det är antagligen bara jag som lagt märke till det och tänkt igenom hur den blev - då skulle man se att den var byggd på känsla och inte efter hårda siffror som säger att något säljer ditt eller datt. Men varje gång jag tittat på den lilla hyllan så har jag blivit glad inuti, jag har tillåtit mig att bli glad. Det händer sällan.
Vad önskar jag mig i julklapp? Att få leva i ett samhälle där man behandlas med respekt. Det är allt. Jag bryr mig inte om ifall människor inte tycker om mig av någon speciell anledning men jag bryr mig om när de väljer att ignorera vad jag säger bara för att de har bildat någon sorts påhittad elitgrupp. Jag bryr mig när guld och gröna skogar utlovas utan att jag blir varken kung eller president.
Det är något fel på mig, idag slog det mig att jag kanske får tillbaka min magkatarr igen. Varje gång jag ätit så mår jag otroligt dåligt, riktigt dåligt. Som att jag nästan kommer att kräkas-dåligt. Plus att jag blir fruktansvärt trött så fort jag ätit. Jag vill inte ha magkatarrr. Dels låter det äckligt (känn på ordet: katarr, säg det några gånger högt så förstår du) och sen är det riktigt otrevligt.
Jag försökte avsluta med att skriva vad jag vill återfödas som men jag kunde inte komma på vad det kunde vara. Antingen så har jag inte nog bra karma för att kunna se min väg framåt eller så finns det ingen. Kämpigt. Lägg till att jag har känt mig som en besvikelse hela dagen. Bra dag, jajemen.
Att stänga allting ute, att fråga någon om man får glömma.
Jag kan inte bromsa alla tankar jag har inombords och hur de påverkar mig. Jag avundas alla som kan säga "nu tänker vi inte mer på det" när jag i själva fallet inte kan släppa någonting. Ältar och funderar. Vrider och vänder, allt har en baksida och det handlar bara om att finna den.
Det finns alltför många klyschor i vår värld. Allt man säger och skriver måste man vakta för att se till att det inte är en omedveten klyscha som får lyssnaren att fokusera på det istället för på vad man egentlgien skriver eller säger. Jag är trött och sliten. Inte som i att jag festat en vecka i sträck (jag vet iofs inte hur det känns, om det nu är något att sakna i sin repertoar) och inte som att jag varit vaken en hel helg men som att jag fortfarande inte lyckats återhämta mig.
Som att energin jag saknat så länge vägrar infinna sig trots bättre kosthållning, mera sömn och stundtals positiva tankar. Den är som bortblåst. Den själsliga energin går på tomgång och det finns inget jag kan göra åt det.
När varken ord eller handling räcker till.
Alla fruktar måndagen. Alla som i så gott som alla, det finns alltid undantaag. Jag fruktar, hatar och får ångest av att det är tisdag en gång i veckan. Samtidigt som jag ser fram emot det.
Förra gången erbjöds jag en kram men jag tackade nej och sa att jag inte skulle ta emot det utan det för mig skulle betyda att jag gav av mig själv - inte att jag tog emot omtanke och värme.
Fråga mig något du vill veta, fråga inget du inte vill få svar på.
Tisdagar har blivit den dagen i min vecka då jag dissikerar mina innersta känslor. Jag packar upp hela min kappsäck bara för att försöka knyta ihop den lite bättre efteråt, men det är ytterst sällan jag har lyckats göra annat än blåknutar. Det går inte så bra för mig i mitt liv just nu, i mig, menar jag. Jag saknar säkerheten i mig själv på att jag pallar med och att saker och ting kommer ordna sig.
En efter en så faller alla stödande väggar och stöttepelare. Allt medans jag allt mer desperat önskar mig bort till något annat, något som är lika trasigt som vad jag är. Något som jag kan identifiera mig vid och känna en känsla av lätthet inför och se en självklar vacker skapelse. Oavsett om det rör sig om övergivna städer, upprostade lok eller skyddsrum som i all hast lämnats. Huvudsaken är att det inte får vara mänskligt, jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man gör, det låter helt sjukt. Men det är så det är, om jag kunde beskriva det kaos, oron och den pockande känslan av att jag måste ta tag i det här så kanske ni skulle förstå.
Men tills dess så får ni försöka lita på mig. Att det inte alltid är lätt, att det inte alls är roligt och att alla som använder klyschor som "efter regn kommer solsken" eller "det måste vara dåligt för att det ska bli bra igen" är idioter som aldrig mått riktigt riktigt dåligt.
Om jag anstränger mig så kan ingen se vad jag tänker.
Ett evigt förflyttande av känslor inombords, vad ska jag känna för att det ska passa in i situationen? Hur ska jag passa in? Varför hamnar jag alltid i situationer där jag ifrågasätter och skuffar undan mina behov framför allt och alla andras? "Nu finns det inte tid att känna så, jag får ta det sen. Det passar sig inte nu, Per."
Det är lite roligt att spela med i hela charaden kring "Hej, jag har en 30-årskris" men på något sätt så slår det mig hela tiden att jag inte har en kris knuten till en viss ålder utan till en viss känsla. En känsla av att jag tar steg för steg mot ännu en dörr i mitt liv, dörrar som innebär förändringar eller förklaringar men bakom den här portalen så ryms inget annat än svärta från något mitt inre kokat ihop under tillåtelse från mig.
Att vara stilfull och försiktigt berätta med väl valda ord hur allting fungerar har gått från en svår möjlighet till en självklar omöjlighet. Hur ska lilla jag med ord kunna beskriva något som jag inte ens vet hur det ska kännas? Hur lever alla sina liv och hur ska det kännas? Hur känner ni? Domnar era händer bort när ni blir riktigt ledsna? Ser inte ni heller någon mening i att oroa er för vad bensinpriset kommer ligga på till sommaren?
Jag fungerar inte som alla andra men jag försöker vara precis som jag tror att alla andra är. Det fungerar inte. Inte i mig.
Tankarna både föder och svälter mig.
Förut brukade det vara så att jag tvingades sitta ner med penna och papper eller ett speciellt program som gjorde att allt jag såg var markören, för att jag skulle kunna skriva fritt. Nu behöver jag bara se den i storlek relativt lilla skrivrutan för att känna hur jag fylls av känslor och hur jag vill kräkas upp allting - i textform. När du går genom vardagen, steg för steg, så har du en tyngd i dina steg. Den tyngden kommer inte bara från din kroppsvikt utan även från alla värderingar, vänner, behov, känslor, bedrifter och drömmar. Tänk dig att du tar bort det mesta av allt det, varje steg du tar gör att du känns flytande inuti, som att du studsar omkring inuti dig själv. Där är jag.
Utan någon säker förankring i mig själv vandrar jag genom vardagen, trött inuti och utan energi för att motivera mig själv till att må bra. Den uppgiften ligger trots allt på mig, det är jag som ska avgöra hur dagen ser ut, hur jag ska navigera mig genom livet och var jag vill handla. Iallafall så är det tänkt så. Just nu känner jag mig som en schemalagd robot som hoppar mellan olika uppgifter när jag egentligen bara vill bryta ihop.
Så, var var jag? Var är jag?
I tisdags fick jag höra följande kommentar:
"Du kanske bara behöver bryta ihop, för att få ur dig allting? För att ventilera ditt inre?"
Mitt svar var "Ja, man brukar ju säga att man bryter ihop och sen kommer man igen, igen". Hon visste nog inte hur rätt hon hade men jag vågade inte, det är som att det inte går. Jag kan inte utöva alla mina mänskliga behov, jag kan inte känna lika mycket som jag skulle behöva och jag kan inte vila min själ i samma utsträckning som den så desperat ber mig om. Det är en otroligt speciell känsla att dela på sig själv. Dela sig själv i två delar - vad man behöver och vill och därefter delen som säger nej. Nej, du får inte. Nej, du kan inte. Nej, det går inte. Nej, då gör du människor besvikna.
Jag drömde otroligt tydligt inatt, om en konfrontation. Drömtydare säger ibland att drömmarna kan betyda något i ens riktiga liv medans jag nyligen läste att det inte alls behövde vara så. Kvinnan som påstod att drömmar inte alls behövde ha något med ens dagliga tillvaro hade fel. Jag var ganska övertygad om det redan då jag läste hennes mycket extravaganta text.
Att alltid ha en tår i ögonvrån när man skriver sporrar mig samtidigt som det förstör mig. Ibland önskar jag efter en extra semester, två veckor kanske, där jag bara skulle kunna sitta och skriva. Få ur mig saker, detaljerat beskriva för båda delarna av mig själv hur allting bör fungera. Ibland önskar jag bara att allt ska få ett slut, alltför ofta är den önskningen något som skrämmer mig.
Jag har kört fast i mitt liv. I mitt inre liv. Min själ, mitt inre, mina känslomässiga behov. Alla dem kan inte längre komma till tals och det är först nu, efter långvarigt förnekande och nästan misshandlande som jag insett att det inte fungerar. Däremot har jag inte kommit så långt att jag orkat låta en lösning komma till tals. En lösning, oavsett hur den är utformad, som skulle göra mig lycklig och sansad. Bekräftad och avslappnad. Fri och ansvarstagande över mig själv.
Men jag är inte där än. Långt ifrån. Om jag ens når dit. Undrar hur mycket jag kommer att ångra?