Jag lyckades med något så tragiskt för någon vecka sedan. Under flera dagar flyttade jag mitt iTunes-bibliotek fram och tillbaka mellan olika nätverksdiskar för att till slut kunna frigöra det helt från min iMac, som jag tänkt sälja.

Men det verkar som att det blev några turer för mycket i allt flyttande för helt plötsligt så hade jag lyckats radera två backups av mp3filerna, iTunes-biblioteket och en backup av nämnda filsamling.

Jag har aldrig tyckt att det varit så farligt för människor som tappat all sin musik och sen gnällt om det men det var innan jag själv råkade ut för det. Jag hade samlat sedan 1996 ungefär och jag hade ytterst få singlar – jag har alltid samlat på livespelningar. Noga utvalda, betygsatta för att veta vilken som passar när.

Fan! Det får mig ändå mer att sakna vinylspelandet. Vinyler tappade man inte bara bort utan de gick sönder.

Fan. Jag som hade tänkt få skriva något som inte var helt deprimerande, som att jag skaffat MBT-skor men det får vänta. Det får vänta tills jag slutat äta medicin, det får vänta tills jag slutat gråta över verkligheten som jag inte känner mig redo för. Det får vänta tills jag hittar en liten lucka i mitt inre som jag inte täppt till än.

Jag älskar mig själv, faktiskt. Det finns delar som jag och antagligen bara jag uppskattar. Som jag polerar likt en pokal och önskar att jag kunde hålla upp och få berätta i längder om fastän jag vet att det är alldelens för specifikt och stundtals för personligt för att det skulle ge omgivningen något annat än en anledning att titta på klockan.

Tyvärr. Tyvärr så är de partierna jag älskar så få att det inte finns tid eller utrymme att vårda dem, att polera de pokaler jag talar om. Istället får de förfalla. Verkar det konstigt, otroligt eller underligt?

Hela min dag har varit kaosartaat meningslös. Svår att hantera, jag har varit paralyserad av mina egna tankar utan att kunna motverka dem.

Vem delar jag min smärta med? En ännu okänd själsfrände kanske. Om det är så, så ber jag om ursäkt. Det är inte meningen att göra dig illa, min vän.

Jag passar på att be lite om ursäkt för inlägget innan det ens påbörjats, jag har ingen agenda för vad jag vill skriva om. Inte här. Jag har ingen stor plan, inget tema, ingen slogan som gör att läsarna vet vad de kan förvänta sig men det kanske är det som är min mening.

En ledig dag innan jag ska jobba en hel helg, jag vet, vuxensnack direkt eller hur? Inte riktigt. En ledig dag och jag har mått bra av att styra över mig själv och vara helt tyst. Jag har låtit mina tårar hopa sig i ögonvrårna men undvikit att låta någon sakta rulla nedför kinden. Jag dricker kaffe som inte är gott, kanske har jag tröttnat. Jag orkar inte prata om det, all energi går åt till att fokusera på att försöka navigera genom det minfält som jag kallar för min vardag.

Säga rätt saker, göra rätt saker, uppleva något som tänder lite gnista i mig att vilja fortsätta och se morgondagen. Då känns smaken på kaffet mycket sekundär. Jag vrider och vänder, försöker förstå var jag är på väg, försöker lita på min egen intuition att ta rätt dörr i mina inre korridorer och välja rätt vägar i labyrinter som egentligen är enkla vägval. Bara det att jag gärna vill gå både höger och vänster, på så sätt gör jag ingen annan än mig själv besviken.

Jag sparade en bild idag från en gammal PostSecrets där det stod “I dont tell people im a vegetarian because they give me more credit then i deserve” och på ett sätt kunde jag relatera. Jag har inga problem att motivera varför jag är vegetarian men jag talar sällan överdådigt om det, jag vill inte höra “Åh, jag borde också äta mer vegetariskt!” eller “Ja, djurhållningen är inte bra!” för det får mig att känna mig obekväm i mitt val plus att.. det är personligt. På något sätt blir det personliga kommentarer som ger mig någon sorts komplimang som jag inte förtjänar.

Den här dagen är något jag behöver, jag behöver fler. Jag har inte fått leva ut på länge, jag har inte fått vara ledsen inuti och vara helt tyst på länge. Jag har inte tittat på YouTube-klipp om kabeldragning i datacenters eller läst artiklar om hur dagens sätt att annonsera kom till.

Ofta kan jag skriva saker som börjar med saker som jag önskar att människor hade frågat mig eller undrat över. Bara för att orden inte låter vänta på sig och jag inte längre kan låta tiden bero i hopp om att någon ska snubbla över rätt fråga eller säga rätt mening vid precis rätt tillfälle då hela universum stämmer, då rätt människor är på plats, jag hör det, jag är på rätt humör och jag har styrkan.

Ibland önskar jag att någon kunde sätta sig ned med ett A4 framför mig med 100 nedskrivna frågor, helt sporadiska frågor som handlar om allt och ingenting. Jag kan se det framför mig, en vänlig men nästan formell utfrågning. A4-pappret är lite nött av vikande, skrivande och kluddande. Allt är skrivet med en klassisk bläckpenna, såna som är ganska billiga och ger klumpar i bläcket ibland.

Det är så mycket jag önskar och när jag tänker efter så är det kanske inte jag som vill bli utfrågad utan det är jag som vill fråga. Det är jag som vill veta och förstå, få veta hur andra gör för att passa in och veta deras hemlighet bakom deras sociala framgångar.

Hoppa. Inte hoppas, hoppa.

För några dagar sedan somnade jag i soffan, stirrandes rakt upp i taket tills mina ögon inte orkade hålla emot längre. Hela tiden tänkte jag på samma scenario, vilket för mig är ganska exceptionellt. Oftast hoppar mina tankar och känslor fram och åter utan att riktigt hålla mig samman. Jag såg framför mig hur jag stod på knä i gräset i utkanten på en övergiven stad (som ni redan vet namnet på om ni läst ett enda inlägg i den här bloggen), tittandes ner på mina underarmar vars vener tydligt syntes genom huden.

Sakta höjde jag blicken och tittade mot de övergivna husen, jag minns hur mina glasögon satt tätt mot mitt ansikte och hur min andning var lätt och försiktig. Jag frös inte, jag saknade ingenting. Ett enormt lugn hade infunnit sig i mig och jag satte mig ned och höll armarna runt mina ben, ungefär som att jag försökte bilda en boll och tittade ner i gräset.

Det var över.

On the streets of Philadelphia.. jag blir alltid lite gråtmild av Bruce Springsteens låt som fått mig att inte vilja se filmen Philadelphia igen fastän den är så pass bra.

Det är en sån paus mellan mina inlägg numera. Inte för att jag har mindre att skriva om men för att jag saknar den berömda tiden. Tid, som egentligen är allt vi har blir istället till uppskjutna behov och tankar om att göra det “sen”. När dessa “senare” eller “om en stund” inträffar blir allt svårare att precisera, precis som framtiden blir allt mer oviss.

Jag är ledsen att rapportera att även denna dag går i någon sorts grå dimma, tung som cement och färgad antracit. Vem kan kräva att jag ska vara glad? Alla. Det är åtminstonde så det känns. Var inte sån nu! Åh, jobbigt. Prata med någon. Jag finns här om du vill prata. Det där är inget jag kan något om så jag ska nog inte säga något.

Alla kanske borde sluta med vad de gör och göra något annat, inklusive mig själv. Skapa ett helt nytt liv från scratch. Äh, vilken vanföreställning. Som att gamla problem skulle försvinna för att man förleder det medvetna med nya fysiska och psykiska intryck – de gamla såren läker knappast av det.

Det är konstigt. Jag är en person som sällan sällan klagar högljutt, jag försöker informera istället. Jag säger att jag har ont i ryggen när den egentligen gör så ont att jag behöver gråta. Hela veckan har jag varit sjuk. Jag har “informerat” om att jag varit sjuk, feber hit, huvudvärk dit. Bihålor fram och tillbaka. Jag är ingen som kan ta utrymme utan kör på i förhoppningen om att någon annan ska sätta stopp.

Jag vägrade sjukskriva mig under hela veckan bara för att vi låg efter på jobbet så jag ville försöka bidra med något iallafall. Idioti, jag vet. Det som gör mest ont är att jag inte kan stå upp för mig själv och säga NEJ när jag mår dåligt och ta tid för mig själv.

Istället ignorerar jag mig själv. Kanske är det därför jag uppskattade allt som var så förfallet i Riga, det påminde mig om mig själv på något sätt.

Jag känner för att spärra in mig någonstans med dämpat ljus i flera veckor och bara välla ur mig ord som jag inte tillåtit komma fram. Låta tvivel få blomstra ut på riktigt, låta känslor få ta sitt grepp om mig och överlämna mig själv till tiden – en av de få faktorer jag inte kan kontrollera.

Wow. Ett ord jag oftast använder i positiv bemärkelse men nu är det ett.. wow. Eller likväl ett “fan”. Skrivandet, meningen och livet. Fast egentligen borde ordningen vändas på. Livet, därefter kommer meningen och lite skrivande därtill. Jag känner mig otroligt trött och ovillig att göra något, så har jag känt flera dagar men har verkligen “ryckt upp mig” (tycker ni om det, nudå? va? nu slipper jag kännas jobbig) och engagerat mig i något annat än mitt inres frätande mörker.

Jag sålde min iMac. Folk trodde att jag skulle köpa en PC, knepigt. Jag köpte en ny, bättre iMac som gjorde mig lycklig på det där speciella sättet som Apples produkter gör mig lycklig. Ungefär som människor som shoppar kläder så shoppar jag annat. Så ofta jag kan ska det vara en Apple-symbol någonstans. Hittade ett iPhone-ställ igår format som Apples äpple, underbart.

Jag har ett konstigt jobb. Jag tror att jag har makten att göra en skillnad och att bidra med en förändring men ändå känns det som att agendan jag ska följa är så precist skriven att den inte lämnar utrymme för någon kreativ vinkling. I mitt huvud avslutas alltid meningarna i agendan med punkt, aldrig ett frågetecken. Ibland vore det skönt med ett frågetecken som inte involverade att få en punkt på slutet utan istället “…”