Rädsla i koncentrerad form.
Klockan var 10:14, det var en minut kvar tills mötet egentligen skulle ta sin början men jag hade redan börjat bli orolig för att jag var på fel ställe eller för att jag skulle vara bortglömd. Klockan 10:15 träffade jag Åsa som bad mig komma med in på hennes kontor, som jag av en ren händelse hade råkat titta in i. Jag lade märke till, när jag gick bakom henne, att hon antagligen måste ha barn eftersom hon inte verkade ha lyckats skaka av sig några extrakilon som i övrigt inte passade då hon verkade ganska tränad för sin ålder.
Jag spenderade några sekunder till en överläggning huruvida det var rätt av mig att bedöma någon som ville mig väl men jag kom fram till att min tanke inte var elak utan bara ett konstaterande. Tanken om att hon hade otroligt fula stövlar kanske var mer elak, men mest bara ett intryck.
När jag satte mig i stolen mitt emot henne så infann sig en lustig känsla av rädsla och obehag. Jag kunde inte luta mig tillbaka utan satt långt ut på stolen, ungefär som att jag ville vara redo att fly. Jag kunde inte luta mig bakåt, jag kunde inte korsa benen och jag visste definitivt inte vad jag skulle säga. Jag var där för att lyssna på vad hon hade att säga för jag kände mig så liten inför henne. Hon visste ingenting men jag kände ändå att hon kunde räkna ut mig.
Hon verkade känna sig lite osäker av att jag inte var så frågvis, hon försökte i beskriva vilka möjligheter jag hade men fiskade efter input från mig. Jag frågade inte så mycket utan väntade till slutet för att få praktisk information. Jag har aldrig känt så förut, det var en helt ny känsla. En känsla av totalt utelämnande samtidigt som mitt inre i panik bestämde sig för att helt sluta sig. Jag talade i metaforer för att försöka lura mig själv men ändå brast min röst.
Jag harklade mig irriterat men det gjorde bara det hela ändå mer uppenbart, att det gjorde så ont och att jag varit så exceptionellt nitisk på att stoppa undan allting. Jag pratade i metaforer och gjorde liknelser för att iallafall kunna klara mig igenom ett fåtal meningar, i de flesta så brast min röst men jag stakade mig målinriktat fram. Hon gav mig två möjligheter och jag hade redan bestämt mig innan jag gick, men hon ville att jag skulle ta en vecka på mig för att tänka igenom allting. Hon tyckte att jag kunde tänka över allting under påsken och vila mig.
Medans jag tog min jacka så log jag lite snett och berättade att jag skulle jobba hela påsken, såklart. Hennes bekräftande inandning förvånade mig, det var som att hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera mig. Men hon verkade så genuin och trovärdig att jag kände mig ganska väl till mods när jag gick därifrån, även om jag var vettskrämd.
Vidare har jag haft en tanke i huvudet ganska länge som jag vill få ut och det är, att jag nog är en person som är ganska "dyr i drift" när det gäller att ha tålamod eller förståelse. Jag försöker bli bättre men det är.. svårt. Jag har saker jag gör och måste få göra, saker jag tänker och sätt att agera på som jag inte vill rubba på men som kanske är svåra att förstå. Men, ha lite tålamod. För jag vill ge så mycket.
När kraften stilla domna, när ögat sin glans har mist.
Jag blir.. så trött. På mig själv. På allt jag står för och hur jag agerar, reagerar och därefter uttrycker mig. När jag skriver den här texten så är det en arg röst inom mig som skriker åt mig att radera allting. Men, det är klart jag inte gör det. Kanske imorgon, när jag inser att jag skrivit ändå mer skräp.
Naturligtsvis höll inte humöret, men det hade jag inte väntat mig heller. Jag njöt av min lycka så länge jag kunde. För det är bara så, jag har något fel. Ett fel som gör att jag omöjligen kan acceptera att något bra händer, oftast, iallafall. Det bara blir så, snälla bli inte arg på mig för det.
Jag vet inte vad jag vill få fram, jag vet inte vad det är jag måste avhandla. Antagligen ingenting, egentligen skulle jag ha kunnat somna för en halvtimme sen men jag gjorde inte det. Bara för att jag kände att jag "borde vara vaken". Smart, Per. Smart.
Tänk.
Mitt ljumma vatten och jag.
Okej, vad är det med folk och parkeringsplatser? Varför finns det såna überCPn som inte kan acceptera att de måste parkera 20 meter längre bort? Nej, istället kan de stå och vänta med motorn på i tio minuter på att en plats ska bli ledig eller så kör de fram och tillbaka, gång efter gång, i hopp om att en plats skulle ha blivit ledig. Naturligtsvis en plats som är närmast hissen i parkeringshuset, för de orkar naturligtsvis inte gå i trapporna.
Jag har spenderat en och en halv timme i stan med ärenden som totalt tog ungefär en kvart att genomföra. Den övriga tiden spenderade jag främst till att sitta inne på Swedbank och vänta. Och vänta. Och vänta lite till. Men det finns alltid intressanta människor inne på banken, i det här fallet då Swedbank. Jag såg två intressanta personligheter idag, jag vill inte bli deras vän men det var intressant att sitta och observera dem utan att de var medvetna om det.
Människa nummer ett var en ung kille som jag satte mig bredvid när jag kom in. Han hade väntat ganska länge och fick betjäning bara några minuter efter jag kommit. Dock kunde jag inte sluta fundera på vad han egentligen gjorde där. När han gick till banktjänstemannen så bar han en 2liters kastrull i ena handen, den såg ganska sliten ut men ändå inte som något man samlar på. Ni vet, såna där kastruller som folk hänger upp på väggarna, som tydligen ska vara speciella.
Den såg ut som om den var massproducerad så han lär inte ha gjort den själv, så varför tog han med den på banken? Det var inget samlarföremål, han hade inte tillverkat den själv och han bar ingenting i den. Eh?
Människa nummer två var en äldre dam som tålmodigt satt bredvid en man som läste Expressen. När han var färdig med Expressen och skulle läsa sportbilagan så bad hon att få låna hans tidning och det var då jag var tvungen att ta av mig mina hörlurar. När hon läste så tuggade hon frenetiskt tuggummi med stora tuggor, ungefär som att hon försökte tugga sönder en stor bit bröd men eftersom det var ett tuggummi så var hennes försök ganska fruktlöst.
När hon inte tuggade käkarna ur led så verkade hon upprepa vissa ord med munnen men med väldigt låg röst så jag kunde inte riktigt höra vad hon sa, men det var enormt intressant för hon verkade välja ord som inte alls passade. Det var inte kraftuttryck, det var inte stora ord som "miljoner" eller "finanskris" och det var heller inga namn. Jag är förvisso ingen expert på att läsa läppar men det var bara en gång jag kunde utläsa "fan", alla andra gånger var det som att hon sade "men" och "det" för sig själv. Weird.
Hur som helst, min kropp är trött och min själ väntar på nästa vecka. Jag har återhämtat mig från söndagens totala misär. Det var igår som jag insåg varför jag var så enormt deprimerad och ångestfylld på söndagen. Jag hade inte tagit någon tradolan alls och på kvällen så hade hela depån av opiater tömts och min kropp reagerade på det, avgiftning deluxe. På kvällen hade jag sån enorm dödsångest så jag visste inte var jag skulle ta vägen och natten spenderades till att svetta ner hela mig och delar av lägenheten. Mysigt.
Dagens rubrik har varierat mellan:
"30 minuter och sen var jag ointressant"
"Utan möjlighet till återhämtning"
"Vem är det som jagar nu?"
"Den där totala känslan av kontroll"
Nåja, jag ska gå och packa upp kläder, ett nytt tangentbord samt en ny Macbook. Eller så går jag och vilar en stund, jag får se vad ödet väljer åt mig.
En obligatorisk försäkran för att lugna alla offer.
Okej, så här är det. Jag började på vägen hem från jobbet att irritera mig, först litegrann och efter en kort stund ganska mycket. Jag kom att tänka på alla människor som efter en mer eller mindre livsomvälvande upplevelse, känner att de måste predika. Jag förstår att människor som överlevt cancer eller ett krig vill tala om för sina medmänniskor att man bör uppskatta sitt liv men jag kan omöjligt ta råd från 15-åringar som vill berätta om hur mycket man ska uppskatta sitt liv bara för att de "har sett allt det mörka", helst efter att det tagit slut med deras pojkvän som de varit ihop med i hela tre veckor. (en evighet när man är 15, antar jag)
Men grejjen är, jag orkar inte leva mitt liv till fullo varje dag. Det går bara inte. Jag måste ha dagar då jag ligger på soffan och hatar, dagar då jag bara försöker peppa mig inför att springa och spenderar tiden innan löpningen till att inte göra någonting eller bara dagar då jag hamnar i någon sorts lek med mig själv som handlar om att klicka sig vidare till olika artiklar på Wikipedia.
Jag vet inte hur gammal jag blir men jag vet heller inte om jag kommer dö innan någon annan (peppar peppar, ta i trä) så jag försöker att inte oroa mig så mycket och då faller det sig ganska naturligt att faktiskt leva sitt liv. Men inte på något krystat sätt där man ska se så många världsdelar man kan på två månader. Jag har ingen lust att leva ett liv i stress bara för att jag "kanske dör". Gud, det känns ibland som att jag borde ha dåligt samvete för att jag spenderar vissa kvällar till att bara vila.
Jag orkar inte ha ett liv fyllt till bristningsgränsen med nya makalösa saker, då går jag sönder inuti. Men med det sagt (här kommer den obligatoriska försäkringen om att jag vill uppleva nya saker och inte vill missa att lära mig något nytt) så betyder inte det att jag inte vill uppleva nya saker eller att jag inte vill lära mig något nytt. För det vill jag.
Helst, med dig.
Trött, tröttare, uppgiven.
Det kan ju omöjligt vara effektivt att schemalägga oss som jobbar helg att jobba 11 - 22:30. 14 - 22:30 på fredag för att därefter jobba lördag och söndag 11 - 22:30. Sista timmen var jag så trött så jag inte kunde prata rent. Ibland undrar man varför det alltid är människor som inte drabbas av såna här beslut, som får ta dem.
Det går verkligen i perioder.
En timme kvar tills jag börjar igen, 11 - 22.30. Slitigt. Imorgon också. Man blir ganska trött i huvudet av såna pass men samtidigt är det ganska mysigt. Inte att vara trött i huvudet alltså men stämningen som inträffar efter 20-tiden. Barnfamiljerna har sedan länge gått, fjortisarna som panikhandlar chips har gått och pensionärerna är inte kvar.
Jag väntar på en kille som praktiskt taget bor granne med mig, han ska köpa en Xbox 360 jag lade upp på Blocket igår. Helt galet vad folk som bevakar Blocket egentligen, på en halvtimme så hade jag fått elva mail och under hela dagen igår så fick jag ungefär 60 mail, ett samtal och ett sms om den där stackars konsollen. Har inte folk annat för sig?
Det är lika bra att jag bryter här, mina tankar är lite svåra att fånga i ord idag märker jag. Dessutom så får jag så många underliga infall hela tiden.
Fikon, dadlar eller plommon.
Dagen började aningens förvirrat. När jag hade ätit min frukost så tänkte jag att jag inte skulle glömma att ta min medicin och det gjorde jag inte, jag kunde bara inte bestämma mig för om jag hade tagit min tablett eller inte. Hade jag inte gjort det och kommit till jobbet så hade jag kunnat ta den där men eftersom jag nu inte kunde vara helt säker på att jag hade tagit någon tablett så var det ju bara att vänta och se hur det blev.
Den huvudvärken som kom sen. Min kropp tyckte såklart att det var tråkigt att vara utan opiater och reagerade genom att ge mig den mest underliga huvudvärk någonsin. Den gjorde så ont men samtidigt var det en "lätt" huvudvärk som inte tyngde ner mig i sinnet, ett sinne som var oväntat glatt och lättsamt. Jag har varit på så enormt bra humör idag, konstigt nog. Jag hade inte väntat mig det efter igårkväll då jag var allt annat än munter och nöjd.
Jag känner även att jag skriver aningens förvirrat, meningarna kommer lite huller om buller och jag kan inte riktigt välja vilka bindeord jag ska använda. Kanske är det för att jag har haft huvudvärk och ont i ryggen hela kvällen, denna gång den där sortens huvudvärk som kan utvecklas till något dåligt. Eller så beror det på att jag tuggar tuggummi men helt har tappat rutinen för hur man tuggar tuggummi och därför tuggar upp en påse på max en halvtimme.
Inget riktigt vinterkrig.
Det känns halvtungt, just nu. Det beror nog på att tabletten sedan länge har börjat avta och i takt med att det börjar göra ont så börjar jag även tycka allt mindre om min tillvaro. Det var inte så här innan. Det är konstigt hur snabbt man vänjer sig vid saker, som att vara helt smärtfri. Innan jag började äta Tradolan igen så var jag van att alltid ha ont och även om livet inte var peachy så var det på en jämnare nivå, nu är det som att åka en känslomässig berg-och-dalbana.
Jag somnade framför tvn igårnatt, det var ett bra val. Jag har haft ganska svårt för att lägga mig på sistonde och haft ändå svårare för att somna. Jag vet egentligen inte vad det beror på, jag säger att det beror på att min säng är så stor så att jag känner mig ensammen och det är väl delvis rätt men det känns också bara jobbigt att sova. Jag drömmer inga mardrömmar men det är bara jobbigt. Men det gick alltså mycket lättare att somna i soffan, jag somnade på bara några minuter efter att jag börjat titta på något mindre bra program som gick på Discovery. Jag vaknade en timme senare och då kunde jag utan problem lägga mig i sängen.
Nu har jag lagt upp min Macbook Air på Tradera. Det känns lite vemodigt. Men det är för att jag vill sälja den och köpa en ny Macbook istället. Airen har ända från början känts lite slö och varit tämligen stympad med tanke på att den bara har en usbport och knappt orkar driva något man stoppar in. Så, det blir nog bra. Så, nog med nörderi.
Promenad, nu?
Som ett stycke lugn jazz.
Huvudvärk och inga tabletter hemma, härligt. Antagligen för att jag inte tagit någon Tradolan idag, jag är fortfarande i stadiet då jag försöker ta reda på hur ofta jag behöver äta dem för att fortfarande må bra och jag mådde bra ända tills i eftermiddag efter löpningen. Då kände jag det där mycket bekanta stickandet i ryggen och genast försvann en stor portion av min glädje. Jag hade gått omkring hela dagen och varit ganska nöjd över tillvaron, utan att riktigt reflektera över att jag fortfarande var medicinerad.
Kvällen ska jag spendera hos Tommy och hans exemplar av Killzone 2, förhoppningsvis är det kul och förhoppningsvis får det mig att glömma min allt stegrande huvudvärk. Helst av allt skulle jag vilja förlänga den här dagen med fyra timmar, det är så mycket jag behöver för att hinna träffa Tommy samt hinna varva ner för mig själv ikväll. Men man får inte alltid som man vill, man får ytterst sällan som man vill när det handlar om att förlänga dygn.
Dagens sämsta: Doften av spya på en parkering på väg till IKSU.
Dagens underligaste: Att det FORTFARANDE luktade spya vid samma parkering när jag gick tillbaka från IKSU en timme senare.
Dagens bästa: Min produktivitet. Alltid på gång.
Dagens musik: Tom Middleton och Omid 16b.
Dagens fråga: Ge eller ta?
Dagens smeknamn: Krusbär.