Kisa med ögonen så syns det bättre.
Helgen är över och en ny vecka börjar. Jag blev extrainkallad som jour i helgen på grund av att ordinarie killen blev sjuk, precis som alla andra. Precis som jag var tidigare under veckan. Det var en konstig känsla att sjukanmäla sig, att inte dyka upp på jobbet för att jag "inte mådde bra". Jag var missnöjd på vägen hem från jobbet de två dagar då jag bara klarade av att jobba halvdagar och jag var enormt uttråkad torsdagen då jag bara var hemma. Antagligen skulle jag ha behövt vara hemma på fredagen också, men det var så roligt då så det gick gå, trots en mildare migrän.
Jag hoppas jag får vara ledig både tisdag och torsdag i veckan, egentligen skulle jag vilja vara ledig två dagar i rad men eftersom jag har jouren på onsdag också, så går inte det. Ibland känns det som att man är alldelens för inrutad av sitt arbete, det kanske är därför jag jobbar extra i sån mängd att administrationen varnar mig och tvingar mig att ta ledigt, jag vill helt enkelt styra lite mer över mitt liv.
Nu är det däremot dags att byta om och bege sig till jobbet, trots att jag inte har någon större lust. Jag hade sett fram emot den här helgen som var, av någon anledning. Normalt sett så reagerar jag inte så mycket på att det är helg men jag har även där perioder där jag uppskattar min ledighet mer eller mindre. Den här gången uppskattade jag den "mer".
Dags att styra upp något.
Vilken rubrik är finast?
Jag hade tänkt skriva lite om att jag ska hoppa in och jobba istället för en kille som blivit sjuk, men det är inte viktigt.
Det som är viktigt är att jag var enormt glad igår, enormt enormt enormt glad. Verkligen tillfreds, jag skrattade till och med när jag såg ett avsnitt Family Guy medans jag åt och det är ovanligt. Jag älskar Family Guy men jag skrattar sällan när jag ser det själv. Jag skrattar ganska sällan när jag ser saker själv hur som helst, men det är väl synonymt för många. Dock brukar jag skratta väldigt mycket när jag återberättar diverse scenarion eftersom jag försöker göra det till min historia.
Så gör jag för övrigt med det mesta, istället för att ordagrant återberätta en historia så fyller jag i, böjer och flyttar om för att få bättre flyt i berättandet och för att det inte ska bli så tråkigt att säga samma sak hela tiden.
Hur som helst så var jag hur glad som helst igår. Jag slapp ligga hemma, jag valde att ignorera en mild migrän och åkte till jobbet vilket var precis vad jag behövde. Att få göra något, delta i något och uppleva annat än Oprah, Rachel Ray och förkylning. Därefter blev jag bara gladare av samtal före middagen tills det att jag i princip somnade i soffan, när klockan var 21:00.
Efter tio minuter var jag borta.
Vilken annorlunda dag det här blev till slut. Redan för två veckor sedan fick jag lite infall av feber och känslan av att jag började bli sjuk, men jag skakade av mig det som vanligt. De senaste dagarna har kvällarna bestått av ett kokande huvud och en avsaknad på riktig energi, något som visade sig imorse då jag inte vaknade av alarmen i huvudtaget men tacksamt nog vaknade 05:59. En minut innan jag börjar jobba. 06:11 var jag på jobbet med matlåda i handen. Då var jag en av fyra sjuka på vår avdelning.
Min chef orkade med två timmar innan han gick hem, jag pallade med fyra innan jag bestämde mig för att ge upp. Naturligtsvis var jag och är jag missnöjd. Det blev ingen riktig sjukdag heller eftersom jag redan förbundit mig att komma in imorgon, så jag får väl hoppas att jag repar mig ganska bra idag. Suck. Så jag har sovit på soffan, legat i sängen och funderat över hur man kan katalogisera huvudvärk efter smärta, intensivitet, placering och "mönster" (hur det gör ont). Det vore nog ett bra projekt för mig eftersom jag väldigt ofta har ont i huvudet.
Så idag är jag hemma och tycker synd om mig själv, fast inte för att jag är sjuk och mår piss, det vet jag går över. Men hela den där känslan av att inte räcka till, att faktiskt vara mänsklig och att tvingas respektera det. Det suger. Jag kan fortsätta lista saker som suger men jag har ingen lust att vara allför negativ idag, det är svårt att sitta och spy ur sig ovesäntligheter när det istället händer riktiga och betydligt sämre saker i det verkliga livet.
Jag orkar inte känna mer.
Igår gick inte som planerat. Dels slöade jag till mig så mycket när det gällde projektet att ta sig till iksu att när jag väl kom iväg så hade jag börjat bli hungrig samt att alla studenter i hela världen var där. Varför kan inte universum cirkulera kring mig så att jag slipper såna problem? Hur som helst så har jag märkt att min lucka för när jag kan göra ansträngande saker har minskat betydligt på grund av hela magkatarrs-historien, eller om det är för att jag slutat äta godis, jag vet inte. Antagligen det första. Jag blir hur som helst hungrig med väldigt korta mellanrum och om jag har tänkt göra något krävande, som att springa en mil, så måste jag göra det relativt nära inpå att jag ätit.
Problemet är väl att om jag inte väntar nog länge så mår jag bara illa när jag springer. Hur som helst så var det nog menat att jag inte skulle kunna springa igår, jag var trött och orkeslös. När jag kom till iksu så kände jag hur ett enormt blodsockerfall sköljde över mig men jag bytte ändå om, tråkigt nog eller tacksamt nog så var alla band upptagna och det stod redan flertalet på kö. Jag hann däremot störa mig på tre personer som stod och pratade vid ett band med en person ståendes på bandet. Hon hade tydligen slutat springa men inte riktigt arbetat upp modet att kliva av än. Suck.
Det här kommer bli en helt enormt lång vecka. Jag tycker inte om att vara schemalagd länge, jag tycker om att arbeta länge men det ska vara på mitt initiativ. Idag är vad jag känner är den egentliga "lediga" dagen efter jobbet men då ska jag tvätta hela kvällen och sen ska jag träna. Det är förvisso lite av en definition på ilandsproblem men det är ändå en börda.
Hur som helst så önskar jag er alla evig kärlek i världen. Ni kanske har bättre tur än vad jag har.
Ett sånt där dåligt inlägg som man bara skriver för att bli av med tankerester.
Veckan är över och munnen smakar illa av medicinen, den gör mig sömnig och ger mig en smak i munnen som jag gärna slipper. Det känns konstigt att äta medicin, det känns konstigt att ens säga att något är fel. Jag är inte van att vara sjuk, jag brukar aldrig ha sjukdagar och när jag väl är förkyld så går det över på några dagar utan att jag sjukanmäler mig.
Jag antar att det är en av de sakerna jag aldrig lärt mig, att ta tid för sig själv när man känner att man behöver det. Istället pressar jag på, det SKA gå och oftast så går det. Det är en av alla sakerna jag lärde mig när jag växte upp, såvida man inte är döende så ska man ignorera det mesta. Det fungerar inte så bra som det låter.
Det är snart dags att sova, jag har varit vaken 21 timmar och nio av dessa har spenderats till att inventera. Det var inte så jobbigt att inventera, det är sällan det men man oroar sig gärna lite extra bara för att vara förberedd. Istället så var jag på sprudlande bra humör och hade mer energi än vad jag haft på länge, trots att klockan var 05:00.
Gud vad jag saknar att prata i telefon. Jag har haft känslan hela veckan, ända sedan julafton till och med.
Jag måste ta mig i kragen.
Finkle and Einhorn. Finkle and Einhorn.
Jag har just vaknat efter att ha sovit 12 timmar. Jag var så trött igår efter att ha jobbat men jag åkte ändå iväg en kort stund till min far för att säga hej, vilket inte alls blev särskilt jobbigt. Jag åt lite julmat men eftersom jag inte ska äta stekt mat, flottig mat, dricka kaffe och inte äta överdrivet sura saker, så blev det ganska begränsat utbud för min del. Mycket kokt potatis.
När jag väl kom hem så var jag så trött, jag trodde inte jag skulle kunna promenera till lägenheten ens. Jag försökte äta några chokladbitar men blev bara illamående och känner även idag att jag absolut inte vill ha godis. Jag gjorde lite tappra försök till att se tv, sitta vid datorn eller spela men klockan 20:30 förstod jag att det inte fungerade. Så jag duschade och sen la jag mig, bara för att somna direkt. Så trött, efter allt det här.
Dock hade jag räknat med att vara ledig idag men av någon anledning så är jag inte det. ALLA är lediga förutom jag och en annan kille. Varför ska den som jobbat julafton även jobba juldagen? Helt sjukt. Jag är så trött, jag säger det igen. Känns verkligen som att jag just nu ligger ganska mycket minus på min energiskala.
Hur som helst så ska jag försöka äta upp min havregrynsgröt och sen så ska jag, jippi, till jobbet. Det kommer leverans som vanligt idag, trots att vi är två stycken. Torsdag är den nästa största dagen, efter fredag, när det gäller varor men jag kommer inte att stressa något. Vi har ändå ingen chans att hinna och om det nu är så viktigt att spara timmar (ingen jobbar ju eftersom det är röd dag) så känns det inte som att man kan kräva att jag ska slita ut rygg och mage för några få burars skull.
Hejdå.
Tre dagar, tre bilder.
Lördag tillbringades med att mixa musik och svära över en avsaknad av USB-ingångar.
Söndagkväll kom med glögg och ekologiska pepparkakor
Måndagnatt tillbringades på akuten med följande läslekamen från 1990
Ingen rök utan hat.
Jag har fått ännu ett destruktivt mail från min mor. Ibland undrar jag varför hon envisas med att försöka sprida sina elaka kommentarer och sin olycka till mig, under de första 25 åren så var jag alltid där för henne men när jag helt plötsligt fick för mig att jag ville ha ett eget liv som inte baserades i Dorotea så förändrades allt. Jag vet inte ens var jag ska börja fundera eller hur jag ska vrida och vända på det. Jag vet inte ens vem jag ska prata med om det.
Däremot har jag pratat om onödiga julklappar, ord man inte använder särskilt ofta, arbetsrelaterade termer som man inte är van (likstelhet och slamsugare kom upp) samt försiktiga varianter på pest eller kolera. Jag fick frågan varför jag inte kunde prata om vädret eller något annat vardagligt och det var nog nästan lite smickrande, jag tycker inte om att prata om vädret och strävar alltid efter att prata om annat. Såvida jag inte känner mig helt bekväm med människan, då kan jag prata om väder för då vet jag att de inte ser det som utfyllnadsprat.
Annat utfyllnadsprat klassar jag som "hej, är allt bra?", "läget?" och "vill du prata om det?" utan att personen som ställer frågorna har lust att veta något utan bara säger det för att de tror att det är hövligt. Eller så är det bara mig det är fel på. En annan teori jag har är att hela världen är helt perfekta människor när det kommer till att småprata om väder, vad de gjort i helgen, vad de ska göra i helgen och vad de ska göra på semestern. Detta medans jag är totalt värdelös på sånt men jag är däremot ganska bra på att prata om annat som känns outforskat och som för det mesta är påhitt, det känns som att jag tänker mer om jag får fundera och utforska andra saker än det "gamla vanliga". Men det beror väl kanske på hur man är som person dock brukar det kunna kännas ganska ensamt på möten och småpratar lite innan allt börjar och det folk pratar om är sport, ledighet, politik eller väder. Medans jag vill prata om hur det skulle vara att bo 30 meter under jordens yta eller kanske om nervsjukdomar.
Nu är det dock dags att byta rum, jag måste göra matlådor och sen så måste jag träna. Annars kommer den här dagen att vara ett enda stort fiasko.
Dagens diskussion: Huruvida "spartansk", "tåbira" och "likstelhet" är användbara ord i vardagen.
Dagens mat: Risgrynsgröt, idag var den faktiskt god!
Dagens tanke: Varför är det så tungt att andas?
Dagens musik: Något med Danny Howells eller John Digweed.
Dagens hat: Just idag en 18åring som tycker det är oändligt kul att "kompismobbas".
Ett steg åt sidan.
Var ska jag börja? Kvällens eviga fråga. Musiken kommer från Digweed, som vanligt.
Jag antar att jag egentligen är för trött för att skriva men ändå så vill jag, ändå så vill jag inte lägga mig och sova för det känns bara som ett enormt projekt. Det känns enklare att ligga i soffan med min laptop och bara.. ligga. Jag träffade doktorn idag. Doktorn, läkaren, farbror doktor. Jag vet inte vad jag tycker. Idag på lunchen så blev jag bara minuterna efter jag börjat äta extremt illamående och började kallsvettas, bara för att minuten efter (faktiskt, det tog inte längre än så) så började jag frysa och blev otroligt trött. Vilket signalerar för mig att det är något i min kropp som inte fungerar.
Doktorn visste inte riktigt vad han skulle tro. Han rekommenderade till slut att jag skulle börja äta oftare, vilket känns konstigt. Han vill att jag ska äta ett mindre mål varje timme. VARJE TIMME. Hur ska man kunna ha ett normalt liv om man ska äta varje timme? Sen vill han att jag ska sova mer, vilket jag ska försöka göra. Sen togs det en massa blodprover för att se om det är något egentligt fel på mig, laktosprovet kommer i januari.
Jag fick en fråga idag, om jag inte skulle komma in och jobba extra imorgon. Håll i minnet att jag självmant tagit på mig att jobba både julafton och nyårsafton, för att andra ska slippa. Men jag fick ändå frågan (jag får ingen ersättning för min övertid) för att han som frågade, som är schemalagd, inte ville jobba så länge. När jag får såna frågor så blir jag så trött. Är det mig det är fel på? Ska man gå runt som en fjortis med en nervärderande syn på sitt arbete medans man helst av allt bara vill gå hem? Varför jobbar man isåfall kvar?
Skaffa ett nytt jobb om det nu är så jobbigt. Suck.
Jag är trött och har inte kunnat träna idag eftersom jag låg och sov i soffan hela kvällen. Jag har störda vänner som helst drar elaka rasistiska skämt som inte är menade som skämt utan bara är till för att se om man håller med (nej, det gör jag inte) och jag har världens längsta önskelista på saker jag vill försöka förändra.