Hoppa. Inte hoppas, hoppa.

För några dagar sedan somnade jag i soffan, stirrandes rakt upp i taket tills mina ögon inte orkade hålla emot längre. Hela tiden tänkte jag på samma scenario, vilket för mig är ganska exceptionellt. Oftast hoppar mina tankar och känslor fram och åter utan att riktigt hålla mig samman. Jag såg framför mig hur jag stod på knä i gräset i utkanten på en övergiven stad (som ni redan vet namnet på om ni läst ett enda inlägg i den här bloggen), tittandes ner på mina underarmar vars vener tydligt syntes genom huden.

Sakta höjde jag blicken och tittade mot de övergivna husen, jag minns hur mina glasögon satt tätt mot mitt ansikte och hur min andning var lätt och försiktig. Jag frös inte, jag saknade ingenting. Ett enormt lugn hade infunnit sig i mig och jag satte mig ned och höll armarna runt mina ben, ungefär som att jag försökte bilda en boll och tittade ner i gräset.

Det var över.

Desto mer tankar som samlas i mitt huvud desto svårare blir det att beskriva dem på papper. Ibland skriver jag ner ord på olika block bara för att jag tänker på dem hela tiden, det är som att hänga av sig en rock som är tung eller en tröja som kliar. En befrielse. Jag undrar vad som är en befrielse för andra, alla som vaknar och tänker “vem är jag egentligen?”, var börjar man nysta i en sådan härva av känslor och infall?

Att beskriva det som en utmaning är att underskatta uppgiften. Vad är en befrielse för en människa som inte vet sin roll i samhället, som inte vet sin position bland sina medmänniskor eller ens i sig själv? Att få prata om sig själv för att upptäcka sig själv? Att få promenera med någon i tystnad? Kanske att få dela en stund av ömhet och omtanke utan att känna krav på att uppfylla några särskilda krav. Slippa känna kraven anhopas om att göra ditt eller datt.

Vilka är ni, mystiska människor som likt mig själv funderar på vem man är? Var är ni? Jag antar att det här klassas som “dravvel” eller “flum” (jag hatar det ordet) men jag föredrar att försöka ta reda på vem jag är istället för att försöka fundera ut vad som är poängen med människans vistelse på jorden. Jag bryr mig ärligt talat inte om de övriga sex miljarder människorna som går på den här jorden så mycket att jag vill veta varför alla är här, jag vill veta vem jag är och varför jag blivit den jag är.

On the streets of Philadelphia.. jag blir alltid lite gråtmild av Bruce Springsteens låt som fått mig att inte vilja se filmen Philadelphia igen fastän den är så pass bra.

Det är en sån paus mellan mina inlägg numera. Inte för att jag har mindre att skriva om men för att jag saknar den berömda tiden. Tid, som egentligen är allt vi har blir istället till uppskjutna behov och tankar om att göra det “sen”. När dessa “senare” eller “om en stund” inträffar blir allt svårare att precisera, precis som framtiden blir allt mer oviss.

Jag är ledsen att rapportera att även denna dag går i någon sorts grå dimma, tung som cement och färgad antracit. Vem kan kräva att jag ska vara glad? Alla. Det är åtminstonde så det känns. Var inte sån nu! Åh, jobbigt. Prata med någon. Jag finns här om du vill prata. Det där är inget jag kan något om så jag ska nog inte säga något.

Alla kanske borde sluta med vad de gör och göra något annat, inklusive mig själv. Skapa ett helt nytt liv från scratch. Äh, vilken vanföreställning. Som att gamla problem skulle försvinna för att man förleder det medvetna med nya fysiska och psykiska intryck – de gamla såren läker knappast av det.

Så är det svårt att se någon mening i det man gör,

Jag önskar så att jag hade en familj.

Det är märkligt hur jag år efter år fortsätter ta tiden förgivet och låter den passera i djup övertygelse om att jag inte förändras i samma takt. När man jobbar inom dagligvaruhandeln så pratar man om att ta ett steg bakåt och se med kundens ögon och ganska ofta skulle jag behöva använda ett liknande synsätt på mig själv – att ta ett steg tillbaka och särskåda mig själv.

Jag är tjurig och dum, jag jobbar långa jourpass med feber och illamående med irritation över att jag inte kan jobba lika snabbt som vanligt. Jag tror att jag kan hantera stress på samma sätt som förut så när någon tjomme bestämmer sig för att skära sönder ett däck så briserar det nästan. Per, hur var det förra året vid den här tiden? Är det här en vårdepression eller har det hänt något?

Det börjar kännas som att alla årstider är en ursäkt för att få vara deprimerad.

Jag önskar be om ursäkt för en tanke jag hade för någon dag sedan. Jag såg en person vars blogg jag brukar följa och valde att döma personen som onödigt ifrågasättande, svår och otillgänglig men det tog inte mer än några sekunder innan jag ångrade mig bittert och bad om ursäkt inom mig själv – som om det skulle få tanken ogjord.

Ursäkten och att jag ångrade mig, jag antar att det kommer från att jag är så rädd för att bli dömd för någon jag inte är. För att omgivningen inte ska se alla sidor.

Ser du alla sidor?

Det är konstigt. Jag är en person som sällan sällan klagar högljutt, jag försöker informera istället. Jag säger att jag har ont i ryggen när den egentligen gör så ont att jag behöver gråta. Hela veckan har jag varit sjuk. Jag har “informerat” om att jag varit sjuk, feber hit, huvudvärk dit. Bihålor fram och tillbaka. Jag är ingen som kan ta utrymme utan kör på i förhoppningen om att någon annan ska sätta stopp.

Jag vägrade sjukskriva mig under hela veckan bara för att vi låg efter på jobbet så jag ville försöka bidra med något iallafall. Idioti, jag vet. Det som gör mest ont är att jag inte kan stå upp för mig själv och säga NEJ när jag mår dåligt och ta tid för mig själv.

Istället ignorerar jag mig själv. Kanske är det därför jag uppskattade allt som var så förfallet i Riga, det påminde mig om mig själv på något sätt.

Jag sitter vid en av mina ägodelar, min iMac och begrundar mina valmöjligheter framöver. Valmöjligheter som egentligen grundar sig på hur länge jag kommer att leva. Jag antar att jag kan skjuta på att deklarera en dag till för även om jag brukar göra det direkt bara för att slippa ha det i huvudet så känns det som en sak som jag inte riktigt behöver ta hand om utifall att jag skulle trilla död ner.

För att göra en lång historia kort så hade jag gett en valfri utlandsresa (nåja, kanske inte Japan med tanke på priset och med tanke på hur det är där nu så var det väl lika bra) till Frida i julklapp. Hon fick välja men vi rådgjorde och kom fram till att Paris var schysst, men på grund av passproblem (Sthlm – Paris kräver inte pass men flyger man via Riga så behövs det pass, fick vi reda på när vi var i Riga. Inte på flygplatsen i Umeå fastän det krävs pass för att flyga in i Riga..) så var vi fast i Riga och valde att spendera vår lediga helg där.

Det var det mest romantiska jag varit med om i stadsväg. Hittils. Precis i min smak. Jag har så länge suktat efter känslan som baltländerna ger bara för att de väcker min nyfikenhet så otroligt och där var vi – mitt i Riga. Vi bodde just mitt emot deras frihetsmonument som de hedrade varje helg med högvakter medans innevånarna lade dit blommor. Otroligt vackert och imponerande.

Varje dag promenerade vi väldigt mycket, även det i min smak. En dag promenerade vi lite för långt och började komma utanför stadskärnan och även om både Frida och jag insåg att vi var tvugna att försöka ta oss tillbaka så fort som möjligt så ville jag fortsätta gå – gärna med kameran i ena handen. Överallt var det förfallna hus, fallfärdiga garage, staket som lutade så mycket mot marken att en limbodansös skulle blivit avundsjuk och bara känslan av att allting varit negligerat under så lång tid.

Mitt i staden var det samma sak stundtals, ofta vandrade man förbi de mest otroliga hus med utsmyckningar som ingen vettig arkitekt skulle få för sig att föreslå idag. Inte för att de inte var passande men av kostnadsskäl. Trots alla dessa underbara byggnader så hade de fått förfalla, vilket jag kan förstå. Ekonomin är kärv och utan hyresgäster så är det svårt att hålla hus på fyra våningar i toppskick. Men ack så synd, alla var så graciösa. Varje gång jag passerade ett ville jag gå in, andas in luften och gå in i mig själv för att försöka få reda på vad som pågått där förut.

Riga är nog det mest romantiska jag varit med om hittils, hur konstigt det än låter. Det passade mig. Det passade mig verkligen och visade mig vägen till så många nya behov.

Jag känner för att spärra in mig någonstans med dämpat ljus i flera veckor och bara välla ur mig ord som jag inte tillåtit komma fram. Låta tvivel få blomstra ut på riktigt, låta känslor få ta sitt grepp om mig och överlämna mig själv till tiden – en av de få faktorer jag inte kan kontrollera.

Wow. Ett ord jag oftast använder i positiv bemärkelse men nu är det ett.. wow. Eller likväl ett “fan”. Skrivandet, meningen och livet. Fast egentligen borde ordningen vändas på. Livet, därefter kommer meningen och lite skrivande därtill. Jag känner mig otroligt trött och ovillig att göra något, så har jag känt flera dagar men har verkligen “ryckt upp mig” (tycker ni om det, nudå? va? nu slipper jag kännas jobbig) och engagerat mig i något annat än mitt inres frätande mörker.

Jag sålde min iMac. Folk trodde att jag skulle köpa en PC, knepigt. Jag köpte en ny, bättre iMac som gjorde mig lycklig på det där speciella sättet som Apples produkter gör mig lycklig. Ungefär som människor som shoppar kläder så shoppar jag annat. Så ofta jag kan ska det vara en Apple-symbol någonstans. Hittade ett iPhone-ställ igår format som Apples äpple, underbart.

Jag har ett konstigt jobb. Jag tror att jag har makten att göra en skillnad och att bidra med en förändring men ändå känns det som att agendan jag ska följa är så precist skriven att den inte lämnar utrymme för någon kreativ vinkling. I mitt huvud avslutas alltid meningarna i agendan med punkt, aldrig ett frågetecken. Ibland vore det skönt med ett frågetecken som inte involverade att få en punkt på slutet utan istället “…”

Man skrattar litegrann, pustar då och då. Allt medans tankarna likt höstlöv virvlar omkring tills det börjar blåsa upp till storm.

Inatt drömde jag att jag skulle sluta äta mina mediciner, jag skulle bli kvitt mina piller men inte mina besvär, bekymmer och påtvingad livsångest. Istället skulle min medikation bytas ut mot receptfri sådan som jag kunde äta vid behov. Vid behov. Vilket underbart uttryck. Vid behov. Behov av vad? Mindre smärta? Mindre ångest? En lugnare tillvaro? Ett liv där jag kan lita på alla i min omgivning?

Ibland känner jag för att rycka tag i första bästa person och säga “HEJ! Du, får jag berätta om mig själv? Du som inte vet något kanske vill lyssna.”, oftast i de mest opassande situationer. Som i lunchrum. Som i köer. Som på Posten.

Det finns inte tid för omtanke, behov och empati. Det finns bara tid för planlös användning av den lilla stund vi har kvar.