Jag spenderar mycket tid till att analysera människor och sätta mig in i deras liv, utan deras kännedom, för att se hur nära jag kan komma sanningen. Mycket av min tid går även åt till att experimentera med hur man bemöter människor, jag kan experimentera lite med andningspauser och uttal av ord för att se vilken effekt man får fram.

Ibland är jag tvungen att göra det eftersom jag är lite osäker på vilken rekation människor förväntar sig, jag kan som sagt ha lite problem med att finna saker sådär överdrivet deppighets-viktiga. Jag tar gärna in information och lägger undan den inuti för att kunna fortsätta, det är sällan det får stå i vägen för mitt mål.

Stundtals känns det som att det bara är jag i hela världen som inte vet hur man ska prata med människor men jag har börjat försöka glömma det, även om det är lite sant så får jag inte ut så mycket av att tänka å det. Men det är en kuslig känsla, det där att inte riktigt veta hur man ska låta när man pratar om väder för att inte låta uttråkad by default. Det är så svårt att fejka röstlägen, på något sätt. Kan bero på att jag har fruktansvärt svårt för att ljuga-ljuga.

Ikväll kändes det som en bra idé att väcka allting till liv igen. Tacksamt nog så var jag för trött och somnade på soffan.

Varför kan jag inte bara leva som alla andra, i något år? Så ser jag om det är värt det? Ni verkar ju vara så jävla lyckliga.

Ibland blir jag rädd för att mitt liv ska bli någon sorts fotostatkopia av ett ordinärt och tråkigt liv, såna som man mest ser i filmer och serier. Kanske för att alla ute i verkligheten anstränger sig så förbannat för att inte vara vanliga. Jag har inget emot att vara vanlig, men jag oroar mig för att tappa all kreativitet och all nyfikenhet. Jag vill inte tvingas bli lugn och neutral bara för att passa in även om det kanske skulle bota lite av min känsla av utanförskap.

Därimellan oroar jag mig för att tappa min musiksmak, jag kan spendera väldigt mycket tid till att önska att Digweed inte ska dö. Även om han och jag börjat växa ifrån varandra musikaliskt sett (han spelar så annorlunda numera) så vill jag inte att han ska dö och försvinna som ett inspirationsmoment i min vardag. Det låter säkert konstigt och bisarrt, många verkar tycka att det är konstigt att ens reflektera över döden och hur man kommer att må efteråt, många verkar känna att man inte ska prata om döden och om man gör det så ska man prata om sorgen man kommer att känna när en person dör.

Nu vet jag inte om jag kommer att brista ut i gråt om Digweed dör, jag blir säkert väldigt rörd men jag tror inte jag gråter för det (med tanke på att jag inte kan gråta för mina problem så varför skulle jag lipa då?) däremot kommer jag säkert att deppa en del. För han har alltid funnits där, så länge som jag haft en musiksmak som jag känt har varit “för mig”. Därför är jag också rädd att tappa den eller att helt enkelt tvingas omvärdera mina känslor och vad jag tycker om, bara för att jag kanske blivit “för gammal”. Sånt skrämmer mig, människors sätt att döma en beroende på ålder.

Är man en viss ålder så är vissa saker förbjudna, har man nått 30 så ska man naturligtsvis redan ha börjat betala av kombin och radhuset. Är man 40 så ska man ha valt ut en passande karriär och är man 50 så bör barnens pensionssparande vara i full gång. Här är jag, snart 29 och ett halvt. Utan en aning om jag någonsin kommer passa in. Jag håller inte jämna steg med omvärlden och jag får arbeta så hårt för att inte hamna alltför långt bakom, även om det känns som att jag hela tiden halkar efter lite till.

Ibland önskar jag att jag hade någon att halka efter med, någon som kände som jag gör. Någon som förstod hur det är, någon som jag kunde lyssna på och känna hur ordens ensamhet stärkte mitt mig och befriade mig från behovet av närhet. Iallafall för en stund. Det där behovet, den där känslan av att bära på saker man vill dela med sig av. Meningar man sedan länge nött sönder i huvudet, saker man vill säga och som kommer låta så perfekta – bara någon lyssnar.

Jag antar att det är det som är problemet, att människor kanske inte har lust eller tid att lyssna. Eller så är det så att det bara inte klickar. Eller så är jag petig. Eller så är det så att de jag vill ska lyssna inte har tid eller möjlighet. Vad vet jag, det handlar inte bara om att prata. Alla säger att samhället är så stressigt och att vi försöker göra så mycket och varje gång jag hör det så känns det som att vi verkligen försöker göra så mycket, men utan att åstakomma något. Utan att förverkliga något.

Jag menar inte att predika, det är inte min stil. Jag brukar hellre hålla mina innersta åsikter för mig själv än att dela ut dem till människor, men det känns som att all denna jakt på yta och glans har gjort att kravet på substans fått stå åt sidan. Kanske är det så det ska vara numera, kanske har jag bara missat att uppdatera mig på vad människan behöver. Kanske är jag gammeldags, vad vet jag. Men isåfall är det jävligt ensamt att vara gammeldags.

Låten ovan, från filmen Requiem for a Dream är dagens och definitivt även gårdagens stora tema. Den filmen har jag sett en enda gång, jag planerar att se den igen men jag finner aldrig den sanna styrkan för att orka. Den var utan tvekan det mest deprimerande jag sett och den filmen som fått mig att ifrågasätta mer i min vardag än något annat.

Jag kanske överreagerar men jag tror inte det, alla har väl något i sitt liv som vänt tillvaron upp och ner, i mit fall råkade det vara en destruktiv skapelse vid namn Requiem for a Dream. Jag rekommenderar alla att se den, men det är ingen trevlig historia. Det är inget man mår bra av. Det är sånt man i vardagen blundar för, för att slippa se. För att slippa känna.

På ett sätt känns det som att jag kan skriva för evigt idag, sedan imorse har jag känt ett enormt behov av att dokumentera mina tankar och känslor. För att kunna ta fram dem senare, då jag kan förstå dem eller då någon annan vill försöka förstå.

Jag tog en längre promenad idag och spenderade tiden till att tänka, såklart. Vad annars? Jag har så svårt för relationer som bara hålls strikt platoniska, där inget tillåts växa och inget får någon näring. Man pratar inte om det som är “jobbigt” för det är bara “fel”, man pratar inte om behov eftersom det visar att man har en situation som kan leda till en diskussion kring vad man vill ha (som man inte kan få). Däremot pratar man gärna om kortsiktiga drömmar och om bra saker som alla kan relatera till.

Sånt har jag så svårt för, jag får inte ut så mycket av det och anstränger mig allt mer för att försöka skapa ett relationsklimat som gynnar diskussioner, prat om sånt som behöver få komma ut eller bara prat om annat än att solen skiner, att det snart är helg eller liknande. Jag antar att det är mig det är fel på men just nu får det nog lov att vara så.

Mitt huvud gör ont av extrem koffeinabstinens och min kropp är trött av all mat jag ätit.

Jag känner mig känslomässigt vilsen. Just nu känner jag:

• Enorm irritation som är på väg att bli ilska
• Rastlöshet, särskilt i benen
• Oro inombords
• Viljan att börja gråta när som helst
• Ångest inför sommaren

En värdelös blandning. Jag är glad att jag inte har vänner som säger “se positivt på det!”, sånt kan förstöra vilken dag som helst för mig.

Jag tror att jag stör mig lite på mina morgonrutiner, normala människor verkar kunna vakna av alarmet och sedan ligga kvar en stund för att vakna till eller bara njuta av värmen under täcket, men inte jag. Jag flyger upp så fort alarmet ringer (jag har av strategiska skäl bestämt att alarmet inte får ligga inom räckhåll från sängen) och går därefter direkt till köket för att göra frukost.

Allting är så systematiskt och rutinbaserat, jag ligger inte kvar i sängen och sträcker på mig, jag sitter inte och slötittar på tv innan jag äter frukost och jag slår inte på musiken innan jag börjar göra nyss nämda frukost. Jag antar att jag blir så när jag inte har någon annan eller något annat att ta hänsyn till, men det är tråkigt. Min dag blir alltför inrutad direkt från att jag vaknat.

Nu ligger jag och halvblundar i sängen, det är lite mer än två timmar kvar tills jag börjar jobba och jag är så trött. Jag tog mig iväg till iksu för att springa min mil och se glad ut men efter en kilometer hoppade jag av bandet och gick därifrån. Det var helt enkelt en sån dag då det inte stämde, då jag kände att jag saknade harmonin i kroppen för att springa och jag kunde inte få mina ben och min energi att komma överrens.

Jag är så trött, jag ska förklara sen vad det beror på. Eller, jag ska förklara vad en del av det beror på. Skriver jag ner allt så måste jag flytta och det vore både onödigt och dumt. Ungefär lika dumt som när jag trycker hårdare på fjärrkontrollen för att batterierna börjar ta slut.

Det verkar som att söndag har blivit min dag då jag kan sätta mig ned (eller i det här fallet, ligga ner) och skriva av mig. Det är väl inget fel i det antar jag även om jag i huvudet just nu maler ett uttalande från en vän som lyder ungefär “Det finns inga ursäkter för att inte göra det man borde, man behöver bara finna tid och energi”, vilket känns väldigt mycket som något jag skulle ha sagt. För två år sedan.

Det är lite annorlunda numera. Jag har utvecklat ett tämligen avancerat inre kösystem med olika passager för olika saker, jag kan utan problem finna tid och energi för att stanna kvar på jobbet men att helt bryta med det verkliga livet för att sätta mig ned och försöka lugna mig, det är något som kräver tid och förberedelse.

Idag är en dag som är lite annorlunda från andra. Direkt från att jag vaknat så var jag på dåligt humör. Inte arg eller irriterad, jag är sällan arg eller irriterad direkt på morgonen utan istället var jag riktigt uppgiven och osäker på om jag ens ville vara vaken. Under den första vakna timmen funderade jag på att försöka sova bort hela dagen och det var inte för att jag var trött utan för att jag inte riktigt visste om det var värt att vara vaken.

Förutom att mitt humör har legat rejält på minus hela dagen så är jag dessutom fruktansvärt trött, just nu går jag verkligen på tomgång. Men jag lär ju inte göra en tidig kväll ändå, fastän jag verkligen borde. Det är svårt att komma sig för att göra det när man bara har sig själv att ta hand om och bara sig själv att skylla.

Det svider till lite i själen när man inser att människor börjat ta en för givet, att det är jag som får driva konversationer och ta initiativ. Att det är jag som känner mig pådrivande och för intensiv, att det är jag som vill lite till men utan att få det gehör jag behöver.

Jag tvivlar alltid på mig själv. Jag drar mig alltid undan. Jag ångrar alltid allt jag sagt under de senaste dagarna och hoppas att jag ska slippa fundera mer på det.

Tiden kanske inte räcker, energin kanske inte finns där. Intresset kanske har dött ut, vad vet jag? Jag kanske bara förväntar mig fel saker.

Hej, det är jag igen. Hittils är det jag som skrivit alla inlägg här men jag ville ändå bara försäkra er om att det är jag, hur ni nu ska kunna kontrollera det.

Ett kort konstaterande visar att livet är allt annat än problemfritt och jag skjuter alla tankar framför mig tills det är kväll. Men jag tänker inte skriva mer om det här, jag skriver om sånt på andra platser, det blir bara fel annars.

Igår hade jag ett ögonblick av äkta lycka då den unge och trevlige mannen på Bilprovningen meddelade mig att min bil tagit sig genom besiktningen med perfekta resultat, det var inget jag hade väntat mig precis. Jag hade redan börjat planera för hur jag skulle försöka lösa alla problem själv och meddela min far då allting var löst, det känns så fel att gå till honom så fort det är något fel på min bil.

Det vore skönt att ha en pausknapp ibland, fastän det känns som att jag lever mitt liv på standby så vore det trevligt att ha en knapp att trycka på när det är saker jag vill fortsätta uppleva en stund till. Som känslan av att öppna dörren och kliva in i hallen efter att jag kommit från jobbet, eller att få fortsätta njuta av musiken jag lyssnar på i bilen på väg till jobbet. Eller kanske få pausa livet just efter att jag diskat klart, då jag känner mig nöjd.

Eller så kanske jag behöver en knapp för att snabbspola. För att se om det gömmer sig något annat runt hörnet.

Alla dessa onödiga Facebook-grupper med självklara namn som folk vill att man ska gå med i. “Vi som hatar peodfiler”, “Vi som är emot djurplågeri” eller “Alla som vill stoppa kriget gå med här”, jag blir så trött av dem. Inbjudningarna till att gå med i dem haglar in, en efter en och jag ignorerar alla. Det känns så meningslöst, är det verligen något man måste förmedla till sina nära och kära, att man hatar pedofiler? Är inte det något man tar för givet?

Problemet blir om man går med i en grupp så måste man gå med i alla, så ser jag det iallafall. Fast antagligen är det väl bara mitt tvångsmässiga beteende som avspeglar sig. Men det känns som att om jag går med i en grupp och hatar djurplågeri så måste jag även gå med i grupperna som fördömer människor som skräpar ner, annars är jag ju bara emot djurplågeri men för nedskräpning. Det skulle ju bli tusentals grupper att vara med i bara för att förmedla något så självklart?

Vi som hatar gnälliga pensionärer, Vi som hatar alla som inte återvinner, Vi som tycker att det behövs mera folkvett, Alla som hatar människor som utnyttjar andra, Alla som kräver billigare tandvård, En grupp för ni som drömmer om evig lycka, Vi som önskar att vi uppfyllde fler av våra drömmar, Vi som önskar att vi levde nyttigare.

Facebookgruppen för alla med ångest inför att prata offentligt, Vi som vill bo i Spanien under vintermånaderna (låt alla som vill jobba “hemifrån”!!!!), Vi som vill förkorta arbetsveckan men ändå behålla hela lönen, Vi som tycker att politikerna ska sluta ljuga, Gruppen för de som vill få frukost på sängen varje morgon, Vi som hatar att få hår i maten, Vi som hatar tåg och bussar som är försenade, FB-gruppen för alla som fördömer Al Qaida, Vi som minns 9/11-offren, Vi som kräver mer pengar till skolan och sjukvården, Vi som…