Eftermiddagen har bara börjat.
Jag påbörjade eftermiddagen med att göra sallad till kvällens middag, så slipper jag äta pasta eller ris till min wok. Jag vet att det finns Bulgur, Quinoa, Cous-Cous, fullkornsbulgur, Cous-Cous med olika mycket fiber, Cous-Cous Tri-Colore, fullkornsquinoa, olika sorters ris, nudlar, olika sorters pasta, potatis i alla former och potatismos. Men jag vill inte ha det, jag vill ha sallad. Synd att kortet är så fult, bara.
Därefter fortsatte jag att klippa ur saker ur DN medans jag lyssnade på Mason, det var electro-eftermiddag idag. Det blev mycket politiskt, mycket med Obama men det är inte så konstigt. Jag tycker han verkar snäll och det är i princip det som tidningarna skrivit om som varit någorlunda intressant. Nej, jag bryr mig inte om att Håkan Hellström tycker synd om stockholmare.
Ingen rök utan hat.
Jag har fått ännu ett destruktivt mail från min mor. Ibland undrar jag varför hon envisas med att försöka sprida sina elaka kommentarer och sin olycka till mig, under de första 25 åren så var jag alltid där för henne men när jag helt plötsligt fick för mig att jag ville ha ett eget liv som inte baserades i Dorotea så förändrades allt. Jag vet inte ens var jag ska börja fundera eller hur jag ska vrida och vända på det. Jag vet inte ens vem jag ska prata med om det.
Däremot har jag pratat om onödiga julklappar, ord man inte använder särskilt ofta, arbetsrelaterade termer som man inte är van (likstelhet och slamsugare kom upp) samt försiktiga varianter på pest eller kolera. Jag fick frågan varför jag inte kunde prata om vädret eller något annat vardagligt och det var nog nästan lite smickrande, jag tycker inte om att prata om vädret och strävar alltid efter att prata om annat. Såvida jag inte känner mig helt bekväm med människan, då kan jag prata om väder för då vet jag att de inte ser det som utfyllnadsprat.
Annat utfyllnadsprat klassar jag som "hej, är allt bra?", "läget?" och "vill du prata om det?" utan att personen som ställer frågorna har lust att veta något utan bara säger det för att de tror att det är hövligt. Eller så är det bara mig det är fel på. En annan teori jag har är att hela världen är helt perfekta människor när det kommer till att småprata om väder, vad de gjort i helgen, vad de ska göra i helgen och vad de ska göra på semestern. Detta medans jag är totalt värdelös på sånt men jag är däremot ganska bra på att prata om annat som känns outforskat och som för det mesta är påhitt, det känns som att jag tänker mer om jag får fundera och utforska andra saker än det "gamla vanliga". Men det beror väl kanske på hur man är som person dock brukar det kunna kännas ganska ensamt på möten och småpratar lite innan allt börjar och det folk pratar om är sport, ledighet, politik eller väder. Medans jag vill prata om hur det skulle vara att bo 30 meter under jordens yta eller kanske om nervsjukdomar.
Nu är det dock dags att byta rum, jag måste göra matlådor och sen så måste jag träna. Annars kommer den här dagen att vara ett enda stort fiasko.
Dagens diskussion: Huruvida "spartansk", "tåbira" och "likstelhet" är användbara ord i vardagen.
Dagens mat: Risgrynsgröt, idag var den faktiskt god!
Dagens tanke: Varför är det så tungt att andas?
Dagens musik: Något med Danny Howells eller John Digweed.
Dagens hat: Just idag en 18åring som tycker det är oändligt kul att "kompismobbas".
Det märks knappt.
Mitt huvud gör ont, kort och gott. Det gör ont för att saker alltid gör ont när jag är ledig jämfört med när jag jobbar eller bara ser till att hålla ångan uppe. Jag vet, man ska låta kroppen återhämta sig och man ska inte ta ut sig men det är så tråkigt att ha vilodagar hit och dit. Jag undrar vad John Digweed har för problem? Om han har massor av tankar som snurrar i huvudet hela tiden som han absolut inte blir av med?
Jag är trött, mitt huvud gör ont och jag känner mig inte helt "med". Det kanske går bort under kvällen, jag ska träna om en stund och sen hade jag tänkt se om Jocke och dalmasen har bokat in sina kvällar eller om det är ikväll det är dags att levla upp min G3a.
Känner mig bara matt i kroppen. Det vore nog skönt att bara se en film och inte göra någonting.
Gårdagens bästa: Känslan av att jag och Mats verkligen arbetade mot samma mål.
Gårdagens sämsta: Den enorma tröttheten och opeppigheten som kom över mig på eftermiddagen.
Gårdagens musik: En av Digweeds spelningar. Diggers for president!
Gårdagens godaste: Kycklingen, den var inte så tokig ändå.
Gårdagens matlåda: Pasta och köttbullar, gud vad less jag är på det nu.
Kinderna hettar och fjärilarna vilar inte.
Jag mindes just en sak från när Tommy var här. Han var på toaletten och medans jag väntade på honom lade jag mig ner i soffan och tittade ut genom fönstret. Rakt ut så kunde jag se ett ljus i lägenheten mittemot och jag började fantisera om hur det skulle vara om det låg någon där med ett gevär, gärna ett med lasersikte så man får en röd prick på sig och får lite tid på sig att bygga upp rädslan. Jag hann faktiskt börja vrida och vända på mig för att försöka avgöra om jag kunde se några skuggor i lägenheten, ganska absurt egentligen. Hur många krypskyttar finns det i mitt kvarter?
Annan panik hade jag imorse då jag körde till jobbet och jag kände inte att jag såg tillräckligt bra genom rutan, tack vare alla starka gatljus. Jag fick direkt världens flashbacks till då jag körde i diket vid IKSU och började fantisera mycket yvigt om hur jag skulle köra i diket, jag hann faktisk stressa upp mig rejält tills dess att jag nått rondellen som medförde att jag kunde svänga höger och slapp de starkaste ljusen.
Idag har varit en bra dag, jag har städat. Det har varit bra för att jag har fått städa upp och indexera, sortera och fixa så att allting verkligen är logiskt upplagt. Men samtidigt en värdelös dag eftersom jag inte tycker att man ska behöva gå runt som en irriterad förälder och plocka efter de man arbetar med. Finns det ingen hejd på latheten? Lat kan man vara hemma, se på mig, jag har blivit världsdålig på att orka städa men jag försöker hålla ordning på jobbet iallafall.
Dagens inköp: Pepparkakshus och glögg med smak av vit choklad & lime.
Dagens mat: Kyckling i grillade naanbröd.
Dagens mat som jag egentligen ville äta: Spaghetti & köttfärssås.
Dagens bästa känsla: Alla snabba beslut.
Dagens sämsta känsla: Enorm ångest inför att eventuellt köra i diket.
Dagens läsning: Om kinesen som lyckades skapa ett undertryck i örat när hon kysstes så hela örat kollapsade.
Dagens samtal: Med butikschefen, det kändes som ett bra samtal som visade att han litar på mitt omdöme.
Dagens musik: Rowan Blades & balErik - Live at Kikkiboat
Jag vill förstå dig. Jag tror jag kan.
Jag har just ätit den andra frusna lussekatten och även om den inte var lika god som när den var nybakt så var det ändå nödvändigt. Eller, rättare sagt, den var inte alls god och fastnade lite i halsen (varför fastnar det alltid bröd i min hals vid de minst lämpliga tillfällena?) men lussekatter behöver också lite kärlek ibland.
Jag sitter och konverterar avsnitt av House MD så att de inte är avsnitt av världens bästa tvserie utan avsnitt av världens bästa tvserie med svensk text. Dessutom är de rippade från USA vilket betyder att de har Massive Attacks låt Teardrop under introt, i min bok är det ett enormt plus.
Jag har (värst vad jag börjar alla meningar med jag) diskuterat med Tommy en längre stund. Vi började prata om känslor och självbild som därefter gled över i arbetstider och mygel kring instämplingar och toalettbesök. Flera gånger har det slagit mig att jag saknar honom. Det gick upp för mig gång på gång i helgen att jag behövde mer tid för att avsluta det där fåniga spelet så att vi kunde laga mat och sitta ner och prata om vad som helst, det saknar jag. Pratet.
Jag minns (Se! Där började meningen med jag igen!) särskilt en gång när jag bodde i Dorotea och det blev strömavbrott. Det är ganska vanligt att det blir det några gånger om år i Dorotea, särskilt på sensommaren och hösten. Det resulterar oftast i att strömmen är borta i några timmar och det är så skönt. Det är alldelens tyst och mörkt, man slipper surret från elektronik, det enda ljuset man har kommer från stearinljus och man kommer så mycket närmare varandra och omgivningen.
Hur som helst så försvann strömmen under mitten av kvällen, jag och Tommy satt på varsin sida av mitt dåvarande vardagsrumsbord och åt tortillachips som vi dippade i en enormt het salsa och pratade om det som kom upp i huvudet. Det är svårt med såna samtal numera tycker jag, ibland klandrar jag mig själv för att jag inte har samma sociala förutsättningar att slöprata om väder, vind och framtidsutsikter som alla andra och ibland klandrar jag min omgivning som inte kan prata om annat än väder, vind och framtidsutsikter.
Just nu känner jag inte för att diska, som jag borde utan jag känner mer för en promenad och prata om möjligheter att åka bort eller att kanske gamla filmer. Eller bara sitta vid ett bord och titta på varandra medans man säger det första som kommer upp i huvudet. Men just nu finns det bara ett fåtal möjligheter och där ligger diskandet högst upp, tätt följt av att plocka ihop min tvätt som jag strategiskt lade på sängen för att tvingas plocka ihop den innan jag ska sova.
För tillfället har jag helt fastnat på Guy Js snaste album Esperanza. Tidigare hade jag lyssnat igenom den någon gång och tyckte att det var helt okej med undantag för låten Geko som var otrolig. Sen hörde jag Digweed spela titellåten Esperanza och sen var jag helt fast, han är så magisk den där Digweed. Albumet är ett mästerverk, precis som Chabs Dub, Edits & Whiskey-Coke så känns det verkligt träffande och nyskapande samtidigt som det finns vissa rötter man kan känna igen.
Just Esperanza är helt otrolig, i mitten av låten så öser Guy in ett arrangemang av cymbaler. Trots att det låter ganska bråkigt och nästan argt så är det aldrig dåligt eller stökigt utan bara uppfyllande och energirikt. Jag vet redan nu att jag kommer att lyssna sönder den låten inom några dagar men jag ser fram emot det.
Nu säger mitt huvud att det är dags att se på tv och då är det kanske bäst att göra det. Jag har tänkt se Home Alone någon dag och bara slappa i soffan, hela tiden då jag sitter vid datorn så läser jag något, skriver något eller jobbar med något projekt. Jag ser liksom inte på tv längre som avslappning eller underhållning, har jag tvn på och är själv så har jag alltid laptopen i knäet för att fortsätta där jag slutade senast.
Don’t need no one.
Tisdag, jag är oändligt trött och har nog funderat klart på känslan som infann sig då jag skulle gå hem från jobbet. Det är något fel när man har dåligt samvete över att gå hem enligt schema, trots att jag i snitt jobbar 50 - 60 timmar per vecka. Detta trots att jag har betalt för 38.25 timmar per vecka. Det värsta var att jag kände att jag hade ett "alibi", jag hade tvättid.
Den här gången ville en annan granne låna tvättstugan samtidigt som jag var där, jag kunde inte neka henne. Det var inte som att hon ville ockupera alla maskiner så att jag inte kunde tvätta. Dock önskar jag att hon nästa gång förstår det, iallafall för mig, internationellt erkända tecknet på att man inte kommer höra vad hon säger: hörlurar. Låna tvättstugan, det är okej. Men håll käften därefter och förvänta dig inte att jag ska ta av mig lurarna hela tiden för att säga "mmm" för att bekräfta ditt påstående om hur jobbigt det är att inte hinna klart med sina sysslor i tid.
Att vara med om hur någon kommer fram till en och tar ut snäckorna ur öronen eller lyfter på lurarna är för övrigt något av det värsta jag vet. Det är som ett iskallt uppvaknande från en värld som är min, bara min. En värld där jag vill spendera tid för mig själv. Det eller någon som utan anledning tar på mig. Idag var en sån dag, en städare tog mig på axeln och även om det låter oskyldigt så hatar jag sånt. Jag vill inte att okända människor tar på mig, jag vill för övrigt inte att de flesta som jag känner ska ta på mig heller. Its just not my thing.
Kvällens projekt ser just nu ut att cirkulera kring att jag ska försöka vakna efter min korta slummer i soffan medans jag väntade på att maskinen skulle tvätta klart. Jag känner mig så otroligt seg, jag sov så skönt inatt och var verkligen nöjd med hur skönt jag hade sovit inatt (eh, hm), även om det var alltför kort.
Ge mig en redig engelsk accent, pronto!
Igår när jag var på gymet och sprang, som jag försöker göra varje dag men stundtals måste jag göra avkall på grund av huvudvärk, så märkte jag hur jag verkligen kände igen mig själv. Istället för att stå och tugga på i 42 minuter för att bli färdig så studerade jag människorna kring mig. Jag såg två killar i tidiga 20års åldern passera mig några gånger och de uppvisade verkligen två klassiska karaktärsdrag som visade att de inte var bekväma med situationen de var i och att de antagligen var på iksu för första eller andra gången i sitt liv.
Den ena killen såg lite lätt aggro ut och blängde runt sig, som om han spanade efter eventuella hot mot deras existens. Personer som skulle kommentera deras position (öh, ni står i vägen) eller någon som skulle fråga om de var där ofta. Den andra killen var klassiskt långsam och försökte dra ut på allt de gjorde in i det längsta med överdrivna armrörelser när han sträckte på sig och många korta och långsamma steg när han följde sin vän.
Sen var det ett par killar som verkligen försökte göra allt för att imponera på de tjejer som gick förbi, helt plötsligt så höll de sig inte till sitt inövade tempo utan höjde hastigheten och verkade försöka se så arga ut på vikterna de lyfte som möjligt. Lägg till alla killar som tycker att det mest manliga som finns är ett par ordentliga biceps på en ordentlig ölmage så vet du ungefär hur majoriteten av människorna jag tittade på igår såg ut. Men det var intressant, jag tycker om att studera min omgivning och försöka lägga märke till alla småsaker människor gör och hur de verkar fungera.
Hur som helst så ska jag snart klä på mig och bege mig mot Maxi, det är uppföljningsmöte och dessa läggs naturligtsvis alltid då jag är ledig. Fast jag får skylla mig själv, det var jag som klubbade igenom att vi skulle ha mötet idag. Dock var det inte för att jag ääääälskar att gå på meningslösa uppföljningsmöten på mina (få) lediga dagar men för att det stundtals verkar vara enormt svårt att hitta människor villiga att iallafall yppa ett förslag och än mindre stå för sin åsikt.
Ska det vara så svårt att säga att man vill ha mötet på en tisdag eller en onsdag? Det är ingen som kommer halshugga någon, det är inte medeltiden. Ibland känns det bisarrt att sitta med en grupp som i framtiden kanske kommer vara en ledningsgrupp och de kan inte ens klubba igenom vilken dag de vill ha ett möte på. Kanske är det den där osäkerheten, man vill inte säga något såvida ingen annan sagt något och allt det. Men kom igen, vi har haft den här utbildningen i 1,5 år nu, det är dags att släppa in folk och börja lita på varandra.
Jag satt och funderade ganska mycket på det under föra seminariet, hur jag skulle vilja förändra gruppen om jag fick skräddarsy den som jag ville. Jag kom fram till att jag nog ville ha en betydligt slagkraftigare panel som kanske inte är lika impulsiva som vad jag är (det är sällan bra) men lite mera spanien i tempramentet. Lite mer kommentarer och åsikter, lite mindre trygghets-svenskt. Naturligtsvis går inte det, det går inte att skapa en utopi eftersom den skulle rasera sig själv men det är svårt att inte vilja ändra på såna saker.
Bäst att jag klär på mig och gör något av dagen istället för att sitta här och lyssna på underbara John Digweed.
En lång dag med mycket sega ben.
Den här dagen är en mix av lång och kort, det känns som att jag jobbat 06 - 21 av tröttheten i mina ben att döma men ser jag till tidsaspekten så känns det knappt som att jag varit på jobbet. Det har mest varit möten hela dagen och även om dem är viktiga och intressanta så är det så otillfredställande att inte få göra något med händerna och inte få röra sig utan bara sitta still och diskutera. För att göra mötesveckan ändå bättre så är det utbildning för ledningsgruppen imorgon och på onsdag. Det brukar vara intressant men det är alltid lite drygt i början att ställa om sig till det "läget".
Jag verkar inte bli kvitt min PANIKHUNGRIG-känsla som kommer med ungefär två timmars mellanrum. Jag åt lunch vid ett men redan vid halv tre så började jag känna mig lite hungrig. Klockan tre var det riktig panik och jag trodde inte att jag skulle överleva dagen, det var precis då det var dags för att sitta på möte i två timmar också. Jag tog för säkerhetsskull med mig en kopp kaffe, som att det skulle hjälpa. Är jag gravid? Har jag mask i magen? Glömmer min kropp bort att jag ätit?
Dagens irritation: Bilister som inte vågar köra 50 när det är 50 utan kör 30, eller kör 10 när det är 30.
Dagens besatthet: Har haft svårt att hitta någon faktiskt, det blir så när jag håller huvudet sysselsatt.
Dagens musik: Senaste podcasten från Deep House Cat Show, ah.
Dagens musik från förr: Luke Fairs UNDERBARA Bedrock OS 0.3
Kan vi inte åka nu?
Patience is a virtue är ett ordspråk men vad spelar det för roll om man omringar sig med ordspråk när de inte erbjuder någon tröst?
Jag lyssnar just nu på en kille som heter Milton Jackson och hans låt Cycles. Milton är hyfsat duktig och just Cycles har satt sig långt in. Jag tänker alltid på en gång då jag satt på sängen och med dålig rygg försökte ta på mig mina strumpor. Jag kände hur gråten började stocka sig i halsen och jag hann inte riktigt med, jag hann inte hålla emot. Utan jag började fälla en tår innan jag kom på mig själv, det är dumt. Det är dumt att sluta gråta när det redan börjat.
Jag grät av och till, fast mest inuti. Det är inte alls lika tillfredställande och ger mest en känsla av olustighet och rädsla än frihet. Jag tänker alltid på den kvällen när jag hör Cycles. Jag började nästan spela den av misstag igårkväll men stängde direkt av och tänkte "Phew, där hade jag tur. Det var nära.", så istället lyssnade jag på den i en halvtimme imorse. Det var en deppig morgon. Jag begrundade alla val jag någonsin gjort och ifrågasatte mig själv. Ända tills jag inte orkade längre och bytte låt, men det var skönt att få det ur systemet, på något sätt.
Mest av allt vill jag just nu bara skrika. Jag har haft så mycket känslor inombords som jag fått hålla inne. Jag anklagar mig själv gång på gång för att vara patetisk som lägger ner så mycket känslor i mitt arbete men faktum är att jag trivs och stimuleras av det på ett sätt som ger mig en speciell sorts tillfredställelse. Men det har varit så mycket. Just nu vill jag bara skrika. Skrika och anklaga världen för allt ont den någonsin har gjort. Just nu går inte det men det går inte att resonera med känslor, inte för mig iallafall.
Så därför lyssnar jag på Cycles och gömmer mitt ansikte i mina händer.
Jag hittade förresten låten upplagd på YouTube, jag har ingen aning om någon någonsin kommer förstå varför den berör mig så mycket.