Flyg iväg.
Det är jobbigt och det är svårt. Jag kan inte fokusera. Det går inte att skriva när jag inte mår bra. Jag mår inte så bra. Alls. Mycket är jobbigt. Jag ska åka hem till Dorotea imorgon och hälsa på min mor.
Jag är rädd.
Hatet gynnar ingen.
I brist på annat så bjuder jag på en text jag skrev för några veckor sedan:
"Det är så här det känns:
För var dag som går så tappar jag lite lust, lite gnist, lite vilja. För var dag som går så känner jag mig mer överflödig, onödig och mindre intressant än tidigare. Det kan vara en period, det borde vara en period, jag hoppas att det är en period. Jag hoppas att det går över, det måste gå över. Det finns inte så mycket kvar att ta av känns det som.
Det är inte det att jag inte känner igen mig, isåfall hade jag iallafall varit något. Nu känner jag mig bara helt tom, helt förstörd, borttynad. Grå. Som att jag kan vandra obemärkt förbi alla utan att påverka någon. Det är en otroligt frätande upplevelse, jag försöker hålla kvar vid saker så att de inte ska försvinna men det är ju inte människor eller intryck som försvinner från mig - det är jag som försvinner från dem. "
Som en fisförnäm vinprovare utan erfarenhet inom viner.
Den där lätta känslan av psykisk utmattning, den där kvällsdepressionen. Kvällsdepression kan vara fel ord men jag finner inget annat just nu, det är lika delar sentimentalitet och ångest blandat under eftermiddagen. Att vara deprimerad på kvällen är lite som att njuta av en smak, kanske som att smaka av ett gott vin? Eftersom jag är tämligen obevandrad inom vindrickande så kan jag bara gissa men stundtals kan jag vara ganska bra på det, att gissa alltså.
Jag vet inte hur andra känner, de flesta kanske springer omkring och tycker att det är jättejobbigt att vara kvällsdeppig? Det kanske är en obekant känsla för vissa. För mig är den mycket bekant och utstuderad, jag vet precis vad jag får ut av den. Jag tycker såklart inte om att må dåligt men det är inte ett sånt stadie, det är inte så allvarligt. Det är bara en känsla av att vara trött och tom inuti, utmattad kanske?
Trevande applicerar jag olika tankar och impulser mot min sinnesstämning för att checka av hur jag reagerar på olika saker, det är en ganska intressant upplevelse. Men eftersom allting är under min kontroll så behöver jag inte oroa mig, vad jag känner är äkta men ofarligt.
Konstigt nog så känner jag mig ganska trött av veckan som varit, fastän jag har semester och inte har "gjort någonting". Det är en enormt stor omställning för mig. Att rensa huvudet. Att inte hela tiden plottra med någonting, att inte kliva upp 05 varje morgon och spendera hela dagen till att fundera över hur fan jag ska få tiden att räcka till. Men det är skönt. Jag tycker om att ha semester. Jag tycker om att få vila ut.
Allt blir så jävla högtravande.
Av någon anledning känns allting extra svårt ikväll och även om den självklara frågan är "Varför då?" så undviker jag den gärna, jag har ingen aning och oavsett hur jag angriper känslan så kommer jag inte fram till något. Stundtals känner jag hur allting tappar sin mening för att nästa sekund känna ett helt enormt hat mot allting. Det anses antagligen som något ganska negativt, att hata, men det är så självklart för mig att det nästan är en tacksam känsla.
Just nu önskar jag att natten var lite längre, jag har ingen lust att kliva upp fem på morgonen för att snabbäta min gröt (min älskade gröt) och därefter cykla till jobbet. Jag vill inte cykla till jobbet. Dels för att den är så jävla tungcyklad (suck, jag vill fortfarande ha en bekväm gubbcykel) men också för att det tydligen ska regna imorgon och jag har inte kommit mig för att skaffa några stänkskärmar. Vilket isåfall gör att jag har lera över hela ryggen och det, det skulle sannerligen suga.
Det egentliga problemet med allting är att jag inte känner mig på "humör för beniko". Bear Grylls pressar vätska ur elefantbajs och jag tycker att han borde göra något helt annat, kanske ett matprogram? Han pratade i ett tidigare program om hur mycket han tyckte om avokado och choklad, vilket gör att han och jag nästan är blodsbröder eftersom jag också älskar avokado och choklad.
Medans han visar hur man överlever på en savann så lyssnar jag på balEriks sensate och tänker på hur inmurad i ett hörn jag känner mig. Av mig själv. Jag får den känslan ibland, känslan av att inte bidra med något speciellt längre. Att inte längre orka vara den som får folk att skratta eller orkar lyssna på alla historier. Det är jobbigt. Det är svårt. Det är jobbigt att inte orka vara sig själv, eller iallafall inte orka vara någon som gör att man får bekräftelse från omvärlden.
Om jag inte är "hej, jag är glad och får alla på bra humör", vem är jag då? Varför är jag den personen? Jag tycker inte om att skriva frågor men det är det enda jag har i huvudet just nu. Det samt tanken att allt jag skriver är högtravande och borde formuleras om för att inte verka så "speciellt". Ibland när jag kommer fram till sånt, eller något annat som handlar om mig själv som jag inte tycker om, så sluter jag mina ögon länge och försöker samla mig men det lyckas sällan.
Jag har snart semester, jag ser fram emot det. Jag vill bort från allt vad mitt jobb handlar om just nu, bara för att jag inte egentligen vet vad jag har för position efter hösten och om jag kommer tycka om det. Jag vet inte om jag är uppskattad för det jag gör och jag vet inte om det isåfall är beröm som kommer med tillägget "du är ju trots allt bara inhoppare utan tidigare erfarenhet". Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra det.
Ja, jag älskar bilder på övergivna städer och nedlagda fabriker.
Det är konstigt hur man kan bestämma sig för vissa saker utan att egentligen veta om det. Jag gav som sagt upp hoppet på att min cykel skulle gå att få i körbart skick (modellen var mycket speciell och togs ur produktion för tre år sedan) så jag bestämde mig för att köpa en ny, hur svårt kan det vara? Till att börja med så går det tydligen mode i cykelvärlden. I år så fortsatte trenden med dirtbikes men massor av cykelhandlare pushade hårt för elcyklar. Elcyklar. Såna med en "hjälpmotor" som går på ström. Okej, om jag vill ha en MOPED så köper jag en sådan. Okej?
När jag försökte söka information och finna lite hjälp i hur jag skulle kunna hitta en enkel bra cykel som inte kostade skjortan så stötte jag på nästa patrull. Tydligen så är det så i det här landet att om du ska ha en cykel så köper du en begagnad om du inte vill betala ett överpris, om du vill köpa en ny som du vet inte har några dolda fel, så får du betala för det. Eller så är det så att jag bara inte har någon uppfattning i huvudtaget om vad cyklar kostar (mycket troligt) och att detta tillsammans med attityden från handlare och cykelintresserade, gjorde det minst sagt till en utmaning att köpa en cykel. För mig är en cykel något som tar mig från A till B, jag vill inte ha speciella V-bromsar med en märkeslogga på och jag bryr mig inte om vem som tillverkat däcken.
Så när jag väl fick min cykel idag och skruvade ihop den, så slog det mig vad mycket konstiga detaljer och finesser det fanns. Den hade fjädring och dämpning för både bakhjulet och framhjulet, något som tydligen är bra för en jämnare åktur. Men jag antar att jag under åren som gått omedvetet har bestämt mig för att jag vill sitta bekvämt när jag cyklar. Jag vill sitta bekvämt, jag vill inte oroa mig för om kedjan ska hoppa omkring på grund av att växlarna är knepiga och jag vill inte att sadeln ska vara lika bred som min underarm.
Antagligen har jag blivit gammal. Så när den här cykeln ger upp, för det kommer den absolut att göra, så kommer jag med stolthet att införskaffa något mycket robust och mycket simpelt i sitt utförande. För att slippa allt j*vla pill med bromsar, funderingar kring om man ska sträcka kedjan eller om man inte kan sitta lite mera upprätt och inte framåtböjd hela tiden..
Sluta samtala i tredjeperson, Per.
Jag ska försöka sammanfatta allt jag tänkt på under min en timme långa cykeltur mellan Posten och DHL i jakt på mina paket.
Idag, eller snarare ikväll. I eftermiddag kanske man kan säga eftersom det mesta började när jag kom hem, så kändes det som att jag började gå sönder lite. Lite sådär här och där, som att rustningen inte riktigt håller ihop. Varför jag någonsin ska tro att jag har något som jag måste skydda, kan jag inte riktigt motivera.
Hela cykelturen har varit en lång tankesmedja cirkulerandes kring min negativa självbild och det hat jag hyser mot mig själv. Eller egentligen inte hat, bara avsmak för hur jag är jämfört med alla andra. Det känns som att jag aldrig kommer kunna växa upp. Växa upp och lära av mina misstag, utvecklas och förändras. Inte på det där hihi-gulliga sättet som i "höhö, han har allt barnasinnet kvar han" alltså utan mer att kroppen åldras, skyldigheterna ökar och kraven höjs utan att sinnet och själen hänger med. Som att de väntar på något som inte hunnit med, som att man väntar på någon på busstationen och vägrar hoppa på bussen innan personen dykt upp.
Jag hatar ganska mycket, jag blir lätt hatisk. Det baseras alltid på något som hänt mig som jag ofta är skyldig till, men det vrids mot annat, kanske för att undvika att skada mig alltför mycket. Men vissa gånger är det som att portarna öppnas på vid gavel och jag bara hatar allt jag gör, allt jag står för och allt jag någonsin åstakommit. Det går att hitta fel i allt och mitt liv är inget undantag.
Det vore så skönt att släppa kontrollen en stund, låta livet ratta sig självt på något sätt. Jag vill sätta mig på bussen och bara åka till en hållplats för att se var jag hamnar. Jag vill cykla iväg till en gräsplätt och sitta där hela dagen utan att ha med mig några kläder utifall att det blir kallt och inga kontanter utifall att caféet inte tar emot kort. Jag vill sitta i min bil och planlöst köra omkring, gata upp och gata ner, man pratar så mycket bättre då.
Jag vill känna att jag kan ta en paus från livet utan att jag går sönder för det, utan att känna att jag missar något. Jag vill känna att jag kan uttrycka vad jag känner utan att vara rädd för vad alla andra ska tycka, utan att behöva gömma mig bakom sluga sarkastiska kommentarer eller snabba lustiga skämt. Jag vill känna att jag kan skriva sånt här utan att oroa mig för vad andra ska tro om mig. Jag vill strunta i min fasad, även om den inte är mycket att skylta med till att börja med.
När jag cyklade hem från DHL-stället så ville jag sjunka ned i soffan och se på film medans jag tycker om mig själv, men det går inte. Antingen så har jag ingen ro till att ligga stilla eller så tänker jag sönder något med mig själv. Jag ville köpa ett spel och sänka dag efter dag i det, som jag gjorde i somras men jag insåg att jag visserligen hade ganska roligt men jag gjorde det för att jag inte mådde särskilt bra och att bara lyckas sova två timmar per dygn några veckor i sträck fungerar inte. Då ville jag sätta mig ned och skriva men insåg att det inte var till någon hjälp eftersom jag sällan vågar visa någon vad jag skriver i rädsla för vad de ska tro om mig.
Ibland går saker sönder, ibland har man en dålig dag. Ibland vill man skrika rätt ut, utan anledning och ibland vill man kunna klamra sig fast vid något i sitt liv som känns tryggt och säkert. När jag cyklade hem till min lägenhet så gick jag systematiskt igenom byggnaden i huvudet för att tänka ut om det fanns något där som jag kunde klassa som säkert och "mitt". Min närmaste gissning var trappan. För det verkar bara vara jag som går i trappan och därför har det börjat bli min. Trappstegen är inte särskilt breda, den är ostädad och snäv men jag går alltid i den och jag trivs. Jag trivs inte på min balkong, min balkonggranne låter så mycket och stör min koncentration.
Men jag kan inte gärna sätta mig i trappan och skriva. Även om det nog inte skulle vara så många som reagerade, dels eftersom alla verkar ta hissen och sen eftersom jag bara träffat på mina våningsgrannar fyra eller fem gånger under de månader jag bott här. Men det är stengolv och jag värderar komfort lite högre än "my safe place". Vissa har sitt säkra ställe som en sinnesstämning eller ett klädesplagg. Jag brukar kunna känna mig säker när jag känner mig trött och lite halvdeprimerad, då vet jag vad jag har och vad jag får. Men det stadiet har jag sedan länge passerat.
Jag har inget klädesplagg som skänker mig trygghet och även om jag hade det så hatar jag att lipa tills man snorar ner en ulltröja eller vad det nu kan vara, jag brukar sällan kunna släppa tanken på att jag snorat ner allting nämligen och det stör utlevandet av känslor något. Anledningen till varför det är viktigt är för att jag har haft så enormt svårt för att visa känslor, ens för mig själv, så jag vill inte riskera att döda allting bara för att jag börjar fundera på om det finns någon ledig tvättid samma kväll.
Mina paket står i hallen, tre stycken. Jag vet vad två innehåller men jag har ingen lust att titta igenom mina Tradera-vinster just nu. Just nu önskar jag bort Tradera. Bort med Tradera, Abbas krämiga sill, McDonalds, reklambudgetar, säljare, svenska deckare, jobbiga dialekter, radioprogram med överdriven dramatik, stela svenska skådespelare, människor med perfekta liv, hjärncancer, demens, ensamhet, utanförskap, blodådror, kvällsarbete och den där känslan av att min hals svullit upp.
Det här blev nog det sämsta inlägget jag någonsin gjort.
Hur ska han räcka till?
Mer Late Night Cab Driving med Trentemoller medans jag funderar på om jag borde lämna ett röstmeddelande eller om jag borde skriva ett. Jag blir lite stressad av röstmeddelanden, av att lämna dem alltså. Det är för att inspelningen automatiskt avbryts om man är tyst i några sekunder och jag har en benägenhet att ibland bli lite tyst för att påminna mig själv om vad jag skulle säga. Förstås kan jag bli stressad av att få röstmeddelanden också men det är nästan uteslutande när de kommer från min mor.
Jag måste lära mig tugga tuggummi som folk. Inte det att jag tuggar med öppen mun eller "sjaskar" men jag tuggar inte nog länge. Jag tuggar igenom en påse alltför fort vilket gör att jag får tugga så länge på sista biten för att få påsen att räcka iallafall någon timme. Hej I-landsproblem.
Jag vet inte vad det här är för kväll riktigt, jag tänker lite på gårdagsnatten och önskar att jag får lite enklare mardrömmar inatt. Så här skrev jag imorse om drömmen jag hade:
Jag är trött. Mycket trött. När jag klev upp så var jag också trött, efter en mycket lång natt med en enormt verklig dröm. Jag drömde att jag skulle kräkas men hur mycket jag än försökte så kunde jag inte sätta mig upp, jag minns att jag till slut tvingade och tvingade mig själv att bara försöka kisa lite med ögonen utöver rummet för att mitt huvud därför skulle inse att allting var en dröm.
Att drömma något samtidigt som man för en rationell konversation med sig själv om att det man drömmer inte är sant, är vidrigt. Under, vad som kändes som, en längre stund så försökte jag väcka mig själv genom att tänka olika saker och till slut genom det vanliga, genom att få mig själv att flytta på mig eller öppna ögonen.
Om jag sover halvliggandes i soffan så gå det oftast ganska bra att vakna av att jag flyttar på mig men den här gången låg jag helt platt i soffan och då blir min kropp så tung så det går inte. Vilket betyder att drömmen blir längre och längre. Tilläggas kan att jag har en helt enorm fobi mot att kräkas.
Det är lugnt. Inga problem.
Ibland är ensamheten bedövande och det blir smärtsamt uppenbart att kvällen kommer förvandlas till ett projekt i att hålla sig ovanför ytan. Ikväll är en sån "ibland" och kvällen har inte ens börjat. Jag önskar jag fick beskriva allting. Nu. Ibland vill jag skrika ut allting till vem som än går förbi men för det mesta så är jag tyst och känner hur min vänstra arm domnar av. Den gör det när jag mår dåligt och inte riktigt kan gråta.
Börjar mina bilder på utdöda städer bli tråkiga? Börjar mitt sätt att skriva på att bli enformigt? Jag bara frågar.
Igår förklarade jag att jag inte kunde skriva längre, att jag var inne i en period då inget kom ur mig. Bara timmar efter att jag sagt det så var det som att jag knappt kunde vänta med att hitta en bit papper innan jag började skriva.
Bit ihop.
Ibland känner jag mig så.. fejk, på något sätt. Jag får den känslan när jag blir osäker på hur människor upplever mig, jag blir rädd att jag ska ha sagt något som inte stämmer till 100%. Vilket är så löjligt. Det handlar inte om stora fel utan att jag ska säga att klockan är 14:45 och den egentligen är 14:44.
Jag vet inte varför det blir så, men den driver på min rädsla att inte uppfylla människors krav på mig och att inte räcka till. Att uppfattas som någon som man inte kan lita på helt för att det är saker som inte stämmer, fastän jag gör allt jag kan för att det inte ska vara så. Det gör mig stressad och illa till mods, minst sagt.
Ikväll önskar jag mindre krav och mer närhet.
Ibland är det svårt att andas, ibland är det svårt att le.
Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva det, det är dåligt med ord men definitivt inte tomt inuti. Allt kändes helt plötsligt så svårt. När jag kom hem så byggde jag snabbt upp en svårgenomtränglig mur av idiotiska tankar och infall, så var hatet där igen. Fan. Jag måste skärpa till mig.
Snart ska jag tralla iväg och springa igen, jag känner inte alls för det men måste. Jag är egentligen alldelens för trött och utmattad för det, mina ben värker mer än vad de någonsin gjort och de värker på ett nytt sätt. De gör ont för att jag saknar energi, inte som att jag tränat för mycket och är alldelens mör av överbelastning men för att jag inte har tillfört dem nog mycket energi. Förlåt, ben.
Varje gång jag skiljs från Malin så känns det som att jag sliter bort en del av mig själv. Varje gång jag träffar henne är det som att jag får tillbaka den delen och jag klarar galant av att inte tänka på när det är dags att slita bort den igen. Jag vill så gärna vara nära henne hela tiden.
Det får jag inte riktigt än, till att börja med så kan ikea få leverera min säng. Efter många om och desto fler men så kom de med möblerna igår, förutom sängen. Som skulle komma imorgon. Fast när ikea ville boka leverans så var det helt plötsligt fredag som gällde. Så jag antar att de kommer på fredag och jag antar även att de då levererar något helt annat än vad jag ska ha, eftersom det verkar vara helt jävla omöjligt för mig att få min förbannades jävla säng. Ja, jag är frustrerad.
Egentligen så känner jag bara för att rymma härifrån en stund, det blev så mycket när jag kom hem. Allt, för mycket. Det är konstigt att saker kan komma över en så fort och ibland utan vad som tycks vara en godtycklig anledning, den här gången ingen anledning alls. Det bara blev grått och svårt.
M-ih.