Hjälp dig själv, arma människa.
Jag känner mig inte själsligt närvarande idag, hela förmiddagen och en del av eftermiddagen har passerat som i en dimma där alla mina rörelser spelats upp i stroboskopliknande effekter. Det ösregnar ute och jag bryr mig inte särskilt mycket. I nio av tio fall skulle jag jubla inombords eftersom jag älskar regnet men inte ens det berör mig, att jag blir blöt bryr jag mig aldrig om men att jag inte bryr mig i huvudtaget känns ovant och fel. Att inuti vara så ockuperad av en känsla av att känna sig liten och attackerad för vem man är som människa är en helt makalös känsla och om jag lyckas resa mig och sträcka på mig så kommer jag nog för alltid att kunna agera starkare och bättre än tidigare. Men just nu vill jag bara sova. I flera år.
Men när jag vaknar så vill jag inte vakna till en värld där svart inte är en tillåten färg, där invandring är något som förgiftar samhället eller en värld där "invandrare präglas av en aggressiv gen". Jag var nämligen och röstade idag eftersom jag inte har möjlighet i helgen och noterade de mycket få namnen på SDs lista i Umeå, i tystnad tyckte jag synd om de förvirrade själarna som faktiskt tycker att SD är ett parti att räkna med. Jag kan tala om för Herr Thomas Karlsen att det inte är invandrare som präglas av en aggressiv gen utan personer som jag präglas av en sådan gen, när man läser sån jävla smörja. Det är skrämmande att SD ens kan existera. Det både äcklar och skrämmer mig.
Förhoppningsvis lyckas jag resa på mig imorgon för det har varit två dagar av extrem självförnedring och konftrontation av vem jag egentligen är - utan att det egentligen funnits rimliga skäl för det.
Vad kan jag göra mer?
Jag känner mig besvärad minst sagt. Jag har fått nog av alla strider och känner inte att energin räcker till om jag ska strida på arbetet såväl som med mig själv. När jag körde hem så bytte jag till en låt jag lyssnar på när jag vill känna något. Inte helt oväntat resulterade det i att jag satt med huvudet lutat mot min vänstra hand, antagligen lite väl försjunken i mina egna tankar för att inte vara en fara för omvärlden.
Det går inte att räkna till alla gånger per vecka jag tänker på att det är något som saknas i mig och det går inte ens att förstå hur många gånger per dag som jag känner hur det hugger till i mig. Bara för att något fattas, för att det är en stor del av mig som suktar efter hjälp och är villig att motta nästan vilken som helst.
Vad jag inte ser fram emot: att fylla år, alla verkar tro att man ska bli så lycklig över att fylla år och gratulerar så mycket som det är möjligt medans jag inte alls vill bli uppmärksammad när jag fyller år. Men om man inte visar "ÅH! GUD VAD FINT AV DIG ATT GRATULERA!" så är man sur. Elak. Hemsk. Vad hände med att vara snäll och omtänksam utan anledning? Att ge någon beröm för deras kläder, lägenhetsinredning eller bara sätt att vara? Det verkar vara viktigare att gratulera folk på deras namnsdag. (grattis till Signe)
Vad jag ser fram emot: att få lägga mig, jag är trött och känner mig enormt labil. Hej-otrevlig-känsla.
Vad jag fantiserat om: att ta bort köksbordet och bära ner skivspelarna igen, men jag ger alltid upp tanken när jag fött den eftersom jag vet att jag inte har tid eller ork att spela.
Vad jag inte kan: släppa saker.
När tidsbristen gör sitt intåg i ditt liv.
Jag antar att det här blir ett själviskt inlägg men det är inte menat att skada, det är inte menat att orsaka några problem. Tanken med det här inlägget, precis som med hela den här bloggen, är att det bara är ett sätt att ventilera lite. Även om jag ser till att inte dra upp så mycket jobbigt här.
Känner ni någonsin så? Att ni vill skrika ut till alla precis hur allting är, så att folk fattar? Så att folk förstår fastän de inte vill? Fastän de vill fortsätta gå omkring i sin del av världen med skygglappar. Jag har försökt bygga upp ett bra sätt att förklara saker på men jag stöter alltid på patrull, det där glappet. Det där glappet som jag själv inte kan fylla utan som någon annan måste fylla med passande frågor eller liknande kommentarer. Något som ger en gemenskap och så att man inte känner sig så ensammen i allting.
Jag försöker ordna så att människor har det bra i min omgivning och hela mitt liv har jag levt med känslan av att det jag gör mot andra, borde de återbetala. Ett ständigt givande och tagande, som en enkel variant på "den gyllene regeln" kanske. Jag ställer upp och fixar, jag struntar i mina egna behov och krav för att tillgodose andras - hela tiden med tanken om att jag naturligtsvis kommer mötas av samma attityd när dagen kommer då jag behöver något.
Men, såklart. Det fungerar inte så. Jag kankse har varit lite väl blåögd, i all min cyninism och allt mitt hat mot människor så har jag låtit den vara orörd. Dumt, kan man tänka. Knäppt och onödigt, omständigt. Energikrävande. Hatiskt.
Det är skönt att känna sig övergiven när man mår bra men det är äckligt att känna att man behöver få lite av den där skulden återbetald när man mår som sämst. Det är ingen som frågar hur man mår när man mår dåligt, då märks man inte. Det är när man mår bra som folk frågar och de får precis de svaren de behöver. För att må bra.
För att må bra och leva vidare. Ibland vill jag bara få uppleva känslan av att få må.
JAG VILL INTE VARA DIN RESERVKOMPIS
DET ÄR DEN ÄCKLIGASTE KÄNSLAN JAG VET.
JÄVLA ÄCKEL.
IDIOT.
När det passar.. så jävla vidrigt. Jag blir så arg inuti.
Jag trivs med regnet.
Det är inte det att jag inte vet vad jag ska skriva, jag vet bara inte hr jag ska skriva det. Hela mitt liv känns som en ångestfylld resa som jag motvilligt kämpar mig igenom.
Jag undrar ibland över hur jag orkar med eftersom det känns som att jag nått min gräns, kanske är det bara på rutin. För det är inte av förtroende för framtiden iallafall.
Jag vet att jag är din reserv.
Det är väl svårt att sätta fingret på var det gör mest ont, var jag slagit mig mest. Vad som fungerar och inte, vad jag saknar och vad jag vill göra mig av med. Det är vecka 28 nu, det är en vecka kvar av semestern. Jag längtar tills jag får börja jobba igen. Jag trivs inte med semester. Jag trivs inte heller med vecka 28, den har varit obarmhärtig.
Jag brukar läsa en hel del bloggar och irritera mig över människor som skriver ned låttexter och säger "så här är det" (om de ens skriver något) eller människor som berättar något utan att delge detaljer men jag antar att jag har samma problem som alla andra. Jag vågar inte. Innerst inne vill jag skriva ned allt, här, men jag är en liten fegis.
Ofta när man läser bloggar från äldre människor som förlorat ett barn så skriver de att det värsta är att tvingas begrava sina barn och jag tänker alltid i samma banor, att det mest skulle vara behändigt för mig att dö före min familj. Så slipper jag jobbet. Inte sörjandet, jag minns inte riktigt hur man gör sånt. Jag vet inte ens om min mor skulle sörja mig, skulle hon det? Alla som läser tänker säkert "Självklart skulle hon det!" men de känner inte min mor.
Ni känner kanske inte ens mig, eller ens till mig. Skummat ett inlägg här och där, fastnat på en mening i en post som ni glömt namnet på. Det är så man fungerar, man har varken tid eller intresse. Flertalet gånger har jag funderat på hur det skulle vara att ta lån i så många banker som möjligt och maxa ut antalet smslån för att bara försvinna till ett land där ingen kan hitta mig.
Vad skulle jag göra där? Glömma? Omöjligt. Försöka återhämta mig? Möjligtsvis. Känna mig ensammen? Definitivit. Men när smärtan, ångesten och ilskan bor inuti mig så vill jag rymma - iallafall en bit. Det känns som att valmöjligheterna börjar ta slut. Det känns mer och mer, för var dag som den här veckan presenterat, som att jag tappat hoppet lite mer för var dag som gått. Övergivit mig själv. Överlämnat kanske jag ska skriva.
Överlämnat mig själv till tid och rymd. Suck.
Jag höll på att försäga mig. Jag avslöjade nästan allt.
Tiden går fort när man har roligt brukar människor säga. Den går fort när man känner att man har en människa bredvid sig som man vill hålla kvar vid också. Bara en minut till, en sekund till. Ibland känns det som att om jag håller andan så varar det längre för nästa gång jag andas så är känslan borta, personen har gått sin väg och tagit med sig allt som fyllde tomheten inuti. Ibland är det jag som går först, då vet jag att det kommer att kännas jobbigt om en stund.
Det är konstigt det där med människor, medmänniskor och omgivningar. Jag grubblar ganska mycket på det. Jag funderar väldigt mycket på varför livet valt att para ihop mig med ett öde som känns helt osannolikt elakt, det är väl ingen hemlighet att jag inte mår "peachy". Det märks på mig. Jag ler inte lika ofta, jag är inte "lika rolig" och de gånger jag verkligen berättar vad jag gjort och tänkt så ser jag till att det är för någon som spelar roll för mig, så att det inte är ett spel för gallerierna.
Jag har en rad problem som lagts på rad i mitt liv, allt från arbetsmässiga relationsproblem som jag som chef förväntas lösa fastän jag inte är någon större expert än någon annan, till mänskliga problem som alla har. Som att jag inte skaffat nya glasögon för att jag inte hittar några bågar jag tycker är snygga. Eller som att jag borde köpa en ny cykel men jag har inte orkat leta än eftersom jag är förkyld.
Det här kommer att bli en fruktansvärd natt. Imorgon kommer att vara en dag med ett mål, jag ska åka hem till Dorotea. Ta en massa kort, försöka få med mig så många minnen jag kan. Träffa min mormor för vad som antagligen är den sista gången. Då kommer jag att gråta. Greta, heter min mormor. Jag saknar henne ofta. Sen då jag åker från Dorotea så kommer jag att ha klippt banden med så mycket, jag kanske återvänder en dag. Kanske nästa helg för att ta fler kort som jag missat eller om ett år. Eller kanske inte alls.
Jag vet inte men natten kommer att bli lång, morgondagen fylld av ångest och därefter är mitt liv täckt i en dimma. Det är svårt och det är jobbigt att känna hur man på något sätt glider från sig själv. I så många år, så länge jag kan minnas, har jag alltid fått lita på mig själv för att verkligen få saker gjorda. Alltid haft en reservplan, en backuplösning utifall att människor som lovat hjälpa mig eller finnas där fått förhinder. Men nu har jag börjat känna hur jag inte kan lita på mig själv längre, energin och framför allt viljan finns inte där längre. Meningen saknas. Poängen är borta.
Imorgon, den 10e juli, blir kanske en av de svåraste dagarna i mitt liv.
Du försöker springa ifrån mig men du har ändå ingen chans.
Det är lite svårt att finna tiden att skriva just nu och det är något som verkligen stör mig. Jag har installerat WordPress-applikationen i min iPhone så förhoppningsvis kanske jag kan skriva en rad eller två därigenom, jag mår så mycket bättre när jag får skriva. När jag får känna hur orden rinner ur mig och hamnar någonstans än i mitt huvud, i säkert förvar i väntan på att läsas eller glömmas bort.
Jag jobbar väldigt mycket just nu, enormt mycket. För mycket, tycker jag ibland men ändå känns det så bra att känna hur jag verkligen investerar mig själv i något. Vilket är sjukt i sig, förvisso. Iallafall om jag ska gå efter vad alla andra tycker. Det verkar som att alla i den här världen vill att man ska göra karriär, tjäna pengar och ha en familj men man ska inte arbeta för något av det, man ska lite försynt skryta om sin lön samt att man naturligtsvis ska ha någon extravagant semesterhistoria att berätta om när man kommer tillbaka från sina fyra veckor där man både "laddat batterierna" och "funnit styrkan".
Tanken på att folk väljer att leva i klyschor äcklar mig. Just nu ser jag mest fram emot att spendera minst en dag på soffan. Zappandes. Jag kanske äter lite gröt och några kex. Och ser tv. Och sover. Ni kan ju planera era husvagnssemestrar med förtält och campingar bäst ni vill, hoppas ni har det bra när ni tömmer toaletten.
Puss.
Tiden, känslan och begäret. Sopa det inte under mattan.
En sån där dag, en sån där dag utan alla småsaker som behövs. Jag har velat snabbspola mig själv förbi hela dagen för att slippa tänka och för att slippa täras sönder inifrån. Jag var så arg före lunch och ville att hela mänskligheten skulle utrotas, det var längesen. Jag brukar i regel reagera så när jag inte mår bra, jag blir arg och väldigt hatisk men det var så längesen jag faktiskt kunde uttrycka något på det sättet.
Jag vet inte varför just den här torsdagen var speciell, eller varför vecka 12 blev den veckan då jag kunde känna igen litegrann av mig själv men jag uppskattade det. Även om det är jävligt jobbigt att gå runt och vara på dåligt humör till den grad att man tycker att en massutrotning av alla levande varelser vore en bra idé.
Are you gonna leave me now?
Saker jag antagligen inte borde fundera så mycket över ger mig djup huvudbry, jag kan inte släppa saker - det vet jag redan men det här är ju löjligt. Inte nog med att jag har svårt att släppa saker, jag kan inte riktigt acceptera att jag gör saker rätt eller bra heller. Hur skulle det vara? Fasansfulla tanke, jag kanske skulle leva upp till mina förväntningar, det går ju inte.
Jag sätter medvetet alldelens för höga krav men inte för att jag tycker om tävlingen utan för att jag tycker om att pressa mig till det yttersta men ändå inte få det jag behöver. Som att jag litar på att någon annan ska ge mig det, vilket också är en fånig tanke. Om det är något jag lärt mig allt eftersom åren passerat är att människor alltid går, omvärlden passerar i raketfart och även om jag stundtals färdas i samma riktning så är det sällan människor finns kvar.
Eller så är det jag som går, i många fall är det nog det också. När jag blir sviken, utnyttjad eller märker att intresset för mig som människa inte finns där utan det istället bytts ut mot ett behov för något jag har. Att låna min bil eller att jag ska fixa något på jobbet. Sånt gör alltid ondare än vad folk kan tro, sånt får mig alltid att vilja dra mig undan i en förhoppning om att omvärlden ska följa efter och därmed motbevisa min lilla tes.
Men eftersom jag inte säger något så är det svårt för omgivningen att uppfatta den, det är iallafall vad jag tror. Jag är expert på det, att inte vilja göra någon stor grej av hur jag mår - även om det får mig att må så hemskt dåligt. Även om det får mig att bli alldelens illamående en hel dag. Även om det får mig att ha ångest i flera dagar.
Jag är trött. Mitt huvud är varmt, min näsa täppt och min arbetsroll är numera ett steg högre.