I will never forget.
Det är konstigt. Jag är en person som sällan sällan klagar högljutt, jag försöker informera istället. Jag säger att jag har ont i ryggen när den egentligen gör så ont att jag behöver gråta. Hela veckan har jag varit sjuk. Jag har "informerat" om att jag varit sjuk, feber hit, huvudvärk dit. Bihålor fram och tillbaka. Jag är ingen som kan ta utrymme utan kör på i förhoppningen om att någon annan ska sätta stopp.
Jag vägrade sjukskriva mig under hela veckan bara för att vi låg efter på jobbet så jag ville försöka bidra med något iallafall. Idioti, jag vet. Det som gör mest ont är att jag inte kan stå upp för mig själv och säga NEJ när jag mår dåligt och ta tid för mig själv.
Istället ignorerar jag mig själv. Kanske är det därför jag uppskattade allt som var så förfallet i Riga, det påminde mig om mig själv på något sätt.
Nord och syd, dyr och billig.
Jag känner för att spärra in mig någonstans med dämpat ljus i flera veckor och bara välla ur mig ord som jag inte tillåtit komma fram. Låta tvivel få blomstra ut på riktigt, låta känslor få ta sitt grepp om mig och överlämna mig själv till tiden - en av de få faktorer jag inte kan kontrollera.
Nästan alla får läsa.
Man skrattar litegrann, pustar då och då. Allt medans tankarna likt höstlöv virvlar omkring tills det börjar blåsa upp till storm.
Inatt drömde jag att jag skulle sluta äta mina mediciner, jag skulle bli kvitt mina piller men inte mina besvär, bekymmer och påtvingad livsångest. Istället skulle min medikation bytas ut mot receptfri sådan som jag kunde äta vid behov. Vid behov. Vilket underbart uttryck. Vid behov. Behov av vad? Mindre smärta? Mindre ångest? En lugnare tillvaro? Ett liv där jag kan lita på alla i min omgivning?
Ibland känner jag för att rycka tag i första bästa person och säga "HEJ! Du, får jag berätta om mig själv? Du som inte vet något kanske vill lyssna.", oftast i de mest opassande situationer. Som i lunchrum. Som i köer. Som på Posten.
Det finns inte tid för omtanke, behov och empati. Det finns bara tid för planlös användning av den lilla stund vi har kvar.
Jag trodde problemen kunde lösas utan bråk.
Jag har varit duktig idag. Det är vad jag antar iallafall, människor ikring mig skulle nog benämna det så. Jag har tvättat, diskat, städat hela lägenheten och handskrubbat badrumsgolvet för att få bort både hår och gegg som inte försvinner när man skurar men främst för att få bort kattsanden.
Men mest känner jag mig bara tom, ledsen och fylld av den där saknaden som förvirrar mig. Saknaden efter saker som på kortet ovan, vad är det jag saknar? Jag vet inte. Kanske kan platser likt de ovan ge mig ett eller annat tips till vad det är som jag behöver göra eller uppleva för att mitt liv ska vända från den svarta skalan till den färgglada och meningsfulla.
Ibland när jag går runt i affärer så tar jag av mig hörlurarna för att höra vad alla pratar om och jag har en tävling med mig själv i hur många samtalsämnen jag kan förutsäga.
"Det är kallt ute idag -> ja och moddigt, inte alls tö som man kunde tro -> men de lovar varmare väder till veckan -> ja då smälter det och sen fryser det väl på igen så det blir glashalt -> ja och kommunen sandar aldrig som de borde, vet du att de inte sandar storgatan alls? "
Förutom specifika detaljer såsom namn så är det oftast ganska enkelt. Är man två och hittar några som pratar så blir det roligare. Då kan man försöka lista ut hur deras liv är, hur deras kväll är, hur deras date är eller liknande. Hör man dem inte utan bara ser dem så hittar man på ett liv åt dem. Fantasier alltså. Muntert, det jag är bra på är fantasier.
Så, du är här för att hämta mig nu. Jag har väntat på din ankomst.
Så ska vi se hur det här inlägget ter sig, i takt med att jag blivit allt sämre på att skriva något i huvudtaget så har antalet ämnen begränsats automatiskt. Kring vecka 19 så åker jag och Frida till Ukraina, det är till 99% spikat. Det känns underbart inuti. Ukraina, Pripyat - en lång dröm som ska uppfyllas. Jag vet inte när jag genomförde något jag drömt om sist, jag dagdrömmer om så pass orealistiska saker så det är inte helt möjligt att kunna bli bäst på fotboll eller att vara den som alla respekterar.
I torsdags hade jag ett samtal som tärde lite på mitt självförsvar. Frågor som haglade mot mig i stil med "Hur kan jag stötta dig?" och "Vi verkar ha talat olika språk" när det inte funnits något att stötta utan bara saknad på tillit och ingen konversation eftersom det bara handlat om stenåldersregler som ska följas. Stenåldersregler är bra på ett sätt - som att man inte ska slå ihjäl folk bara för att man har en dålig dag men jag vrider och vänder på allt för att kunna motivera mig själv till att verkligen tro på det och kunna förmedla allt på ett trovärdigt sätt.
Det är svårt det där med att förlita sig på andras omdömen när det verkar som att man kan peta hål på deras argument genom att säga två ord: "Varför det?"
Inte för att jag lever i någon sorts perfekt värld där allting är exemplariskt och uttänkt men jag har principer jag håller mig till som är väl underbyggda, jag har ett ramverk av moral och en känsla för rätt och fel. Dock har jag en viss egenhet. Jag kan vara precis vem som helst. Medans många springer omkring i sina liv och är den de formats till utan att göra alltför stora förändringar i sin personlighet så är jag allt och alla - hela tiden.
Endast de människor som jag låter känna mig andas jag ut hos, annars adapterar jag mig snabbt efter omgivningar för att se till att passa in och få ut det jag behöver eller eftersträvar. På jobbet var de första månaderna då jag träffade säljare som ville att jag skulle köpa in deras prylar mer en studie i personkemi och hur jag bör uppträda för att få som jag vill - inte som de vill. Jag har inget intresse i att kamma någon medhårs av vänlighet utan isåfall för att jag vet - fem steg framåt - att jag behöver något senare.
Det kanske låter hemskt. Som att jag är en människa som lever på att slugt försöka få människor att göra saker de inte hade tänkt men en sådan tanke baserar sig nog på rädsla för att bli utnyttjad. Jag utnyttjar inte människor. Jag är inte elak. Jag är inte någon som bara gör saker för att någon för evigt ska bli skyldig. I de flesta fall tänker jag alltid att det är jag som ska ställa upp. Visst är det konstigt, hur man delar in människor och relationer? Arbetsmässiga relationer kan ha tusen olika nyanser för mig och jag katelogiserar och arkiverar frenetiskt medans dagarna flyter på.
Privata relationer likaså, var har jag dig? Vem är du? Hur ska jag vara? Kan jag vara mig själv? Vad vågar jag berätta? Mitt bagage är tungt att bära på, kan du hjälpa mig eller ska jag ta omtag runt min säck av minnen och dåliga upplevelser?
I slutändan så handlar det nog bara om överlevnad. Privat och professionell, jag vill bara ta mig en dag i taget framåt och se att det finns en djupare mening i det jag tillför. Därför blir jag galen när någon säger att "vi gör så här för att vi alltid har gjort så", det är som att idiotförklara sig själv och hela sin omgivning. Det finns en anledning till varför saker förändras - det är för att man måste gå framåt. Att stanna upp är att ge upp och i takt med att mina dagar går från total uppgivelse inuti till hopp om framtiden så vill jag iallafall kunna förlita mig om att omvärlden vill något mer.
Så att allting inte är förgäves.
Du, jag och döden.
Ibland dyker de upp, alla tankar som jag förtrycker. Jag har gett dem skepnader och kännetecken, jag har inte gått så långt att jag gett dem namn däremot. Ibland sticker de in huvudet i min tillvaro för att titta till mig. Det är konstigt hur man kan vänja sig vid de mest fruktansvärda ting och när de börjar suddas ut - börja sakna dem som om de vore en essentiel del av ens liv och existens. Ni vet vad jag talar om, eller hur? Eller? Eller är det bara jag som slåss mot mina inre demoner dygnet runt, ett konstant slagsmål som jag har svårt att vinna.
Jag vill inte vara sån som förstör stämningen men har du kommit så här långt så har du nog kommit fram till att det här inte (heller) blir ett positivt inlägg. Det var längesen jag skrev något sådant. Att jag inte gjort det beror inte på att det inte finns något positivt i mitt liv men för att jag just nu känner ett enormt behov att på ett semikontrollerat sätt få ventilera mig själv för andra.
Kan jag göra något åt det? Kortsiktigt så kan jag det. Långsiktigt? Jag vågar inte spekulera. Jag är alltför rädd att någon skall ta mina ord som lag och tvinga mig att leva efter dem fastän omständigheterna kanske förändrats sekunden efter att orden lämnat mina läppar.
Jag såg filmen Tron Revolution igår och huvudkaraktären ombads beskriva en soluppgång. Länge satt jag och tänkte för mig själv hur jag skulle beskriva en soluppgång och vad det är som gör den värdefull för mig eftersom jag trots allt inte tycker om sommar och sol. Men sol över platser, trasiga platser - övergivna platser. Omgivningar som inte är menade att befolkas, är något vackert och tillhandahåller en sådan perfekt motvikt till allt det vackra som föds ur solens strålar.
Var tog meningen med allt vägen?
Are YOU gonna leave me now?
Alla säger det någon gång, att man aldrig stannar upp och andas in verkligheten på riktigt utan att man bara springer på utan att tänka sig för. Bara för att "alla" säger det så behöver det inte vara sant men jag är rädd att det stämmer för mig i det här fallet. Var tog allting vägen? Jag vill minnas allting! Jag vill minnas varenda skratt, varenda tår, varje klockslag där jag tänkt "Oj, är den inte mer?" och varje gång jag blinkat när det varit sådär ohyggligt kallt utomhus.
Istället minns jag marginaler, intäkter och veckonummer då kampanjer ägt rum. Utan att det har någon mening. Vad är det som har mening? Jag byggde om en liten skrutthylla igår och jag blev så stolt och nöjd. Det är antagligen bara jag som lagt märke till det och tänkt igenom hur den blev - då skulle man se att den var byggd på känsla och inte efter hårda siffror som säger att något säljer ditt eller datt. Men varje gång jag tittat på den lilla hyllan så har jag blivit glad inuti, jag har tillåtit mig att bli glad. Det händer sällan.
Vad önskar jag mig i julklapp? Att få leva i ett samhälle där man behandlas med respekt. Det är allt. Jag bryr mig inte om ifall människor inte tycker om mig av någon speciell anledning men jag bryr mig om när de väljer att ignorera vad jag säger bara för att de har bildat någon sorts påhittad elitgrupp. Jag bryr mig när guld och gröna skogar utlovas utan att jag blir varken kung eller president.
Det är något fel på mig, idag slog det mig att jag kanske får tillbaka min magkatarr igen. Varje gång jag ätit så mår jag otroligt dåligt, riktigt dåligt. Som att jag nästan kommer att kräkas-dåligt. Plus att jag blir fruktansvärt trött så fort jag ätit. Jag vill inte ha magkatarrr. Dels låter det äckligt (känn på ordet: katarr, säg det några gånger högt så förstår du) och sen är det riktigt otrevligt.
Jag försökte avsluta med att skriva vad jag vill återfödas som men jag kunde inte komma på vad det kunde vara. Antingen så har jag inte nog bra karma för att kunna se min väg framåt eller så finns det ingen. Kämpigt. Lägg till att jag har känt mig som en besvikelse hela dagen. Bra dag, jajemen.
Att stänga allting ute, att fråga någon om man får glömma.
Jag kan inte bromsa alla tankar jag har inombords och hur de påverkar mig. Jag avundas alla som kan säga "nu tänker vi inte mer på det" när jag i själva fallet inte kan släppa någonting. Ältar och funderar. Vrider och vänder, allt har en baksida och det handlar bara om att finna den.
Det finns alltför många klyschor i vår värld. Allt man säger och skriver måste man vakta för att se till att det inte är en omedveten klyscha som får lyssnaren att fokusera på det istället för på vad man egentlgien skriver eller säger. Jag är trött och sliten. Inte som i att jag festat en vecka i sträck (jag vet iofs inte hur det känns, om det nu är något att sakna i sin repertoar) och inte som att jag varit vaken en hel helg men som att jag fortfarande inte lyckats återhämta mig.
Som att energin jag saknat så länge vägrar infinna sig trots bättre kosthållning, mera sömn och stundtals positiva tankar. Den är som bortblåst. Den själsliga energin går på tomgång och det finns inget jag kan göra åt det.
När varken ord eller handling räcker till.
Alla fruktar måndagen. Alla som i så gott som alla, det finns alltid undantaag. Jag fruktar, hatar och får ångest av att det är tisdag en gång i veckan. Samtidigt som jag ser fram emot det.
Förra gången erbjöds jag en kram men jag tackade nej och sa att jag inte skulle ta emot det utan det för mig skulle betyda att jag gav av mig själv - inte att jag tog emot omtanke och värme.
Fråga mig något du vill veta, fråga inget du inte vill få svar på.
Tisdagar har blivit den dagen i min vecka då jag dissikerar mina innersta känslor. Jag packar upp hela min kappsäck bara för att försöka knyta ihop den lite bättre efteråt, men det är ytterst sällan jag har lyckats göra annat än blåknutar. Det går inte så bra för mig i mitt liv just nu, i mig, menar jag. Jag saknar säkerheten i mig själv på att jag pallar med och att saker och ting kommer ordna sig.
En efter en så faller alla stödande väggar och stöttepelare. Allt medans jag allt mer desperat önskar mig bort till något annat, något som är lika trasigt som vad jag är. Något som jag kan identifiera mig vid och känna en känsla av lätthet inför och se en självklar vacker skapelse. Oavsett om det rör sig om övergivna städer, upprostade lok eller skyddsrum som i all hast lämnats. Huvudsaken är att det inte får vara mänskligt, jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man gör, det låter helt sjukt. Men det är så det är, om jag kunde beskriva det kaos, oron och den pockande känslan av att jag måste ta tag i det här så kanske ni skulle förstå.
Men tills dess så får ni försöka lita på mig. Att det inte alltid är lätt, att det inte alls är roligt och att alla som använder klyschor som "efter regn kommer solsken" eller "det måste vara dåligt för att det ska bli bra igen" är idioter som aldrig mått riktigt riktigt dåligt.