Om jag erkänner mig besegrad, går du då?
Det verkar som att söndag har blivit min dag då jag kan sätta mig ned (eller i det här fallet, ligga ner) och skriva av mig. Det är väl inget fel i det antar jag även om jag i huvudet just nu maler ett uttalande från en vän som lyder ungefär "Det finns inga ursäkter för att inte göra det man borde, man behöver bara finna tid och energi", vilket känns väldigt mycket som något jag skulle ha sagt. För två år sedan.
Det är lite annorlunda numera. Jag har utvecklat ett tämligen avancerat inre kösystem med olika passager för olika saker, jag kan utan problem finna tid och energi för att stanna kvar på jobbet men att helt bryta med det verkliga livet för att sätta mig ned och försöka lugna mig, det är något som kräver tid och förberedelse.
Idag är en dag som är lite annorlunda från andra. Direkt från att jag vaknat så var jag på dåligt humör. Inte arg eller irriterad, jag är sällan arg eller irriterad direkt på morgonen utan istället var jag riktigt uppgiven och osäker på om jag ens ville vara vaken. Under den första vakna timmen funderade jag på att försöka sova bort hela dagen och det var inte för att jag var trött utan för att jag inte riktigt visste om det var värt att vara vaken.
Förutom att mitt humör har legat rejält på minus hela dagen så är jag dessutom fruktansvärt trött, just nu går jag verkligen på tomgång. Men jag lär ju inte göra en tidig kväll ändå, fastän jag verkligen borde. Det är svårt att komma sig för att göra det när man bara har sig själv att ta hand om och bara sig själv att skylla.
Till ingen nytta.
Ibland är det svårt att skriva, just nu är det omöjligt. Allt gör ont. Allt är svårt. Jag tittar på mina händer och förvånas, jag tittar mig i spegeln och önskar. Allt du gjort.
Det är inte dig jag är trött på.
Hej. Det är jag igen. Jag känner mig inte riktigt som mig själv, det är forvisso inget nytt, det var ett tag sedan jag kunde känna att jag var klart förankrad i vardagen men vissa dagar känns det sämre än andra. Såna dagar då man vet att humöret kommer att spela en ett spratt och det finns inget man kan göra åt det. Såna dagar som jag gärna välkomnar bara för att sky dem som pesten minuten efter att det är försent för att backa ur. Backa ur som i att försöka ge humöret och tillvaron en lite mer positiv vinkling. Eller kanske inte ens positiv utan bara neutral eller.. ordinär. Mindre dramatik.
Det verkar som att jag inte kan acceptera min vardag riktigt, som att jag inte vill begrunda den. Därför tyckte jag att det var ypperligt att lägga sig för natten klockan 04.00 inatt. Att lägga sig klockan fyra en lördagnatt är väl inget ovanligt för många men jag gör det bara för att jag inte vill lägga mig tidigare. För vissa är det tråkigt att lägga sig tidigare, för mig är det bara jobbigt. Men det går inte riktigt att beskriva, det går inte att förklara utan att allting blir fel.
Nu ska jag servera mina virtuella maträtter i Café World och sen så ska jag bege mig till gymet där jag ska begrunda varför jag bara blir intresserad av människor som jag antingen aldrig kan få eller som inte vill ha mig. Jag återkommer när jag har ett svar jag kan stå för. Det lutar mot antingen "för att livet suger" eller "äh, allt är möjligt!".
Per, ge inte upp.
Hela dagen har jag haft en enorm nervositetskänsla inombords, en nervositet och början till ångest som inte velat släppa. Jag har mest velat springa hem igen, springa hem till det säkra och strunta i allt annat. Stundtals tog den obekväma känslan över och det kändes som att jag nästan fick tunnelseende, jag orkade inte prata med någon och jag ville inte tänka på något. Det jobbigaste med allt var att jag inte visste varför jag reagerade så, varför jag var så skrämd.
Jag hatar den där otrevliga nervositeten, speciellt när man inte vet vad det handlar om. Speciellt när man inte vet varför man ska gå runt och oroa sig.
Förhoppningsvis går det bort tills senare ikväll då det är dags för något sorts Harry Potter-maraton men så trött som jag är så klarar jag nog bara en film. Förhoppningsvis gör det inget om jag somnar.
Radera alla spår.
Jag känner inte för positiva kommentarer eller glada tillrop. Gör du?
Jag måste bli av med mitt diplom från Coca-Cola, jag måste lära mig franska och jag måste strunta i vissa infall jag får. Det är mycket jag har velat strunta i under de senaste dagarna, jag fick ännu ett infall att "strunta i allt" men det brukar bli så dåligt när jag väl genomför det.
Hur som helst, nu orkar jag inte skriva mer bajs här för tillfället utan jag förkastar det till ett annat forum som jag förpestar. Så räkna med fler listor, fler obskyra observationer och några uttalanden som gör att jag förtjänar en lätt förnedrande klapp på huvudet.
Det är inte dig, det är mig.
Det är bara när jag går och lägger mig, när jag släpper garden, som jag känner mig riktigt ensammen. Det är först då som alla känslorna överrumplar mig. Så jag försöker med bedriften att inte lägga mig eftersom det inte är själva sovandet som utlöser allting utan hela konceptet kring att lägga sig för natten. Har jag tur så somnar jag inom en halvtimme, det är då alla mina drömmar blir klara hopplock av dagens bestyr och intryk.
Jag kan sällan låta bli att för mig själv analysera mina egna (och ofta även andras) drömmar med utgångspunkt att jag är missnöjd och besviken. Jag vet att jag inte borde men det är svårt att säga till sig själv och faktiskt lyssna på vad man har att säga. Ibland är det till och med svårt att säga till.
Mitt “svarta bagage”.
Kanske behöver jag ett nattjobb, så slipper jag hela problematiken med att gå och lägga mig. Som det är nu så är det nästan omöjligt för mig att lägga mig inom en rimlig tid på kvällarna, det känns bara inte bra. Det går inte, jag vill inte. Huvudet vill inte. Så om jag hade ett nattjobb så kunde jag lägga mig när det var ljusare ute och människor var i rörelse, så skulle inte kvällarna/nätterna kännas lika ensamma.
Jag har inte hunnit laga matlåda (hunnit = inte haft lust), jag har inte hunnit diska (hunnit = inte brytt mig), jag har inte velat skotta min balkong (velat = -18 grader) och jag borde sova nu. (borde = måste)
Varken exklusiv eller dedikerad.
Jag är nog den i Sverige som är mest opeppad på att jobba helg just nu, hela veckan har jag velat slippa. Dessutom började jag morgonen med att panikartat få för mig att jag försovit mig sex timmar. När klockan ringde, 08:24 (jag försöker att ställa alarmet på tider som inte slutar på 0 eller 5), så trodde jag absolut att den var 18:24. Mitt främsta bevis var att det var ganska mörkt ute och vid 18 så är det ju definitivt mörkt ute. Jag har så bra sätt att resonera på när jag är nyvaken. Så jag skyndade mig genom den vanliga paniken över att kanske ha försovit sig med allt från "VARFÖR RINGDE INGEN MIG?" till "Jag kan väl lika gärna somna om då" tills jag insåg att mitt huvud inte vaknat till riktigt.
I huvudet har jag försökt vrida och vända på konceptet kring att vara ledig över jul och kommit fram till att om jag inte hade valt att byta jobbhelg för att jag alltid vill ställa upp, så hade jag varit ledig fem dagar i rad. Nåja, det blir inte bättre av att tänka på det.
Gårdagens intensivaste tanke var att jag ville bort. Att jag ville bort, byta jobb, flytta, fly och försvinna. Inte nödvändigtsvis i den ordningen. Jag älskar mitt jobb (förlåt?) men jag blir lätt rastlös när jag ställs inför saker som jag inte kan förändra, saker son får mig att må dåligt. Jag är en sån som tar med mig jobbet hem och fortsätter fundera fastän jag är ledig, oavsett om det är helg eller semester. Då stör det mig till döds att det finns moment som jag inte kan förändra, moment som hör hemma i Sverige på 30-talet.
Flytta från Umeå är väl ingen överhängande känsla, det är lite struntsamma. Det var bara känslan, känslan av att få fly och inte se sig om. Det skulle ge mig en enormt ensam tillvaro men på något sätt så kändes det tryggt att tänka så också. Kanske för att det bara var en tanke och inte verklighet, vad vet jag.
Idag är en sån dag då jag vill gå under jorden en stund, en sorts fortsättning på gårdagen fast delen med att flytta har jag bytt ut mot att bara försvinna från människors omgivning en stund. Att vara helt anonym, andas i lugn och ro medans omvärlden tittar åt andra hållet. Det är såna här dagar jag önskar att lunchrummet är helt tomt när jag ska fika och att jag bara ska få fylla på varor i lugn och ro.
Bara för att jag känner mig så enormt tråkig.
Det finaste som finns.
(jo, bilden ska vara upp-och-ner)
Det finaste som finns, tecknet på omtanke och beundran. Bekräftelse för själen och en försiktig smekning över kinden mot nacken, ögonen möts och leende uppstår spontant.
Det finaste jag vet:
När någon erbjuder sig att hämta mer kaffe åt mig utan att jag ens bett om det (jag ber inte om sånt särskilt ofta), när någon vill visa mig något de tycker är bra eller mysigt, när jag kommer ut och det första andetaget jag tar luktar rent och fräscht efter att det regnat på sommaren. När man just tvättat färdigt och byter till en tshirt som fortfarande är varm från torktumlaren, när kuddarna ligger i en hög efter att man bäddat och det råkar vara så att den högen är perfekt formad för att man ska ligga skönare än någonsin.
När man blir erbjuden att ta det sista av maten men kommer överrens om att man ska dela på det. När jag frågar hur någon mår och de förstår att jag inte vill höra en standardreplik utan att jag faktiskt bryr mig. Att träffa helt rätt med låtvalet och känna hur det verkligen förstärker allt man känner in i minsta detalj utan att kännas påtvingat. Att skämta och skratta tills jag får ont i magen.
Att berätta något som man tänkt eller funderat på och mötas av intresse och en vilja att förstå istället för snabba kommentarer till för att avsluta konversationen. Att göra saker spontant bara för att prova på, för att testa något nytt.
När det regnar som mest under sommaren och det enda som hörs är smattret mot rutorna. När man är ute i friska luften under sommaren och känner sig helt frisläppt och utan hinder, bekymmer eller låst av klockan. När omvärlden stannar upp för en sekund för att tänka efter och omvärdera vad man håller på med. (det är bara synd att det krävs klimatkonferenser eller terroristattacker för att det ska hända)
Ensamma, mitt i natten. Hand i hand, taktfast.
Ett evigt gissel, hur mycket ska man skriva och hur mycket ska man spara inom sig själv? Hur mycket ska man avslöja och hur mycket ska man dölja? Igår föreslogs jag tänka så här: ingen kan leva med alla relationer inom sig själv, man måste dela med sig och avlasta sig själv och då utan att vänta på att människor tar för sig. Ibland måste man ta för sig själv. Klokt och fint sagt, jag gör det jag kan för att anamma det.
Julen gör snart sitt intåg och det känns mest omständigt och onödigt, jag firar tydligen inte jul numera och det stör mig inte nämnvärt. Jag skriver tydligen eftersom det en dag bara var så, jag hade ingen riktig anledning att "fira" jul eftersom jag verkar ha försvunnit bort från vad så många anser är jul med stora julmiddagar, äta upp de Aladdin-pralinerna som är kvar så man får byta till andra lagret och ge varandra julklappar.
Det känns mest svårt att tänka på julen så, det blir ett sånt stort projekt. Sen bidrar det naturligtsvis att jag egentligen inte har någon familj att dela den med, då blir högtider inget annat än extra ledighet och radiokanaler som spelar samma låtar hela tiden.
För snart tre år sedan opererades min mor för att ta bort en livshotande hjärntumör, en operation som tog 11 timmar och som helt förändrade henne till en människa jag inte längre känner eller har någon riktig relation med.
För tre år sedan dog min morfar och lämnade min mormor ensammen kvar.
För lite mer än två år sedan opererades jag för ett av två stora diskbråck och formade om det mesta av mitt liv, jag har fortfarande inte kunnat förlika mig med det och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra det.
Det jobbigaste är nog att allting ovan bara blir en del av allt vad julen betyder för mig numera. Jag har inget emot julen som så (men det är behändigt att ha en lång utläggning om att hur mycket jag hatar Pernillas Jul istället för att säga att jag inte har någon familj) men kommentarerna som omgivningen ger är vad som gör allting så svårt. Människor tror att jag lider av faktumet att jag inte får fira jul och vill på något sätt hjälpa mig att "se lite positivare på saken", att jag inte får sitta och äta julmat i tre timmar är mitt minsta bekymmer.
Dessutom brukar det sällan finnas så särskilt många vegetariska rätter på de traditionella julborden, så det spelar inte så stor roll. Heh. Vet ni vad som är det mest störande? Allt jag skrivit ovan, som många säkert skulle tycka var en del att hantera, är för mig att "glänta försiktigt på dörren".
Men, hur som helst. Jag har 300 gram finsk choklad hemma som jag antagligen inte kommer att kunna hålla mig från i helgen, så jag ser fram emot ett enormt illamående under lördagskvällen!