Vår tid, din tid, min tid. Nutid.
Jag gjorde något oväntat idag. Jag bestämde mig för att sova efter middagen, på riktigt. Inte ligga i soffan och slötitta på tv tills man hamnar i något halvsovande stadie utan jag gick och la mig. Påklädd förvisso men ändå i sängen. Något som min mor aldrig skulle ha accepterat. Hennes stående kommentar var alltid "Ligger du?" med elakt uttal, som om det vore något fel att vara trött vid andra tidpunkter än på natten.
Vilket förvisso var lite lustigt eftersom hon alltid sov en stund på helgeftermiddagarna, men jag antar att det är skillnad på folk och folk för vissa. Tanken var hur som helst, med min lilla återhämtningsstund att jag skulle göra just det - återhämta mig. Redan från morgonen har jag varit otroligt trött och somnade kort efter att jag ätit frukost. Jag vet exakt vad det beror på men jag spelar dum, det fungerar bäst just nu.
När jag sov så drömde jag om min stora idol Dana Bergquist och att han skulle DJa med sin ständige vapendragare Andreas Hansson. I min dröm så skulle de börja spela 20:00 på kvällen och inte sluta förräns 07:00 dagen därpå, något som dels i drömmen fick mig att fundera över hur han skulle hålla sig vaken. Droger eller alkohol var det jag hade att välja på och i drömmen blev jag besviken av tanken på att Dana skulle dricka för att hålla sig vaken.
Därefter försökte jag gråta ut för min omgivning över att jag inte skulle kunna se Dana spela men ingen ville lyssna och jag blev i drömmen alldelens tårögd bara jag pratade om hela händelsen. Det var en skum dröm för även om det var det som var den stora historien som lyckades jag inkludera en gammal flickvän, jobbet, byte av pantmaskiner på jobbet, bilkörning och en massa annat.
Jag hoppas på lika intressanta drömmar den här natten. Kanske något om Ukraina den här gången?
Ge upp innan det är försent.
Hej.
Jag kan inte låta bli att slås av vilken enorm skillnad det är mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv. Just nu föredrar jag att gå till jobbet och tycker inte om att komma hem. Komma hem till det tysta och tomma, till en tillvaro som helt plötsligt förknippas med omöjliga krav och begär.
Ikväll saknar jag specifikt:
Mjukglass, tallbarr under fötterna, kallt vatten i nacken när jag har tränat, gröna fingrar efter att ha suttit i gräset, den där känslan av att ligga så nära så att man klibbar ihop (inte att klibba ihop, närheten av det), smaken av kall mjölk, texturen av glass mot tungan, glädjen av att ha skrattat efter att ha blivit kittlad, sensationen av att tiden har sprungit förbi när man tittat på en bra film.
All denna frihet, alla dessa behov.
Jag börjar mer och mer komma fram till att det är i maj det måste ske, det är i maj som jag måste åka iväg oavsett om någon kan följa med mig eller inte. Jag talar såklart om att åka till Ukraina och Pripyat, för att se denna övergivna och giftiga stad som mänskligheten flydde för så längesen. Är det ingen som vill följa?
Jag är inne på min andra dag som inhoppande försäljningschef och det går, enligt mig iallafall, bra. Väldigt bra. Jag får mycket gjort, det är enormt roligt och jag har äntligen betydligt mer jobb än vad jag hinner med och det stimulerar mig verkligen. Däremot har jag aldrig satsat på att bli chef, jag har sedan dag ett bara velat göra mitt jobb och verkligen velat känna mig produktiv - sen verkar större krafter ha konspirerat till min fördel och gett mig goda förutsättningar.
Efter många överläggningar så råder det inga tvivel, jag saknar den kreativa biten i mitt liv. Den, som var så aktiv förut, har slumrat så länge och det är först nu på sistonde som den börjat vakna till liv igen. Det är en uppfyllande känsla, att inte behöva kämpa lika mycket för att skapa förändring eller omväxling i mitt liv. Det är en magisk känsla och är verkligen den jag är. Hej magiska känsla, jag har saknat dig.
Dagens bästa: Jonna, hon lyser upp min dag.
Dagens bekräftelse: Åsa, hennes kommentarer på mina repliker är alltid bra.
Dagens maträtt: Wokgrönsaker, jag börjar tröttna på soyasmaken litegrann nu..
Dagens läsning: Om hur <img>-taggen kom till 1993, inte det mest intressanta jag läst men ändå en historielektion.
Dagens dröm: Att jag skulle skriva en bok, fylld med skarpa analyser, haha.
Dagens förväntan: Att det snart är helg och att jag då MÅSTE måla min vardagsrumsvägg. Det är alltså bestämt nu.
Strunta i tvivlet.
Som vanligt en bild som inte innefattar varesig människor eller något annat levande, ibland känns det som att jag klivit enormt snett i den här världen eftersom jag har så svårt för att se något vackert i marsvin men kan beundra en förfallen byggnad i timmar. Jag menar inte att jag inte kan tycka att marsvin är söta, det gör jag (de är faktiskt bedårande) men jag kan inte uppnå samma känsla av tillfredställelse av att titta på söta djur, fina solnedgångar eller enorma vattenfall.
Så det där då folk tar kort på vattenfall med lång slutartid är inte riktigt för mig, även om jag såklart tycker att det är fint att titta på, men det ger bara ingenting. Däremot verkar det som att min omvärld uppskattar vattenfall och tussilagos mer än övergivna städer eller trasiga fönster, så jag får hålla mitt intresse för mig själv.
Det här har varit en av de bästa dagarna på jobbet på länge, det var längesen jag kom hem och var så glad och trött av att vara glad. Det påminde om hur jag mådde förut, då jag inte hade lika många tankar i huvudet som ville få plats och stal uppmärksamhet.
Den här helgen borde jag försöka vara produktiv, sådär vuxet produktiv. Måla min vardagsrumsvägg som jag tjatat om att jag ska måla så länge, kanske tvätta och eventuellt även sätta upp två hyllor i köket som jag också tjatat om att jag ska skruva upp. Så att jag kan ta kort på lägenhten så att Moa får se hur den ser ut, av någon anledning tror jag att jag inte kan visa upp min lägenhet såvida den inte är "färdig", vilket den aldrig kommer att bli om jag känner mig själv rätt.
Just ikväll skulle det vara skönt med heltäckande matta i halva lägenheten, gärna med väldigt långt ludd, jag har en känsla av att det är skönare när man fryser om fötterna så mycket som jag gör och eftersom jag inte har några raggsockor eller liknande så är det naturligtsvis en heltäckande matta som känns som den enklaste åtgärden.
Herregud vad jag inte vill gå och lägga mig.
You’re no good for me, I don’t need nobody.
Nej, inte igen.
Jag blir så trött på DN ibland, de har en förmånga att göra mig besviken på sätt som människor inte kan. Jag håller alltid DN som den bästa nyhetskällan i Sverige, SvD kommer inte nära och Aftonbladet/Expressen ska inte ens nämnas i samma andetag. Sen kom DNs senaste artikel om hur ICA "fuskade" med matpriserna vid PROs undersökningar. Jag håller med om att man inte ska hålla på och sänka priserna för att det ska se bättre ut i undersökningar, även om man kan ifrågasätta varför PRO meddelar butikerna vilka varor som ska ingå i matkorgen..
Vad jag stör mig på är att de bara är ICA. Det hade varit helt okej om vi bara hade ICA-butiker i landet men nu finns det ett antal förutom ICA men dessa nämndes inte ens i den ursprungliga artikeln utan det kom till lite intervjuer med andra kedjor efter sisådär 12 timmar. Dock ingen prisundersökning. Precis som Uppdrag Gransknings undersökning av vissa ICA-butikers rutiner vid ompackning av kött så hade man bara kontrollerat ICA-butiker.
Det gör mig så trött. Jag vill gärna tro att DN värnar om mig som läsare och medborgare genom att upplysa mig om vad som är viktigt att veta och jag vill att den informationen ska vara så nära objektiv och nyansfri som möjligt. Istället börjar jag nu fundera på deras övriga artiklar, om de bara kollade priserna på ICA (vissa priser som dessutom verkar vara felaktiga?) så ger det en ganska bitter avsmak inför deras förmåga att hålla sig opartiska.
Ja, jag kan erkänna att jag jobbar på ICA. På en ICA Maxi-butik, men jag försöker inte försvara ICA eller ICA Maxi. Jag vill hellre se en bekräftelse från DN att den här artikeln kan ses som partisk. Samtidigt kanske de kan ta med de tidigare artiklarna där de endast granskat vad ICAs VD tjänat. Jag tycker det är förjävligt att vissa människor har överdrivet höga ersättningar och ser gärna att det finns någon sorts rim och reson i det, men att hacka på företag för att de är störst och inte sticka under stolen med det, det börjar kännas gammalt.
Jag trodde i min enfald att Dagens Nyheter ville mer och hade högre standard.
Don’t need no one, thats no good for me.
Swedbanks internettjänst krånglar och jag är inte förvånad. Mitt huvud värker och jag är inte förvånad men ändå irriterad.
Jag har haft två långa dagar med uppstigning 04:50 (min vanliga morgontid) och instämplat arbete tills 20:30, tack vare ett av våra två personalmöten. Denna gången var det lite annorlunda eftersom jag deltog och hade ett framträdande för att presentera en utökad satsning på företagshälsovården som jag och två andra arbetat med tillsammans med personalchefen.
Det var oändligt roligt och jag hoppas jag får möjlighet att delta igen under några kommande personalmöten, det är alltid bra att öva på att tala inför grupp även om jag sällan har problem med det trots att jag kan bli lite nervös. Jag skämtar och bjuder på mig själv så brukar det mesta reda sig. Det enda jag inte tål är att människor pratar samtidigt som jag pratar, men jag antar att det hör till.
Dagen har varit lång och jag kan inte riktigt gå ner i varv men det kanske är så det ska vara.
Dagens tanke: Varför måste jag hela tiden ta initiativ?
Dagens maträtt: Sukt efter pizza
Dagens musik: Kasey Taylor
Dagens mening: "Det enda jag vill få är ett initiativ och inte bara en massa ord"
Dagens podcast: Giant Bombcast
IKEA kan suga min kuk.
Det är snart dags för mig att bege mig iväg till jobbet men helst vill jag bara vara hemma i nyvaket tillstånd och skriva meningslösa texter, jag har enormt svårt att känna lust för någonting just nu och vill helst bara låta tiden gå när jag befinner mig i en situation jag känner att jag behärskar. Motsägelsefullt nog så önskar jag dessutom att jag kunde åka iväg till ett land jag aldrig varit till, bara för att slippa min vardag som verkar göra mig mer illa och tära på mig mer än den regenererar mig.
Jag tror inte på födelsedagar. Jag tror inte på jul, nyårsafton, midsommarafton, födelsedagar, påskafton, namnsdagar eller något sånt. Jag har aldrig någon aning om hur jag ska uppföra mig för att vara "normal" och jag vet inte hur man tackar för saker utan att verka galen. Undrar om jag kommer bli bitter när jag blir äldre? Eller, bittrare, kanske jag ska säga. En bitter gammal man som hytter med näven åt alla som gratulerar honom på födelsedagen? Nej, riktigt så illa är det nog inte.
Årets pris för SÄMSTA KUNDUPPLEVELSE går utan tvekan till IKEA som fick mig att inse att jag bara är en smutsig liten kund som företaget inte behöver för sin fortsatta överlevnad och jag är inte så naiv så jag tror att jag aldrig kommer sätta min fot inne på ett IKEA-varuhus igen men det lär nog dröja ett tag. Jag jobbar en hel del med kundrelationer och vet hur viktigt det är att man ser till att kunderna är nöjda, men för vissa är det enklare att gömma sig bakom företagslogotypen och hänvisa till regler. Regler som inte fanns för fem månader sedan.
Hela tiden handlar det om mat.
Något som kommit ganska naturligt av att jag slutade äta kött och sånt är att man blir lite mer uppmärksam på omgivningen, jag antar att det blir så när man plockar bort ett element som egentligen är så vanligt förekommande i samhället som kött, fågel och fisk faktiskt är. Det blir väl inte direkt bättre av att jag jobbar på en Maxi-butik där mat har gått från att vara något naturligt till att vara en stapelvara.
Vad jag reagerar på är dels alla svenska "mathelger" såsom jul, påsk eller midsommar då majoriteten av alla kunder handlar precis samma saker. På påsk äts det tonvis med ägg och majonnäs, på jul är det julskinka och köttbullar medans det under midsommar intas servering efter servering av sill och färskpotatis. Det går från att vara en tradition till något nästan smutsigt och bara påfrestande, speciellt när man tänker på hur äggen kommer till eller hur julskinkan hamnar i kyldisken. Det känns inte helt rätt.
Det andra är hur alla kedjor väljer att lägga upp exponeringen av kött i sina reklamutskick. Sida upp och sida ner fylls av erbjudanden (jag tycker om att läsa reklamen, det är inte det) men det är bara när det gäller kött som den visas rå. Om det är fläskfilé, kotletter eller något annat kött så visas det upp i otillagat format - gärna på en skärbräda med en tomat eller en liten dillkvist vid sidan.
Det händer aldrig vid t.ex kyckling, man exponerar av förklarliga skäl inte en bit fryst kyckling på en skärbräda bredvid en skiva lime men varför väljer man då att visa en bit dött kött istället för att tillaga det och få det att åtminstonde se aptitligt ut? Jag kan inte komma fram till ett vettigt svar.
Higher. Take me higher.
Jag är trött på det här hemlighetsmakeriet, det konstanta kravet på att man ska hålla sig till sitt hela tiden. På jobbet försöker jag informera alla berörda parter så mycket jag bara kan, dels för att det förenklar mitt arbete men också för att jag är så förbannat trött på att alla företag ska drivas med dubbla vägspärrar när det gäller informationsflöde.
Samma sak är det i verkliga livet, märker jag. Eller så behöver jag bara ventilera mig, mycket. Länge. Jag önskar att jag kunde klistra in alla mina privata journalanteckningar, det skulle på något sätt underlätta för mig. Tror jag, jag vill inbilla mig själv det iallafall. Men det skulle antagligen resultera i en hel del detaljer om mig själv som jag inte vill sprida och de som skulle kunna hantera informationen skulle antagligen inte vilja prata med mig om det.
Hjälp. Mig.
Nej, jag vill inte vara din vän.
Jag är så dålig på vissa elementära delar av normalt umgänegsliv. Som att fejkskratta åt andras skämt som inte alls är roliga och då menar jag inte skämt som är dåliga men att man skrattar för att vara hövlig men såna skämt som är riktigt dåliga (äckliga nervärderande sexskämt t.ex) som folk bara skrattar åt för att vara hövliga, så att det inte blir någon pinsam tystnad.
Sånt kan jag inte skratta åt, det går inte. Jag sitter hellre tyst, det känns bara falskt att visa att personens skämt accepterades även om jag inte gör något för att säga ifrån. Jag antar att jag är lika feg som alla andra men det tar emot att gå från att inte skratta till att säga åt en chef att han uppför sig illa.
Vidare kan jag inte heller prata med människor som hela tiden dribblar bort konversationer i meningar som bara är billiga lekar med ord eller som bäst idiotiska associationer. Det går inte. Dels för att jag känner att jag absolut inte får något utbyte av att tala med dem men också för att jag inte vill bjuda dem på något gratis.
Jag menar inte att min humor är bättre än någon annans, den är antagligen sämre på vissa sätt eftersom jag kan ha en aningens torr humor och nästan sarkastisk tonart i mina skämt.
Jag vill bara ha något mer i humor än "Ja, golf är väl enda sättet du får öva hålvanan, höhöhö", något mer eftertänkt eller iallafall något mindre uppenbart. Men ibland måste man lyssna på män med stora magar som pratar om kondomer, öl och samtidigt visar upp en mycket sned bild av hur könsfördelningen bör vara.
Det äcklar mig.