IKEA kan suga min kuk.
Det är snart dags för mig att bege mig iväg till jobbet men helst vill jag bara vara hemma i nyvaket tillstånd och skriva meningslösa texter, jag har enormt svårt att känna lust för någonting just nu och vill helst bara låta tiden gå när jag befinner mig i en situation jag känner att jag behärskar. Motsägelsefullt nog så önskar jag dessutom att jag kunde åka iväg till ett land jag aldrig varit till, bara för att slippa min vardag som verkar göra mig mer illa och tära på mig mer än den regenererar mig.
Jag tror inte på födelsedagar. Jag tror inte på jul, nyårsafton, midsommarafton, födelsedagar, påskafton, namnsdagar eller något sånt. Jag har aldrig någon aning om hur jag ska uppföra mig för att vara "normal" och jag vet inte hur man tackar för saker utan att verka galen. Undrar om jag kommer bli bitter när jag blir äldre? Eller, bittrare, kanske jag ska säga. En bitter gammal man som hytter med näven åt alla som gratulerar honom på födelsedagen? Nej, riktigt så illa är det nog inte.
Årets pris för SÄMSTA KUNDUPPLEVELSE går utan tvekan till IKEA som fick mig att inse att jag bara är en smutsig liten kund som företaget inte behöver för sin fortsatta överlevnad och jag är inte så naiv så jag tror att jag aldrig kommer sätta min fot inne på ett IKEA-varuhus igen men det lär nog dröja ett tag. Jag jobbar en hel del med kundrelationer och vet hur viktigt det är att man ser till att kunderna är nöjda, men för vissa är det enklare att gömma sig bakom företagslogotypen och hänvisa till regler. Regler som inte fanns för fem månader sedan.
Omvärlden ställer till med besvär.
Människor gör mig trött, människor och deras underliga åsikter och beteenden. Två saker har stört mig till döds idag, särskilt när jag var på gymet och sprang.
En sak var en del människors underliga syn på sex och könsroller och då menar jag utanför eventuella rollspel och läggningar de har inom eventuella förhållanden. Det verkar oftast vara killar och det är ganska oskyldigt, kommentarer som anspelar på andras utseende som snabbt urartar till påpekanden om hur de inte "håller måttet" enligt deras skala.
Jag är ingen politiskt korrekt filur, jag är tämligen egen av mig och har mycket bisarr humor men jag slänger mig inte med nervärderande kommentarer till mina medmänniskor. Såvida de inte förtjänat det, som man gjort om man öppet kommenterar folks kroppar på jobbet, förstås.
Det gör mig så iriterad att det är svårt att skriva ut i något sånär läsbart format. Det andra som stör mig till döds är USA och deras fånigt värdelösa dödsstraff. Det känns oändligt primitivt att ta livet av någon för något denne gjort och sen känns det inte som att det har riktigt den avskräckande effekten som eftersöks.
Jag har iallafall väldigt svårt att tro att dödsstraffen lett till att brottslingar tänkt "jävlar, jag kommer att hamna i elektriska stolen! bäst att ge upp!" och därmed inte skjutit en polis i huvudet. Men jag antar att det är lite sent för jänkarna att ändra sig och lägga ner hela tanken på dödsstraff.
OmvärlEller så är (hej, nu ska jag generalisera och döma) vissa inflytelserika Texasbor alltför inrotade i sitt dödsstraff och vägrar släppa taget om den delen som för alltid fläckar USAs rättssystem.
Nej, jag vill inte vara din vän.
Jag är så dålig på vissa elementära delar av normalt umgänegsliv. Som att fejkskratta åt andras skämt som inte alls är roliga och då menar jag inte skämt som är dåliga men att man skrattar för att vara hövlig men såna skämt som är riktigt dåliga (äckliga nervärderande sexskämt t.ex) som folk bara skrattar åt för att vara hövliga, så att det inte blir någon pinsam tystnad.
Sånt kan jag inte skratta åt, det går inte. Jag sitter hellre tyst, det känns bara falskt att visa att personens skämt accepterades även om jag inte gör något för att säga ifrån. Jag antar att jag är lika feg som alla andra men det tar emot att gå från att inte skratta till att säga åt en chef att han uppför sig illa.
Vidare kan jag inte heller prata med människor som hela tiden dribblar bort konversationer i meningar som bara är billiga lekar med ord eller som bäst idiotiska associationer. Det går inte. Dels för att jag känner att jag absolut inte får något utbyte av att tala med dem men också för att jag inte vill bjuda dem på något gratis.
Jag menar inte att min humor är bättre än någon annans, den är antagligen sämre på vissa sätt eftersom jag kan ha en aningens torr humor och nästan sarkastisk tonart i mina skämt.
Jag vill bara ha något mer i humor än "Ja, golf är väl enda sättet du får öva hålvanan, höhöhö", något mer eftertänkt eller iallafall något mindre uppenbart. Men ibland måste man lyssna på män med stora magar som pratar om kondomer, öl och samtidigt visar upp en mycket sned bild av hur könsfördelningen bör vara.
Det äcklar mig.
Vad väntar du på, Per?
Jag måste bli bättre på att berätta saker utan att trivialisera dem.
Att berätta saker om mig själv som jag verkligen vill få ur mig utan att få dem att låta enkla, kontrollerade och meningslösa är minst sagt en utmaning. Jag komponerar hela tiden meningar som får mina uttalanden att verka onödigt enkla och nästan poänglösa. Jag måste sluta med det om jag någonsin vill känna att folk förstår mig, eller bryr sig.
Det blir ju lätt. Det är ju bara att bryta en livslång vana, you go, Per.
Med sol i sinne och tunga steg.
Jag blir så trött på min allt annat än fungerande kropp.
Jag har inte kunnat springa på hur länge som helst för jag känner mig hela tiden så knepig i huvudet, inte som att jag kanske är lite yr eller så utan som att jag inte har någon ork att träna. Det känns så konstigt. Jag är van att alltid kunna disciplinera mig till att göra saker men det finns ingenting att ta av, jag är bara helt slut.
Det gör mig på dåligt humör.
Allt blir så jävla högtravande.
Av någon anledning känns allting extra svårt ikväll och även om den självklara frågan är "Varför då?" så undviker jag den gärna, jag har ingen aning och oavsett hur jag angriper känslan så kommer jag inte fram till något. Stundtals känner jag hur allting tappar sin mening för att nästa sekund känna ett helt enormt hat mot allting. Det anses antagligen som något ganska negativt, att hata, men det är så självklart för mig att det nästan är en tacksam känsla.
Just nu önskar jag att natten var lite längre, jag har ingen lust att kliva upp fem på morgonen för att snabbäta min gröt (min älskade gröt) och därefter cykla till jobbet. Jag vill inte cykla till jobbet. Dels för att den är så jävla tungcyklad (suck, jag vill fortfarande ha en bekväm gubbcykel) men också för att det tydligen ska regna imorgon och jag har inte kommit mig för att skaffa några stänkskärmar. Vilket isåfall gör att jag har lera över hela ryggen och det, det skulle sannerligen suga.
Det egentliga problemet med allting är att jag inte känner mig på "humör för beniko". Bear Grylls pressar vätska ur elefantbajs och jag tycker att han borde göra något helt annat, kanske ett matprogram? Han pratade i ett tidigare program om hur mycket han tyckte om avokado och choklad, vilket gör att han och jag nästan är blodsbröder eftersom jag också älskar avokado och choklad.
Medans han visar hur man överlever på en savann så lyssnar jag på balEriks sensate och tänker på hur inmurad i ett hörn jag känner mig. Av mig själv. Jag får den känslan ibland, känslan av att inte bidra med något speciellt längre. Att inte längre orka vara den som får folk att skratta eller orkar lyssna på alla historier. Det är jobbigt. Det är svårt. Det är jobbigt att inte orka vara sig själv, eller iallafall inte orka vara någon som gör att man får bekräftelse från omvärlden.
Om jag inte är "hej, jag är glad och får alla på bra humör", vem är jag då? Varför är jag den personen? Jag tycker inte om att skriva frågor men det är det enda jag har i huvudet just nu. Det samt tanken att allt jag skriver är högtravande och borde formuleras om för att inte verka så "speciellt". Ibland när jag kommer fram till sånt, eller något annat som handlar om mig själv som jag inte tycker om, så sluter jag mina ögon länge och försöker samla mig men det lyckas sällan.
Jag har snart semester, jag ser fram emot det. Jag vill bort från allt vad mitt jobb handlar om just nu, bara för att jag inte egentligen vet vad jag har för position efter hösten och om jag kommer tycka om det. Jag vet inte om jag är uppskattad för det jag gör och jag vet inte om det isåfall är beröm som kommer med tillägget "du är ju trots allt bara inhoppare utan tidigare erfarenhet". Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra det.
Ja, jag älskar bilder på övergivna städer och nedlagda fabriker.
Det är konstigt hur man kan bestämma sig för vissa saker utan att egentligen veta om det. Jag gav som sagt upp hoppet på att min cykel skulle gå att få i körbart skick (modellen var mycket speciell och togs ur produktion för tre år sedan) så jag bestämde mig för att köpa en ny, hur svårt kan det vara? Till att börja med så går det tydligen mode i cykelvärlden. I år så fortsatte trenden med dirtbikes men massor av cykelhandlare pushade hårt för elcyklar. Elcyklar. Såna med en "hjälpmotor" som går på ström. Okej, om jag vill ha en MOPED så köper jag en sådan. Okej?
När jag försökte söka information och finna lite hjälp i hur jag skulle kunna hitta en enkel bra cykel som inte kostade skjortan så stötte jag på nästa patrull. Tydligen så är det så i det här landet att om du ska ha en cykel så köper du en begagnad om du inte vill betala ett överpris, om du vill köpa en ny som du vet inte har några dolda fel, så får du betala för det. Eller så är det så att jag bara inte har någon uppfattning i huvudtaget om vad cyklar kostar (mycket troligt) och att detta tillsammans med attityden från handlare och cykelintresserade, gjorde det minst sagt till en utmaning att köpa en cykel. För mig är en cykel något som tar mig från A till B, jag vill inte ha speciella V-bromsar med en märkeslogga på och jag bryr mig inte om vem som tillverkat däcken.
Så när jag väl fick min cykel idag och skruvade ihop den, så slog det mig vad mycket konstiga detaljer och finesser det fanns. Den hade fjädring och dämpning för både bakhjulet och framhjulet, något som tydligen är bra för en jämnare åktur. Men jag antar att jag under åren som gått omedvetet har bestämt mig för att jag vill sitta bekvämt när jag cyklar. Jag vill sitta bekvämt, jag vill inte oroa mig för om kedjan ska hoppa omkring på grund av att växlarna är knepiga och jag vill inte att sadeln ska vara lika bred som min underarm.
Antagligen har jag blivit gammal. Så när den här cykeln ger upp, för det kommer den absolut att göra, så kommer jag med stolthet att införskaffa något mycket robust och mycket simpelt i sitt utförande. För att slippa allt j*vla pill med bromsar, funderingar kring om man ska sträcka kedjan eller om man inte kan sitta lite mera upprätt och inte framåtböjd hela tiden..
Tanken, konceptet och kvalificeringen.
Det har verkligen varit en sån där dag som inte alls blivit vad jag önskat men som heller inte blev något annat än vad jag kunde förvänta mig.
Jag klev upp klockan åtta och redan halv tio började jag vänta på att åka till jobbet, inte för att jag var exalterad över att jobba (jourkvällarna under sommaren består sällan av annat än spring till tomglasrummet och kundfrågor om var torkad frukt finns) men för att jag bara inte kunde ta mig för något. När jag väl kommer till jobbet så tar det ungefär två timmar innan jag är helt ensammen på min avdelning och normalt sett så är det inga problem men idag kände jag för att jobba med någon, någon som jag tycker om att jobba med. Som jag skulle kunna bolla lite idéer med.
Kvällen fortskred och mitt humör blev lite sämre hela tiden, inte som att jag var arg eller sur utan bara nere nere nere. Det gick inte att sätta fingret på vad som var fel eller vad som utlöste det, det började långt innan jag kom till jobbet, men det färgade hela min kväll och irritationen över att inte få något gjort byttes då och då ut mot enorm ångest över att inte räcka till eller ens känna som att man var värd något. Suck.
Ibland är det så jävla jobbigt att inte kunna stänga av, stänga av alla idiotiska tankar och impulser. Det är i såna lägen som jag gör allt jag kan för att inte börja fundera på vad andra tycker om mig, för om jag tycker så illa om mig själv så vill jag inte ens börja fantisera om vad andra tycker om mig. PuckSuck.
Helst av allt vill jag prata med Malin, hon är den som kan få mig på bättre humör bara genom att låta mig höra hennes röst och att svara på hennes frågor får mig att känna mig evigt intressant.
Sluta samtala i tredjeperson, Per.
Jag ska försöka sammanfatta allt jag tänkt på under min en timme långa cykeltur mellan Posten och DHL i jakt på mina paket.
Idag, eller snarare ikväll. I eftermiddag kanske man kan säga eftersom det mesta började när jag kom hem, så kändes det som att jag började gå sönder lite. Lite sådär här och där, som att rustningen inte riktigt håller ihop. Varför jag någonsin ska tro att jag har något som jag måste skydda, kan jag inte riktigt motivera.
Hela cykelturen har varit en lång tankesmedja cirkulerandes kring min negativa självbild och det hat jag hyser mot mig själv. Eller egentligen inte hat, bara avsmak för hur jag är jämfört med alla andra. Det känns som att jag aldrig kommer kunna växa upp. Växa upp och lära av mina misstag, utvecklas och förändras. Inte på det där hihi-gulliga sättet som i "höhö, han har allt barnasinnet kvar han" alltså utan mer att kroppen åldras, skyldigheterna ökar och kraven höjs utan att sinnet och själen hänger med. Som att de väntar på något som inte hunnit med, som att man väntar på någon på busstationen och vägrar hoppa på bussen innan personen dykt upp.
Jag hatar ganska mycket, jag blir lätt hatisk. Det baseras alltid på något som hänt mig som jag ofta är skyldig till, men det vrids mot annat, kanske för att undvika att skada mig alltför mycket. Men vissa gånger är det som att portarna öppnas på vid gavel och jag bara hatar allt jag gör, allt jag står för och allt jag någonsin åstakommit. Det går att hitta fel i allt och mitt liv är inget undantag.
Det vore så skönt att släppa kontrollen en stund, låta livet ratta sig självt på något sätt. Jag vill sätta mig på bussen och bara åka till en hållplats för att se var jag hamnar. Jag vill cykla iväg till en gräsplätt och sitta där hela dagen utan att ha med mig några kläder utifall att det blir kallt och inga kontanter utifall att caféet inte tar emot kort. Jag vill sitta i min bil och planlöst köra omkring, gata upp och gata ner, man pratar så mycket bättre då.
Jag vill känna att jag kan ta en paus från livet utan att jag går sönder för det, utan att känna att jag missar något. Jag vill känna att jag kan uttrycka vad jag känner utan att vara rädd för vad alla andra ska tycka, utan att behöva gömma mig bakom sluga sarkastiska kommentarer eller snabba lustiga skämt. Jag vill känna att jag kan skriva sånt här utan att oroa mig för vad andra ska tro om mig. Jag vill strunta i min fasad, även om den inte är mycket att skylta med till att börja med.
När jag cyklade hem från DHL-stället så ville jag sjunka ned i soffan och se på film medans jag tycker om mig själv, men det går inte. Antingen så har jag ingen ro till att ligga stilla eller så tänker jag sönder något med mig själv. Jag ville köpa ett spel och sänka dag efter dag i det, som jag gjorde i somras men jag insåg att jag visserligen hade ganska roligt men jag gjorde det för att jag inte mådde särskilt bra och att bara lyckas sova två timmar per dygn några veckor i sträck fungerar inte. Då ville jag sätta mig ned och skriva men insåg att det inte var till någon hjälp eftersom jag sällan vågar visa någon vad jag skriver i rädsla för vad de ska tro om mig.
Ibland går saker sönder, ibland har man en dålig dag. Ibland vill man skrika rätt ut, utan anledning och ibland vill man kunna klamra sig fast vid något i sitt liv som känns tryggt och säkert. När jag cyklade hem till min lägenhet så gick jag systematiskt igenom byggnaden i huvudet för att tänka ut om det fanns något där som jag kunde klassa som säkert och "mitt". Min närmaste gissning var trappan. För det verkar bara vara jag som går i trappan och därför har det börjat bli min. Trappstegen är inte särskilt breda, den är ostädad och snäv men jag går alltid i den och jag trivs. Jag trivs inte på min balkong, min balkonggranne låter så mycket och stör min koncentration.
Men jag kan inte gärna sätta mig i trappan och skriva. Även om det nog inte skulle vara så många som reagerade, dels eftersom alla verkar ta hissen och sen eftersom jag bara träffat på mina våningsgrannar fyra eller fem gånger under de månader jag bott här. Men det är stengolv och jag värderar komfort lite högre än "my safe place". Vissa har sitt säkra ställe som en sinnesstämning eller ett klädesplagg. Jag brukar kunna känna mig säker när jag känner mig trött och lite halvdeprimerad, då vet jag vad jag har och vad jag får. Men det stadiet har jag sedan länge passerat.
Jag har inget klädesplagg som skänker mig trygghet och även om jag hade det så hatar jag att lipa tills man snorar ner en ulltröja eller vad det nu kan vara, jag brukar sällan kunna släppa tanken på att jag snorat ner allting nämligen och det stör utlevandet av känslor något. Anledningen till varför det är viktigt är för att jag har haft så enormt svårt för att visa känslor, ens för mig själv, så jag vill inte riskera att döda allting bara för att jag börjar fundera på om det finns någon ledig tvättid samma kväll.
Mina paket står i hallen, tre stycken. Jag vet vad två innehåller men jag har ingen lust att titta igenom mina Tradera-vinster just nu. Just nu önskar jag bort Tradera. Bort med Tradera, Abbas krämiga sill, McDonalds, reklambudgetar, säljare, svenska deckare, jobbiga dialekter, radioprogram med överdriven dramatik, stela svenska skådespelare, människor med perfekta liv, hjärncancer, demens, ensamhet, utanförskap, blodådror, kvällsarbete och den där känslan av att min hals svullit upp.
Det här blev nog det sämsta inlägget jag någonsin gjort.
Alla smaker på samma gång.
En bild från en av alla bra dagar med Malin
Wow, vad är det som händer? Jag slocknade till slut igårkväll av ren uttråkning, jag bestämde mig till slut för att bara lägga mig. Om jag låg och var så rastlös att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så kunde jag lika gärna ligga i sängen så kanske jag somnade till slut. Det gjorde jag och är relativt utvilad idag, jag saknar mycket energi i mina ben (det är så jobbigt att bara ställa sig upp) men i övrigt är det riktigt bra. Förutom att jag är huuuur rastlös som helst. Jag vill göra något, något något något. Så snart ska jag bege mig iväg för att handla, köpa utemöbler, köpa medicin, köpa det där paketet med trägolv som jag saknat (som jag inte kunnat köpa utan bil eftersom det är så förbannat otympligt) och därefter funderar jag på att städa av skrivbordet, det hoppade jag över igår.
Det tar inte så lång tid att städa mitt skrivbord men jag vet att jag kommer att fastna i en sorteringssyssla, antingen kommer jag på att jag vill sortera alla mediciner på ett mera logiskt sätt än tusen kartonger på bordet eller så vill jag sortera bläckpennorna, något som jag nästan började göra igår av ren uttråkning. Men jag måste ändå klassa dagen som riktigt bra, bättre att jag är rastlös än att jag är orkeslös.