Vad väntar du på, Per?
Jag måste bli bättre på att berätta saker utan att trivialisera dem.
Att berätta saker om mig själv som jag verkligen vill få ur mig utan att få dem att låta enkla, kontrollerade och meningslösa är minst sagt en utmaning. Jag komponerar hela tiden meningar som får mina uttalanden att verka onödigt enkla och nästan poänglösa. Jag måste sluta med det om jag någonsin vill känna att folk förstår mig, eller bryr sig.
Det blir ju lätt. Det är ju bara att bryta en livslång vana, you go, Per.
Allt blir så jävla högtravande.
Av någon anledning känns allting extra svårt ikväll och även om den självklara frågan är "Varför då?" så undviker jag den gärna, jag har ingen aning och oavsett hur jag angriper känslan så kommer jag inte fram till något. Stundtals känner jag hur allting tappar sin mening för att nästa sekund känna ett helt enormt hat mot allting. Det anses antagligen som något ganska negativt, att hata, men det är så självklart för mig att det nästan är en tacksam känsla.
Just nu önskar jag att natten var lite längre, jag har ingen lust att kliva upp fem på morgonen för att snabbäta min gröt (min älskade gröt) och därefter cykla till jobbet. Jag vill inte cykla till jobbet. Dels för att den är så jävla tungcyklad (suck, jag vill fortfarande ha en bekväm gubbcykel) men också för att det tydligen ska regna imorgon och jag har inte kommit mig för att skaffa några stänkskärmar. Vilket isåfall gör att jag har lera över hela ryggen och det, det skulle sannerligen suga.
Det egentliga problemet med allting är att jag inte känner mig på "humör för beniko". Bear Grylls pressar vätska ur elefantbajs och jag tycker att han borde göra något helt annat, kanske ett matprogram? Han pratade i ett tidigare program om hur mycket han tyckte om avokado och choklad, vilket gör att han och jag nästan är blodsbröder eftersom jag också älskar avokado och choklad.
Medans han visar hur man överlever på en savann så lyssnar jag på balEriks sensate och tänker på hur inmurad i ett hörn jag känner mig. Av mig själv. Jag får den känslan ibland, känslan av att inte bidra med något speciellt längre. Att inte längre orka vara den som får folk att skratta eller orkar lyssna på alla historier. Det är jobbigt. Det är svårt. Det är jobbigt att inte orka vara sig själv, eller iallafall inte orka vara någon som gör att man får bekräftelse från omvärlden.
Om jag inte är "hej, jag är glad och får alla på bra humör", vem är jag då? Varför är jag den personen? Jag tycker inte om att skriva frågor men det är det enda jag har i huvudet just nu. Det samt tanken att allt jag skriver är högtravande och borde formuleras om för att inte verka så "speciellt". Ibland när jag kommer fram till sånt, eller något annat som handlar om mig själv som jag inte tycker om, så sluter jag mina ögon länge och försöker samla mig men det lyckas sällan.
Jag har snart semester, jag ser fram emot det. Jag vill bort från allt vad mitt jobb handlar om just nu, bara för att jag inte egentligen vet vad jag har för position efter hösten och om jag kommer tycka om det. Jag vet inte om jag är uppskattad för det jag gör och jag vet inte om det isåfall är beröm som kommer med tillägget "du är ju trots allt bara inhoppare utan tidigare erfarenhet". Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra det.
Ja, jag älskar bilder på övergivna städer och nedlagda fabriker.
Det är konstigt hur man kan bestämma sig för vissa saker utan att egentligen veta om det. Jag gav som sagt upp hoppet på att min cykel skulle gå att få i körbart skick (modellen var mycket speciell och togs ur produktion för tre år sedan) så jag bestämde mig för att köpa en ny, hur svårt kan det vara? Till att börja med så går det tydligen mode i cykelvärlden. I år så fortsatte trenden med dirtbikes men massor av cykelhandlare pushade hårt för elcyklar. Elcyklar. Såna med en "hjälpmotor" som går på ström. Okej, om jag vill ha en MOPED så köper jag en sådan. Okej?
När jag försökte söka information och finna lite hjälp i hur jag skulle kunna hitta en enkel bra cykel som inte kostade skjortan så stötte jag på nästa patrull. Tydligen så är det så i det här landet att om du ska ha en cykel så köper du en begagnad om du inte vill betala ett överpris, om du vill köpa en ny som du vet inte har några dolda fel, så får du betala för det. Eller så är det så att jag bara inte har någon uppfattning i huvudtaget om vad cyklar kostar (mycket troligt) och att detta tillsammans med attityden från handlare och cykelintresserade, gjorde det minst sagt till en utmaning att köpa en cykel. För mig är en cykel något som tar mig från A till B, jag vill inte ha speciella V-bromsar med en märkeslogga på och jag bryr mig inte om vem som tillverkat däcken.
Så när jag väl fick min cykel idag och skruvade ihop den, så slog det mig vad mycket konstiga detaljer och finesser det fanns. Den hade fjädring och dämpning för både bakhjulet och framhjulet, något som tydligen är bra för en jämnare åktur. Men jag antar att jag under åren som gått omedvetet har bestämt mig för att jag vill sitta bekvämt när jag cyklar. Jag vill sitta bekvämt, jag vill inte oroa mig för om kedjan ska hoppa omkring på grund av att växlarna är knepiga och jag vill inte att sadeln ska vara lika bred som min underarm.
Antagligen har jag blivit gammal. Så när den här cykeln ger upp, för det kommer den absolut att göra, så kommer jag med stolthet att införskaffa något mycket robust och mycket simpelt i sitt utförande. För att slippa allt j*vla pill med bromsar, funderingar kring om man ska sträcka kedjan eller om man inte kan sitta lite mera upprätt och inte framåtböjd hela tiden..
Tanken, konceptet och kvalificeringen.
Det har verkligen varit en sån där dag som inte alls blivit vad jag önskat men som heller inte blev något annat än vad jag kunde förvänta mig.
Jag klev upp klockan åtta och redan halv tio började jag vänta på att åka till jobbet, inte för att jag var exalterad över att jobba (jourkvällarna under sommaren består sällan av annat än spring till tomglasrummet och kundfrågor om var torkad frukt finns) men för att jag bara inte kunde ta mig för något. När jag väl kommer till jobbet så tar det ungefär två timmar innan jag är helt ensammen på min avdelning och normalt sett så är det inga problem men idag kände jag för att jobba med någon, någon som jag tycker om att jobba med. Som jag skulle kunna bolla lite idéer med.
Kvällen fortskred och mitt humör blev lite sämre hela tiden, inte som att jag var arg eller sur utan bara nere nere nere. Det gick inte att sätta fingret på vad som var fel eller vad som utlöste det, det började långt innan jag kom till jobbet, men det färgade hela min kväll och irritationen över att inte få något gjort byttes då och då ut mot enorm ångest över att inte räcka till eller ens känna som att man var värd något. Suck.
Ibland är det så jävla jobbigt att inte kunna stänga av, stänga av alla idiotiska tankar och impulser. Det är i såna lägen som jag gör allt jag kan för att inte börja fundera på vad andra tycker om mig, för om jag tycker så illa om mig själv så vill jag inte ens börja fantisera om vad andra tycker om mig. PuckSuck.
Helst av allt vill jag prata med Malin, hon är den som kan få mig på bättre humör bara genom att låta mig höra hennes röst och att svara på hennes frågor får mig att känna mig evigt intressant.
Sluta samtala i tredjeperson, Per.
Jag ska försöka sammanfatta allt jag tänkt på under min en timme långa cykeltur mellan Posten och DHL i jakt på mina paket.
Idag, eller snarare ikväll. I eftermiddag kanske man kan säga eftersom det mesta började när jag kom hem, så kändes det som att jag började gå sönder lite. Lite sådär här och där, som att rustningen inte riktigt håller ihop. Varför jag någonsin ska tro att jag har något som jag måste skydda, kan jag inte riktigt motivera.
Hela cykelturen har varit en lång tankesmedja cirkulerandes kring min negativa självbild och det hat jag hyser mot mig själv. Eller egentligen inte hat, bara avsmak för hur jag är jämfört med alla andra. Det känns som att jag aldrig kommer kunna växa upp. Växa upp och lära av mina misstag, utvecklas och förändras. Inte på det där hihi-gulliga sättet som i "höhö, han har allt barnasinnet kvar han" alltså utan mer att kroppen åldras, skyldigheterna ökar och kraven höjs utan att sinnet och själen hänger med. Som att de väntar på något som inte hunnit med, som att man väntar på någon på busstationen och vägrar hoppa på bussen innan personen dykt upp.
Jag hatar ganska mycket, jag blir lätt hatisk. Det baseras alltid på något som hänt mig som jag ofta är skyldig till, men det vrids mot annat, kanske för att undvika att skada mig alltför mycket. Men vissa gånger är det som att portarna öppnas på vid gavel och jag bara hatar allt jag gör, allt jag står för och allt jag någonsin åstakommit. Det går att hitta fel i allt och mitt liv är inget undantag.
Det vore så skönt att släppa kontrollen en stund, låta livet ratta sig självt på något sätt. Jag vill sätta mig på bussen och bara åka till en hållplats för att se var jag hamnar. Jag vill cykla iväg till en gräsplätt och sitta där hela dagen utan att ha med mig några kläder utifall att det blir kallt och inga kontanter utifall att caféet inte tar emot kort. Jag vill sitta i min bil och planlöst köra omkring, gata upp och gata ner, man pratar så mycket bättre då.
Jag vill känna att jag kan ta en paus från livet utan att jag går sönder för det, utan att känna att jag missar något. Jag vill känna att jag kan uttrycka vad jag känner utan att vara rädd för vad alla andra ska tycka, utan att behöva gömma mig bakom sluga sarkastiska kommentarer eller snabba lustiga skämt. Jag vill känna att jag kan skriva sånt här utan att oroa mig för vad andra ska tro om mig. Jag vill strunta i min fasad, även om den inte är mycket att skylta med till att börja med.
När jag cyklade hem från DHL-stället så ville jag sjunka ned i soffan och se på film medans jag tycker om mig själv, men det går inte. Antingen så har jag ingen ro till att ligga stilla eller så tänker jag sönder något med mig själv. Jag ville köpa ett spel och sänka dag efter dag i det, som jag gjorde i somras men jag insåg att jag visserligen hade ganska roligt men jag gjorde det för att jag inte mådde särskilt bra och att bara lyckas sova två timmar per dygn några veckor i sträck fungerar inte. Då ville jag sätta mig ned och skriva men insåg att det inte var till någon hjälp eftersom jag sällan vågar visa någon vad jag skriver i rädsla för vad de ska tro om mig.
Ibland går saker sönder, ibland har man en dålig dag. Ibland vill man skrika rätt ut, utan anledning och ibland vill man kunna klamra sig fast vid något i sitt liv som känns tryggt och säkert. När jag cyklade hem till min lägenhet så gick jag systematiskt igenom byggnaden i huvudet för att tänka ut om det fanns något där som jag kunde klassa som säkert och "mitt". Min närmaste gissning var trappan. För det verkar bara vara jag som går i trappan och därför har det börjat bli min. Trappstegen är inte särskilt breda, den är ostädad och snäv men jag går alltid i den och jag trivs. Jag trivs inte på min balkong, min balkonggranne låter så mycket och stör min koncentration.
Men jag kan inte gärna sätta mig i trappan och skriva. Även om det nog inte skulle vara så många som reagerade, dels eftersom alla verkar ta hissen och sen eftersom jag bara träffat på mina våningsgrannar fyra eller fem gånger under de månader jag bott här. Men det är stengolv och jag värderar komfort lite högre än "my safe place". Vissa har sitt säkra ställe som en sinnesstämning eller ett klädesplagg. Jag brukar kunna känna mig säker när jag känner mig trött och lite halvdeprimerad, då vet jag vad jag har och vad jag får. Men det stadiet har jag sedan länge passerat.
Jag har inget klädesplagg som skänker mig trygghet och även om jag hade det så hatar jag att lipa tills man snorar ner en ulltröja eller vad det nu kan vara, jag brukar sällan kunna släppa tanken på att jag snorat ner allting nämligen och det stör utlevandet av känslor något. Anledningen till varför det är viktigt är för att jag har haft så enormt svårt för att visa känslor, ens för mig själv, så jag vill inte riskera att döda allting bara för att jag börjar fundera på om det finns någon ledig tvättid samma kväll.
Mina paket står i hallen, tre stycken. Jag vet vad två innehåller men jag har ingen lust att titta igenom mina Tradera-vinster just nu. Just nu önskar jag bort Tradera. Bort med Tradera, Abbas krämiga sill, McDonalds, reklambudgetar, säljare, svenska deckare, jobbiga dialekter, radioprogram med överdriven dramatik, stela svenska skådespelare, människor med perfekta liv, hjärncancer, demens, ensamhet, utanförskap, blodådror, kvällsarbete och den där känslan av att min hals svullit upp.
Det här blev nog det sämsta inlägget jag någonsin gjort.
Jag måste springa imorgon.
Jag stör mig på två saker när det gäller reklam. Inte bara dessa två saker men just nu är det dessa två som jag blir smärtsamt påmind om gång på gång på gång.
1. Köttreklam.
Det är inte det att man gör reklam för kött som är själva problemet, det är upplägget. I diverse reklamblad, oavsett om det är ICA, COOP, Willys (varför skriver inte Willys med stora bokstäver?), Citygross eller vem som helst så visar man bilder på de produkter som erbjuds under veckan som går. Everything good so far. Men sen kommer bilden på fläskfilén eller oxfilén. Rå. På en skärbräda med på sin höjd en bifftomat och en dillkvist bredvid. Däremot verkar kyckling ofta vara tillagad, weird.
Inte ens när jag åt kött så tyckte jag att sån reklam var särskilt tilltalande. Vem köper kött efter att man sett ett stycke rått kött? Är det bara jag i hela världen som inte finner det särskilt estetiskt tilltalande? Jisses! Eller försöker reklammakarna bara vara konsekventa, om grönsakerna visas otillagade så ska även köttet visas otillagat? Men isåfall borde frukten visas skalad eftersom köttet inte visas med päls? Det stör mig att se ett kilo rått kött på en slaktarbänk i varje reklamblad, iallafall.
2. Tjatiga TV-reklamer (HEJ MARKOOLIO)
Jag förstår att företag som Dell och McDonalds vill nöööta in sitt budskap men det finns en gräns, när de passerar den så går det från att vara ett budskap man kommer ihåg och använder i vardagen till att bli något man hatar över allt annat. Just nu är mina två stora hatobjekt Dells jävla "Iii am greeeen tooodaaay"-reklam och McDonalds värdelösa äckel-Markoolio-reklam. Reklamerna för yoghurt och fil som är bra för magen, så att man inte bajsar ner sig i ett akut diarré-anfall, också värdiga en nominering.
Nejtack, jag lever gärna i lite misär.
Jag är trött och jag har tänkt igenom det här blogginlägget minst tio gånger på vägen hem från jobbet, så det lär inte bli särskilt bra. Jag promenerade till och från jobbet eftersom jag bestämde mig för att jag annars var onyttigheten personifierad om jag åkte buss. Dessutom, lustigt nog, så var jag hemma fem minuter före bussen anlände så jag kan inte vara helt missnöjd.
Mitt problem med att försöka skriva ner alla saker jag tänkt på är att när jag funderar igenom allting så viker jag ihop alla känslor och intryck som jag vill beskriva och allting ryms till slut inom ett ord, som för mig betyder allting men som ingen annan fattar. Så då måste jag börja försöka packa upp allting igen i inlägget, som någon sorts hobbyterapi där jag ställer alla ledande frågor och ger alla vaga spekulativa svar.
Men eftersom jag inte har några större kvaliteter när det gäller terapi så blir det mesta en kavalkad i meningar som jag skrivit alltför många gånger, som "jag antar" och "med största sannolikhet", ett enda stort antagande alltså. Om jag iallafall kunde skriva "ponera att" och därmed verka som att jag åtminstonde ägde en synonymordlista.
Ordet som sammanfattar hela inlägegt (som jag inte ens skrivit än, how about that) och även min promenad hem är bitter och, om jag får ett ord till, cynisk. Jag vet inte riktigt varför det blev så men den sista timmen på jobbet bestod av ett bombardemang av elaka tankar och ett hat mot omvärlden. Det är jobbigt att hata omvärlden när det känns som att man är ensammen om att känna det, det krävs mycket energi och det är naturligtsvis hemskt onödigt, men det var så det blev ikväll.
Jag har en förmåga att bli rätt hatisk när jag inte mår helt bra men eftersom världen och livet ska vara någon sorts självreparerande pendel så går det snart från att jag hatar alla i hela världen till att jag bara hatar mig själv. Det underlättar en hel del för alla förutom lilla jag eftersom det är jag som får dras med alla skräpiga tankar. Men det är lite underhållande också.
Det mesta baserades kring att en rädsla för vad som kommer att hända framöver för min del, jag hanterar rädsla med hat såvida det inte handlar om någon som jag tycker om på riktigt, då blir jag livrädd istället. Nu är det däremot dags att avsluta innan jag somnar sittandes igen.
Jag är dock alltmer nöjd över min lägenhet nu när jag har fått städa undan lite till och har fått dammsuga lägenheten för första gången, som jag har velat göra det. Nu ska jag avsluta här och sakna Malin istället. Henne kan jag aldrig hata, det är hon som få rmig att vilja se fram emot saker när jag känner mig som mest ilsken och hatisk.
JAG. VILL. INTE. VETA.
Gud, jag vet inte var jag ska börja. Jag kan börja med att påpeka att när jag skriver "Gud" i mina inlägg så är det inte för att jag är kristen eller för att jag ropar på en högre makt utan för att det har råkat bli det uttryck jag använder ganska mycket just nu.
Hela dagen har känts kort och stundtals orealistisk, jag vill egentligen inte beskriva hur den orealistiska känslan fick mig att må för då känner jag mig bara dålig. Samtidigt har det känts som att mitt inre har arbetat i dubbel hastighet med att sortera tankar och känslor, ett sorterande som inte gör mig trött utan helt apatisk till andra människors påhitt. Förutom M-ihs då. När jag träffade henne idag så föll några stenar från mina axlar och jag kände hur jag slutade sortera, det var så skönt.
Jag lägger verkligen undan så många saker när jag träffar henne. Hon (som är världens finaste, jag håller på och övertygar resten av världen om det as we speak) heter egentligen Malin men jag tycker om att tänka på henne som "M-ih!", för det är så jag känner när jag ser henne. Och pratar med henne. Och tänker på henne. Och jag vet att man inte får börja meningar med och men jag vet också att ingen bryr sig.
När jag och Malin skildes åt så kände jag dels hur jobbigt det skulle bli sen eftersom jag har en tendens att sakna henne, mycket. Men jag kände också att jag inte ville åka hem, så jag begav mig naturligtsvis till metropolet i Umeå, även kallat Coop Forum. Där fann jag Extra pastiller med smak av Lakrits & Lime, vilket gjorde mig lite förvånad eftersom Extra tog bort dessa ur sortimentet för ett antal månader sedan. Naturligtsvis såg jag inte förräns jag satt i bilen att de hade passerat sitt bäst före-datum och faktiskt, så smakade de riktigt dåligt.
Är det möjligt att halstabletter är en av de få saker som faktiskt får en dålig bismak när bäst före-datumet passeras med fem månader? Kanske.
Jag har en mängd tankar i huvudet, eller rättare sagt så har jag en mängd meningar. Jag tänker ganska ofta på engelska när jag tänker, det känns lite lustigt men också helt normalt för mig eftersom jag gjort det ända sedan jag började lära mig engelska. Då blir det ofta att jag tänker på vissa meningar som symboliserar vad jag känner.
För övrigt så buktar mina blodådror ut massor just nu, fastän jag inte gör något speciellt. Till och med två ådror som går upp över min högra biceps buktar ut massor och jag kan inte sluta fascineras av det. Något annat jag inte verkar kunna avsluta är det här inlägget eftersom jag suttit i 20 minuter och funderat på vad jag ska sluta med.
Jag kanske inte får plats.
Det här blir ett sånt där värdelöst inlägg. Förlåt, i förskott.
Jag vet inte hur jag ska beskriva min kväll annat än att den är tung, enormt tung och den är långt ifrån över. Jag funderar på att lägga mig för kvällen bara för att slippa vara vaken men jag vet att alla tankar kommer att återvända så fort jag vaknar plus att bråten i lägenheten inte precis tar hand om sig själv. Jag har iallafall burit bort alla vinyler, det kändes åtminstonde bra.
Därefter har jag suttit i minst en halvtimme på golvet och buntat kablar som jag ska bära bort. Kablar är en sån där sak som jag inte kan få för mig att slänga. Inte för att jag är en samlare eller för att jag har problem att slänga saker men för att jag har köpt så enormt mycket olika kablar i tron om att jag antingen inte hade någon eller att jag hade tappat min. Så jag har minst en full banankartong med nätverkskabel, rca-kablar och optiska kablar.
Så om någon behöver en kabel så kan ni säga till så ska jag se om jag inte har en dublett att ge bort.
Det har varit utbildning idag men jag har inte varit särskilt fokuserad och inte så enormt intresserad. Vi har pratat om ledarskap och om hur man motiverar medarbetarna men alla deltagare har stundtals sagt helt självklara saker som gör mig uttråkad (vissa kommentarer kändes som om man satt på en algebralektion och skulle börja lära sig 1+1) och andra repliker har varit helt absurda. Som att vi ska tala om för folk hur de ska känna utan att motivera det, man kan inte säga "Nu måste alla ha roligt!" utan att ge någon bakgrund till varför man ska försöka fokusera på ett speciellt sätt.
Sen vet jag inte om det är rätt väg att försöka tala om för medarbetarna hur de ska agera, det finns så många olika sätt som en person kan vara på och för mig är det iallafall inte naturligt att hela tiden gå in för att allting är roligt eller att allting har ett lyckligt slut. Men, det kanske leder någonstans, jag vet inte. Jag hade såna problem att koncentrera mig hur som helst, på förmiddagen för att jag har blivit halvsjuk (det blir ibland så när jag inte äter ordentligt men tränar ordentligt) och på eftermiddagen för att alla opassande tankar snurrade i mitt huvud.
Just nu känner jag mig som en sådan som aldrig kommer att passa in och stundtals känns det som att allt jag gör är ännu ett bevis på det. Bra kväll.
Dagens irritationsmoment: Alla människor som slänger äckliga "lyckliga i alla dagar"-klyschor omkring sig och som dessutom verkar tro på dem.
Dagens hatobjekt: IKEA som verkar ha ett centrallager som är lika stort som mitt vindsförråd.
Dagens ovanligaste namn: Ruben.
Dagens USA-hyllning: Sprite Zero, om det nu vekrar logiskt.