Jag bär på en ständig känsla av väntan och oro. Samtidigt som att jag känne rmig mer och mer "annorlunda" mot hur jag brukar vara. Helt plötsligt bryr jag mig, på allvar, om miljö och människors rättigheter och blir både arg och ledsen när respekten uteblir. Det är så långt ifrån vad jag kände som mig själv.

Inte att jag brukar vara okänslig, inte så mycket iallafall, men jag kanske inte var lika involverad. Det är svårt att beskriva allting utan att bli alltför långrandig men på något sätt känns det som att jag vill förändra saker i mitt liv för att trivas bättre.

Det är som att jag vill försöka slipa ner alla vassa kanter som jag sticker mig på hela tiden men när jag inte kan göra allt samtidigt så blir det fel. Så istället går jag runt och ältar oviktiga saker. Vet ni hur mycket tid och energi det tar att passa runt samma tanke i huvudet hela tiden, en tanke som inte har något slut och ingen lösning?

En vardag är inte utan problem, sorg eller en trådig känsla av orättvisa. Jag går med gråten begravd i mitt inre men flera gånger per dag, helt plötsligt, tittar den fram. Inte för att säga hej, titta på mig! - utan för att dra ner mig i en allvarsam pose. På det sättet slipper jag gråta men kan behandla känslorna med dignitet och rättvisa.

Men gråten ger sig inte, ledsamheten väntar tålmodigt in sin tid.

Det har aldrig slagit mig att jag har dåligt självförtroende, jag har alltid gömt det bakom att jag har dålig självkänsla. I hopp om att det ska vara bättre. Men idag då jag satt på en personalinformation så kände jag, hur jag under två timmar kände mig absolut värdelös. Att jag inte hade någon kanal för att kunna tillföra något även fast jag brinner för det, att få ge något och utveckla allting kring mig!

Jag har så länge levt för mitt jobb och andra sysslor som jag lagt en nästan slavisk disciplin i men jag har kört fast. Jag har ingen att prata med eller ventilera hur jag känner eller hur jag kan gå vidare, vad jag behöver för att kunna ge mer.

Självklart ska jag inte säga något, eller känna något.

Bara.. göra.

Men vad kan jag göra? Vad gör man när man vill interagera lite med människor som tillhandahållare av tjänster eller produkter? Vad kan man sälja? Vilka tjänster kan man sälja? Borde jag skaffa ett ÅF-konto hos någon hostingfirma och sälja konton eller borde jag också hitta något att importera som jag kan sälja mot en viss kronvinst?

Igår hittade jag dokumentet från Riga, panikpasset för att kunna åka hem. Riga. Det fick mig att minnas alla drömmar om Pripyat som, trots att jag varit där, inte suddats ut utan hellre intensifierats. Drömma får man. Om att åka runt i hela östra Europa.

När jag i eftermiddags låg och försökte vila bort min huvudvärk så insåg jag att jag inte kunde fortsätta ljuga för mig själv längre. Det är något i mig som gör att jag har en tendens att gå in i depressioner, ibland små och försiktiga medans de ibland blir nedtyngande och svåra att hantera. Ibland är jag rädd att jag är bipolär, ibland är jag rädd att jag bara inte passar in.

Jag vägrar skriva att jag "lider av depressioner" för det påvisar att det skulle vara ett stadie som alltid pågår och ärrar mig för var sekund som går plus att jag inte känner att jag "lider" på ett sånt sätt. Det är nästan som att jag trivs med det. Jag har alltid varit sån här, till slut vänjer man sig och finner någon sorts tröst i det.

En fortsättning som oprovocerat lät tankarna vandra över i andra funderingar och intryck men som nu istället ser till att ockupera medvetandet med ett jakt på en lösning som aldrig dyker upp.

Vad hände? Hur hände det?

Jag är numera halvtidssjukskriven tills slutet av nästa månad. Vad detta betyder arbetsmässigt är kortare dagar, mindre belastning på min rygg (som är anledningen till sjukskrivningen) samt en jävulsk massa smärtstillande. Vad det betyder känslomässigt är det bara jag som vet, främst för att jag väljer att inte berätta så mycket. Varför väljer jag att inte säga så mycket? Det är för att jag oftast möts av någon av de följande reaktionerna:

1. Oj, diskbråck säger du? GUD så fruktansvärt! Måste göra ont! <- ungefär där har personen sagt så mycket de vill säga och vill absolut inte veta något mer. När ska det gå in i huvudet på folk att det inte är en artighetsfras att prata om problem?
2. Ajdå, se till att få det "fixat". <- ungefär som att jag vore nån jävla bil som ska in på ett oljebyte.
3. Diskbråck? Men vetdu, min fästmans pappas svåger hade det och han fick några riktigt bra övningar på 80-talet för att stärka ryggen! Jag ska leta åt dem åt dig så blir det bra! <- mest troligt en man som säger det, män ska ju alltid "fixa". Ibland vill man bara berätta om det.

Ibland berättar jag lite om hur det känns, men oftast håller jag tyst eftersom jag inte tycker om att sitta och lipa framför folk.

Till slut, efter ett otal matlådor med kyckling så tröttnade jag och tänkte att det kunde vara dags att käka vegetariskt ett tag. Min fantasi blev inte bättre bara för att jag slutade äta kött men det var enkelt, på något sätt. Kändes bra. Dock var frågorna jag fick lite besvärande. Människor som inte kunde förstå varför jag var vegetarian när jag själv inte tyckte det var så stor grej, det var som att byta från mörkt bröd till ljust och vice versa - något man bara gjorde då och då av ren uttråkning.

Det fanns alltså inga motiv bakom i stil med att djuren lider, miljön var illa eller liknande. Men efter att ha varit vegetarian i några år så blir jag allt mera medveten om hur sjukt samhället är och vilken enorm maskin vi lever i där vi förväntas öka vår förbrukning varje år. I takt med att mitt sätt att se på köttindustrin förändrades så blev det också svårare för mig att berätta det för min omgivning, nu var ju alla vana med att jag blev vegetarian för att jag var trött på smaken!

Jag känner ganska sällan att jag vill "sprida budskap", eftersom att jag inte bryr mig så särskilt mycket om omgivningen men det är svårt att inte engagera sig när de högtider vi har baseras på mat (påsk, nyår, julafton, midsommar) och sättet som djuren hanteras på är inte acceptabelt. Jag går genom vardagen med samma skygglappar som alla andra men det är svårt att inte känna en djup känsla av skam.

Är vi inte bättre än så här? Är våra starkaste krav verkligen att hönsen ska ha en "stor" bur och "ha det bra"? Det går inte att skylla det här på människor som alla samlats under parasollet "köttindustrin", det är vi som konsumenter som bär all skuld.

Om vi kunde leva lite mera normalt istället för att kräva att vi ska kunna utfodras klockan 02:45 med "fyllekäk" oavsett var vi är, om vi öppnade ögonen och insåg att vi inte behöver äta tre cheeseburgare för 10 kronor styck utan kan äta schysst och bra mat och om vi faktiskt hade ett hjärta - så skulle iallafall jag bry mig om mänskligheten lite mer.

Jag tänker mer och får ångest över att jag inte får göra lika mycket. Låt lågan få leva.