Det är tyngre idag, ångesten som numera blivit en egen karaktär, trycker hårt på mitt bröst och jag försöker desperat att ta djupare och djupare andetag. Som att jag på något sätt skulle kunna andas ut allt det onda, som att det är mina lungor som är nyckeln till hur jag ska kunna må bättre. Som att det är där allting sitter.

Tisdagsångesten inföll på tisdag fastän jag inte skulle iväg förräns på onsdag. Så jag ligger lite bakom, normalt sett brukar jag må bra må bättre på lördagar. Inte idag.

Jag skrev ett sms och förklarade hur jag mådde och det kändes lite bättre efter det men jag har istället en stor skuldkänsla av att pressa på andra människor mina problem. Problem. Problembarn. Problemvuxen. Finns det ordet ens? Nu gör det det, det är så det känns. Att livet är platt är ingen nyhet, det upptäcker människor varje dag och försöker leva med det.

Men vad gör man när livet känns platt och samtidigt avgränsat, som att man söker en större mening i livet medans man inte tillåter sig att utforska alla platser? Det blir ett sorts evigt självplågeri.

Däremot hade jag en fin dröm inatt där jag stod och talade inför 70 personer och underhöll, som jag brukar tycka om att göra. Jag berättade om hur jag hade skrubbat min mors Volvo med Svinto och alla både skrattade högt och log med sina ögon, jag var glad i drömmen och jag blir glad av att tänka på den drömmen.

Jag tycker om att berätta historier med många detaljer och älskar att illustrera med min kropp. Jag tycker däremot inte om känslan av att vara instängd i en förgiftad kropp som bryter ned mitt sinne.

Hitta rätt för att beskriva. Beskriva utan att skrämma bort. Behålla och dela med sig. Ett djärvt drag.

Allt är och förblir bara ord så länge jag inte kan finna den där bryggan över från mina känslor inuti och orden utanför. Bryggan som blir en allt längre, bredare och mindre synlig motorvägsbro för var dag som går. För längesen frågade en vän om det inte var dags att skriva något positivit här snart, med tanke på att saker inte gick så tokigt just då. Jag minns inte vad jag svarade men jag vet att jag har svårt att skriva alltför detaljerat om när jag mår bra, jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva.

Istället är jag fast med känslor och gnagande behov inuti som jag inte kan tillgodose oavsett hur gärna jag vill, eller inte vill. Jag är så trött, psykiskt. Det är som att vissa delar av mitt inre immunförsvar har tynat bort. Kanske ska det vara så, kanske ska man inte klara allt men det vore skönt att känna att man kunde lämna sig själv till någon annan med vetskapen att det är möjligt att frammana den energin som krävs för att överleva och utvecklas.

Just nu känns mycket så svårt. Hur ska jag beskriva den känslan?

Jag känner mig besvärad minst sagt. Jag har fått nog av alla strider och känner inte att energin räcker till om jag ska strida på arbetet såväl som med mig själv. När jag körde hem så bytte jag till en låt jag lyssnar på när jag vill känna något. Inte helt oväntat resulterade det i att jag satt med huvudet lutat mot min vänstra hand, antagligen lite väl försjunken i mina egna tankar för att inte vara en fara för omvärlden.

Det går inte att räkna till alla gånger per vecka jag tänker på att det är något som saknas i mig och det går inte ens att förstå hur många gånger per dag som jag känner hur det hugger till i mig. Bara för att något fattas, för att det är en stor del av mig som suktar efter hjälp och är villig att motta nästan vilken som helst.

Vad jag inte ser fram emot: att fylla år, alla verkar tro att man ska bli så lycklig över att fylla år och gratulerar så mycket som det är möjligt medans jag inte alls vill bli uppmärksammad när jag fyller år. Men om man inte visar “ÅH! GUD VAD FINT AV DIG ATT GRATULERA!” så är man sur. Elak. Hemsk. Vad hände med att vara snäll och omtänksam utan anledning? Att ge någon beröm för deras kläder, lägenhetsinredning eller bara sätt att vara? Det verkar vara viktigare att gratulera folk på deras namnsdag. (grattis till Signe)

Vad jag ser fram emot: att få lägga mig, jag är trött och känner mig enormt labil. Hej-otrevlig-känsla.

Vad jag fantiserat om: att ta bort köksbordet och bära ner skivspelarna igen, men jag ger alltid upp tanken när jag fött den eftersom jag vet att jag inte har tid eller ork att spela.

Vad jag inte kan: släppa saker.

Jag antar att det här blir ett själviskt inlägg men det är inte menat att skada, det är inte menat att orsaka några problem. Tanken med det här inlägget, precis som med hela den här bloggen, är att det bara är ett sätt att ventilera lite. Även om jag ser till att inte dra upp så mycket jobbigt här.

Känner ni någonsin så? Att ni vill skrika ut till alla precis hur allting är, så att folk fattar? Så att folk förstår fastän de inte vill? Fastän de vill fortsätta gå omkring i sin del av världen med skygglappar. Jag har försökt bygga upp ett bra sätt att förklara saker på men jag stöter alltid på patrull, det där glappet. Det där glappet som jag själv inte kan fylla utan som någon annan måste fylla med passande frågor eller liknande kommentarer. Något som ger en gemenskap och så att man inte känner sig så ensammen i allting.

Jag försöker ordna så att människor har det bra i min omgivning och hela mitt liv har jag levt med känslan av att det jag gör mot andra, borde de återbetala. Ett ständigt givande och tagande, som en enkel variant på “den gyllene regeln” kanske. Jag ställer upp och fixar, jag struntar i mina egna behov och krav för att tillgodose andras – hela tiden med tanken om att jag naturligtsvis kommer mötas av samma attityd när dagen kommer då jag behöver något.

Men, såklart. Det fungerar inte så. Jag kankse har varit lite väl blåögd, i all min cyninism och allt mitt hat mot människor så har jag låtit den vara orörd. Dumt, kan man tänka. Knäppt och onödigt, omständigt. Energikrävande. Hatiskt.

Det är skönt att känna sig övergiven när man mår bra men det är äckligt att känna att man behöver få lite av den där skulden återbetald när man mår som sämst. Det är ingen som frågar hur man mår när man mår dåligt, då märks man inte. Det är när man mår bra som folk frågar och de får precis de svaren de behöver. För att må bra.

För att må bra och leva vidare. Ibland vill jag bara få uppleva känslan av att få må.

Snart är vecka 32 slut och jag både applåderar dess avslut men räds början av vecka 33. Många har säkert märkt av att jag inte varit så skämtsam, inte så sugen på att prata om allting eller “så skojjig” men ytterst få vet varför. Väldigt få. Det är nog viktigt att det är så eftersom det alltid gör så ont att känna hur människor man förlitade sig på bara finns där “när tiden finns till”, för att hitta på ett citat som passar in.

Jag vill fly, så gärna. Fly till en öde trakt där jag inte kan någonting. NEJ, det behöver inte vara Pripyat. Men någonstans där det inte finns krav på mig att passa in på samma sätt. Tänk att helt plötsligt befinna dig någonstans där du är utelämnad till ditt eget utforskande och dina egna instinkter. Tänk dig att få finna delar av dig själv som du begravt bara för att försöka fylla omvärldens krav på dig.

Det är 2010 nu, jag vet inte hur gammal jag blir men det känns som ett slöseri på tid att leva ett liv jag inte kan hantera. Det känns som ett slöseri att försöka passa in och göra saker på ett visst sätt när jag skulle må bättre av att göra det på mitt sätt.

Det är mycket som känns.

När det passar.. så jävla vidrigt. Jag blir så arg inuti.

Jag avundas människor i min omgivning fastän jag fått lära mig att det är fult att vara avundsjuk, fast kanske mer fel än fult om jag tänker efter. Alltför ofta känns det som att man har några stycken i sitt liv som man utan att veta det, delar sitt liv med. Som att ens känslor och upplevelser går i perioder, när jag mår bra så mår någon annan sämre och vice versa.

Iallafall så är det en av mina övertygelser jag använder mig av nu för att slippa känna mig så utlämnad. Det är en underlig och förvirrande känsla att vara 29 år men ändå känna att man inte har någon som helst förmåga att identifiera sig med varesig åldern som ett nummer eller som ett socialt krav. Jag fyller 30 i oktober, bara det är en konstig tanke. Inte att jag blir 30 (jag har nog redan haft min 30års kris tror jag) men att jag alltför länge varit så övertygad om att jag aldrig kommer bli 30. Jag blir alltid lika förvånad när jag känner hur övertygad jag är angående det.

Men det är antagligen bara en fix idé jag har, något mitt huvud har hittat på för att sysselsätta sig, visst? Det skulle vara en tröst om någon kunde berätta det för mig, med inlevelse och förståelse. Jag och mina krav på inlevelse och förståelse, suck och pust, när jag knappt kan tala med inlevelse och förståelse själv.

Dagens kritik: Mot mig själv, för att jag inte tar tag i saker som gäller mig själv.
Dagens energitjuv: Min hjärna.
Dagens maträtt: Chokladmousse med crisp, det fick bli mitt “äta innan middagen”-mellanmål när jag kom från jobbet.
Dagens saknad: Efter att hålla handen när man sover. Just det, då.
Dagens huvudvärk: Högre framdelen av huvudet samt vänster bakdel av huvudet. Snett över hela huvudet, mums.
Dagens musikval: Dana Bergquist senaste spelning. Åh Dana, kom till Umeå.
Dagens impulsönskan: Att åka till fyra städer på måfå och ta kort på människor.

Så jag fortsatte jobba men bytte musik men oavsett vad jag valde – jazz, dana eller “golden hits” från 70- & 80-talet så gick jag inte att kontrollera. Det är fascinerande och fruktansvärt skrämmande att vara med om hur man kontrolleras av något inuti som inte vill en något gott.

Dagens känsla: jag är rädd.
Dagens behov: stanna tiden, gråta och bli förstådd. Allt på samma gång.
Dagens skala: 3 / 10

Jag undrar ibland över hur jag orkar med eftersom det känns som att jag nått min gräns, kanske är det bara på rutin. För det är inte av förtroende för framtiden iallafall.