Trött på mina initiativ och infall.
Det är väl lika bra att erkänna, så är det gjort. Det är inte alls någon bra dag idag och jag har svårt att hämta upp några andra känslor än såna som gör mig ledsen eller besviken. Inte besviken på något speciellt eller någon speciell person utan bara den där känslan. Det varvas med att jag irriterar mig något enormt på personer som ställer uppenbart elaka frågor utan att kunna hantera att man är elak tillbaka. Jag har inte emot frågor men saknar man spärren som gör att man inte frågar saker som är uppenbart förolämpande, så får man dubbelt tillbaka.
Jag har tänkt göra något som är mycket ovanligt för att vara jag, jag har tänkt ligga i soffan. Hela dagen. Hela dagen ska jag ligga i soffan och antingen zappa mellan olika tvkanaler, halvslumra eller se någon serie som jag försummat. Jag ska kanske laga middag, det är väl på sin höjd vad jag tänkt göra. Det här blir lite av ett test för mig, kan jag låta en dag passera utan att göra något?
På tisdag är det dags och det känns så fruktansvärt läskigt. Ensammen är stark heter det men i det här fallet hade jag gärna haft någon att stödja mig mot.
Tisdag. Fan.
Inget övrigt att tillägga.
Nya favoritbilden.
Jag är trött på alla festbilder som folk lägger upp, de gör mig bara ledsen. Jag orkar inte se mer spritreklam i form av fjortisar som suger på ett helrör de fått betala dyrt för och jag vill inte se mer ansamlingar av flaskor med rubriken "Vikken jevla fest!!!!!". Jag vill inte se bilder med människor i för det gör mig bara ledsen och trött, jag samlar inte på bilder med människor för de gör mig bara besviken. Besviken och arg, trött och elak.
Det finns aldrig tid. Aldrig tid, ork eller lust. Energi eller impuls. Ansträngning eller uppoffring. Initiativ eller vilja. Det finns aldrig något av dem, det finns bara ett äckligt självbekräftande behov som kommer fram när det mest behövs. Jag har det också men jag försöker övertyga mig själv om att det är okej eftersom jag överkompenserar med att ge mig själv till andra personer och öppna mig för få. Väldigt få. Mitt jag är en serie ringar runt mig och det är väldigt få som kommer nära. Så måste det vara. För alltid.
Jag är trött på att känna mig utnyttjad eller underlägsen när jag i själva verket är allt annat än underlägsen. När jag inte ens behöver anstränga mig. Då vill jag inte leva i en värld fläckad av maktbehov och egoism. Jag vill inte trampa runt i en vardag där det finns ett krav på att man inte bara ska vara överdrivet trevlig mot människor man inte känner och inte behöver känna utan man ska även lägga ner hela sin själ i vad de än önskar när de själva inte alls har några sådana tankar.
Varför känns det som att jag är ensammen om att tycka det här? Varför känns det som att jag hela tiden ska försöka gå mot en ström av lyckliga människor, i jakt. Men i jakt på vadå? Lycka, den sanna lyckan som inte alls är ett leende på läpparna utan frid och någon sorts insikt? Eller är jag bara vrång? Försöker jag bara motivera min ovilja att göra som andra istället för att verkligen lägga manken till och försöka smälta in? Jag vill inte smälta in, jag vill inte bli som alla andra.
Jag vill inte behöva prata om väder och vind för att man alltid gör det, jag vill inte dricka öl på fester bara för att alla andra gör det och jag vill inte åka till något turistresemål och lägga ner all min lediga tid på att hitta andra svenskar att konversera med eftersom "det är ju så trevligt att bo med svenskar, så känner man sig trygg". Är det här bara början eller har jag kanske börjat nå piken för utfrysningen av mig själv? Är det ens jag som gör det här, är det mitt fel? Det måste vara mitt fel, jag är vuxen och måste ta ansvar för mitt eget liv. Det måste vara mitt fel.
Men vill jag ens göra något åt det? Jag trivs ju, eller? Dömer andra mig för att jag trivs med saker som de inte gör? Döms jag verkligen för att jag inte lägger mig i deras liv? Har omvärlden åsikter om att jag inte pratar väder utan hellre ber dem berätta något oväntat eller något som de inte tänkt på under ett längre tag?
Jag vet inte ens varför jag frågar för jag vill sannerligen inte veta svaren.
Eftermiddagen har bara börjat.
Jag påbörjade eftermiddagen med att göra sallad till kvällens middag, så slipper jag äta pasta eller ris till min wok. Jag vet att det finns Bulgur, Quinoa, Cous-Cous, fullkornsbulgur, Cous-Cous med olika mycket fiber, Cous-Cous Tri-Colore, fullkornsquinoa, olika sorters ris, nudlar, olika sorters pasta, potatis i alla former och potatismos. Men jag vill inte ha det, jag vill ha sallad. Synd att kortet är så fult, bara.
Därefter fortsatte jag att klippa ur saker ur DN medans jag lyssnade på Mason, det var electro-eftermiddag idag. Det blev mycket politiskt, mycket med Obama men det är inte så konstigt. Jag tycker han verkar snäll och det är i princip det som tidningarna skrivit om som varit någorlunda intressant. Nej, jag bryr mig inte om att Håkan Hellström tycker synd om stockholmare.
Don’t need no one, that’s no good for me.
Vad är det alla vill veta? Kan jag underlätta och berätta?
Det ringde två okända nummer till mig igår men ingen lämnade ett meddelande, så jag hörde inte av mig. Jag har det som princip, om någon ringer och inte lämnar ett meddelande så ringer jag inte upp. Det spelar oftast ingen roll om jag känner människan eller ej, om det inte är nog viktigt för dem att säga vad det gäller så är det inte nog viktigt för mig att ringa upp. Det var förvisso någon som lämnade ett meddelande igår men han undrade om jag sålde frysar, så jag struntade i att ringa upp honom.
Det känns som att den här dagen kan bli precis vad som helst, jag längtar tills den tar slut och jag får komma hem till mitt. Men ändå vill jag inte vara ensammen. Ändå vill jag inte känna mig ensammen med allt som just nu är i rullning.
Utom räddning.
Jag hade tänkt skriva en sammanfattning av 2008 men istället för att färdigställa den så förpassades den till Draft-foldern och där lär den förbli. Jag kanske skriver klart den och postar den någon annanstans men inte här. 2008 var ett mörkt år, jag tänkte mycket på 2008 inatt innan jag skulle sova och det var svårt att hitta några starkare ljusglimtar som gjorde året värt att notera. Så istället för att skriva om 2008 så bjuder jag på ett av de sämsta korten ur min urklippsbok.
Jag har funnit en trend i min lilla urklippsbok, det finns enormt många urklipp som handlar om förtryck, missbruk, rasism och nu på senare tid även Barack Obama. Allting blandat med urklipp om hur stora godispåsar var förr och med längre artiklar om South Park-skaparna, Steve Martin och Moby. Det är kul att titta i den ibland och försöka minnas var jag var när jag valde att spara det urklippet och vad jag tänkte, varför kanterna inte var så snyggt klippta och vad jag just hade ätit.
Igår satte jag mig en stund vid köksbordet och läste, det var speciellt. Det var längesen jag hade gjort det och jag hade väl då även glömt hur mycket jag uppskattar det. Dana Bergquist spelade i bakgrunden (allt han gör, är bra) och jag läste om en som överlevt förintelsen medans jag funderade på ett seminarie jag var på där en överlevare berättade om sina upplevelser. Det gör mig ledsen att veta att man snart inte kommer kunna ta del av alla ögonvittnesskildringar.
Dagens finaste ord är antracit.
Pushing too Hard.
Min första lediga dag på en vecka och under den veckan så har jag jobbat kväll fyra dagar, tre av dessa till 22:30. Att jobba så mycket kväll fuckar med mitt huvud, jag hinner absolut ingenting eftersom jag inte är redo att somna förräns vid 12-snåret och vill gärna sova till åtta eller nio. Sover jag till nio så har jag då två timmar på mig att vakna, äta och "ha ett liv" innan det är dags att gå till jobbet igen. Sen blir dygnsrytmen helt knäpp. Men det är värt det, när jag väl stämplar in så är jag så nöjd.
Att alltid jobba 6-15 är för mig ett straff som inte ens Gud skulle dela ut, att gå till jobbet och jobba samma tider är avskyvärt. Det kan vara en faktor till att jag jobbar över så mycket som jag gör, jag vill inte känna mig bunden till ett schema och jag vill inte uppleva samma sorts kunder och sysslor varje dag. Jobbar man kväll, helg eller ändå bättre kväll på helgen så är det helt andra sorts kunder inne, det är andra saker som måste göras och det är andra människor som jobbar.
Men det fuckar ändå med mitt huvud och idag kände jag hur gärna jag ville vara ledig. Jag chockade några av mina närmaste arbetskamrater för någon dag sedan då jag pratade om att ta en veckas ledigt och åka iväg någonstans. De tyckte inte att det var likt mig och det kan jag hålla med om att det inte är, men just nu känns det som att jag har så mycket att reda ut med mig själv och så mycket jag vill åstakomma på jobbet men jag behöver kanske få lite perspektiv på vad jag egentligen vill göra. Att öka försäljningen med fem procent? Att skapa ett vattentätt system för att planera exponeringar? Eller bara trivas? Vem vet.
Jag träffade min gamla chef idag, hon är numera butikschef på Plantagen och det var skönt. Jag insåg först då hur mycket jag saknat henne och hur mycket hon egentligen finns i mitt bakhuvud, i mina drömmar gällande vad man skulle kunna förändra och förbättra. Tillsammans hade hon och jag varit ett enormt bra arbetslag med helt andra problem än de jag ställs inför idag, problem som skulle ha varit påfrestande och prövande men ändå enklare att definera än idag då allting handlar om relationer.
Igår var första dagen på fyra dagar som jag skulle få ge mig till iksu för att springa, om jag hade orken. Jag hade jobbat till 17:30 och ville egentligen inget annat än att få somna på soffan och glömma allt som gällde nyckeltal, budget, planering och lägsta nivåer. Men istället så tänkte jag på låten Pushing too Hard och valde att se hur långt jag kunde gå. Så jag åt middag och så fort jag fått i mig sista tuggan så ställde jag mig och diskade, för att inte bli så enormt trött av maten. Därefter begav jag mig till iksu, tungt är bara förnamnet.
Huvudet gjorde ont, jag kände mig stundtals yr och matt. Fast jag visste att det skulle gå bort bara jag kom dit och om det inte fungerade så var jag villig att erkänna mig besegrad, jag ville bara se hur mycket jag kunde pressa mig. Så jag hade jobbat en vecka i sträck, suttit på världens längsta ledningsmöte och därefter sprang jag lite mer än en mil. Trött i benen var jag men förutom det så var det inget, endorfinerna tog hand om både huvudvärk och yrsel. Jag är lite nyfiken på var min gräns ligger.
100 minuter för 100 bilder.
Jag förbereder mig på en diskussion som kanske kommer att väldigt otillfredställande. En disksssion med en man som, grovt generaliserat, verkar anse att varje person ska ha en favoritfilm, en favoritartist, en maträtt man tycker om, en åsikt om miljön, en uppfattning om politik osv. Alltid en eller ett, aldrig flera, många eller skiftande. Att introducera konceptet med att jag hela tiden väger av vad jag tycker och känner mot vad jag känner just då blir en utmaning.
Jag menar inte att jag inte har principer, tvärtom. Jag är fruktansvärt principfast och håller hårt i mina värderingar, oftast eftersom jag stångats inuti med mig själv om dessa en längre period. Men det är inte så att mina principer tar över hela min vardag utan det är grundläggande saker som jag använder för att ha något att stå på i huvudtaget.
Men det verkar som att mannen ifråga, som jag kanske måste ta en längre och antagligen ganska jobbig diskussion med, verkar tro att allting ska vara kartlagt i ens liv. Att man anser en sak och även om man kan ha olika åsikter så är det bara för att man isåfall inte vet bättre.
Det gör mig frustrerad och även lite oroad. Livet består av en rad variabler som man kalkylerar om gång på gång för att ta beslut, men detta beräknande kommer inte från att man själv har en klar bild av hur allting ska vara. Det kommer iallafall i mitt fall från hur jag mår, vad jag tänker på just då, om jag är hungrig eller inte, om jag är stressad eller inte eller vad som helst.
Eller är det bara jag som är så? Är det bara jag som låter mina känslor styra över mina medvetna beslut? Jag har länge sett det som lite av en nackdel att låta saker som humör och "om det känns rätt" ha en aktiv del i vardagen och även om jag inte låter det vara en uteslutande faktor så börjar jag nu se det som en fördel, att vara mer öppen än bestämt strikt och ignorant.
Helt fel ordning.
Jag har inte vaknat än, helt. Jag satte klockan på halv tio bara för att vakna någorlunda i tid (annars är hela min dag förstörd) men det gick mindre bra. Efter en timme låg jag och halvslumrade i soffan medans Digweed dunkade från laptopen och Discovery visade ännu ett program om hur man gör en av de "häftigaste och coolaste bilarna". Innan det var det om drifting, ungefär lika intressant.
Planen idag var egentligen att jag skulle åka in och jobba för att därefter träna men jag har tvingats grusa träningen och jag funderar på att göra detsamma med jobbet. Jag känner mig lite halvsjuk i kroppen och lyckades i onsdags att backa över foten igen med trucken, denna gången körde jag över hela foten och fastnade under trucken istället för att bara köra in i sidan på foten. Det är oftast helt harmlöst att köra över foten eftersom vi har skyddsskor men även om stålhättan är mjuk så om X antal ton truck trycker mot den så måste den försvinna ner i skon och då kläms gärna en tå eller två. Så nu har jag två skadade tår på samma fot.
Jobbet vet jag inte om jag orkar just nu, jag är så slö i huvudet. Eller rättare sagt slö i huvudet och trött i kroppen. Men det vore kul, det var så längesen jag jobbade några timmar på helgen och checkade läget. Dessutom har jag verkligen saker jag måste måste göra. Jag har inte haft tid att göra de kommande kampanjordrarna så nu ligger minst två men helst fem stycken och väntar på mig.
Varje kampanjorder tar i snitt 40 minuter och består av fruktansvärt monotona arbetsmoment som går ut på att man får en lista på saker som kommer att dyka upp i annonsbladet. Man kollar artikelnummer för artikelnummer mot ett annat system som håller koll på vårt lager för att se hur mycket man sålde tidigare kampanjer och hur mycket vi har i lager, därefter bestämmer man hur mycket som ska köpas hem. Alla artikelnummer knappas manuellt, inget samkörs för enklare hantering.
Det enda jag kan tänka är tacksamt är att jag tillhör en något yngre generation som dels är van att sitta vid datorer men sen lider jag även av en viss portion ADD som gör att jag omöjligt kan jobba i bara två fönster, jag måste hela tiden ha andra saker på gång. Så jag sitter gärna och gör kampanjorder, beställer varor och aktivierar nya produkter samtidigt. Annars blir jag uttråkad.
Igår var en viktig dag. Både torsdag och fredag kände jag mig ovanligt pratglad på jobbet, normalt sett så arbetar jag allt jag kan och säger inte så mycket förräns jag är på rast, är på kontoret eller liknande. Men det var något som var lite annorlunda och jag märkte det på mig. Kvällen var också bra, jag lagade bra mat och kände allt starkare hur jag verkligen måste flytta. Flytta för att göra mig av med alla associationer som den här lägenheten ger mig.
Natten var däremot sämre. Förutom att jag är betydligt yngre, inte har käpp, snyggt skägg, snyggt hår, är lång eller pratar engelska så brukar jag känna mig lite som House i såna ögonblick. Jag är alldelens tyst och stannar med blicken någonstans medans jag grubblar. Dock inget grubbel om huruvida jag borde ha rosa strumpor på mig någon dag framöver. Jag brukar fundera över när jag ska lära mig att uppleva känslor på ett sätt som ger mig någon sorts behållning. Istället blir jag tyst och nedtyngd, bitter och hatisk eller bara deprimerad.
Men det är så mycket sånt jag inte vill prata om. Jag vill inte att någon egentligen ska veta. Det är lustigt, jag tycker det känns som att jag inte passar in och som att jag inte förstår hur människor fungerar men samtidigt vill jag inte berätta om hur jag fungerar. Eller, det vill jag. Men jag vill inte bli stämplad som något jag inte är när jag berättar. Sånt är jag rädd för. Jag är inte rädd för att inte få ett jobb som anses attraktivt och jag bryr mig inte om jag inte får en perfekt familj att visa upp på julottan när man är vuxen.
Jag är rädd för att verkligen berätta saker och märka hur det mottas med ett avigt intresse och ett kallt bemötande. Inte för att det jag säger är tråkigt men för att jag vill att folk ska få förstå när jag väljer att dela med mig. Lyssna, fråga frågor, dela med sig av liknande upplevelser. Därför försöker jag ofta försumma saker jag berättar.
Att jag har haft ont i ryggen blir "det är ingen fara" fastän jag ätit fler mer smärtstillande än vad jag borde och frasen "det är okej" efter att någon just sårat mig är standard. Ibland undrar jag varför jag bara inte kan låta bli sånt.
Ett sånt där dåligt inlägg som man bara skriver för att bli av med tankerester.
Veckan är över och munnen smakar illa av medicinen, den gör mig sömnig och ger mig en smak i munnen som jag gärna slipper. Det känns konstigt att äta medicin, det känns konstigt att ens säga att något är fel. Jag är inte van att vara sjuk, jag brukar aldrig ha sjukdagar och när jag väl är förkyld så går det över på några dagar utan att jag sjukanmäler mig.
Jag antar att det är en av de sakerna jag aldrig lärt mig, att ta tid för sig själv när man känner att man behöver det. Istället pressar jag på, det SKA gå och oftast så går det. Det är en av alla sakerna jag lärde mig när jag växte upp, såvida man inte är döende så ska man ignorera det mesta. Det fungerar inte så bra som det låter.
Det är snart dags att sova, jag har varit vaken 21 timmar och nio av dessa har spenderats till att inventera. Det var inte så jobbigt att inventera, det är sällan det men man oroar sig gärna lite extra bara för att vara förberedd. Istället så var jag på sprudlande bra humör och hade mer energi än vad jag haft på länge, trots att klockan var 05:00.
Gud vad jag saknar att prata i telefon. Jag har haft känslan hela veckan, ända sedan julafton till och med.
Jag måste ta mig i kragen.