När jag tittade igenom mina dagböcker så fann jag följande, som kändes ganska talande:

Allt jag sökte stod du för, allt jag behövde kunde du ge
Varje gång jag sträckte mig efter dig så fanns du inte där, när jag försökte tala så lyssnade du inte
På ren automatik klandrar jag mig själv för dina brister, varje ord jag inte får yttra är mitt fel

Jag behöver berätta allt, jag behöver få yttra alla ord
Inuti mig själv rasar en våldsam strid mellan mina känslor och begär
För var minut som passerar känns det lite svårare, för varje dag som går lite mer hopplöst
Jag har inte fått ta ett riktigt tag om verkligheten, kanske är det därför jag inte kan hålla kvar mitt grepp

Utåt försöker jag att inte ta upp plats men inuti är det snart fullt
Utan någon som lyssnar eller skriker vet jag inte vad som händer
När jag saknar, behöver eller stödjer så står jag ensammen

Idag vill jag inte prata om någonting. Jag vill slippa berätta och analysera, jag vill vara precis så utmattad och trött som jag känner att jag är. Det vore en dröm att få vara precis så tråkig och nästan meningslös som jag känner att jag är just idag. Slippa underhålla och vara rolig, undkomma att alltid vara glad och ha något att säga. Att bara vara tyst, precis hela eftermiddagen och kvällen. Inte säga ett ord och inte känna att det blev konstigt på grund av det.

Det låter som ett ilandsproblem och det är väl antagligen det, om man nu måste jämföra allt med svält och krig men eftersom det (ännu) är så långt ifrån min verklighet så slipper jag jämföra mot det. Det som är mest aktuellt i mitt liv är inte svält och krig utan relationer och jobb, mat och välmående, framtid och dåtid.

Just idag är jag helt utmattad, jag vet inte vad det är men min kropp har definitivt slut på energi. Jag har ingen ork och det har varit på håret att jag kunnat hålla mig vaken. Jag har ingen lust att säga något men vill så gärna att människor pratar till mig, kring mig, vid mig. Men inte med mig.

Saker jag antagligen inte borde fundera så mycket över ger mig djup huvudbry, jag kan inte släppa saker – det vet jag redan men det här är ju löjligt. Inte nog med att jag har svårt att släppa saker, jag kan inte riktigt acceptera att jag gör saker rätt eller bra heller. Hur skulle det vara? Fasansfulla tanke, jag kanske skulle leva upp till mina förväntningar, det går ju inte.

Jag sätter medvetet alldelens för höga krav men inte för att jag tycker om tävlingen utan för att jag tycker om att pressa mig till det yttersta men ändå inte få det jag behöver. Som att jag litar på att någon annan ska ge mig det, vilket också är en fånig tanke. Om det är något jag lärt mig allt eftersom åren passerat är att människor alltid går, omvärlden passerar i raketfart och även om jag stundtals färdas i samma riktning så är det sällan människor finns kvar.

Eller så är det jag som går, i många fall är det nog det också. När jag blir sviken, utnyttjad eller märker att intresset för mig som människa inte finns där utan det istället bytts ut mot ett behov för något jag har. Att låna min bil eller att jag ska fixa något på jobbet. Sånt gör alltid ondare än vad folk kan tro, sånt får mig alltid att vilja dra mig undan i en förhoppning om att omvärlden ska följa efter och därmed motbevisa min lilla tes.

Men eftersom jag inte säger något så är det svårt för omgivningen att uppfatta den, det är iallafall vad jag tror. Jag är expert på det, att inte vilja göra någon stor grej av hur jag mår – även om det får mig att må så hemskt dåligt. Även om det får mig att bli alldelens illamående en hel dag. Även om det får mig att ha ångest i flera dagar.

Jag är trött. Mitt huvud är varmt, min näsa täppt och min arbetsroll är numera ett steg högre.

Jag märker att gränserna för den här bloggen och mina egna privata texter börjar flyta ihop och stundtals har jag lite svårt att överblicka vad som är vad, jag ska göra ett försök att städa upp lite. Det är ju meningen att vissa texter är för mig och bara mig, inte för att innehållet är så fruktansvärt privat (det är ju trots allt bara text) men för att jag är livrädd för era reaktioner.

Empire of State sjunger “Are you gonna leave me now?” och det är en textsnutt som passar mig, det är en ständigt återkommande rädsla jag har – att människor ska marschera ut ur mitt liv utan att se sig om och det ligger väl lite sanning bakom den rädslan. Jag gör det jag kan för att vara en person som man vill ha kvar i sitt umgänge men ibland känns det som att jag försvårar för mig själv genom att hoppas och drömma om saker som jag sedan länge lärt mig att undvika, såsom att ha människor som verkligen känner mig.

Sånt gör mig rädd och osäker vilket säkert bidrar till att jag sluter mig lite ytterliggare.

Kvällen är ung och jag ska äta mina mandelskorpor och hoppas att tiden går långsamt. Jag håller mig vaken, då kan jag njuta av kvällens misär lite extra och känna att även om allting känns svårt och tungt så är jag iallafall inte obligerad att kliva upp en viss tid imorgon utan jag är ledig, jag har en valmöjlighet och kan välja mig själv. Om det någonsin skulle inträffa.

Jag är hemkommen från en extrainsatt jourkväll, den reguljära jouren blev paniksjuk igårkväll och då hoppade jag in. När jag hade varit instämplad i 53 minuter så hade jag hunnit med två sönderfrusna sprinklersystem som pumpade ut litervis med vatten per sekund, ett inbrottslarm, en lastkaj vars port inte gick att låsa samt ett brandlarm som talade om för hela Maxi att det var dags att lugnt och sansat utrymma hela byggnaden.

De sista timmarna spenderade jag till att tänka på det där med normalitet och hur man gör för att passa in, vad måste jag skära bort för att kunna känna att jag kan stå i den där stora klungan utan att känna mig utanför och vilka delar måste jag framhäva för att accepteras?

Moa frågade mig idag om det fanns någon på Maxi som var lika galen som vad jag var, efter långt övervägande så svarade jag att Jonna nog var ganska likadan som vad jag var men inte i samma grad. Jag kom fram till att jag nog behövde någon som var lika galen som vad jag var för att få leva ut alla känslor man går och sparar, eller alla ord som man inte säger utan som man lägger på hög.

Så om det är någon kreativ människa som alltid försöker prata om saker som ingen annan pratar om – inte för att vara annorlunda utan av uttråkning – så hör av er!

Idag på väg till jobbet så funderade jag på varför jag aldrig har lärt mig prata om såna där vanliga saker. Som varför jag inte kan prata om vad jag gjorde i helgen, jag kan inte kort berätta om vad jag haft för mig och sen bli tyst eller fråga personen vad denne haft för sig. För jag får för mig att jag hela tiden måste underhålla människor och det är så jobbigt att vara en entertainer inom områden som man inte är intresserad av.

Vilket brukar göra att jag antingen pratar om något helt annat som faktiskt intresserar mig, eller så struntar jag i att delta i konversationen men det färgar också hur jag ser på människorna – jag blir uttråkad av ordinära konversationer.

Något annat som förbryllar mig är människors prestationsångest inför att uppmaningen att berätta eller fråga något. Jag ber ganska ofta människor att berätta något. Det är det enda jag säger, lite optimistiskt och muntert säger jag “Berätta något!” men det är sällan det är någon som vill och alltid för att de inte kommer på något. Ibland ger jag dem ett tema att hålla sig till, såsom kärlek eller uppväxt, så får de berätta vad som helst men det är sällan folk gör det.

Jag ber inte om personliga och intima detaljer utan bara något de kan berätta, samma sak om att fråga saker, när människor får fråga något så är det sällan de tar chansen. Jag menar inte att jag sitter på alla svaren eller att min personlighet är så uppfriskande och charmant så att man vill fråga mig saker men det finns väl alltid något man vill fråga människor?

Kanske borde jag försöka prata lite om OS, det verkar ju vara aktuellt just nu.

Jag spenderar mycket tid till att analysera människor och sätta mig in i deras liv, utan deras kännedom, för att se hur nära jag kan komma sanningen. Mycket av min tid går även åt till att experimentera med hur man bemöter människor, jag kan experimentera lite med andningspauser och uttal av ord för att se vilken effekt man får fram.

Ibland är jag tvungen att göra det eftersom jag är lite osäker på vilken rekation människor förväntar sig, jag kan som sagt ha lite problem med att finna saker sådär överdrivet deppighets-viktiga. Jag tar gärna in information och lägger undan den inuti för att kunna fortsätta, det är sällan det får stå i vägen för mitt mål.

Stundtals känns det som att det bara är jag i hela världen som inte vet hur man ska prata med människor men jag har börjat försöka glömma det, även om det är lite sant så får jag inte ut så mycket av att tänka å det. Men det är en kuslig känsla, det där att inte riktigt veta hur man ska låta när man pratar om väder för att inte låta uttråkad by default. Det är så svårt att fejka röstlägen, på något sätt. Kan bero på att jag har fruktansvärt svårt för att ljuga-ljuga.

Ibland blir jag rädd för att mitt liv ska bli någon sorts fotostatkopia av ett ordinärt och tråkigt liv, såna som man mest ser i filmer och serier. Kanske för att alla ute i verkligheten anstränger sig så förbannat för att inte vara vanliga. Jag har inget emot att vara vanlig, men jag oroar mig för att tappa all kreativitet och all nyfikenhet. Jag vill inte tvingas bli lugn och neutral bara för att passa in även om det kanske skulle bota lite av min känsla av utanförskap.

Därimellan oroar jag mig för att tappa min musiksmak, jag kan spendera väldigt mycket tid till att önska att Digweed inte ska dö. Även om han och jag börjat växa ifrån varandra musikaliskt sett (han spelar så annorlunda numera) så vill jag inte att han ska dö och försvinna som ett inspirationsmoment i min vardag. Det låter säkert konstigt och bisarrt, många verkar tycka att det är konstigt att ens reflektera över döden och hur man kommer att må efteråt, många verkar känna att man inte ska prata om döden och om man gör det så ska man prata om sorgen man kommer att känna när en person dör.

Nu vet jag inte om jag kommer att brista ut i gråt om Digweed dör, jag blir säkert väldigt rörd men jag tror inte jag gråter för det (med tanke på att jag inte kan gråta för mina problem så varför skulle jag lipa då?) däremot kommer jag säkert att deppa en del. För han har alltid funnits där, så länge som jag haft en musiksmak som jag känt har varit “för mig”. Därför är jag också rädd att tappa den eller att helt enkelt tvingas omvärdera mina känslor och vad jag tycker om, bara för att jag kanske blivit “för gammal”. Sånt skrämmer mig, människors sätt att döma en beroende på ålder.

Är man en viss ålder så är vissa saker förbjudna, har man nått 30 så ska man naturligtsvis redan ha börjat betala av kombin och radhuset. Är man 40 så ska man ha valt ut en passande karriär och är man 50 så bör barnens pensionssparande vara i full gång. Här är jag, snart 29 och ett halvt. Utan en aning om jag någonsin kommer passa in. Jag håller inte jämna steg med omvärlden och jag får arbeta så hårt för att inte hamna alltför långt bakom, även om det känns som att jag hela tiden halkar efter lite till.

Ibland önskar jag att jag hade någon att halka efter med, någon som kände som jag gör. Någon som förstod hur det är, någon som jag kunde lyssna på och känna hur ordens ensamhet stärkte mitt mig och befriade mig från behovet av närhet. Iallafall för en stund. Det där behovet, den där känslan av att bära på saker man vill dela med sig av. Meningar man sedan länge nött sönder i huvudet, saker man vill säga och som kommer låta så perfekta – bara någon lyssnar.

Jag antar att det är det som är problemet, att människor kanske inte har lust eller tid att lyssna. Eller så är det så att det bara inte klickar. Eller så är jag petig. Eller så är det så att de jag vill ska lyssna inte har tid eller möjlighet. Vad vet jag, det handlar inte bara om att prata. Alla säger att samhället är så stressigt och att vi försöker göra så mycket och varje gång jag hör det så känns det som att vi verkligen försöker göra så mycket, men utan att åstakomma något. Utan att förverkliga något.

Jag menar inte att predika, det är inte min stil. Jag brukar hellre hålla mina innersta åsikter för mig själv än att dela ut dem till människor, men det känns som att all denna jakt på yta och glans har gjort att kravet på substans fått stå åt sidan. Kanske är det så det ska vara numera, kanske har jag bara missat att uppdatera mig på vad människan behöver. Kanske är jag gammeldags, vad vet jag. Men isåfall är det jävligt ensamt att vara gammeldags.

Låten ovan, från filmen Requiem for a Dream är dagens och definitivt även gårdagens stora tema. Den filmen har jag sett en enda gång, jag planerar att se den igen men jag finner aldrig den sanna styrkan för att orka. Den var utan tvekan det mest deprimerande jag sett och den filmen som fått mig att ifrågasätta mer i min vardag än något annat.

Jag kanske överreagerar men jag tror inte det, alla har väl något i sitt liv som vänt tillvaron upp och ner, i mit fall råkade det vara en destruktiv skapelse vid namn Requiem for a Dream. Jag rekommenderar alla att se den, men det är ingen trevlig historia. Det är inget man mår bra av. Det är sånt man i vardagen blundar för, för att slippa se. För att slippa känna.

På ett sätt känns det som att jag kan skriva för evigt idag, sedan imorse har jag känt ett enormt behov av att dokumentera mina tankar och känslor. För att kunna ta fram dem senare, då jag kan förstå dem eller då någon annan vill försöka förstå.

Jag tog en längre promenad idag och spenderade tiden till att tänka, såklart. Vad annars? Jag har så svårt för relationer som bara hålls strikt platoniska, där inget tillåts växa och inget får någon näring. Man pratar inte om det som är “jobbigt” för det är bara “fel”, man pratar inte om behov eftersom det visar att man har en situation som kan leda till en diskussion kring vad man vill ha (som man inte kan få). Däremot pratar man gärna om kortsiktiga drömmar och om bra saker som alla kan relatera till.

Sånt har jag så svårt för, jag får inte ut så mycket av det och anstränger mig allt mer för att försöka skapa ett relationsklimat som gynnar diskussioner, prat om sånt som behöver få komma ut eller bara prat om annat än att solen skiner, att det snart är helg eller liknande. Jag antar att det är mig det är fel på men just nu får det nog lov att vara så.

Mitt huvud gör ont av extrem koffeinabstinens och min kropp är trött av all mat jag ätit.

Jag tror att jag stör mig lite på mina morgonrutiner, normala människor verkar kunna vakna av alarmet och sedan ligga kvar en stund för att vakna till eller bara njuta av värmen under täcket, men inte jag. Jag flyger upp så fort alarmet ringer (jag har av strategiska skäl bestämt att alarmet inte får ligga inom räckhåll från sängen) och går därefter direkt till köket för att göra frukost.

Allting är så systematiskt och rutinbaserat, jag ligger inte kvar i sängen och sträcker på mig, jag sitter inte och slötittar på tv innan jag äter frukost och jag slår inte på musiken innan jag börjar göra nyss nämda frukost. Jag antar att jag blir så när jag inte har någon annan eller något annat att ta hänsyn till, men det är tråkigt. Min dag blir alltför inrutad direkt från att jag vaknat.

Nu ligger jag och halvblundar i sängen, det är lite mer än två timmar kvar tills jag börjar jobba och jag är så trött. Jag tog mig iväg till iksu för att springa min mil och se glad ut men efter en kilometer hoppade jag av bandet och gick därifrån. Det var helt enkelt en sån dag då det inte stämde, då jag kände att jag saknade harmonin i kroppen för att springa och jag kunde inte få mina ben och min energi att komma överrens.

Jag är så trött, jag ska förklara sen vad det beror på. Eller, jag ska förklara vad en del av det beror på. Skriver jag ner allt så måste jag flytta och det vore både onödigt och dumt. Ungefär lika dumt som när jag trycker hårdare på fjärrkontrollen för att batterierna börjar ta slut.

Det verkar som att söndag har blivit min dag då jag kan sätta mig ned (eller i det här fallet, ligga ner) och skriva av mig. Det är väl inget fel i det antar jag även om jag i huvudet just nu maler ett uttalande från en vän som lyder ungefär “Det finns inga ursäkter för att inte göra det man borde, man behöver bara finna tid och energi”, vilket känns väldigt mycket som något jag skulle ha sagt. För två år sedan.

Det är lite annorlunda numera. Jag har utvecklat ett tämligen avancerat inre kösystem med olika passager för olika saker, jag kan utan problem finna tid och energi för att stanna kvar på jobbet men att helt bryta med det verkliga livet för att sätta mig ned och försöka lugna mig, det är något som kräver tid och förberedelse.

Idag är en dag som är lite annorlunda från andra. Direkt från att jag vaknat så var jag på dåligt humör. Inte arg eller irriterad, jag är sällan arg eller irriterad direkt på morgonen utan istället var jag riktigt uppgiven och osäker på om jag ens ville vara vaken. Under den första vakna timmen funderade jag på att försöka sova bort hela dagen och det var inte för att jag var trött utan för att jag inte riktigt visste om det var värt att vara vaken.

Förutom att mitt humör har legat rejält på minus hela dagen så är jag dessutom fruktansvärt trött, just nu går jag verkligen på tomgång. Men jag lär ju inte göra en tidig kväll ändå, fastän jag verkligen borde. Det är svårt att komma sig för att göra det när man bara har sig själv att ta hand om och bara sig själv att skylla.