Det kan vara svårt ibland, det där med att visa sig själv och vad man är. Det finns en anledning till att jag alltid försöker hålla mina avdelningskamrater på ett bra avstånd från mig själ och det är för att jag aldrig vill hamna i en position då jag blandar ihop olika känslor. Förutom det så är jag väldigt noga med vad jag visar av mig själv och för vilka, det är väldigt få som får göra annat än skrapa lite på ytan. Hit men inte längre.

Jag försvarar mina tankar, behov och brister med en bitande tystnad när en olämplig fråga ställs. Eller så ser jag till att fälla en kommentar som ser till att få frågeställaren på andra tankar. Jag har blivit enormt bra på att prata bort folk, jag märkte det själv när jag var 17 eller 18 och utan att jag har reagerat över det så har jag förfinat mina tekniker.

Det finns just nu två personer som jag väljer att inte prata bort eller ljuga för. En heter Åsa och henne kan jag inte ljuga för. Den andre heter Malin och henne vill jag inte ljuga för och kan jag inte ljuga för, jag vill inte heller hålla henne på avstånd. Det är en underlig känsla, att succesivt sänka garden och märka att det går bra.

Det är snart dags att börja dagens göra rätt för sig-rutin. Det börjar med en mils löpning, därefter mat. Efter det vet jag inte, om jag har motivation så ska jag städa ur gamla lägenheten men det beror på pepp och intresse. Hur som helst kan jag konstatera att jag med vilja kommer att betala dubbla hyror i framtiden mot att man slipper all flytthets och städpanik under den sista helgen. Kanske signalerar det att jag är lite väl bekväm av mig men det känns bra, det kostar pengar men i det här fallet känns det som att jag investerar det i ett sånt självklart projekt – mig själv.

För övrigt så har jag funderat lite på min energinivå. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag verkar inneha ganska mycket energi, energi som jag måste bränna. Varje dag. Därför är det inga större problem för mig att stiga up 05, jobba 06 – 17, sitta ner och äta 30 min, springa en mil och därefter städa lägenheten och diska. När jag började med alla mediciner så medförde det att jag blev paniktrött och enormt slö, men det har fixat sig med kosttillskottet. Så nu är jag tillbaka på min vanliga nivå.

Problemet är bara att det vissa dagar finns lite fööör mycket energi, vilket gör mig rastlös. Jag har enorma problem med att dedikera tid till att “inte göra något”. Jag finner sällan att jag har tålamod för att se en hel film, inte för att jag inte kan koncentrera mig på filmen men för att min kropp vill röra på sig. Jag vill stå upp, gå omkring, städa, flytta runt saker osv. Jag försöker övervinna min rastlöshet men det är svårt.

Däremot är det en enorm fördel när man har mycket att göra, även om jag börjar känna mig trött så vet jag att det enda jag behöver göra är att säga till mig själv att göra något, så finns energin alltid där. Det är bara huvudet som tröttnar ibland.

Som avslutning så bjuder jag på tre bilder från min nya lägenhet, notera hur omöblerad och ostädad den är. Men den 25e kommer mina saker, förhoppningsvis!

(klicka på bilderna för att se fulla storleken, det fungerar på alla bilder om ni missat det)

Det här blir ett sånt där värdelöst inlägg. Förlåt, i förskott.

Jag vet inte hur jag ska beskriva min kväll annat än att den är tung, enormt tung och den är långt ifrån över. Jag funderar på att lägga mig för kvällen bara för att slippa vara vaken men jag vet att alla tankar kommer att återvända så fort jag vaknar plus att bråten i lägenheten inte precis tar hand om sig själv. Jag har iallafall burit bort alla vinyler, det kändes åtminstonde bra.

Därefter har jag suttit i minst en halvtimme på golvet och buntat kablar som jag ska bära bort. Kablar är en sån där sak som jag inte kan få för mig att slänga. Inte för att jag är en samlare eller för att jag har problem att slänga saker men för att jag har köpt så enormt mycket olika kablar i tron om att jag antingen inte hade någon eller att jag hade tappat min. Så jag har minst en full banankartong med nätverkskabel, rca-kablar och optiska kablar.

Så om någon behöver en kabel så kan ni säga till så ska jag se om jag inte har en dublett att ge bort.

Det har varit utbildning idag men jag har inte varit särskilt fokuserad och inte så enormt intresserad. Vi har pratat om ledarskap och om hur man motiverar medarbetarna men alla deltagare har stundtals sagt helt självklara saker som gör mig uttråkad (vissa kommentarer kändes som om man satt på en algebralektion och skulle börja lära sig 1+1) och andra repliker har varit helt absurda. Som att vi ska tala om för folk hur de ska känna utan att motivera det, man kan inte säga “Nu måste alla ha roligt!” utan att ge någon bakgrund till varför man ska försöka fokusera på ett speciellt sätt.

Sen vet jag inte om det är rätt väg att försöka tala om för medarbetarna hur de ska agera, det finns så många olika sätt som en person kan vara på och för mig är det iallafall inte naturligt att hela tiden gå in för att allting är roligt eller att allting har ett lyckligt slut. Men, det kanske leder någonstans, jag vet inte. Jag hade såna problem att koncentrera mig hur som helst, på förmiddagen för att jag har blivit halvsjuk (det blir ibland så när jag inte äter ordentligt men tränar ordentligt) och på eftermiddagen för att alla opassande tankar snurrade i mitt huvud.

Just nu känner jag mig som en sådan som aldrig kommer att passa in och stundtals känns det som att allt jag gör är ännu ett bevis på det. Bra kväll.

Dagens irritationsmoment: Alla människor som slänger äckliga “lyckliga i alla dagar”-klyschor omkring sig och som dessutom verkar tro på dem.
Dagens hatobjekt: IKEA som verkar ha ett centrallager som är lika stort som mitt vindsförråd.
Dagens ovanligaste namn: Ruben.
Dagens USA-hyllning: Sprite Zero, om det nu vekrar logiskt.

Jag ligger här i soffan, igen. Denna gången med laptopen i mitt knä (det är ju därför datortypen heter just lap-top) och med ett fotoalbum på min mage. Jag har blivit ombedd att se om jag kan finna några bilder på mig själv från när jag var ung och ta med dem imorgon, jag tvekar lite, känner jag. Det är därför fotosamlingen får ligga kvar på min mage en stund till medans jag, konstigt nog, förbereder mig. För att leta upp foton. Men det är såklart inte bilderna i sig som gör att det känns jobbigt utan allt det som kommer runt omkring.

Jag vet, jag försöker skriva så kryptiskt som jag kan men det måste få vara så just nu.

I övrigt har jag haft en ganska hyfsad dag, tack vare avsaknaden av en människa som bara sprider avund och negativa känslor så var mitt humör på topp och min vilja att åstakomma saker var maxad. Tänk vad underligt, jag har så många idéer och så mycket vilja men allt läggs åt sidan på grund av en turbulent arbetsrelation. Jag blir så trött av att hela tiden tänka på det vilket till slut påverkar mitt sätt att arbeta. Jag får ungefär lika stor mängd sysslor utförda men jag glömmer att ha roligt samtidigt, jag reflekterar inte över vad jag gör utan tuggar samma tankar och känslor inom mig hela tiden.

Det är väl antagligen en av mina sämsta förmågor, att hela tiden fastna på dåliga känslor och älta sönder dem.

Efter jobbet fortsatte den minst sagt positiva dagen med att jag blev helt klar med presentationen, fick den godkänd (och känner mig dessutom ganska självsäker i hur jag ska presentera det hela, det är ett plus eftersom det alltid är jag som får redovisa, av någon anledning.. ahem) och jag har hunnit springa innan jag började bråka med diverse kartonger i lägenheten. Det var en sån där dag då jag hade kunnat stå på bandet precis hur länge som helst, allt klaffade. Jag blev inte trött, tiden gick fort, benen sprang av sig själva och jag hade mest fridfulla tankar i huvudet.

Men jag hade ingen tid till att stå hela kvällen, så jag fick bistert avbryta efter 1.1 mil. Sen dess har jag alltså grottat ner mig i lägenheten och jag fick äntligen en ordentlig start så att jag kunde uträtta något. Allför många dagar har jag bara gått omkring och småplockat lite här och där i ren förvirring över vad jag egentligen borde göra. Så jag har burit bort massor av kartonger och två möbler som jag inte kommer att använda.

Så nu ska jag bara fixa med lite småprylar och sen kan jag inte göra så mycket förräns mina möbler från IKEA har kommit, möbler som jag inte kommit ihåg att beställa än men som ska beställas ikväll.

Jag ser inte fram emot morgondagen. Speciellt inte 10:30 – 11:20. Fan fan fan fan.

Jag sitter i soffan, tämligen mjukistrött, om det nu är ett ord? Jag känner mig ganska trött men ändå ganska tillfreds med det mesta, förutom att jag inte har hunnit springa något idag men jag fick aktivt välja bort en aktivitet idag och det var löpningen som fick stryka på foten (omedvetet skämt) eftersom det antingen var det, strunta i att jobba (och därmed inte kunna göra klart presentationen inför utbildningen) eller att inte träffa Malin och då var inte valet så svårt.

Så jag sitter och väntar på att installationen av Office-paketet ska bli klart eftersom jag lärt mig den svåra vägen att även om Apples egna officepaket med programmet Keynote som utmanare till Powerpoint så blir det inte lika bra i slutändan eftersom man måste spara om allting till PP-format och då ser det helt plötsligt förjävligt ut.

Jag har dock ingen större lust att göra den här presentationen och jag har hoppat över att göra den så länge nu, inte för att det är svårt men för att jag av någon anledning inte kan greppa uppgiften riktigt. Eller, jag kan inte greppa hur jag ska kunna göra presentationen bra då jag känner mig så överkörd och nästan utnyttjad av mina arbetskamrater som inte gjort någonting utan har låtit mig göra allting.

Sen var jag in och jobbade en stund idag, från 13-ish till 19-ish. Det är verkligen skillnad för mig att jobba utanför mitt vanliga schema. Jag blir mycket gladare, mer avslappnad och får mer inspiration. Jag borde försöka reproducera den känslan under mina vanliga arbetsdagar. Fast det blir nog svårt, mycket av mitt nöje med att arbeta extra/gratis är att jag kan komma och gå som jag vill. Det blir någon konstig sorts frihet som jag värderar högt.

Ett otal människor har talat om för mig att jag är galen som jobbar så mycket extra som jag gör (i snitt 10 – 12 timmar extra varje vecka, helt obetalt dessutom) och jag har väl inte funnit något bra sätt att förmedla min passion på. Dels beror det på att jag känner ett sånt enormt ansvar för att avdelningarna som jag är ansvarig för ska fungera men också för att jag tycker att det är så roligt. Jag engagerar mig och, trots att det låter klyschigt, så har jag en möjlighet att utvecklas.

Så sista timmen av tiden spenderade jag till att plocka om i en av chokladhyllorna eftersom ett antal produkter från några externa leverantörer har utgått men eftersom de inte tillhör det ordinarie sortimentet så plockas inte det om automatiskt och eftersom jag inte har haft konfektyren som mitt övergripande ansvar utan mest varit det vakande ögat över avdelningen, så har jag inte gjort någon insats. Hur som helst så hade jag det bra som jag alltid har när jag jobbar extra, det är som en sorts terapi för mig.

Men, det är lika bra att få presentationen gjord så att jag kan gå vidare och rensa i min lägenhet. Jag har lite för många tankar och ord i huvudet som jag inte hunnit sortera än så det blir nog inte mer än så här för idag.

Bilden ovan är en av några få som jag sparat där det faktiskt finns människor med. Det är sällan jag sparar bilder innehållandes människor. Jag tror inte jag har mer än tio styckna. En av dem som jag sparat som jag dessutom använt i ett blogginlägg finns här, jag tycker den är fenomenalt vacker. Den bilden som finns i det här inlägget är en av många från en dansk fotograf som specialserat sig på kort med människor som alla har något gemensamt. I den här bilden så är det en stor andel som är poliser/vakter, i en annan bild håller alla något i sin högra hand eller så kanske alla har paraply. Detta på New Yorks gator, det krävs alltså lite planering. Hans site finns här, fast nu verkar den vara död.

Jag verkar ha gjort något bra i mitt liv trots allt, det här har också varit en otroligt bra dag. Solen har värmt mig fastän jag inte brukar tycka om sol, jag har pratat om saker som jag inte brukar vilja erkänna och jag har kramats och hållt handen. Åh, så bra.

Om några timmar är auktionen för min spelsite slut, jag säljer pixeldave.se som jag skapade under 2007 då jag låg hemma och var sjukskriven. Jag brukade skriva för en site som hette spelforum.nu men tröttnade för att de dels blev uppköpta av ett stort och värdelöst företag men också för att plattformen som användes för spelforum.nu var så föråldrad att man inte ens kunde infoga ett filmklipp. Just nu är budgivningen uppe i hela enorma (ironi) 700:- men det känns bättre det än att jag låter den dö på grund av tidsbrist. Det ockuperar nämligen mellan en och tre timmar per dag att söka reda på nyhetsartiklar, tid som jag inte har just nu.

Jag har ätit upp min sallad och ätit massor av bananer, det känns som att min mage kommer att explodera vilken sekund som helst. Förhoppningsvis går det ner sig lite så att jag kan springa igen, jag känner mig ganska otillfredställd på den punkten. Andra punkter som är otillfredställda är:

• Plocka blåbärs-punkten
• Åka till IKEA-punkten
• Åka bort över en helg bara för att det är bra-punkten
• Se på House-punkten

Utan att skryta så kan jag även meddela att jag antagligen är den segaste som finns i världen på att packa inför flytten.

Det kanske låter hemskt men helt plötsligt fick min vardag lite mer sol och en mer glädjande mening. Men det blir bara så, jag kan inte rå för det. Jag ville aldrig släppa taget.

Jag har hur som helst ätit min gröt (hej ensidig kost) och väntar på att jag ska känna mig redo att gå till iksu och springa. Jag har börjat komma så långt i min träning att en mil inte längre känns riktigt värt. Igår sprang jag lite mer än 1,2 mil och då var jag långt ifrån nöjd. Jag slutade främst för att jag dels var uttråkad men också enormt stressad över att jag behövde fortsätta min nedpackning av hela lägenheten i banankartonger.

Så jag antar att jag borde öka till 1,5 mil några veckor för att därefter gå vidare till två mil. Jag får inte träningsvärk längre när jag har sprungit två mil, så jag antar att det går framåt. Om jag bara kunde bli smal samtidigt.

Det känns som att något är fel. Jag är så ohyggligt trött och var det även igår. Igår när jag skulle traska iväg och hämta bilen på Maxi så kändes det som att jag inte skulle orka gå hela vägen, jag gick långsammare och långsammare. Idag är ungefär likadan, jag la mig i soffan direkt efter jag ätit frukost och somnade där. Fredagen var förvisso riktigt påfrestande men det känns ändå som att två dagar är en lång tid för återhämtning.

Hur som helst så hoppas jag att min kropp lyder mig nu när den fått sin vila för jag måste fortsätta packa ihop saker och träna. Jag lär inte klara två mil idag men en mil ska inte vara något problem. (ta i trä) Jag har börjat komma ihåg väldigt många drömmar, eller rättare sagt så kommer jag ihåg att jag drömt något och kan minnas en övergripande känsla från drömmen men jag kommer inte ihåg särskilt många detaljer. Förut så brukade jag inte komma ihåg att jag hade drömt något i huvudtaget.

Men jag hade nog gärna sluppit för jag drömmer mestdels mardrömmar just nu. Igårkväll var inget undantag utan jag drömde att någon satt på min bröstkorg och tyngde ner mig så jag kunde inte resa mig upp från soffan. Det jobbigaste är att jag alltid är vaken när jag drömmer sånt, jag är precis i mellanlandet mellan vaket tillstånd och sömn. Det gör drömmarna så mycket mer otrevliga att vara med om. När jag väl kunde sätta mig upp så försökte jag lägga mig bekvämt i en annan ställning men drömmen började om. Så fortsatte det i ungefär en timme tills jag helt bytte plats i soffan, då kunde jag sova, konstigt nog.

Gud, vilket dåligt inlägg det här blev. Det blir så ibland då jag har en mängd känslor och intryck att sortera som jag behöver skriva ner men inte kan skriva så mycket om.

Gårdagen var extrem. Det var mycket längesen jag var så enormt sönderstressad som jag var igår. Hela eftermiddagen innan jag slutade gick åt till att försöka hålla mig fokuserad på att få komma hem. Sen skulle jag springa, som jag hade planerat ända sedan i onsdags. Det gick men det var svårt, jag hade lite energi och hade enormt svårt för att andas. Något som brukar inträffa när jag är hemskt stressad. Sen blev allting.. skit.

Droppen som fick bägaren att rinna över var när min bil tyckte att det var dags att elhissen på passagerarsidan skulle sluta fungera – i nedhissat läge. Då ville jag bara sluta finnas. Det har varit så mycket den här veckan och jag har inte alls hunnit med att sortera mina tankar och intryck. Dessutom hade jag ingenstans att ställa bilen, jag kan inte gärna ställa den utanför huset med en ruta nerhissad. Så jag fick ställa den på en parkering bakom Maxi, tätt intill en släpvagn så det inte egentligen syntes att jag inte hade någon ruta.

Helst av allt ville jag att någon skulle köra på mig på passagerarsidan så slapp jag fundera mer över att laga rutan. Egentligen så var det inte något jobbigt med att den gick sönder men det var det som behövdes för att jag inte skulle kunna hålla ihop. Sen gjorde det ändå ondare då jag insåg att jag inte har någon förälder att ringa till, för allt jag ville då var att få vara liten och olycklig.

Titta på kortet i förra posten. Det är taget i England, men det är inte det som är magiskt. Utan det är om man tittar mot horisonten och ser hur ljusen sprider sig tills det bara blir en grå dimma av allting. Ungefär som om världen skulle ta slut där. Dit men inte längre.

Jag har skrivit rutindokument för avdelningen, jag har skrivit spelnyheter och jag har ätit. Jag har gett mig själv till 11:45 att vila tills jag ska iväg till iksu. Förhoppningsvis är inte mina ben lika ömma då.

För att göra gårdagen ändå mer perfekt så fick jag hyresavin från Bostaden och jag hade tydligen misförstått allting, så jag får dubbla hyror ändå. Det gör inte så mycket, det är ju sånt som händer, men ändå känns det som ett drygt moment i vardagen. Inte för pengarnas skull men för att.. jag vet inte, det är bara något som jag stör mig på. Jag har varit väldigt sparsam den här månaden verkar det som, jag har köpt lite kläder via Tradera men annars har jag varit helt lugn. Det kostar inte så mycket att bara äta gröt och hårdbröd, har jag märkt.

Men jag var nästan säker på att det skulle bli så här, att jag samlar på mig pengar. Av någon magisk anledning så brukar jag göra det, utan att tänka på det, innan jag ska flytta eller innan t.ex jul då man ska handla julklappar. Jag är ganska tacksam för att jag fungerar så och vill inte förstöra den undermedvetna handlingen som det är, så jag försöker att inte tänka så mycket på det.

Något annat jag inte försöker tänka på är ikväll och imorgon. Det känns som att det kommer bli världens drygaste jourpass och av någon anledning så ser jag inte fram emot torsdagen. Jag vet inte varför men det känns fel, något gör att det känns fel.

Det känns som att jag inte har skrivit något på en evighet. Hela gårdagen kändes som en evighet. Efter att jag åkt från flygplatsen så tänkte jag “Alright, tiden kommer gå fort och det kommer inte bli så jobbigt” men naturligtsvis hade jag fel. Det tog bara sekunder så började det kännas. Hela gårdagen blev dessutom otroligt lång. Det kändes som att min tisdag skulle ha räckt till iallafall tre separata dagar, så lång och envis var den. Dessutom kändes det inte som att jag fick något gjort utan som att tiden bara rann iväg. Så jag räknar dagar.

Något som gjorde mig ytterliggare missnöjd igår var att jag inte kunde springa. Mina ben kändes som spaghetti hela dagen och var allmänt orkeslösa. Det brukar lösa sig framåt kvällen men igår så repade jag mig aldrig. Jag vet att det KAN gå om jag verkligen våldar och står kvar på bandet när jag mår så men det finns en stor risk att benen bara viker sig under mig och jag får gå hem, något som är betydligt mera irriterande och moralsänkande än att inte försöka i huvudtaget.

Så jag ska försöka återfå lite energi och kontroll så att jag kan springa innan jobbet idag. Annars kommer jag bara att tänka på det hela kvällen, att jag inte har sprungit och att jag antagligen håller på och förlorar alla muskler. Det är naturligtsvis inte så, men jag fungerar så. Jag är i princip bara två benmuskler just nu eftersom jag inte tränar någon styrka, men jag är ändå rädd att tappa allting. Jag blev förvånad första gången jag råkade titta mig i spegeln och inte hade några byxor på, att jag faktiskt hade enormt definerade benmuskler. Jag vet inte varför jag blev förvånad, springer man en mil varannan dag så borde det ju ge någonting.

Det är nog bäst att lägga ner skrivandet just nu, jag känner mig allmänt förvirrad inuti när jag söker orden. Jag tänker på tisdagsmorgonen om och om igen.