Hej. Det är jag igen. Jag känner mig inte riktigt som mig själv, det är forvisso inget nytt, det var ett tag sedan jag kunde känna att jag var klart förankrad i vardagen men vissa dagar känns det sämre än andra. Såna dagar då man vet att humöret kommer att spela en ett spratt och det finns inget man kan göra åt det. Såna dagar som jag gärna välkomnar bara för att sky dem som pesten minuten efter att det är försent för att backa ur. Backa ur som i att försöka ge humöret och tillvaron en lite mer positiv vinkling. Eller kanske inte ens positiv utan bara neutral eller.. ordinär. Mindre dramatik.

Det verkar som att jag inte kan acceptera min vardag riktigt, som att jag inte vill begrunda den. Därför tyckte jag att det var ypperligt att lägga sig för natten klockan 04.00 inatt. Att lägga sig klockan fyra en lördagnatt är väl inget ovanligt för många men jag gör det bara för att jag inte vill lägga mig tidigare. För vissa är det tråkigt att lägga sig tidigare, för mig är det bara jobbigt. Men det går inte riktigt att beskriva, det går inte att förklara utan att allting blir fel.

Nu ska jag servera mina virtuella maträtter i Café World och sen så ska jag bege mig till gymet där jag ska begrunda varför jag bara blir intresserad av människor som jag antingen aldrig kan få eller som inte vill ha mig. Jag återkommer när jag har ett svar jag kan stå för. Det lutar mot antingen “för att livet suger” eller “äh, allt är möjligt!”.

Kvällen känns sådär. Det känns att den här veckan har varit intensiv, minst sagt. Allt med inventering, massor av sjuka människor på jobbet och en minst sagt sinande energi inombords. Det var inte så konstigt att jag direkt däckade på soffan i tisdags när jag kom hem vid 18:30 efter att ha klivit upp 03:50 (jag började 05 men jag vill ha en stund på mig) men igår var det samma sak. Jag kom hem, hann precis tugga klart middagen innan jag lade mig på soffan och sov i två timmar. Jag lyckades med nöd och näppe kliva upp, åt en Risifrutti (som inte alls var så god som jag mindes) och klarade av att vara vaken 1,5 timme innan jag 22:30 somnade för natten.

Imorse var jag dessutom helt slut, jag trodde jag skulle vakna utvilad och fräsch men istället tog det tills lunchtid innan jag kunde börja vakna till på riktigt i kroppen. Den här kvällen skulle nog ha blivit precis likadan om jag inte hade bestämt mig för att springa.

Men. Kvällen känns ändå.. sådär. Jag har känt mig så vilset “färdig” på sistonde. Som att jag är färdig med ett stort kapitel av mitt liv, stundtals känns det som att jag är färdig med hela mitt liv och att jag lever, kanske inte på belånad tid, men väl på redan använd tid. Lite som när det känns som att man fortsätter göra något fastän man är färdig, bara för att man väntar på någon. Eller något. Jag har hur som helst planerat att tvätta imorgon och även städa, klockan 07:00.

Folk tycker nog att jag är galen som bokar de tidiga tvättiderna när jag är ledig men jag tycker om det, även om jag inte har några övriga tider att passa så tycker jag om att få börja tidigt och känna att jag inte sover bort halva dagen utan faktiskt uträttar något. Det är viktigt för att jag ska kunna slappna av under den resterande delen av dagen. Däremot ska jag inte städa nu  (även om jag övervägt det mer än en gång), jag ska lägga mig i soffan och spela klart Shadow Complex medans jag maratontuggar tuggummi.

Jag hade en helt sinnessjuk dag igår.

När jag var på iksu och sprang så studerade jag tre människor mycket noga och sånt är alltid intressant, när man hittar människor i sin omgivning som man inte vill lära känna men man vill få observera dem och deras handlingar ett tag för att försöka förstå dem.

Den första var en kille, eller en tjej, jag är inte helt säker och det var också där mitt intresse föddes. Det var en man som var extremt androgyn och hans bröstmuskulatur under tröjan liknade mer något som uppkommer av en sportbh istället för träning. Hans kropp och rörelsemönster såg väldigt feminint ut men inte tillgjort feminint utan naturligt och okonstlat. Lägg till ett utseende som var en korsning mellan manlig utseendefixering och kvinnlig fägring så hamnar vågskålen i en extremt bisarr jämnvikt.

De två andra tränade tillsammans och gjorde som så många andra killar i den här världen som tränar på gym, de tränade endast överkropp och naturligtsvis lades mest fokus på armarna. Det som var intressant samtidigt som det var irriterande var att jag stod på löpbandet och de löpbanden vända mot styrketräningshallen med en glasruta mellan, så om man inte vill titta på TV så tittar man rakt fram och då på alla som tränar styrka.

Det är oftast inga problem såvida det inte är lite folk, när det är lite folk i hallen så tror de att man stirrar på dem när man egentligen fokuserat blicken på ett redskap eller på väggen bakom dem, bara för att man ska ha någonstans att fästa blicken medans man springer. En av killarna som styrketränade började stirra på mig (jag hatar när folk _stirrar_) så jag försökte visa att jag inte brydde mig om hans existens genom att fästa blicken en bit till höger om honom, medans jag sneglade på honom i periferin.

HAN KUNDE INTE SLUTA STIRRA PÅ MIG. Desto längre det höll på, desto mer intresserad och irriterad blev jag. Det hjälpte såklart inte att jag efter ett tag började fundera över vad han hade på sig för träningskläder och såg att han hade ett par mjukisbyxor på sig. Urtvättade och rosa till färgen. Med texten “Oh yeah” bakpå. När jag såg det så fick jag allt svårare att hålla mig från att le, alltmer från att skratta.

Så jag hade tänkt få upprepa upplevelsen idag men jag visste redan när jag gick till iksu att jag inte skulle orka, jag har i snitt sovit tre timmar per natt den senaste veckan och jag orkade knappt gå när jag traskade iväg till gymet. Väl där (efter att jag ångrat mig och vänt tillbaka och därefter ångrat mig igen) och ombytt så hann jag bara ställa mig på bandet förräns jag stängde av och bestämde mig för att gå hem medans jag fortfarande orkade.

Jag är helt orkeslös. Anledningen till varför jag bara sovit tre timmar beror på att jag har såna extrema mardrömmar just nu så jag drar mig för att sova, jag är hellre vaken och slö än drömmer en massa mardrömmar som bara gör mig illa till mods.

Jag blir så trött på min allt annat än fungerande kropp.

Jag har inte kunnat springa på hur länge som helst för jag känner mig hela tiden så knepig i huvudet, inte som att jag kanske är lite yr eller så utan som att jag inte har någon ork att träna. Det känns så konstigt. Jag är van att alltid kunna disciplinera mig till att göra saker men det finns ingenting att ta av, jag är bara helt slut.

Det gör mig på dåligt humör.

Det känns som att semester inte är ett sånt dumt koncept ändå. Trots att den gått väldigt fort så känns den lämpligt lång, jag längtar tillbaka till jobbet och det känns som att det var bra att få komma bort från precis allting ett tag för att få rätsida på allting. Att bara få släppa allting och ge sig av var bra, även om jag såg till att allting var väl förberett. Jag har haft ganska mycket tid på mig att överlägga med mig själv om hur jag arbetar och hur jag bör fortsätta arbeta för att det ska fungera, på slutet kände jag att lusten försvann i allt raskare takt.

Dagens planering: Att jag _måste_ prova ICAs Selection knäckebröd.
Dagens maträtt: Gröt, yes!
Dagens smärta: Ont i magen, det fungerar inte så bra att springa då.
Dagens ord: Konkav.
Dagens alarm: Rapporten om att personal hade tvingat vårdtagare att misshandla varandra.
Dagens beslut: Jag måste åka Umeå runt för att hitta en tvättkorg, pronto!

Tredje dagen på semestern och det börjar kännas riktigt bra.

Jag är inte så bra på hela det här semesterköret, det här är min andra semester sedan jag gick från gymnasie till arbetsliv, vilket var snart nio år sedan. Jag har under de senaste åren haft tämligen svårt för att “inte göra någonting” och har ganska ofta känt att jag fått mer uträttat under en kväll än vad många fått under en hel helg. Det kanske är därför som jag inte haft några större behov av att planera min semester, eller rättare sagt, jag har inte haft några behov av att planera in något extravagant för att “glänsa” eftersom min omgivning antagligen inte skulle tycka det var så speciellt.

Vad som är inplanerat är en “hej, nu skiter vi i det här ett tag”-resa med Malin under några dagar, i övrigt har jag inga planer och det stör mig inte heller. Jag sitter istället och funderar på om jag skulle vilja åka bort någonstans i höst, kanske åka till Tyskland och se gamla bunkerbyggnader från andra världskriget eller se koncentrationsläger?

Vad jag däremot tagit tag i är mitt ätande. Eller, avsaknaden på ätande kanske jag ska säga. Under en tid så har jag haft ganska mycket problem med att jag tränat för mycket och ätit för lite, vilket har resulterat i en lite väl synlig viktnedgång och till slut ett helt stopp på träningen eftersom jag inte hade några krafter kvar. Det här är en av de saker som jag inte känner att jag vill detaljera alltför mycket men det påverkade mig alldelens för mycket. Inte bara genom att alla gamla anorexia-känslor kom tillbaka tillsammans med all matångest men mitt humör blev sämre, jag blev trött, tappade lust för det mesta och vissa dagar åt jag så lite att jag helt enkelt blev trög i huvudet.

Det kändes inte som ett helt hållbart alternativ, så vitt jag vet så lever jag bara en gång och då kan jag inte springa omkring och fokusera på vad jag äter och inte äter när jag redan är vegetarian (så jag slipper allt glas-plast-splitter automatiskt!) samt att jag inte äter godis, bullar osv. Att fundera på om man ska få äta 50g banan eller 100g banan är inte hållbart. Så, slut på det. Förhoppningsvis. Det kommer naturligtsvis att bli en stegvis process som inte blir helt lätt men jag har alltmer börjat få den där känslan inom mig att jag måste äta, precis som alla andra.

Jag är inte så speciell så att jag kan leva på luft och ändå orka med att jobba 12 timmar om dagen, springa en mil och mellan det vara världens roligaste människa. Nu på slutet har det inte blivit någon löpning, jag har helt saknat energi och mitt humör har varit under all kritik. Så, bort med det. Det märks att kroppen att man ska äta nånting, vad som helst, när man ligger och suktar efter choklad, kebabpizza, smör, ostfralla, jordgubbssaft (med socker) och risgrynsgröt – gärna blandat i en mixer för enkel förtäring.

Hur som helst, jag har inte fått min nya cykel än (jag vet inte ens om den är skickad) så jag får gå ner på biografen idag, för ikväll så är det (äntligen) dags att se senaste Harry Potter-filmen och jag är huuuur peppad som helst!

Jag har äntligen fått tillbaka min gamla domän miyato.net, tack tack tack. Jag ska aldrig låta den förfalla igen. Tanken är inte att göra något magnifikt av den utan eventuellt låta den ersätta beniko, som det var tidigare. Inget som kommer märkas sådär hysteriskt mycket iallafall.

Jag fortsätter min jakt på en ny cykel men det har börjat gå upp för mig att marknaden för cyklar är starkt begränsad om man inte vill följa med i modet. Det verkar fortfarande vara dirtbikes som gäller och det för mig är helt oförklarligt.

Det är en dålig period just nu. Mitt humör är lågt, min humor saknas och jag har svårt att hitta nya infallsvinklar på problem jag vill lösa eller funderingar i vardagen. Ibland känns det som att jag bara flyter med för att det är det enda valet jag har. Jag har svårt för att fokusera på dokumentärer och tänker helst medans jag lyssnar på musik blandat med skvalet från vinden som vägrar lägga sig så fort jag ska cykla någonstans.

Man kan nog säga att det är en dålig period. Men samtidigt inte. Samtidigt är det min bästa period någonsin, om man struntar i tiden då jag är ifrån Malin. Bara att sitta bredvid henne förändrar hela mitt sätt att tänka och känna. Det är en helt enorm upplevelse som jag har svårt att förstå.

Det som står på schemat idag är ett försök till löpning (det går halvdåligt just nu, skyller på sommartrötthet) samt grötätande. Jag har ätit sallad och rotfruktsgratäng men jag saknar min gröt, konstigt nog. Jag förstår inte varför men jag har liksom vant mig vid att äta gröt i tid och otid (hej magkatarr!) så jag saknar den så fort jag äter något annat, det är en helt galen känsla som däremot driver fram ganska många skratt i lunchrummet, något jag märkt att jag mår ganska bra av.

Tyvärr så ter sig inte mina ord sig så väl i text idag så jag avrundar här med en förhoppning om att ni vill läsa nästa inlägg när det kommer.

Kvällen är sedan länge över men eftersom jag har jour även denna helg så tar det en stund att varva ner och känna att det är dags att sova. Även om jag har varit på väg att somna i mer än 40 minuter så vill jag inte sova riktigt än, det känns inte riktigt värt än.

Dagens tre största funderationer:

1. Hur orkar folk jobba kvar någonstans där de uppenbarligen inte trivs? Det mesta av deras arbetspass går åt till att pusta och stöna högt och ljudligt för att visa sitt missnöje med sitt jobb. Herregud, om det är så hemskt, byt jobb? Att fälla kommentarer som “Gud, det borde inte vara tillåtet att jobba helg/kväll/arbetstider som inte jag tycker om” är också direkt diskvalificerade i mina ögon. Kvällspassen och helgarbetet kan omöjligt ha kommit som någon nyhet eftersom det omfattas av anställningsbeviset.

2. Varför kan folk aldrig vara nöjda med yttre omständigheter som folk inte kan förändra? Det kanske är typiskt svenskt att klaga på saker som väder och vind men det kan väl inte vara ett krav för att få bo i det här landet? Det blir så.. tjatigt och onödigt. Är det inte för varmt så är det för kallt, folk vill tydligen att allting ska vara lagomt.

Om det är molnigt så är det synd att solen inte kommit fram och gassar solen så är det helt plötsligt obehagligt. Är kaffet för varmt så går det inte att dricka men är kaffet lite för kallt så är det odrickbart. Antingen så regnar det för mycket på sommaren så att man inte hinner vara ute eller så regnar det för lite och då “blir ju elen så dyr”, gud, kan inte folk bara sluta fokusera på omständigheter de inte kan förändra och leva lite istället?

3. Träning. Jag gjorde ett försök att springa idag men det gick inte, absolut inte. Jag var inte så trött i benen men jag hade en enormt knepig huvudvärk som stoppade mig. Jag brukar kunna springa fastän jag har ont i huvudet eller någon annanstans men idag gick det verkligen inte och när jag väl steg av så gjorde det ändå ondare.

Men det stör mig, jag vill kunna träna i den omfattning som jag önksar och bakslaget idag har gett mig rejäl panik.

Hur som helst, klockan är snart halv två och jag måste verkligen sova.

Dagens mat: Gröt!
Dagens hat: Folk som går långsamt framför mig.
Dagens musik: Allt med Dana Bergquist.
Dagens frukt: Royal Gala-äpplen.
Dagens vill-ha: Min bil, snälla?
Dagens lägenhet: Min!

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva det, det är dåligt med ord men definitivt inte tomt inuti. Allt kändes helt plötsligt så svårt. När jag kom hem så byggde jag snabbt upp en svårgenomtränglig mur av idiotiska tankar och infall, så var hatet där igen. Fan. Jag måste skärpa till mig.

Snart ska jag tralla iväg och springa igen, jag känner inte alls för det men måste. Jag är egentligen alldelens för trött och utmattad för det, mina ben värker mer än vad de någonsin gjort och de värker på ett nytt sätt. De gör ont för att jag saknar energi, inte som att jag tränat för mycket och är alldelens mör av överbelastning men för att jag inte har tillfört dem nog mycket energi. Förlåt, ben.

Varje gång jag skiljs från Malin så känns det som att jag sliter bort en del av mig själv. Varje gång jag träffar henne är det som att jag får tillbaka den delen och jag klarar galant av att inte tänka på när det är dags att slita bort den igen. Jag vill så gärna vara nära henne hela tiden.

Det får jag inte riktigt än, till att börja med så kan ikea få leverera min säng. Efter många om och desto fler men så kom de med möblerna igår, förutom sängen. Som skulle komma imorgon. Fast när ikea ville boka leverans så var det helt plötsligt fredag som gällde. Så jag antar att de kommer på fredag och jag antar även att de då levererar något helt annat än vad jag ska ha, eftersom det verkar vara helt jävla omöjligt för mig att få min förbannades jävla säng. Ja, jag är frustrerad.

Egentligen så känner jag bara för att rymma härifrån en stund, det blev så mycket när jag kom hem. Allt, för mycket. Det är konstigt att saker kan komma över en så fort och ibland utan vad som tycks vara en godtycklig anledning, den här gången ingen anledning alls. Det bara blev grått och svårt.

M-ih.