Gud, vilken lång dag. Vilken påfrestande dag. Vilken prövande, just det, dag.

Imorse var jag väldigt driftig och effektiv, för att spara tid så såg jag till att köra bort halva soffan och en massa annat gunk innan jag började jobba. Då sparade jag ju in lite tid tills på kvällen då jag skulle göra klart allt. Men jag tänkte inte riktigt på att en av mina tabletter tog slut igår, ett sorts kosttillskott som ska se till att hålla mig vaken.

Jag blir otroligt trött av mina mediciner, så trött att jag kan somna bara jag lutar mig bakåt och blundar. Men jag har klarat mig från det genom att äta detta eminenta kosttillskott som innehåller mer koffein än vad man antagligen bör äta, iallafall om man är gravid eller har hjärtproblem. Men igår tog tabletterna slut och jag fick inte nästa sändning förräns idag. Vilket innebar att jag hade en helt enooorm abstinens från klockan 10 till 21-ish.

Abstinens som i att jag dels knappt kunde hålla mig vaken, jag hade ingen energi i kroppen och jag hade en kolossal huvudvärk som bara blev värre och värre ju längre in på dagen jag kom. Vid 15-tiden så trodde jag inte att jag skulle kunna vara kvar på jobbet och när jag var på väg hem så fick jag snabbt avsluta samtalet med Malin eftersom jag fick såna problem med att hitta orden eftersom det gjorde så ont.

Men eftersom jag tidigare på morgonen hade börjat flytta delar av soffan (som jag sover på eftersom jag glömt att beställa en säng, bra Per!) så var jag ju tvungen att flytta resten av prylarna. För den som inte vet så är det inte precis en trevlig upplevelse att bära tunga otympliga möbler när man har förstadiet till migrän. Att försöka balansera in en 42″s Plasma TV var inte heller särskilt kul men det är färdigt nu.

Varför bad jag inte någon hjälpa mig, kanske ni undrar? För att jag är en av världens tjurigaste personer och dessutom får jag ofta för mig att jag ska klara av saker. Som nu, då kom jag på att jag banne mig skulle klara av flytten alldelens själv och UTAN att låna ett släp. Det enda jag hade gjort var att jag hade lånat min fars bil som är marginellt större. Jag fick skruva isär ganska många möbler för att lyckas med min uppgift men nu är det gjort och jag känner mig faktiskt lite nöjd.

Mest nöjd är jag nog för att det inte blev så mycket snack. Om jag hade bett min far om hjälp så hade jag fått hjälp och jag hade säkert varit mycket tacksam för det (även om jag har så enormt svårt att tacka för saker bara för att jag tycker jag verkar så dum när jag säger tack) men i mitt huvud är en flytt inte särskilt speciell. Det är en utmärkt anledning till varför folk ska få gå hem tidigare från jobbet eller slippa vissa uppgifter men det är trots allt bara en flytt av möbler och inredning från punkt A till punkt B.

Jobbigt blir det om man flyttar till ett gammalt hus utan hiss och med mycket snäva trappuppgångar, men det gjorde inte jag. Jag flyttade till ett hus byggt 2006 med en stor välskött hiss och en bred korridor fram till min dörr. Därför känns det inte som att det är så speciellt att flytta, för jag hade ju inga sensationellt tunga eller stora möbler att ta med mig. Värre är det för människor som äger gigantiska akvarium, men de får skylla sig själva.

Så. Allt är färdigt nu. Kvällen har bestått av huvudvärk och en hel del flackande humör. Jag har tänkt mycket på Malin och det har varit enbart mysigt och bra men sen har jag tänkt en hel del på mig själv med den kommande tisdagen i fokus och det har inte varit fullt lika mysigt. Men helt plötsligt ringde Malin och då blev min kväll mycket bättre. Hennes röst får mig att bli lugn och gör det lättare att kontrollera alla tankar.

Men. Dags att sova för om fyra och en halv timma får jag äta gröt och det vill jag inte missa för allt i världen.

Jag är så trött på att äta mediciner. Fastän jag bara äter tre olika så är jag ändå trött på att känna mig som en inkomplett människa. Men, jag ska inte klaga. Det finns de som äter betydligt fler än mig varje dag. Men ibland vill jag bara sluta med alla.

Jag borde börja använda en dosett, jag är så glömsk. Idag hände det igen, jag kunde inte bestämma mig för om jag hade tagit min tradolan eller om jag hade sparat den. Jag var 90% säker på att jag inte hade tagit den eftersom jag tog den första vid åtta och då är det för tidigt att ta den andra vid lunch.

Men jag kunde inte bestämma mig för även om jag hade massor av bevis som pekade på att jag inte hade tagit den så var jag så obeslutsam och det är inte första gången det händer. Lunchmedicinen glömmer jag alldelens för ofta. Det som stör mig mest är nog att jag känner mig så trasig av allt det här. Det gäller dessutom bara mig själv. Att min omgivning äter medicin mot värk eller andra åkommor är helt i sin ordning men så fort jag måste äta medicin så är det som att jag inte accepterar det.

Jag kan inte förlika mig med tanken på att jag kan behöva knapra piller för att klara av min vardag, jag vet inte varför men jag vägrar acceptera det och tycker bara att jag blir en sämre människa för varje piller jag tar.

Ännu ett nybörjarmisstag, fast denna gång var det inte relaterat till min löpning. Jag glömde förnya domänen miyato.net, så nu är det någon idiot som stulit den för att han tror att det finns grova pengar att tjäna på den. Suck. Jag missade att förnya den eftersom jag hade en annan domän, 3feed.net, som också höll på att gå ut och jag ville inte förnya den. Men registraten GoDaddy fortsatte spamma mig med mail om 3feed så jag började till slut slänga alla mail därifrån, bara för att jag var så less.

Less, är ett fult ord men det beskriver också mitt humör för kvällen på pricken. Jag jobbade över 1,5 timme men ändå tänkte jag när jag cyklade hem att jag borde ha stannat längre, gjort mer, försökt lite till. Orden “Per, man ringer inte dig om att komma in och jobba extra va?” ekar fortfarnade i huvudet. Jag jobbar i snitt 10 – 15 timmar övertid per vecka men det räcker tydligen inte, det märks inte. Vissa märker det men jag vill att alla ska veta det, jag vill att alla ska veta det så att det är värt smärtan som det ger mig och känslan av att inte kunna ligga i vilken position som helst i soffan på hela kvällen.

Mycket av humöret kanske skulle ha gjorts bättre om jag helt enkelt hade gått och lagt mig. Mycket av humöret hade kunnat göras bättre om det inte hade känts så tomt inuti. Det har bara gått två dagar men det känns ändå tomt och som att något saknas.

Det här är både en av de sämsta och en av de bästa kvällarna på länge. Den sämsta för att jag mår allt annat än bra men en av de bästa eftersom jag äntligen har lyckats gråta. Lite.

Titta på kortet i förra posten. Det är taget i England, men det är inte det som är magiskt. Utan det är om man tittar mot horisonten och ser hur ljusen sprider sig tills det bara blir en grå dimma av allting. Ungefär som om världen skulle ta slut där. Dit men inte längre.

Jag har skrivit rutindokument för avdelningen, jag har skrivit spelnyheter och jag har ätit. Jag har gett mig själv till 11:45 att vila tills jag ska iväg till iksu. Förhoppningsvis är inte mina ben lika ömma då.

För att göra gårdagen ändå mer perfekt så fick jag hyresavin från Bostaden och jag hade tydligen misförstått allting, så jag får dubbla hyror ändå. Det gör inte så mycket, det är ju sånt som händer, men ändå känns det som ett drygt moment i vardagen. Inte för pengarnas skull men för att.. jag vet inte, det är bara något som jag stör mig på. Jag har varit väldigt sparsam den här månaden verkar det som, jag har köpt lite kläder via Tradera men annars har jag varit helt lugn. Det kostar inte så mycket att bara äta gröt och hårdbröd, har jag märkt.

Men jag var nästan säker på att det skulle bli så här, att jag samlar på mig pengar. Av någon magisk anledning så brukar jag göra det, utan att tänka på det, innan jag ska flytta eller innan t.ex jul då man ska handla julklappar. Jag är ganska tacksam för att jag fungerar så och vill inte förstöra den undermedvetna handlingen som det är, så jag försöker att inte tänka så mycket på det.

Något annat jag inte försöker tänka på är ikväll och imorgon. Det känns som att det kommer bli världens drygaste jourpass och av någon anledning så ser jag inte fram emot torsdagen. Jag vet inte varför men det känns fel, något gör att det känns fel.

Det här har varit en allmänt bra dag, tror jag. Jag har varit på ganska bra humör och har dessutom hunnit göra en massa privata saker som jag hade tänkt, som att tvångsköpa en ny iPod Shuffle eftersom min röda, underbara, dog imorse. Jag hade tänkt köpa en ny röd via Apples hemsida men jag har inte tid att vänta en vecka på en ny iPod så det fick bli en silvrig från Expert istället.

Dessutom ringde Mr Kirurg till mig idag eftersom mitt recept på Tramadol är på väg att ta slut och jag vill gärna fortsätta vara smärtfri, men det är alltid lika jobbigt. Jag tycker inte om att vara vek och jag tycker absolut inte om att be om tabletter som narkotikaklassade, för även om jag verkligen behöver dem för att bli av med min värk (Diklofenak, Voltaren, Alvedon osv är som sockerpiller för mig numera) så känns det ändå jobbigt. Jag oroar mig hela tiden för att de ska tro att jag är värsta junkien som bara vill bli hög.

Hur som helst så sitter jag och peppar inför att gå till iksu och springa, idag blir det inte två mil utan min vanliga sträcka på 1 – 1,2 mil. Jag är ganska bra på att springa, har jag kommit fram till. Det tog ungefär 94 minuter att springa två mil igår och då var det med lutning 1,5. Jag måste ha lutning eftersom mina steg blir för långa annars. Jag är inte bäst på att springa men jag är enormt uthållig och har bra kondition. Om jag inte hade gjort mitt vanliga nybörjarmisstag igår, vilket är att missa att gå på toaletten innan jag ska springa, så hade jag nog utan problem plockat 2.5 mil. Det får bli nästa gång.

Jag försöker att inte säga så mycket om hur långt jag springer och så, inte för att jag tycker att det är dåligt. Tvärtom, jag är hur nöjd som helst. Men jag vill inte väcka något väsen kring den jag egentligen är, eller rättare sagt, jag har enormt svårt att ta komplimanger från personer jag inte känner. Men jag kände mig ändå hyfsat nöjd när ett antal på jobbet fick reda på hur långt jag sprungit och på vilken tid. Fast, vänta nu. Det kanske är så att alla på jobbet är dödligt långsamma och har värdelös kondition, det är bara jag som är lite lite bättre? Fan.

Igår fortsatte jag läsa den nästan sövande boken om att vara “chef och ledare” och jag lyckades komma till en del som inte var särskilt sövande. Den var faktiskt ganska användbar. Det var ett kapital som behandlade hur en grupp förändras när nya människor tillkommer eller om folk hoppar av. Det har jag lärt mig förut, att man har vissa roller som man funnit efter en prövoperiod då man lärt känna varandra. Men jag har aldrig läst några definitioner på vilka sorters roller man kan hitta i en grupp, men det fanns det alltså i den här boken. Jag fann mig själv direkt och det kunde lika gärna ha varit jag själv som skrivit definitionen:

Innovatören/idésprutan

Personer i den här kategorin står för många bra förslag och har en förmåga att lösa komplexa problem, ibland på ett oortodoxt sätt. Dessa kreatörer kan tyckas sväva lite “ovanför” de andra medarbetarna och saknar ibland kontakt med dem och verkligheten, liksom deras idéer kan sakna verklighetsförankring.

De är ofta känsliga för kritik och beröm, samtidigt som de är något av oberoende ensamvargar.

Nu är det däremot inte dags att innovera något utan nu är det dags att byta om. Tata.

Jag har skrivit det här inlägget så många gånger i huvudet under de senaste dagarna och även om jag vet att det inte kommer bli lika “bra” när jag väl skriver ner det så måste jag, för att få bort tankarna ur huvudet. Ibland önskar jag att det var möjligt att blogga bara genom att tänka på det för jag kan ha så många tankar som jag vill få ut, som bara kommer fram när jag promenerar i ensamhet eller när jag ligger i sängen och försöker sova.

Idag är jag en upptagen människa med två inplanerade “möten”, ett med en av läkarna på vårdcentralen och därefter en telefonuppföljning med Mr Kirurg. Helst vill jag slippa. Av någon anledning så känns det jobbigt, inte som i att det är jobbigt att behöva åka till vårdcentralen men som i att jag inte alls är inställd på det. Som om mina tankar vore någon helt annanstans och det kommer krävas så mycket för att få mig att fokusera på något helt annat.

I tisdags såg jag något som störde mig. Helt plötsligt så märkte jag att mina underarmar såg enorma ut. Jag blev enormt förvånad för jag har alltid tyckt om mina underarmar och är stundtals maniskt rädd för att göra mig illa eftersom jag tycker att de är fina, en av de få delarna på mig som jag kan acceptera. Därför var det lite konstigt att mitt huvud helt plötsligt ansåg att underarmarna nu var omoderna. Jag skyller på tillfällig sinnesförvirring för samtidigt så började jag tycka om mina överarmar, vilket jag aldrig gjort förut.

Dagens känsla: Att inte ha nog med tid för att hinna med att säga allt jag vill säga.
Dagens mål: Att köpa nya päron, anjou-päronen jag köpte igår var inte särskilt delikata..
Dagens musik: Jag ska försöka vada igenom alla spelningar av Desyn Masiello för att hitta den där som har den där korta låten som är så bra. Lycka till, Per.
Dagens stress: Mig själv.

Jag vet inte varför men jag finner krossat glas så intressant och fint, bilden ovan är en ny favorit. Fast favoritbilden är den tagen i Pripyat, jag kan visa den någon gång.

Jag har ringt Ortopedmottagningen och deras mycket trevliga och mycket automatiska telefonsvarare lovade att ringa upp för tio minuter sen, tiden kanske går långsammare där än vad den gör hos mig. Mina piller är på väg att ta slut och jag har dumt nog väntat till sista sekund med att ringa. Det skulle däremot vara skönare om ansvaret för att skriva ut smärtstillande lades ut på min allmänläkare eftersom man kan få tag på honom iallafall tre gånger av fem då man ringer, istället för min kirurg som det brukar vara minst en månads väntetid till.

Gårdagen var svår och hård, jag spenderade mycket tid innesluten i mina egna tankar, långt bort ifrån verkligheten. Det hela utlöstes av ett mail, ett elakare mail än vanligt. Jag hatar att hela min familjesituation är trasig. Jag hatar att skämmas över den och jag hatar att bli utnyttjad av den. Det var svårt att hålla ihop mig själv igår och oavsett hur mycket jag önskade och bad inom mig själv så fann jag ingen alternativ väg att gå för att slippa fundera.

I huvudet skrev jag sida upp och sida ner av arga tankar och elaka kommentarer om min omgivning, jag var så arg. Jag var så utelämnad och känslan av att jag bara hade mig själv presenterade sig än en gång och jag hatade att tvingas omfamna denna oönskade vän.

Klockan var 10:14, det var en minut kvar tills mötet egentligen skulle ta sin början men jag hade redan börjat bli orolig för att jag var på fel ställe eller för att jag skulle vara bortglömd. Klockan 10:15 träffade jag Åsa som bad mig komma med in på hennes kontor, som jag av en ren händelse hade råkat titta in i. Jag lade märke till, när jag gick bakom henne, att hon antagligen måste ha barn eftersom hon inte verkade ha lyckats skaka av sig några extrakilon som i övrigt inte passade då hon verkade ganska tränad för sin ålder.

Jag spenderade några sekunder till en överläggning huruvida det var rätt av mig att bedöma någon som ville mig väl men jag kom fram till att min tanke inte var elak utan bara ett konstaterande. Tanken om att hon hade otroligt fula stövlar kanske var mer elak, men mest bara ett intryck.

När jag satte mig i stolen mitt emot henne så infann sig en lustig känsla av rädsla och obehag. Jag kunde inte luta mig tillbaka utan satt långt ut på stolen, ungefär som att jag ville vara redo att fly. Jag kunde inte luta mig bakåt, jag kunde inte korsa benen och jag visste definitivt inte vad jag skulle säga. Jag var där för att lyssna på vad hon hade att säga för jag kände mig så liten inför henne. Hon visste ingenting men jag kände ändå att hon kunde räkna ut mig.

Hon verkade känna sig lite osäker av att jag inte var så frågvis, hon försökte i beskriva vilka möjligheter jag hade men fiskade efter input från mig. Jag frågade inte så mycket utan väntade till slutet för att få praktisk information. Jag har aldrig känt så förut, det var en helt ny känsla. En känsla av totalt utelämnande samtidigt som mitt inre i panik bestämde sig för att helt sluta sig. Jag talade i metaforer för att försöka lura mig själv men ändå brast min röst.

Jag harklade mig irriterat men det gjorde bara det hela ändå mer uppenbart, att det gjorde så ont och att jag varit så exceptionellt nitisk på att stoppa undan allting. Jag pratade i metaforer och gjorde liknelser för att iallafall kunna klara mig igenom ett fåtal meningar, i de flesta så brast min röst men jag stakade mig målinriktat fram. Hon gav mig två möjligheter och jag hade redan bestämt mig innan jag gick, men hon ville att jag skulle ta en vecka på mig för att tänka igenom allting. Hon tyckte att jag kunde tänka över allting under påsken och vila mig.

Medans jag tog min jacka så log jag lite snett och berättade att jag skulle jobba hela påsken, såklart. Hennes bekräftande inandning förvånade mig, det var som att hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera mig. Men hon verkade så genuin och trovärdig att jag kände mig ganska väl till mods när jag gick därifrån, även om jag var vettskrämd.

Vidare har jag haft en tanke i huvudet ganska länge som jag vill få ut och det är, att jag nog är en person som är ganska “dyr i drift” när det gäller att ha tålamod eller förståelse. Jag försöker bli bättre men det är.. svårt. Jag har saker jag gör och måste få göra, saker jag tänker och sätt att agera på som jag inte vill rubba på men som kanske är svåra att förstå. Men, ha lite tålamod. För jag vill ge så mycket.

Jag blir.. så trött. På mig själv. På allt jag står för och hur jag agerar, reagerar och därefter uttrycker mig. När jag skriver den här texten så är det en arg röst inom mig som skriker åt mig att radera allting. Men, det är klart jag inte gör det. Kanske imorgon, när jag inser att jag skrivit ändå mer skräp.

Naturligtsvis höll inte humöret, men det hade jag inte väntat mig heller. Jag njöt av min lycka så länge jag kunde. För det är bara så, jag har något fel. Ett fel som gör att jag omöjligen kan acceptera att något bra händer, oftast, iallafall. Det bara blir så, snälla bli inte arg på mig för det.

Jag vet inte vad jag vill få fram, jag vet inte vad det är jag måste avhandla. Antagligen ingenting, egentligen skulle jag ha kunnat somna för en halvtimme sen men jag gjorde inte det. Bara för att jag kände att jag “borde vara vaken”. Smart, Per. Smart.

Tänk.