Ett evigt gissel, hur mycket ska man skriva och hur mycket ska man spara inom sig själv? Hur mycket ska man avslöja och hur mycket ska man dölja? Igår föreslogs jag tänka så här: ingen kan leva med alla relationer inom sig själv, man måste dela med sig och avlasta sig själv och då utan att vänta på att människor tar för sig. Ibland måste man ta för sig själv. Klokt och fint sagt, jag gör det jag kan för att anamma det.

Julen gör snart sitt intåg och det känns mest omständigt och onödigt, jag firar tydligen inte jul numera och det stör mig inte nämnvärt. Jag skriver tydligen eftersom det en dag bara var så, jag hade ingen riktig anledning att “fira” jul eftersom jag verkar ha försvunnit bort från vad så många anser är jul med stora julmiddagar, äta upp de Aladdin-pralinerna som är kvar så man får byta till andra lagret och ge varandra julklappar.

Det känns mest svårt att tänka på julen så, det blir ett sånt stort projekt. Sen bidrar det naturligtsvis att jag egentligen inte har någon familj att dela den med, då blir högtider inget annat än extra ledighet och radiokanaler som spelar samma låtar hela tiden.

För snart tre år sedan opererades min mor för att ta bort en livshotande hjärntumör, en operation som tog 11 timmar och som helt förändrade henne till en människa jag inte längre känner eller har någon riktig relation med.
För tre år sedan dog min morfar och lämnade min mormor ensammen kvar.
För lite mer än två år sedan opererades jag för ett av två stora diskbråck och formade om det mesta av mitt liv, jag har fortfarande inte kunnat förlika mig med det och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra det.

Det jobbigaste är nog att allting ovan bara blir en del av allt vad julen betyder för mig numera. Jag har inget emot julen som så (men det är behändigt att ha en lång utläggning om att hur mycket jag hatar Pernillas Jul istället för att säga att jag inte har någon familj) men kommentarerna som omgivningen ger är vad som gör allting så svårt. Människor tror att jag lider av faktumet att jag inte får fira jul och vill på något sätt hjälpa mig att “se lite positivare på saken”, att jag inte får sitta och äta julmat i tre timmar är mitt minsta bekymmer.

Dessutom brukar det sällan finnas så särskilt många vegetariska rätter på de traditionella julborden, så det spelar inte så stor roll. Heh. Vet ni vad som är det mest störande? Allt jag skrivit ovan, som många säkert skulle tycka var en del att hantera, är för mig att “glänta försiktigt på dörren”.

Men, hur som helst. Jag har 300 gram finsk choklad hemma som jag antagligen inte kommer att kunna hålla mig från i helgen, så jag ser fram emot ett enormt illamående under lördagskvällen!

Det känns som att semester inte är ett sånt dumt koncept ändå. Trots att den gått väldigt fort så känns den lämpligt lång, jag längtar tillbaka till jobbet och det känns som att det var bra att få komma bort från precis allting ett tag för att få rätsida på allting. Att bara få släppa allting och ge sig av var bra, även om jag såg till att allting var väl förberett. Jag har haft ganska mycket tid på mig att överlägga med mig själv om hur jag arbetar och hur jag bör fortsätta arbeta för att det ska fungera, på slutet kände jag att lusten försvann i allt raskare takt.

Dagens planering: Att jag _måste_ prova ICAs Selection knäckebröd.
Dagens maträtt: Gröt, yes!
Dagens smärta: Ont i magen, det fungerar inte så bra att springa då.
Dagens ord: Konkav.
Dagens alarm: Rapporten om att personal hade tvingat vårdtagare att misshandla varandra.
Dagens beslut: Jag måste åka Umeå runt för att hitta en tvättkorg, pronto!

Ångest blandad med uppgivenhet.
Dåliga tankar som slutar med mig.
Lugn inombords trots allt.
Rädd för att det ska bli sämre.
Livrädd för att det ska bli bättre.

Ensammen inombords om allt det här.
Ingen aning om hur jag ska beskriva för att det ska förstås.

Min magkatarr är definitivt tillbaka. Det är bara en sak som ens kommer i närheten av det hat jag känner för magkatarren och det är just ordet “katarr”, det känns så.. äckligt.

Jag tänkte gå till akuten igår efter jouren men då hade jag bara “lite ont” och jag var alldelens för trött för att sitta och vänta inne på akutmottagningen timme ut och timme in för att få ett nytt recept Omeprazol. Så jag knallar till Apoteket idag och köper en egen dos Omeprazol och sen tar jag kontakt med sjukvården till veckan istället, det tar ju dessutom några dagar innan Omeprazolen börjar fungera så det är ju inte som att jag går miste om en omedelbar lindring. Såvida de inte vill skriva ut något nytt, nåja.

Förhoppningsvis slipper jag den mest extrema smärtan idag, den där då jag inte kan stå raklång och inte andas djupt. Det finns två anledningar till varför jag inte sjukskriver mig för något sånt. Dels så vet jag att det bör gå över och sen vet jag med mig att jag har en mycket hög smärttröskel och har inga problem att tvinga mig till saker. Har jag så ont i magen att jag inte kan stå, då sätter jag mig och jobbar istället. Kan jag inte sitta så går jag på rast och ligger ner, tills det gått över och jag kan fortsätta jobba. Därför har jag så svårt att förstå människor som sjukskriver sig för att de känner sig lite förkylda.

Två dagar kvar till semester. Jag förväntar mig att morgondagen kommer att kännas asdryg, jag jobbar 11 – 22:30 både idag och imorgon (kom och hälsa på! :D) och imorgon vid 15-16 så lär jag klättra på väggarna. Det finns inget värre än att vara tvingad att vara kvar på jobbet när det inte finns något att göra, det är ju inte precis som att jouren får gå hem tidigare..

Jag sover så dåligt just nu, jag sover som i en sorts stress och jag verkar vara väldigt spänd när jag väl sover för jag har haft någon sorts nackspärr i snart två veckor. (jag höll av misstag på att skriva tre år och därefter två månader)

Mitt nya projekt är att vänja mig vid att skriva på papper. Jag tycker att det ser så enormt allvarligt ut att skriva ner tankar och åsikter på papper vilket gör att jag anser att det mesta jag skriver ner är högtravande eller ett rop på “hej, se mig, jag är speciell!”, när det inte alls är så. Jag känner mig inte speciell och jag vill inte att någon annan ska tro det heller. Sen skriver jag ju helt annorlunda på papper än vad jag skriver här.

Om jag bläddrar lite i blocket så hittar jag texter som den här:

Jag vill att det ska kännas, jag vill kämpa
Kämpa för att klara vardagen, bara som en påminnelse
En påminnelse om att jag inte ska få slappna av

Det här är för dig och allt du gjorde
Jag bad aldrig om det
Du brydde dig inte
Så klart

Såren är djupa, de läker inte av sig själva
Allt jag hade begravt och försökt glömma
Kommer åter till mig med ny kraft

Ett axplock. Vissa dagar blir det bara punktlistor, vissa dagar blir det dagboksliknande inlägg och ibland tjuvlyssnar jag på människor kring mig och skriver ned vad de pratar om med små mentala noteringar om att analysera deras beteende längre fram. Det är skönt att skriva ner saker på papper, jag gör det ibland när jag inte har någon vän att tala med eftersom det får mig att känna som att jag lagt undan något och kan sluta fokusera på det.

Men jag kan inte sluta fokusera på att det ska framstå så jävla speciellt.

Jag ska försöka sammanfatta allt jag tänkt på under min en timme långa cykeltur mellan Posten och DHL i jakt på mina paket.

Idag, eller snarare ikväll. I eftermiddag kanske man kan säga eftersom det mesta började när jag kom hem, så kändes det som att jag började gå sönder lite. Lite sådär här och där, som att rustningen inte riktigt håller ihop. Varför jag någonsin ska tro att jag har något som jag måste skydda, kan jag inte riktigt motivera.

Hela cykelturen har varit en lång tankesmedja cirkulerandes kring min negativa självbild och det hat jag hyser mot mig själv. Eller egentligen inte hat, bara avsmak för hur jag är jämfört med alla andra. Det känns som att jag aldrig kommer kunna växa upp. Växa upp och lära av mina misstag, utvecklas och förändras. Inte på det där hihi-gulliga sättet som i “höhö, han har allt barnasinnet kvar han” alltså utan mer att kroppen åldras, skyldigheterna ökar och kraven höjs utan att sinnet och själen hänger med. Som att de väntar på något som inte hunnit med, som att man väntar på någon på busstationen och vägrar hoppa på bussen innan personen dykt upp.

Jag hatar ganska mycket, jag blir lätt hatisk. Det baseras alltid på något som hänt mig som jag ofta är skyldig till, men det vrids mot annat, kanske för att undvika att skada mig alltför mycket. Men vissa gånger är det som att portarna öppnas på vid gavel och jag bara hatar allt jag gör, allt jag står för och allt jag någonsin åstakommit. Det går att hitta fel i allt och mitt liv är inget undantag.

Det vore så skönt att släppa kontrollen en stund, låta livet ratta sig självt på något sätt. Jag vill sätta mig på bussen och bara åka till en hållplats för att se var jag hamnar. Jag vill cykla iväg till en gräsplätt och sitta där hela dagen utan att ha med mig några kläder utifall att det blir kallt och inga kontanter utifall att caféet inte tar emot kort. Jag vill sitta i min bil och planlöst köra omkring, gata upp och gata ner, man pratar så mycket bättre då.

Jag vill känna att jag kan ta en paus från livet utan att jag går sönder för det, utan att känna att jag missar något. Jag vill känna att jag kan uttrycka vad jag känner utan att vara rädd för vad alla andra ska tycka, utan att behöva gömma mig bakom sluga sarkastiska kommentarer eller snabba lustiga skämt. Jag vill känna att jag kan skriva sånt här utan att oroa mig för vad andra ska tro om mig. Jag vill strunta i min fasad, även om den inte är mycket att skylta med till att börja med.

När jag cyklade hem från DHL-stället så ville jag sjunka ned i soffan och se på film medans jag tycker om mig själv, men det går inte. Antingen så har jag ingen ro till att ligga stilla eller så tänker jag sönder något med mig själv. Jag ville köpa ett spel och sänka dag efter dag i det, som jag gjorde i somras men jag insåg att jag visserligen hade ganska roligt men jag gjorde det för att jag inte mådde särskilt bra och att bara lyckas sova två timmar per dygn några veckor i sträck fungerar inte. Då ville jag sätta mig ned och skriva men insåg att det inte var till någon hjälp eftersom jag sällan vågar visa någon vad jag skriver i rädsla för vad de ska tro om mig.

Ibland går saker sönder, ibland har man en dålig dag. Ibland vill man skrika rätt ut, utan anledning och ibland vill man kunna klamra sig fast vid något i sitt liv som känns tryggt och säkert. När jag cyklade hem till min lägenhet så gick jag systematiskt igenom byggnaden i huvudet för att tänka ut om det fanns något där som jag kunde klassa som säkert och “mitt”. Min närmaste gissning var trappan. För det verkar bara vara jag som går i trappan och därför har det börjat bli min. Trappstegen är inte särskilt breda, den är ostädad och snäv men jag går alltid i den och jag trivs. Jag trivs inte på min balkong, min balkonggranne låter så mycket och stör min koncentration.

Men jag kan inte gärna sätta mig i trappan och skriva. Även om det nog inte skulle vara så många som reagerade, dels eftersom alla verkar ta hissen och sen eftersom jag bara träffat på mina våningsgrannar fyra eller fem gånger under de månader jag bott här. Men det är stengolv och jag värderar komfort lite högre än “my safe place”. Vissa har sitt säkra ställe som en sinnesstämning eller ett klädesplagg. Jag brukar kunna känna mig säker när jag känner mig trött och lite halvdeprimerad, då vet jag vad jag har och vad jag får. Men det stadiet har jag sedan länge passerat.

Jag har inget klädesplagg som skänker mig trygghet och även om jag hade det så hatar jag att lipa tills man snorar ner en ulltröja eller vad det nu kan vara, jag brukar sällan kunna släppa tanken på att jag snorat ner allting nämligen och det stör utlevandet av känslor något. Anledningen till varför det är viktigt är för att jag har haft så enormt svårt för att visa känslor, ens för mig själv, så jag vill inte riskera att döda allting bara för att jag börjar fundera på om det finns någon ledig tvättid samma kväll.

Mina paket står i hallen, tre stycken. Jag vet vad två innehåller men jag har ingen lust att titta igenom mina Tradera-vinster just nu. Just nu önskar jag bort Tradera. Bort med Tradera, Abbas krämiga sill, McDonalds, reklambudgetar, säljare, svenska deckare, jobbiga dialekter, radioprogram med överdriven dramatik, stela svenska skådespelare, människor med perfekta liv, hjärncancer, demens, ensamhet, utanförskap, blodådror, kvällsarbete och den där känslan av att min hals svullit upp.

Det här blev nog det sämsta inlägget jag någonsin gjort.

Morgonens irritation går till människor som omöjligt kan acceptera att man har flera åsikter om något, att man tycker något men känner något annat. Ett exempel är morgondagen, jag ska åka till Skellefteå för att göra en MR av min rygg. Jag är naturligtsvis tacksam för att få göra den så pass snabbt (även om slutresultatet oroar mig, men det hör inte hit) men jag vill inte åka till Skellefteå för det.

Jag ville hellre göra den här och inte behöva spendera min lediga dag till det. Det är ungefär där som vissa människor tycker att man är otacksam och att man inte borde klaga. Men det är ju inte det jag klagar på, jag klagar inte på att jag ska göra MR-en utan jag känner bara att det skulle ha varit mycket behändigare att göra det här istället för att åka till en stad jag aldrig varit i med en enorm nervositet att inte hitta dit.

Men det är klart att jag hellre gör den i Skellefteå (vad trött jag blir på det namnet) än inte alls men jag antar att jag inte är född med ett sinne för att alltid vara tacksam, eller så är jag precis som alla andra förutom att jag inte lärt mig att hålla tyst om det. Om man aldrig får säga vad man känner inför något som man bör vara tacksam för, så försvinner ganska mycket, egentligen. Isåfall bör man inte klaga på att maten är kall eller smakar illa eftersom det finns människor som svälter, man bör inte klaga på sitt jobb eftersom folk går arbetslösa osv.

Äsch, huvudpoängen med det här är att jag ska åka iväg imorgon och jag har ingen lust.

Gud, vilken lång dag. Vilken påfrestande dag. Vilken prövande, just det, dag.

Imorse var jag väldigt driftig och effektiv, för att spara tid så såg jag till att köra bort halva soffan och en massa annat gunk innan jag började jobba. Då sparade jag ju in lite tid tills på kvällen då jag skulle göra klart allt. Men jag tänkte inte riktigt på att en av mina tabletter tog slut igår, ett sorts kosttillskott som ska se till att hålla mig vaken.

Jag blir otroligt trött av mina mediciner, så trött att jag kan somna bara jag lutar mig bakåt och blundar. Men jag har klarat mig från det genom att äta detta eminenta kosttillskott som innehåller mer koffein än vad man antagligen bör äta, iallafall om man är gravid eller har hjärtproblem. Men igår tog tabletterna slut och jag fick inte nästa sändning förräns idag. Vilket innebar att jag hade en helt enooorm abstinens från klockan 10 till 21-ish.

Abstinens som i att jag dels knappt kunde hålla mig vaken, jag hade ingen energi i kroppen och jag hade en kolossal huvudvärk som bara blev värre och värre ju längre in på dagen jag kom. Vid 15-tiden så trodde jag inte att jag skulle kunna vara kvar på jobbet och när jag var på väg hem så fick jag snabbt avsluta samtalet med Malin eftersom jag fick såna problem med att hitta orden eftersom det gjorde så ont.

Men eftersom jag tidigare på morgonen hade börjat flytta delar av soffan (som jag sover på eftersom jag glömt att beställa en säng, bra Per!) så var jag ju tvungen att flytta resten av prylarna. För den som inte vet så är det inte precis en trevlig upplevelse att bära tunga otympliga möbler när man har förstadiet till migrän. Att försöka balansera in en 42″s Plasma TV var inte heller särskilt kul men det är färdigt nu.

Varför bad jag inte någon hjälpa mig, kanske ni undrar? För att jag är en av världens tjurigaste personer och dessutom får jag ofta för mig att jag ska klara av saker. Som nu, då kom jag på att jag banne mig skulle klara av flytten alldelens själv och UTAN att låna ett släp. Det enda jag hade gjort var att jag hade lånat min fars bil som är marginellt större. Jag fick skruva isär ganska många möbler för att lyckas med min uppgift men nu är det gjort och jag känner mig faktiskt lite nöjd.

Mest nöjd är jag nog för att det inte blev så mycket snack. Om jag hade bett min far om hjälp så hade jag fått hjälp och jag hade säkert varit mycket tacksam för det (även om jag har så enormt svårt att tacka för saker bara för att jag tycker jag verkar så dum när jag säger tack) men i mitt huvud är en flytt inte särskilt speciell. Det är en utmärkt anledning till varför folk ska få gå hem tidigare från jobbet eller slippa vissa uppgifter men det är trots allt bara en flytt av möbler och inredning från punkt A till punkt B.

Jobbigt blir det om man flyttar till ett gammalt hus utan hiss och med mycket snäva trappuppgångar, men det gjorde inte jag. Jag flyttade till ett hus byggt 2006 med en stor välskött hiss och en bred korridor fram till min dörr. Därför känns det inte som att det är så speciellt att flytta, för jag hade ju inga sensationellt tunga eller stora möbler att ta med mig. Värre är det för människor som äger gigantiska akvarium, men de får skylla sig själva.

Så. Allt är färdigt nu. Kvällen har bestått av huvudvärk och en hel del flackande humör. Jag har tänkt mycket på Malin och det har varit enbart mysigt och bra men sen har jag tänkt en hel del på mig själv med den kommande tisdagen i fokus och det har inte varit fullt lika mysigt. Men helt plötsligt ringde Malin och då blev min kväll mycket bättre. Hennes röst får mig att bli lugn och gör det lättare att kontrollera alla tankar.

Men. Dags att sova för om fyra och en halv timma får jag äta gröt och det vill jag inte missa för allt i världen.

Jag är så trött på att äta mediciner. Fastän jag bara äter tre olika så är jag ändå trött på att känna mig som en inkomplett människa. Men, jag ska inte klaga. Det finns de som äter betydligt fler än mig varje dag. Men ibland vill jag bara sluta med alla.

Jag borde börja använda en dosett, jag är så glömsk. Idag hände det igen, jag kunde inte bestämma mig för om jag hade tagit min tradolan eller om jag hade sparat den. Jag var 90% säker på att jag inte hade tagit den eftersom jag tog den första vid åtta och då är det för tidigt att ta den andra vid lunch.

Men jag kunde inte bestämma mig för även om jag hade massor av bevis som pekade på att jag inte hade tagit den så var jag så obeslutsam och det är inte första gången det händer. Lunchmedicinen glömmer jag alldelens för ofta. Det som stör mig mest är nog att jag känner mig så trasig av allt det här. Det gäller dessutom bara mig själv. Att min omgivning äter medicin mot värk eller andra åkommor är helt i sin ordning men så fort jag måste äta medicin så är det som att jag inte accepterar det.

Jag kan inte förlika mig med tanken på att jag kan behöva knapra piller för att klara av min vardag, jag vet inte varför men jag vägrar acceptera det och tycker bara att jag blir en sämre människa för varje piller jag tar.