Jag fyller år idag och lämpligt nog så har jag både jobbat hemma ikväll med en presentation samt blivit sjuk, jag är hur vissen som helst.

Dessutom har jag ett sjukt behov av kladdkaka.

Jag sitter och halvtittar på UFC medans jag försöker bestämma mig för om jag ska lägga mig och sova eller om jag ska fortsätta att planlöst bara klicka mig runt på olika siter.

Det här har varit en ovanlig dag, egentligen en mycket ordinär dag med mina mått men det var ett tag sedan jag kände såhär. Jag har varit så enormt trött ochs liten av både sömnbrist och förkylningskänslor att jag räknat minuterna tills jag har fått stämpla ut och gå hem.

Under dagens gång har jag dock hunnit fundera på om jag borde byta jobb (mycket återkommande tema när jag är trött) och vad jag borde göra under hösten, fast jag har mest tänkt på Malin. Det absolut sämsta med att inte vara ledig och ha semester är att jag inte kan träffa Malin varje dag.

Det stör mig.

Tredje dagen på semestern och det börjar kännas riktigt bra.

Jag är inte så bra på hela det här semesterköret, det här är min andra semester sedan jag gick från gymnasie till arbetsliv, vilket var snart nio år sedan. Jag har under de senaste åren haft tämligen svårt för att “inte göra någonting” och har ganska ofta känt att jag fått mer uträttat under en kväll än vad många fått under en hel helg. Det kanske är därför som jag inte haft några större behov av att planera min semester, eller rättare sagt, jag har inte haft några behov av att planera in något extravagant för att “glänsa” eftersom min omgivning antagligen inte skulle tycka det var så speciellt.

Vad som är inplanerat är en “hej, nu skiter vi i det här ett tag”-resa med Malin under några dagar, i övrigt har jag inga planer och det stör mig inte heller. Jag sitter istället och funderar på om jag skulle vilja åka bort någonstans i höst, kanske åka till Tyskland och se gamla bunkerbyggnader från andra världskriget eller se koncentrationsläger?

Vad jag däremot tagit tag i är mitt ätande. Eller, avsaknaden på ätande kanske jag ska säga. Under en tid så har jag haft ganska mycket problem med att jag tränat för mycket och ätit för lite, vilket har resulterat i en lite väl synlig viktnedgång och till slut ett helt stopp på träningen eftersom jag inte hade några krafter kvar. Det här är en av de saker som jag inte känner att jag vill detaljera alltför mycket men det påverkade mig alldelens för mycket. Inte bara genom att alla gamla anorexia-känslor kom tillbaka tillsammans med all matångest men mitt humör blev sämre, jag blev trött, tappade lust för det mesta och vissa dagar åt jag så lite att jag helt enkelt blev trög i huvudet.

Det kändes inte som ett helt hållbart alternativ, så vitt jag vet så lever jag bara en gång och då kan jag inte springa omkring och fokusera på vad jag äter och inte äter när jag redan är vegetarian (så jag slipper allt glas-plast-splitter automatiskt!) samt att jag inte äter godis, bullar osv. Att fundera på om man ska få äta 50g banan eller 100g banan är inte hållbart. Så, slut på det. Förhoppningsvis. Det kommer naturligtsvis att bli en stegvis process som inte blir helt lätt men jag har alltmer börjat få den där känslan inom mig att jag måste äta, precis som alla andra.

Jag är inte så speciell så att jag kan leva på luft och ändå orka med att jobba 12 timmar om dagen, springa en mil och mellan det vara världens roligaste människa. Nu på slutet har det inte blivit någon löpning, jag har helt saknat energi och mitt humör har varit under all kritik. Så, bort med det. Det märks att kroppen att man ska äta nånting, vad som helst, när man ligger och suktar efter choklad, kebabpizza, smör, ostfralla, jordgubbssaft (med socker) och risgrynsgröt – gärna blandat i en mixer för enkel förtäring.

Hur som helst, jag har inte fått min nya cykel än (jag vet inte ens om den är skickad) så jag får gå ner på biografen idag, för ikväll så är det (äntligen) dags att se senaste Harry Potter-filmen och jag är huuuur peppad som helst!

Jag ska försöka sammanfatta allt jag tänkt på under min en timme långa cykeltur mellan Posten och DHL i jakt på mina paket.

Idag, eller snarare ikväll. I eftermiddag kanske man kan säga eftersom det mesta började när jag kom hem, så kändes det som att jag började gå sönder lite. Lite sådär här och där, som att rustningen inte riktigt håller ihop. Varför jag någonsin ska tro att jag har något som jag måste skydda, kan jag inte riktigt motivera.

Hela cykelturen har varit en lång tankesmedja cirkulerandes kring min negativa självbild och det hat jag hyser mot mig själv. Eller egentligen inte hat, bara avsmak för hur jag är jämfört med alla andra. Det känns som att jag aldrig kommer kunna växa upp. Växa upp och lära av mina misstag, utvecklas och förändras. Inte på det där hihi-gulliga sättet som i “höhö, han har allt barnasinnet kvar han” alltså utan mer att kroppen åldras, skyldigheterna ökar och kraven höjs utan att sinnet och själen hänger med. Som att de väntar på något som inte hunnit med, som att man väntar på någon på busstationen och vägrar hoppa på bussen innan personen dykt upp.

Jag hatar ganska mycket, jag blir lätt hatisk. Det baseras alltid på något som hänt mig som jag ofta är skyldig till, men det vrids mot annat, kanske för att undvika att skada mig alltför mycket. Men vissa gånger är det som att portarna öppnas på vid gavel och jag bara hatar allt jag gör, allt jag står för och allt jag någonsin åstakommit. Det går att hitta fel i allt och mitt liv är inget undantag.

Det vore så skönt att släppa kontrollen en stund, låta livet ratta sig självt på något sätt. Jag vill sätta mig på bussen och bara åka till en hållplats för att se var jag hamnar. Jag vill cykla iväg till en gräsplätt och sitta där hela dagen utan att ha med mig några kläder utifall att det blir kallt och inga kontanter utifall att caféet inte tar emot kort. Jag vill sitta i min bil och planlöst köra omkring, gata upp och gata ner, man pratar så mycket bättre då.

Jag vill känna att jag kan ta en paus från livet utan att jag går sönder för det, utan att känna att jag missar något. Jag vill känna att jag kan uttrycka vad jag känner utan att vara rädd för vad alla andra ska tycka, utan att behöva gömma mig bakom sluga sarkastiska kommentarer eller snabba lustiga skämt. Jag vill känna att jag kan skriva sånt här utan att oroa mig för vad andra ska tro om mig. Jag vill strunta i min fasad, även om den inte är mycket att skylta med till att börja med.

När jag cyklade hem från DHL-stället så ville jag sjunka ned i soffan och se på film medans jag tycker om mig själv, men det går inte. Antingen så har jag ingen ro till att ligga stilla eller så tänker jag sönder något med mig själv. Jag ville köpa ett spel och sänka dag efter dag i det, som jag gjorde i somras men jag insåg att jag visserligen hade ganska roligt men jag gjorde det för att jag inte mådde särskilt bra och att bara lyckas sova två timmar per dygn några veckor i sträck fungerar inte. Då ville jag sätta mig ned och skriva men insåg att det inte var till någon hjälp eftersom jag sällan vågar visa någon vad jag skriver i rädsla för vad de ska tro om mig.

Ibland går saker sönder, ibland har man en dålig dag. Ibland vill man skrika rätt ut, utan anledning och ibland vill man kunna klamra sig fast vid något i sitt liv som känns tryggt och säkert. När jag cyklade hem till min lägenhet så gick jag systematiskt igenom byggnaden i huvudet för att tänka ut om det fanns något där som jag kunde klassa som säkert och “mitt”. Min närmaste gissning var trappan. För det verkar bara vara jag som går i trappan och därför har det börjat bli min. Trappstegen är inte särskilt breda, den är ostädad och snäv men jag går alltid i den och jag trivs. Jag trivs inte på min balkong, min balkonggranne låter så mycket och stör min koncentration.

Men jag kan inte gärna sätta mig i trappan och skriva. Även om det nog inte skulle vara så många som reagerade, dels eftersom alla verkar ta hissen och sen eftersom jag bara träffat på mina våningsgrannar fyra eller fem gånger under de månader jag bott här. Men det är stengolv och jag värderar komfort lite högre än “my safe place”. Vissa har sitt säkra ställe som en sinnesstämning eller ett klädesplagg. Jag brukar kunna känna mig säker när jag känner mig trött och lite halvdeprimerad, då vet jag vad jag har och vad jag får. Men det stadiet har jag sedan länge passerat.

Jag har inget klädesplagg som skänker mig trygghet och även om jag hade det så hatar jag att lipa tills man snorar ner en ulltröja eller vad det nu kan vara, jag brukar sällan kunna släppa tanken på att jag snorat ner allting nämligen och det stör utlevandet av känslor något. Anledningen till varför det är viktigt är för att jag har haft så enormt svårt för att visa känslor, ens för mig själv, så jag vill inte riskera att döda allting bara för att jag börjar fundera på om det finns någon ledig tvättid samma kväll.

Mina paket står i hallen, tre stycken. Jag vet vad två innehåller men jag har ingen lust att titta igenom mina Tradera-vinster just nu. Just nu önskar jag bort Tradera. Bort med Tradera, Abbas krämiga sill, McDonalds, reklambudgetar, säljare, svenska deckare, jobbiga dialekter, radioprogram med överdriven dramatik, stela svenska skådespelare, människor med perfekta liv, hjärncancer, demens, ensamhet, utanförskap, blodådror, kvällsarbete och den där känslan av att min hals svullit upp.

Det här blev nog det sämsta inlägget jag någonsin gjort.

Det här blir ett sånt där värdelöst inlägg. Förlåt, i förskott.

Jag vet inte hur jag ska beskriva min kväll annat än att den är tung, enormt tung och den är långt ifrån över. Jag funderar på att lägga mig för kvällen bara för att slippa vara vaken men jag vet att alla tankar kommer att återvända så fort jag vaknar plus att bråten i lägenheten inte precis tar hand om sig själv. Jag har iallafall burit bort alla vinyler, det kändes åtminstonde bra.

Därefter har jag suttit i minst en halvtimme på golvet och buntat kablar som jag ska bära bort. Kablar är en sån där sak som jag inte kan få för mig att slänga. Inte för att jag är en samlare eller för att jag har problem att slänga saker men för att jag har köpt så enormt mycket olika kablar i tron om att jag antingen inte hade någon eller att jag hade tappat min. Så jag har minst en full banankartong med nätverkskabel, rca-kablar och optiska kablar.

Så om någon behöver en kabel så kan ni säga till så ska jag se om jag inte har en dublett att ge bort.

Det har varit utbildning idag men jag har inte varit särskilt fokuserad och inte så enormt intresserad. Vi har pratat om ledarskap och om hur man motiverar medarbetarna men alla deltagare har stundtals sagt helt självklara saker som gör mig uttråkad (vissa kommentarer kändes som om man satt på en algebralektion och skulle börja lära sig 1+1) och andra repliker har varit helt absurda. Som att vi ska tala om för folk hur de ska känna utan att motivera det, man kan inte säga “Nu måste alla ha roligt!” utan att ge någon bakgrund till varför man ska försöka fokusera på ett speciellt sätt.

Sen vet jag inte om det är rätt väg att försöka tala om för medarbetarna hur de ska agera, det finns så många olika sätt som en person kan vara på och för mig är det iallafall inte naturligt att hela tiden gå in för att allting är roligt eller att allting har ett lyckligt slut. Men, det kanske leder någonstans, jag vet inte. Jag hade såna problem att koncentrera mig hur som helst, på förmiddagen för att jag har blivit halvsjuk (det blir ibland så när jag inte äter ordentligt men tränar ordentligt) och på eftermiddagen för att alla opassande tankar snurrade i mitt huvud.

Just nu känner jag mig som en sådan som aldrig kommer att passa in och stundtals känns det som att allt jag gör är ännu ett bevis på det. Bra kväll.

Dagens irritationsmoment: Alla människor som slänger äckliga “lyckliga i alla dagar”-klyschor omkring sig och som dessutom verkar tro på dem.
Dagens hatobjekt: IKEA som verkar ha ett centrallager som är lika stort som mitt vindsförråd.
Dagens ovanligaste namn: Ruben.
Dagens USA-hyllning: Sprite Zero, om det nu vekrar logiskt.

Jag är så trött på att äta mediciner. Fastän jag bara äter tre olika så är jag ändå trött på att känna mig som en inkomplett människa. Men, jag ska inte klaga. Det finns de som äter betydligt fler än mig varje dag. Men ibland vill jag bara sluta med alla.

Jag borde börja använda en dosett, jag är så glömsk. Idag hände det igen, jag kunde inte bestämma mig för om jag hade tagit min tradolan eller om jag hade sparat den. Jag var 90% säker på att jag inte hade tagit den eftersom jag tog den första vid åtta och då är det för tidigt att ta den andra vid lunch.

Men jag kunde inte bestämma mig för även om jag hade massor av bevis som pekade på att jag inte hade tagit den så var jag så obeslutsam och det är inte första gången det händer. Lunchmedicinen glömmer jag alldelens för ofta. Det som stör mig mest är nog att jag känner mig så trasig av allt det här. Det gäller dessutom bara mig själv. Att min omgivning äter medicin mot värk eller andra åkommor är helt i sin ordning men så fort jag måste äta medicin så är det som att jag inte accepterar det.

Jag kan inte förlika mig med tanken på att jag kan behöva knapra piller för att klara av min vardag, jag vet inte varför men jag vägrar acceptera det och tycker bara att jag blir en sämre människa för varje piller jag tar.

Kvällen. Den är inte över men jag önskar att den vore det. Jag vill radera hela den här dagen när jag väl håller på, ingenting har gått min väg känns det som och jag är verkligen på ett sånt humör då sånt påverkar mig. Eller så är det bara för att jag har glömt tvätten och väntar på att Securitas / G4 ska ringa och säga “Ja, vi kan komma och låsa upp för 400:-, var bor du?”

Jag har lyckats matförgifta mig själv, jag börjar bli sjuk, jag har låst in min tvätt, jag är tröttast i världen. Bra kväll.

Bra, Per. Bra.

Okej, så här är det. Jag började på vägen hem från jobbet att irritera mig, först litegrann och efter en kort stund ganska mycket. Jag kom att tänka på alla människor som efter en mer eller mindre livsomvälvande upplevelse, känner att de måste predika. Jag förstår att människor som överlevt cancer eller ett krig vill tala om för sina medmänniskor att man bör uppskatta sitt liv men jag kan omöjligt ta råd från 15-åringar som vill berätta om hur mycket man ska uppskatta sitt liv bara för att de “har sett allt det mörka”, helst efter att det tagit slut med deras pojkvän som de varit ihop med i hela tre veckor. (en evighet när man är 15, antar jag)

Men grejjen är, jag orkar inte leva mitt liv till fullo varje dag. Det går bara inte. Jag måste ha dagar då jag ligger på soffan och hatar, dagar då jag bara försöker peppa mig inför att springa och spenderar tiden innan löpningen till att inte göra någonting eller bara dagar då jag hamnar i någon sorts lek med mig själv som handlar om att klicka sig vidare till olika artiklar på Wikipedia.

Jag vet inte hur gammal jag blir men jag vet heller inte om jag kommer dö innan någon annan (peppar peppar, ta i trä) så jag försöker att inte oroa mig så mycket och då faller det sig ganska naturligt att faktiskt leva sitt liv. Men inte på något krystat sätt där man ska se så många världsdelar man kan på två månader. Jag har ingen lust att leva ett liv i stress bara för att jag “kanske dör”. Gud, det känns ibland som att jag borde ha dåligt samvete för att jag spenderar vissa kvällar till att bara vila.

Jag orkar inte ha ett liv fyllt till bristningsgränsen med nya makalösa saker, då går jag sönder inuti. Men med det sagt (här kommer den obligatoriska försäkringen om att jag vill uppleva nya saker och inte vill missa att lära mig något nytt) så betyder inte det att jag inte vill uppleva nya saker eller att jag inte vill lära mig något nytt. För det vill jag.

Helst, med dig.

Dagen började aningens förvirrat. När jag hade ätit min frukost så tänkte jag att jag inte skulle glömma att ta min medicin och det gjorde jag inte, jag kunde bara inte bestämma mig för om jag hade tagit min tablett eller inte. Hade jag inte gjort det och kommit till jobbet så hade jag kunnat ta den där men eftersom jag nu inte kunde vara helt säker på att jag hade tagit någon tablett så var det ju bara att vänta och se hur det blev.

Den huvudvärken som kom sen. Min kropp tyckte såklart att det var tråkigt att vara utan opiater och reagerade genom att ge mig den mest underliga huvudvärk någonsin. Den gjorde så ont men samtidigt var det en “lätt” huvudvärk som inte tyngde ner mig i sinnet, ett sinne som var oväntat glatt och lättsamt. Jag har varit på så enormt bra humör idag, konstigt nog. Jag hade inte väntat mig det efter igårkväll då jag var allt annat än munter och nöjd.

Jag känner även att jag skriver aningens förvirrat, meningarna kommer lite huller om buller och jag kan inte riktigt välja vilka bindeord jag ska använda. Kanske är det för att jag har haft huvudvärk och ont i ryggen hela kvällen, denna gång den där sortens huvudvärk som kan utvecklas till något dåligt. Eller så beror det på att jag tuggar tuggummi men helt har tappat rutinen för hur man tuggar tuggummi och därför tuggar upp en påse på max en halvtimme.