Ett evigt förflyttande av känslor inombords, vad ska jag känna för att det ska passa in i situationen? Hur ska jag passa in? Varför hamnar jag alltid i situationer där jag ifrågasätter och skuffar undan mina behov framför allt och alla andras? “Nu finns det inte tid att känna så, jag får ta det sen. Det passar sig inte nu, Per.”

Det är lite roligt att spela med i hela charaden kring “Hej, jag har en 30-årskris” men på något sätt så slår det mig hela tiden att jag inte har en kris knuten till en viss ålder utan till en viss känsla. En känsla av att jag tar steg för steg mot ännu en dörr i mitt liv, dörrar som innebär förändringar eller förklaringar men bakom den här portalen så ryms inget annat än svärta från något mitt inre kokat ihop under tillåtelse från mig.

Att vara stilfull och försiktigt berätta med väl valda ord hur allting fungerar har gått från en svår möjlighet till en självklar omöjlighet. Hur ska lilla jag med ord kunna beskriva något som jag inte ens vet hur det ska kännas? Hur lever alla sina liv och hur ska det kännas? Hur känner ni? Domnar era händer bort när ni blir riktigt ledsna? Ser inte ni heller någon mening i att oroa er för vad bensinpriset kommer ligga på till sommaren?

Jag fungerar inte som alla andra men jag försöker vara precis som jag tror att alla andra är. Det fungerar inte. Inte i mig.

Det var ett tag sedan nu, det var väldigt längesen faktiskt. Jag har saknat tid och när jag väl haft tid så har jag inte haft någon energi. Om man ska försöka sig på någon fånig sorts astrologisk liknelse så antar jag att jag verkligen är en våg (jag är född den sjätte oktober så jag är faktiskt våg på rikt), jag försöker finna den där jämvikten men alltför ofta så går det överstyr inombords. Jag deppar ihop inuti eller så är jag överlycklig. Labil kanske folk skulle kalla mig bakom min rygg, eller bara osäker?

Igår fick jag höra från en arbetskollega att två personer sagt till henne att jag var en bra chef, jag blev helt tagen. Det hade jag helt uteslutit att jag kunde vara. Ibland känns det som att mitt jobb blivit min största fiende för oavsett vad jag gör så höjs kraven mer och mer på mig utan att jag får någon feedback för det. Det är iallafall så det känns. Fast oftast känns det bara som att jag är min egna största fiende.

Jag lyckades iallafall fylla 30 år. I vintras var jag övertygad om att jag inte skulle nå 30 år, jag mådde inte alls bra då. Inget har väl egentligen löst sig permanent utan jag har funnit stöd i den människan som jag också delar min kärlek med. Det plus att tiden helt enkelt gått, promenerat, passerat obemärkt. Precis som jag brukar vilja göra när jag fyller år, jag och min käresta firade min födelsedag genom att gå på ett litet event där en designbyrå pratade om design av återvunnet material, vilket var intressant även om de kanske var mer intresserade av att sälja in sig och jag var mer intresserad av att diskutera, men det är ju inte deras fel att jag är pratig av mig precis.

Det är snart dags att bege sig iväg på möte. Idag är inte mötet en timme som det brukar vara utan nu börjar mina möten som ska vara i två timmar, två timmar är en lång tid och jag är väldigt oroad att jag inte kommer orka fokusera. Jag är rädd att jag inte kommer kunna skärpa mig och disciplinera mig. Disciplinera mig för att klara av en uppgift.. det är sjukt. Det är inte en uppgift det handlar om, det handlar om utveckling men jag verkar inte fatta det.

Förra veckan åkte jag på min första begravning någonsin, efter min mormor. En månad kvar tills att hon skulle fylla 90 år. Jag saknar henne. Jag tyckte så mycket om henne. Jag tycker om arvslagen också, då märker man vilka som verkligen tyckte om en människa och vilka som egentligen tror att de blir lyckligare av pengar. I min familj verkar jag vara den enda som tyckte om henne nog mycket för att inte bry mig om kapital, fastän resurserna var stora.

Ofta känns det som att mitt sinne sitter i fel kropp, som att det måste finnas någon annan där ute som också är lika förvirrad av omgivningarna. Jag vill träffa honom, eller henne. Tänk om man kunde byta, eller bli vänner iallafall. Alla går runt och tjatar om pengar medans det är ett nödvändigt ont, alla tjatar om politik och att man ska engagera sig i varenda liten sakfråga när jag bara vill hitta en filt som är större än 160x130cm (nu har jag äntligen lyckats). Medmänniskor som vill att man ska följa traditioner som jag kanske lärt mig men valt bort för att de inte passat mitt liv, omgivningen tittar frågande på när jag svarar att jag inte firar högtider som andra eftersom det känns så krystat.

Naturligtsvis har motivationen flera svar och det är självklart att jag kan fira högtider med andra, men det känns inte på samma sätt i mig som det verkar göra för alla andra. Det känns inte alls. Det är ganska ofta jag hör människor prata om hur meningslöst det känns att fira nyår och motivera det med att “det har ju bara blivit ett måste”, ta tillfället i akt och gör något eget av nyåret. Alla andra firar, alla andra är glada – gör en egen nyårsrutin vetja. Åk bort, bjud in människor och gör saker ni aldrig gjort. Vad vet jag.

Jag måste gå men jag lever även om jag lite för ofta känner mig död inuti.

Jag känner mig inte själsligt närvarande idag, hela förmiddagen och en del av eftermiddagen har passerat som i en dimma där alla mina rörelser  spelats upp i stroboskopliknande effekter. Det ösregnar ute och jag bryr mig inte särskilt mycket. I nio av tio fall skulle jag jubla inombords eftersom jag älskar regnet men inte ens det berör mig, att jag blir blöt bryr jag mig aldrig om men att jag inte bryr mig i huvudtaget känns ovant och fel. Att inuti vara så ockuperad av en känsla av att känna sig liten och attackerad för vem man är som människa är en helt makalös känsla och om jag lyckas resa mig och sträcka på mig så kommer jag nog för alltid att kunna agera starkare och bättre än tidigare. Men just nu vill jag bara sova. I flera år.

Men när jag vaknar så vill jag inte vakna till en värld där svart inte är en tillåten färg, där invandring är något som förgiftar samhället eller en värld där “invandrare präglas av en aggressiv gen“. Jag var nämligen och röstade idag eftersom jag inte har möjlighet i helgen och noterade de mycket få namnen på SDs lista i Umeå, i tystnad tyckte jag synd om de förvirrade själarna som faktiskt tycker att SD är ett parti att räkna med. Jag kan tala om för Herr Thomas Karlsen att det inte är invandrare som präglas av en aggressiv gen utan personer som jag präglas av en sådan gen, när man läser sån jävla smörja. Det är skrämmande att SD ens kan existera. Det både äcklar och skrämmer mig.

Förhoppningsvis lyckas jag resa på mig imorgon för det har varit två dagar av extrem självförnedring och konftrontation av vem jag egentligen är – utan att det egentligen funnits rimliga skäl för det.

Tiden går fort när man har roligt brukar människor säga. Den går fort när man känner att man har en människa bredvid sig som man vill hålla kvar vid också. Bara en minut till, en sekund till. Ibland känns det som att om jag håller andan så varar det längre för nästa gång jag andas så är känslan borta, personen har gått sin väg och tagit med sig allt som fyllde tomheten inuti. Ibland är det jag som går först, då vet jag att det kommer att kännas jobbigt om en stund.

Det är konstigt det där med människor, medmänniskor och omgivningar. Jag grubblar ganska mycket på det. Jag funderar väldigt mycket på varför livet valt att para ihop mig med ett öde som känns helt osannolikt elakt, det är väl ingen hemlighet att jag inte mår “peachy”. Det märks på mig. Jag ler inte lika ofta, jag är inte “lika rolig” och de gånger jag verkligen berättar vad jag gjort och tänkt så ser jag till att det är för någon som spelar roll för mig, så att det inte är ett spel för gallerierna.

Jag har en rad problem som lagts på rad i mitt liv, allt från arbetsmässiga relationsproblem som jag som chef förväntas lösa fastän jag inte är någon större expert än någon annan, till mänskliga problem som alla har. Som att jag inte skaffat nya glasögon för att jag inte hittar några bågar jag tycker är snygga. Eller som att jag borde köpa en ny cykel men jag har inte orkat leta än eftersom jag är förkyld.

Det här kommer att bli en fruktansvärd natt. Imorgon kommer att vara en dag med ett mål, jag ska åka hem till Dorotea. Ta en massa kort, försöka få med mig så många minnen jag kan. Träffa min mormor för vad som antagligen är den sista gången. Då kommer jag att gråta. Greta, heter min mormor. Jag saknar henne ofta. Sen då jag åker från Dorotea så kommer jag att ha klippt banden med så mycket, jag kanske återvänder en dag. Kanske nästa helg för att ta fler kort som jag missat eller om ett år. Eller kanske inte alls.

Jag vet inte men natten kommer att bli lång, morgondagen fylld av ångest och därefter är mitt liv täckt i en dimma. Det är svårt och det är jobbigt att känna hur man på något sätt glider från sig själv. I så många år, så länge jag kan minnas, har jag alltid fått lita på mig själv för att verkligen få saker gjorda. Alltid haft en reservplan, en backuplösning utifall att människor som lovat hjälpa mig eller finnas där fått förhinder. Men nu har jag börjat känna hur jag inte kan lita på mig själv längre, energin och framför allt viljan finns inte där längre. Meningen saknas. Poängen är borta.

Imorgon, den 10e juli, blir kanske en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Jag har bestämt mig för att hoppa över Facebook för dagen eftersom den här dagen, precis som med alla andra “högtider” endast innehåller generella lyckönskningar som jag inte finner något värde i att läsa. Glad midsommar på er med, jag är säker på att det spelar enormt stor roll för att eran dag ska bli precis ett snäpp bättre.

För längesen insåg jag att det här inte på något sätt har blivit den platsen där jag kan skriva om vad som helst utan att det helst blir något dåligt, något negativt. Som ett sätt för mig att stämma av mig själv med min omgivning, med de få som jag delat adressen med. Jag antar att det först är nu som jag vågat erkänna att så är fallet.

Jag har två arbetsdagar kvar innan jag har semester och jag har ångest. Det känns som att pressen på jobbet är något jag kan leka mig igenom medans hela den här “nu är du ledig och måste ha en massa ledighetsberättelser att berätta när du kommer tillbaka”-delen gör mig stressad. De senaste veckorna har jag många dagar bara längtat efter att få göra ingenting. Att inte känna något krav på mig att något ska göras. Många gånger har jag känt att jag har velat göra saker på impuls men det har inte gått eftersom människor arbetat.

Nu har alla semester men jag har ingen lust att känna den allmänna pressen om vad som ska hinnas med under semestertider och inte. Jag vill göra vad som för mig är roliga saker. Spendera en hel kväll i soffan och titta på dokumentärer. Använda en hel kväll till att cykla och lyssna på podcasts. Impulsgå på bio fastän det är sommarens bästa väder ute, bara för att det är vad jag vill göra.

Bara för att alla verkar basera hela sina liv på om solen skiner eller inte, men det kanske är så man ska göra. Men det är ju inte jag, jag är ingen sån människa. Ligga i gräset och sola är kul en enda dag. Bada är kul, en enda dag. Förlåt, men det är så jag är skapt.

Det är svårt att skriva om problem, alla har dem till mer eller mindre varierande grad och det är alltid någon som har det lite jobbigare. Lite svårare. Lite mera komplicerat. Än en själv. Jag tystar mig själv innan jag ens tänkt tanken på att säga något bara för att slippa besvikelsen av att någon vänder sig från mig.

På cykelturen hem tårades mina ögon på tanken av att jag kanske skulle komma att få leva ett liv med massor av känslor som jag inte skulle kunna sätta ord på och upplevelser som jag mår så dåligt över att jag vill att någon ska lyckas gräva fram ur mig genom att bara se mig djupt i ögonen.

Jag antar att jag är en sån där person som människor gärna har kring sig. En rolig typ. En som kan dra skämt, impulsiv, stundtals lite galen. Som snabbt kan associera och ge svar på tal. Men kanske ingen man orkar med utan hellre någon man vill ha i sitt liv. Kring sig, om sig, vid sig. Är det så? Tanken gör mig ledsen samtidigt som den gör mig rörd, för det kanske är det finaste jag kan få.

Om jag gjort fel så ber jag om ursäkt. Om jag sårat dig så ber jag om förlåt. Om jag borde lära mig av något så vill jag att du berättar, jag lovar att lyssna. Intensivt. Om jag inget kan göra, berätta det också. Jag har antagligen redan listat ut det men jag behöver höra sådant också. Jag behöver få veta när jag ska ge upp.

Alla hemligheter.

Ångest inför Åsa-mötet.