Ett evigt förflyttande av känslor inombords, vad ska jag känna för att det ska passa in i situationen? Hur ska jag passa in? Varför hamnar jag alltid i situationer där jag ifrågasätter och skuffar undan mina behov framför allt och alla andras? “Nu finns det inte tid att känna så, jag får ta det sen. Det passar sig inte nu, Per.”

Det är lite roligt att spela med i hela charaden kring “Hej, jag har en 30-årskris” men på något sätt så slår det mig hela tiden att jag inte har en kris knuten till en viss ålder utan till en viss känsla. En känsla av att jag tar steg för steg mot ännu en dörr i mitt liv, dörrar som innebär förändringar eller förklaringar men bakom den här portalen så ryms inget annat än svärta från något mitt inre kokat ihop under tillåtelse från mig.

Att vara stilfull och försiktigt berätta med väl valda ord hur allting fungerar har gått från en svår möjlighet till en självklar omöjlighet. Hur ska lilla jag med ord kunna beskriva något som jag inte ens vet hur det ska kännas? Hur lever alla sina liv och hur ska det kännas? Hur känner ni? Domnar era händer bort när ni blir riktigt ledsna? Ser inte ni heller någon mening i att oroa er för vad bensinpriset kommer ligga på till sommaren?

Jag fungerar inte som alla andra men jag försöker vara precis som jag tror att alla andra är. Det fungerar inte. Inte i mig.

I tisdags fick jag höra följande kommentar:

“Du kanske bara behöver bryta ihop, för att få ur dig allting? För att ventilera ditt inre?”

Mitt svar var “Ja, man brukar ju säga att man bryter ihop och sen kommer man igen, igen”. Hon visste nog inte hur rätt hon hade men jag vågade inte, det är som att det inte går. Jag kan inte utöva alla mina mänskliga behov, jag kan inte känna lika mycket som jag skulle behöva och jag kan inte vila min själ i samma utsträckning som den så desperat ber mig om. Det är en otroligt speciell känsla att dela på sig själv. Dela sig själv i två delar – vad man behöver och vill och därefter delen som säger nej. Nej, du får inte. Nej, du kan inte. Nej, det går inte. Nej, då gör du människor besvikna.

Jag drömde otroligt tydligt inatt, om en konfrontation. Drömtydare säger ibland att drömmarna kan betyda något i ens riktiga liv medans jag nyligen läste att det inte alls behövde vara så. Kvinnan som påstod att drömmar inte alls behövde ha något med ens dagliga tillvaro hade fel. Jag var ganska övertygad om det redan då jag läste hennes mycket extravaganta text.

Att alltid ha en tår i ögonvrån när man skriver sporrar mig samtidigt som det förstör mig. Ibland önskar jag efter en extra semester, två veckor kanske, där jag bara skulle kunna sitta och skriva. Få ur mig saker, detaljerat beskriva för båda delarna av mig själv hur allting bör fungera. Ibland önskar jag bara att allt ska få ett slut, alltför ofta är den önskningen något som skrämmer mig.

Jag har kört fast i mitt liv. I mitt inre liv. Min själ, mitt inre, mina känslomässiga behov. Alla dem kan inte längre komma till tals och det är först nu, efter långvarigt förnekande och nästan misshandlande som jag insett att det inte fungerar. Däremot har jag inte kommit så långt att jag orkat låta en lösning komma till tals. En lösning, oavsett hur den är utformad, som skulle göra mig lycklig och sansad. Bekräftad och avslappnad. Fri och ansvarstagande över mig själv.

Men jag är inte där än. Långt ifrån. Om jag ens når dit. Undrar hur mycket jag kommer att ångra?

Tiden går fort när man har roligt brukar människor säga. Den går fort när man känner att man har en människa bredvid sig som man vill hålla kvar vid också. Bara en minut till, en sekund till. Ibland känns det som att om jag håller andan så varar det längre för nästa gång jag andas så är känslan borta, personen har gått sin väg och tagit med sig allt som fyllde tomheten inuti. Ibland är det jag som går först, då vet jag att det kommer att kännas jobbigt om en stund.

Det är konstigt det där med människor, medmänniskor och omgivningar. Jag grubblar ganska mycket på det. Jag funderar väldigt mycket på varför livet valt att para ihop mig med ett öde som känns helt osannolikt elakt, det är väl ingen hemlighet att jag inte mår “peachy”. Det märks på mig. Jag ler inte lika ofta, jag är inte “lika rolig” och de gånger jag verkligen berättar vad jag gjort och tänkt så ser jag till att det är för någon som spelar roll för mig, så att det inte är ett spel för gallerierna.

Jag har en rad problem som lagts på rad i mitt liv, allt från arbetsmässiga relationsproblem som jag som chef förväntas lösa fastän jag inte är någon större expert än någon annan, till mänskliga problem som alla har. Som att jag inte skaffat nya glasögon för att jag inte hittar några bågar jag tycker är snygga. Eller som att jag borde köpa en ny cykel men jag har inte orkat leta än eftersom jag är förkyld.

Det här kommer att bli en fruktansvärd natt. Imorgon kommer att vara en dag med ett mål, jag ska åka hem till Dorotea. Ta en massa kort, försöka få med mig så många minnen jag kan. Träffa min mormor för vad som antagligen är den sista gången. Då kommer jag att gråta. Greta, heter min mormor. Jag saknar henne ofta. Sen då jag åker från Dorotea så kommer jag att ha klippt banden med så mycket, jag kanske återvänder en dag. Kanske nästa helg för att ta fler kort som jag missat eller om ett år. Eller kanske inte alls.

Jag vet inte men natten kommer att bli lång, morgondagen fylld av ångest och därefter är mitt liv täckt i en dimma. Det är svårt och det är jobbigt att känna hur man på något sätt glider från sig själv. I så många år, så länge jag kan minnas, har jag alltid fått lita på mig själv för att verkligen få saker gjorda. Alltid haft en reservplan, en backuplösning utifall att människor som lovat hjälpa mig eller finnas där fått förhinder. Men nu har jag börjat känna hur jag inte kan lita på mig själv längre, energin och framför allt viljan finns inte där längre. Meningen saknas. Poängen är borta.

Imorgon, den 10e juli, blir kanske en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Det är svårt att skriva om problem, alla har dem till mer eller mindre varierande grad och det är alltid någon som har det lite jobbigare. Lite svårare. Lite mera komplicerat. Än en själv. Jag tystar mig själv innan jag ens tänkt tanken på att säga något bara för att slippa besvikelsen av att någon vänder sig från mig.

På cykelturen hem tårades mina ögon på tanken av att jag kanske skulle komma att få leva ett liv med massor av känslor som jag inte skulle kunna sätta ord på och upplevelser som jag mår så dåligt över att jag vill att någon ska lyckas gräva fram ur mig genom att bara se mig djupt i ögonen.

Jag antar att jag är en sån där person som människor gärna har kring sig. En rolig typ. En som kan dra skämt, impulsiv, stundtals lite galen. Som snabbt kan associera och ge svar på tal. Men kanske ingen man orkar med utan hellre någon man vill ha i sitt liv. Kring sig, om sig, vid sig. Är det så? Tanken gör mig ledsen samtidigt som den gör mig rörd, för det kanske är det finaste jag kan få.

Om jag gjort fel så ber jag om ursäkt. Om jag sårat dig så ber jag om förlåt. Om jag borde lära mig av något så vill jag att du berättar, jag lovar att lyssna. Intensivt. Om jag inget kan göra, berätta det också. Jag har antagligen redan listat ut det men jag behöver höra sådant också. Jag behöver få veta när jag ska ge upp.

Alla hemligheter.

Ångest inför Åsa-mötet.