Jag lyssnar på Trentemollers Late Night Cab Driving och känner mig inte alls på humör för någon progressiv och stundtals mycket upprepande Digweed-spelning, jag har varit på Dana Bergquist-humör väldigt länge nu. När jag är på Dana-humör så är det förvisso ganska progressivt men det är mjukt, melodiöst och stundtals till och med låttexter! Det är mycket ovanligt för att vara jag eftersom jag som bekant hatar låttexter, men det är något speciellt med mannen Dana som förutom att han har ett tjejnamn även ser ut som någon alla vill vara kompis med.

Ikväll hade jag jouren och kommer att ha det de kommande fyra onsdagarna då min jämlike arbetskamrat har semester, men det var riktigt bra. Vi låg bra till, vi hade hunnit arbeta bort det mesta av varorna (midsommarveckan är inget skämt om man jobbar på Maxi, kan jag meddela) och jag kände mig ganska väl till mods. Jag fick höra av butikschefen att vi öppnar för personalen en timme tidigare imorgon, alltså klockan fem istället för sex. Under hela cykelturen hem funderade jag på om jag skulle börja fem jag med men insåg att jag faktiskt ville få sova och ta igen lite förlorade krafter, att komma hem 23:00 och kliva upp 04:00 är inte att rekommendera såvida man inte vill förkorta sitt liv betydligt.

Just nu känns det lite som att jag bara väntar ut dagarna, jag är inte säker på att jag har känt så här förut. Iallafall inte på väldigt länge. Det är inte att jag känner att jag saknar ett mål med vardagen och det är inte heller att jag är less på hur mina dagar är, det är bara som att jag inte ens reflekterar över att jag lever utan jag går genom varje dag som om det bara är något man gör. Det stör mig litegrann eftersom jag känner mig så bedövad och långt ifrån verkligheten jämför med alla andra.

Det är såklart något som kommer att försvinna så fort det blir en förändring som inverkar på det, om det inte händer något specifikt med jobbet så lär ju semestern iallafall se till att förändra min världssyn något. Jag ser faktiskt fram emot att ha semester. Jag är trött. Min kropp är trött och började för längesen säga ifrån gällande övertid och extraarbete. Dessutom börjar jag bli lite kluven inuti till vad jag egentligen bidrar med, jag vill så mycket mer men det känns aldrig som att det finns tid. Det är väl något som alla känner då och då, antar jag. Men det är också så enormt störande för jag känner hur jag hela tiden ligger flera steg efter allting.

Men. Mitt liv cirklar inte bara kring mitt jobb, även om jag tycker om mitt jobb. Det är faktiskt lite lustigt att det är så lite status att jobba på ICA. Folk frågar om jag alltid kommer bli kvar på Maxi och om jag inte tycker det är tråkigt att ha ett “sånt jobb”. Jag har ännu i huvudtaget inte kunnat komma på ett jobb som inte blir upprepande, tråkigt eller ostimulerande om man själv är trött på livet utan att göra något åt det. Jag antar att det kan vara ganska kul att vara rockstjärna men hur kul blir det att spela en av de få singlehitarna man gjorde för tre år sedan, för femte gången på en vecka?

Nu är jag såklart ingen rockstjärna så jag vet inte, det kanske är jääääääätteeeeroligt att åka 200 mil i en turnébuss tillsammans med fyra personer som alla vill se olika program på TV eller det kanske är jätteroligt att jobba som meteorolog på TV och hela tiden stå och peka mot en bluescreen och säga meningar som “Måttlig till kraftig nederbörd” och “Stormvarning i Gästrikland” men jag tror att det blir ganska ointressant också om man varje dag går till jobbet med tanken att alla andra ska göra det roligt.

Det jag tänker mest på just nu är, inte helt otippat kanske, Malin. Det är svårt att inte tänka på henne, idag när jag städade gavelexponeringar eller något annat enformigt, upprepande och skadligt för den personliga integriteten (det verkar vara lite mode i att värna om den personliga integriteten, fastän människor inte fattar vad det innebär) så kom jag på mig själv med att tänka på hur bra jag har det som har Malin.

Hur trygg och säker jag känner mig, både i hur hon behandlar mig men också i vad jag känner för henne. Hon påminner så mycket om delar av mig själv som jag tvingat undan för att jag trott att det inte fanns någon som kunde förstå sånt. Jag tänker mest på Malin och saknar henne. Mest på kvällarna. Det vore så fint att sova med henne. Som nu.

Kvällen är sedan länge över men eftersom jag har jour även denna helg så tar det en stund att varva ner och känna att det är dags att sova. Även om jag har varit på väg att somna i mer än 40 minuter så vill jag inte sova riktigt än, det känns inte riktigt värt än.

Dagens tre största funderationer:

1. Hur orkar folk jobba kvar någonstans där de uppenbarligen inte trivs? Det mesta av deras arbetspass går åt till att pusta och stöna högt och ljudligt för att visa sitt missnöje med sitt jobb. Herregud, om det är så hemskt, byt jobb? Att fälla kommentarer som “Gud, det borde inte vara tillåtet att jobba helg/kväll/arbetstider som inte jag tycker om” är också direkt diskvalificerade i mina ögon. Kvällspassen och helgarbetet kan omöjligt ha kommit som någon nyhet eftersom det omfattas av anställningsbeviset.

2. Varför kan folk aldrig vara nöjda med yttre omständigheter som folk inte kan förändra? Det kanske är typiskt svenskt att klaga på saker som väder och vind men det kan väl inte vara ett krav för att få bo i det här landet? Det blir så.. tjatigt och onödigt. Är det inte för varmt så är det för kallt, folk vill tydligen att allting ska vara lagomt.

Om det är molnigt så är det synd att solen inte kommit fram och gassar solen så är det helt plötsligt obehagligt. Är kaffet för varmt så går det inte att dricka men är kaffet lite för kallt så är det odrickbart. Antingen så regnar det för mycket på sommaren så att man inte hinner vara ute eller så regnar det för lite och då “blir ju elen så dyr”, gud, kan inte folk bara sluta fokusera på omständigheter de inte kan förändra och leva lite istället?

3. Träning. Jag gjorde ett försök att springa idag men det gick inte, absolut inte. Jag var inte så trött i benen men jag hade en enormt knepig huvudvärk som stoppade mig. Jag brukar kunna springa fastän jag har ont i huvudet eller någon annanstans men idag gick det verkligen inte och när jag väl steg av så gjorde det ändå ondare.

Men det stör mig, jag vill kunna träna i den omfattning som jag önksar och bakslaget idag har gett mig rejäl panik.

Hur som helst, klockan är snart halv två och jag måste verkligen sova.

Dagens mat: Gröt!
Dagens hat: Folk som går långsamt framför mig.
Dagens musik: Allt med Dana Bergquist.
Dagens frukt: Royal Gala-äpplen.
Dagens vill-ha: Min bil, snälla?
Dagens lägenhet: Min!

I skolan fick jag lära mig att man aldrig aldrig aldrig skulle skriva rubriken eller titeln innan man skrev hela texten. Detta för att man då begränsade det man skrev och höll sig inom vissa ramar istället för att låta kreativiteten flöda fritt. Jag har alltid lytt det rådet tills det kändes som att det kanske mer är en möjlighet att fokusera det man skriver så att man kan cirkla kring ett visst ämne som man annars kanske har svårt att skriva om?

Det jag skulle behöva arbeta på är att bara skriva något i huvudtaget, oftast tycker jag att det jag skrive är högtravande eller bara löjligt. Nu säger jag inte att det inte är det, men det är ju onödigt att hela tiden tycka att det man skriver är dåligt. Det lägger ribban onödigt högt.

Något annat jag skulle behöva arbeta på är att titta på tv på samma sätt som jag gjorde ikväll, då jag hade halvslumrat framför tvn och vaknade just då filmen The Insider började. Trots att den var hysteriskt dålig så orkade jag inte byta kanal utan såg minst en timme av filmen innan jag bestämde mig för att börja diska. Det var så längesen jag hade tålamod till att bara ligga och titta på tv.

Vad som känns lite ute just nu:

• Datorkörkort.
• Datorbord med utdragbara tangentbordshyllor, något jag aldrig riktigt förstått. Fast det är väl för att jag är så skadad och alltid vill sitta med fingrarna på tangenterna. Vilket resulterar i lustiga oplanerade inlägg när jag börjar somna vid datorn.
• Plastcyklar.
• Crocs, om de någonsin var riktigt inne. Dock har min far ett par, utifall att de blir populära.
• Midjeväskor, gärna de i läder.
• Solglas för vanliga glasögon, såna med clips som man trycker fast. Gärna såna man kan fälla upp utan att ta av dem från glasögonen.
• Glasögonsnören.
• 071-nummer.
• Serien Svensson Svensson.
• Mat där _allt_ ska smaka hickory.
• Fun Light.
• Glögg.
• Truckerkepsar, varför blev de ens moderna? De är ju hiskeliga.

Jag är trött.
Jag har inte skrivit på länge.
Jag har målat köket.
Jag ser inte fram emot mina eventuella mardrömmar.
Jag saknar Malin.

Massor.

Det finns tankar jag inte ens får tänka.

Jag har bestämt det. Jag får inte tänka på vissa saker, jag får inte utforska vissa impulser och jag får inte uppmuntra dem. Det är lite som när man var liten och föräldrarna sa att man inte skulle tänka på hur stort universum var för då blev man galen. Ungefär så, fast universum är mig själv och istället för galen så är det bara.. dåligt.

Det har varit en jobbig dag, en intensiv dag. Som vanligt så märker jag inte förräns jag kommer hem hur trött i huvudet man blir av att jobba 11 – 22:30, jag känner hur jag försöker varva ner och göra något annat men det är nästan omöjligt att inte tänka på morgondagens monsterpass. 11 – 22:30 är inte humant. Nej, jag får inte särskilt bra betalt för det. Ja, jag gör det frivilligt. Ja, jag har påtalat det orimliga arbetspasset för ledningen.

Mest jobbig var den för att jag har haft en ganska dålig relation till mig själv på sistonde med väldigt mycket negativa tankar och väldigt få sätt att få uttrycka det på. Minst jobbig blev den då jag fick träffa Malin. Bäst var det när vi skulle gå på fika och jag hade spenderat mer än en timme med mig själv och mina värdelösa tankar om livets överjävlighet, det tog inte mer än fem minuter innan det började lägga sig. När jag är med henne så känner jag hur jag verkligen fokuserar på oss och inget annat, det är så skönt.

Det är som att jag får ta en paus, som att jag slipper vara med mig själv. Eller, jag slipper vara med den dåliga delen av mig själv iallafall. Som ännu ett plus så har Malin enormt fina händer så jag vill hålla dem hela tiden.

Jag ligger på soffan (eftersom jag inte har någon säng än och inte kommer ha det förräns tidigast torsdag) och halvtittar på någon UFC-sändning. Jag har såna problem att somna, så fort jag lägger mig och släcker så går det inte att somna men om jag tittar på tv eller sitter vid datorn så håller jag på att somna hela tiden. Det är enormt irriterande, det stör minst sagt min dygnsrytm.

Ibland har man saker inom sig som man vill berätta, jag hoppas jag kan göra det snart.

Jag är trött och jag har tänkt igenom det här blogginlägget minst tio gånger på vägen hem från jobbet, så det lär inte bli särskilt bra. Jag promenerade till och från jobbet eftersom jag bestämde mig för att jag annars var onyttigheten personifierad om jag åkte buss. Dessutom, lustigt nog, så var jag hemma fem minuter före bussen anlände så jag kan inte vara helt missnöjd.

Mitt problem med att försöka skriva ner alla saker jag tänkt på är att när jag funderar igenom allting så viker jag ihop alla känslor och intryck som jag vill beskriva och allting ryms till slut inom ett ord, som för mig betyder allting men som ingen annan fattar. Så då måste jag börja försöka packa upp allting igen i inlägget, som någon sorts hobbyterapi där jag ställer alla ledande frågor och ger alla vaga spekulativa svar.

Men eftersom jag inte har några större kvaliteter när det gäller terapi så blir det mesta en kavalkad i meningar som jag skrivit alltför många gånger, som “jag antar” och “med största sannolikhet”, ett enda stort antagande alltså. Om jag iallafall kunde skriva “ponera att” och därmed verka som att jag åtminstonde ägde en synonymordlista.

Ordet som sammanfattar hela inlägegt (som jag inte ens skrivit än, how about that) och även min promenad hem är bitter och, om jag får ett ord till, cynisk. Jag vet inte riktigt varför det blev så men den sista timmen på jobbet bestod av ett bombardemang av elaka tankar och ett hat mot omvärlden. Det är jobbigt att hata omvärlden när det känns som att man är ensammen om att känna det, det krävs mycket energi och det är naturligtsvis hemskt onödigt, men det var så det blev ikväll.

Jag har en förmåga att bli rätt hatisk när jag inte mår helt bra men eftersom världen och livet ska vara någon sorts självreparerande pendel så går det snart från att jag hatar alla i hela världen till att jag bara hatar mig själv. Det underlättar en hel del för alla förutom lilla jag eftersom det är jag som får dras med alla skräpiga tankar. Men det är lite underhållande också.

Det mesta baserades kring att en rädsla för vad som kommer att hända framöver för min del, jag hanterar rädsla med hat såvida det inte handlar om någon som jag tycker om på riktigt, då blir jag livrädd istället. Nu är det däremot dags att avsluta innan jag somnar sittandes igen.

Jag är dock alltmer nöjd över min lägenhet nu när jag har fått städa undan lite till och har fått dammsuga lägenheten för första gången, som jag har velat göra det. Nu ska jag avsluta här och sakna Malin istället. Henne kan jag aldrig hata, det är hon som få rmig att vilja se fram emot saker när jag känner mig som mest ilsken och hatisk.

Gud, vilken lång dag. Vilken påfrestande dag. Vilken prövande, just det, dag.

Imorse var jag väldigt driftig och effektiv, för att spara tid så såg jag till att köra bort halva soffan och en massa annat gunk innan jag började jobba. Då sparade jag ju in lite tid tills på kvällen då jag skulle göra klart allt. Men jag tänkte inte riktigt på att en av mina tabletter tog slut igår, ett sorts kosttillskott som ska se till att hålla mig vaken.

Jag blir otroligt trött av mina mediciner, så trött att jag kan somna bara jag lutar mig bakåt och blundar. Men jag har klarat mig från det genom att äta detta eminenta kosttillskott som innehåller mer koffein än vad man antagligen bör äta, iallafall om man är gravid eller har hjärtproblem. Men igår tog tabletterna slut och jag fick inte nästa sändning förräns idag. Vilket innebar att jag hade en helt enooorm abstinens från klockan 10 till 21-ish.

Abstinens som i att jag dels knappt kunde hålla mig vaken, jag hade ingen energi i kroppen och jag hade en kolossal huvudvärk som bara blev värre och värre ju längre in på dagen jag kom. Vid 15-tiden så trodde jag inte att jag skulle kunna vara kvar på jobbet och när jag var på väg hem så fick jag snabbt avsluta samtalet med Malin eftersom jag fick såna problem med att hitta orden eftersom det gjorde så ont.

Men eftersom jag tidigare på morgonen hade börjat flytta delar av soffan (som jag sover på eftersom jag glömt att beställa en säng, bra Per!) så var jag ju tvungen att flytta resten av prylarna. För den som inte vet så är det inte precis en trevlig upplevelse att bära tunga otympliga möbler när man har förstadiet till migrän. Att försöka balansera in en 42″s Plasma TV var inte heller särskilt kul men det är färdigt nu.

Varför bad jag inte någon hjälpa mig, kanske ni undrar? För att jag är en av världens tjurigaste personer och dessutom får jag ofta för mig att jag ska klara av saker. Som nu, då kom jag på att jag banne mig skulle klara av flytten alldelens själv och UTAN att låna ett släp. Det enda jag hade gjort var att jag hade lånat min fars bil som är marginellt större. Jag fick skruva isär ganska många möbler för att lyckas med min uppgift men nu är det gjort och jag känner mig faktiskt lite nöjd.

Mest nöjd är jag nog för att det inte blev så mycket snack. Om jag hade bett min far om hjälp så hade jag fått hjälp och jag hade säkert varit mycket tacksam för det (även om jag har så enormt svårt att tacka för saker bara för att jag tycker jag verkar så dum när jag säger tack) men i mitt huvud är en flytt inte särskilt speciell. Det är en utmärkt anledning till varför folk ska få gå hem tidigare från jobbet eller slippa vissa uppgifter men det är trots allt bara en flytt av möbler och inredning från punkt A till punkt B.

Jobbigt blir det om man flyttar till ett gammalt hus utan hiss och med mycket snäva trappuppgångar, men det gjorde inte jag. Jag flyttade till ett hus byggt 2006 med en stor välskött hiss och en bred korridor fram till min dörr. Därför känns det inte som att det är så speciellt att flytta, för jag hade ju inga sensationellt tunga eller stora möbler att ta med mig. Värre är det för människor som äger gigantiska akvarium, men de får skylla sig själva.

Så. Allt är färdigt nu. Kvällen har bestått av huvudvärk och en hel del flackande humör. Jag har tänkt mycket på Malin och det har varit enbart mysigt och bra men sen har jag tänkt en hel del på mig själv med den kommande tisdagen i fokus och det har inte varit fullt lika mysigt. Men helt plötsligt ringde Malin och då blev min kväll mycket bättre. Hennes röst får mig att bli lugn och gör det lättare att kontrollera alla tankar.

Men. Dags att sova för om fyra och en halv timma får jag äta gröt och det vill jag inte missa för allt i världen.

Försök nummer två att sammanfatta dagen och stämningen.

Den kommande semestern, då. Alla frågar vad jag ska göra på min semester och jag vet inte. Förra året så spenderade jag all tid till att försöka komma ur en elak (men säkert otroligt givande) depression. Denna semester hade jag inte tänkt göra samma sak, det är för övrigt min andra semester någonsin, min första semester var förra året. Jag tror att jag har två veckor fyllda av björnbärsplockande, promenader och annat bra men då har jag ju två veckor som jag måste fylla med annat.

Det är lite sent påtänkt med Ukraina, det hade jag tänkt försöka planera in till nästa års semester, det lär ta ett tag för mig att peppa min omgivning så att någon är villig att lämna sin skyddande svenska kokong och följa med. Det är en sån sak som jag vill uppleva med någon, dels av säkerhetsskäl men också för att jag vill dela det med någon. Det kanske inte ens är lika tufft som på korten men jag vet att jag kommer uppskatta varje sekund, det känns på något sätt som att det är något jag måste göra och det snart.

Nyårsafton 2009, då? Det har jag absolut ingen aning om. Nyårsafton 2008 var helt okej, jag hatade det mesta i världen, vilket inte är ovanligt för att vara jag. Jag tog en lång promenad i den otroligt kalla omgivningen kring min lägenhet medans jag lyssnade på Digweed.

Digweed, då? Ja, han ska jag se igen men jag vet inte när. Han besökte Sverige förra året och även om jag försökte spela lugn och sansad så är jag än idag irriterad på att jag inte såg honom spela. Jag tar däremot inte på mig skulden för det.

Dorotea? Jag vet, jag måste åka hem. Snart. Jag måste åka hem och säga hej till min mor, men inte medans det fortfarande är snö på vägarna för jag har så enormt dåliga vinterdäck. Det måste bli under våren någon gång men jag vet inte när. Ibland saknar jag samhället litegrann men precis som jag tänkt den tanken så inser jag att jag inte alls saknar livet därifrån men jag vill fylla på med känslan därifrån så att jag kommer ihåg den. Gå på gatorna, andas in luften, se alla gamla hus och ta en tur i min gamla övertapetserade lägenhet.

Jag blir.. så trött. På mig själv. På allt jag står för och hur jag agerar, reagerar och därefter uttrycker mig. När jag skriver den här texten så är det en arg röst inom mig som skriker åt mig att radera allting. Men, det är klart jag inte gör det. Kanske imorgon, när jag inser att jag skrivit ändå mer skräp.

Naturligtsvis höll inte humöret, men det hade jag inte väntat mig heller. Jag njöt av min lycka så länge jag kunde. För det är bara så, jag har något fel. Ett fel som gör att jag omöjligen kan acceptera att något bra händer, oftast, iallafall. Det bara blir så, snälla bli inte arg på mig för det.

Jag vet inte vad jag vill få fram, jag vet inte vad det är jag måste avhandla. Antagligen ingenting, egentligen skulle jag ha kunnat somna för en halvtimme sen men jag gjorde inte det. Bara för att jag kände att jag “borde vara vaken”. Smart, Per. Smart.

Tänk.