nästan alla får läsa.

Tiden går fort när man har roligt brukar människor säga. Den går fort när man känner att man har en människa bredvid sig som man vill hålla kvar vid också. Bara en minut till, en sekund till. Ibland känns det som att om jag håller andan så varar det längre för nästa gång jag andas så är känslan borta, personen har gått sin väg och tagit med sig allt som fyllde tomheten inuti. Ibland är det jag som går först, då vet jag att det kommer att kännas jobbigt om en stund.

Det är konstigt det där med människor, medmänniskor och omgivningar. Jag grubblar ganska mycket på det. Jag funderar väldigt mycket på varför livet valt att para ihop mig med ett öde som känns helt osannolikt elakt, det är väl ingen hemlighet att jag inte mår “peachy”. Det märks på mig. Jag ler inte lika ofta, jag är inte “lika rolig” och de gånger jag verkligen berättar vad jag gjort och tänkt så ser jag till att det är för någon som spelar roll för mig, så att det inte är ett spel för gallerierna.

Jag har en rad problem som lagts på rad i mitt liv, allt från arbetsmässiga relationsproblem som jag som chef förväntas lösa fastän jag inte är någon större expert än någon annan, till mänskliga problem som alla har. Som att jag inte skaffat nya glasögon för att jag inte hittar några bågar jag tycker är snygga. Eller som att jag borde köpa en ny cykel men jag har inte orkat leta än eftersom jag är förkyld.

Det här kommer att bli en fruktansvärd natt. Imorgon kommer att vara en dag med ett mål, jag ska åka hem till Dorotea. Ta en massa kort, försöka få med mig så många minnen jag kan. Träffa min mormor för vad som antagligen är den sista gången. Då kommer jag att gråta. Greta, heter min mormor. Jag saknar henne ofta. Sen då jag åker från Dorotea så kommer jag att ha klippt banden med så mycket, jag kanske återvänder en dag. Kanske nästa helg för att ta fler kort som jag missat eller om ett år. Eller kanske inte alls.

Jag vet inte men natten kommer att bli lång, morgondagen fylld av ångest och därefter är mitt liv täckt i en dimma. Det är svårt och det är jobbigt att känna hur man på något sätt glider från sig själv. I så många år, så länge jag kan minnas, har jag alltid fått lita på mig själv för att verkligen få saker gjorda. Alltid haft en reservplan, en backuplösning utifall att människor som lovat hjälpa mig eller finnas där fått förhinder. Men nu har jag börjat känna hur jag inte kan lita på mig själv längre, energin och framför allt viljan finns inte där längre. Meningen saknas. Poängen är borta.

Imorgon, den 10e juli, blir kanske en av de svåraste dagarna i mitt liv.

Det är svårt att förlika sig vid tanken på att det finns människor som vill en väl, vilket är lite väl underligt med tanke på att jag gör allt jag kan för att försöka övertyga min omgivning om att jag vill väl och att de måste försöka ha det så bra de kan, helst med min hjälp. Jag har funderat sedan igår på vad jag skulle skriva, på något sätt kändes det som att jag återvände till bloggandet efter flera års uppehåll och ville därför skriva något “bra” och något “representativt” men jag återkom hela tiden till känslan av att jag bara ville skriva det jag kände. Det är väl så det ska vara, right?

Våren har på allvar börjat komma, det töar och har sig. Det ger mig ångest och har alltid gjort, alltid ångest av våren och alltid lite lätt oroad inför sommaren. Precis som att människor tycker det känns jobbigt att det blir höst och mörkt så tycker jag att det känns påfretsande att det blir sol, sommar och allt vad den säsongen kan innebära.

Ibland slås jag av en förvåning över hur människor lyssnar på mig, jag antar att jag stundtals är lite för van att inte våga lyssna och lita på andra människor fullt ut och tror därför att omvärlden är likadan. Jag blir alltid lite irriterad och ledsen när någon inte lyssnar på vad jag säger och tar det som sanning men samtidigt börjar jag bli van att människor man talar med kan ha svårt för att lita på ord och gärna vill se handling. Det är något som rör till det ibland, jag antar att kontrollfreaket i mig själv inte riktigt kan komma överrens med tanken på att inte kunna veta allt eller kontrollera allt.

Jag stör mig på min dröm jag hade inatt, jag drömde verkligen bara om stora möten om försäljning, marginalprocent, marginalkronor, antal poster osv. Marginalprocenten var 18.3% och på väg upp men vi låg kort på marginalkronorna, något som alla ansåg krävde en insats (alla ville att vi skulle sälja kaffe billigt) medans jag satt lätt nedsjunken i min stol och djupt bekymrad. Så brukar det vara, jag blir alltid en sorts vågmästare som vill att människor ska motivera sina åsikter eller sitt agerande först.

Men jag stör mig på drömmen för jag hade så gärna drömt något fint eller till och med något fult och jobbigt bara för att få lite distans. Jag vet att jag jobbar ganska mycket men jag har också ganska klara gränser för mig själv vad jag vill och inte vill göra, vill jag inte jobba extra så gör jag absolut inte det och blir jag less någon gång när jag jobbar över så åker jag hem. Sover jag så vill jag med största sannolikhet drömma om något skruvat och konstigt, inte marginalkronor..

Jag känner inte för positiva kommentarer eller glada tillrop. Gör du?

Jag måste bli av med mitt diplom från Coca-Cola, jag måste lära mig franska och jag måste strunta i vissa infall jag får. Det är mycket jag har velat strunta i under de senaste dagarna, jag fick ännu ett infall att “strunta i allt” men det brukar bli så dåligt när jag väl genomför det.

Hur som helst, nu orkar jag inte skriva mer bajs här för tillfället utan jag förkastar det till ett annat forum som jag förpestar. Så räkna med fler listor, fler obskyra observationer och några uttalanden som gör att jag förtjänar en lätt förnedrande klapp på huvudet.

Igår ringde min mor och lämnade ett meddelande, jag var inte hemma fast jag hade inte svarat ändå. Trots att hon ringde vid fem igår eftermiddag så dröjde det tills klockan sju ikväll innan jag lyssnade av hennes meddelande.

TVn spelade högt i bakgrunden, lite för högt. Hon ville säga hej och höra hur jag hade det. Hon ville bara checka läget. Hon ville bara fråga hur jag mådde. Hon ville att jag skulle höra av mig när jag hade tid, sen gjorde hon paus, och ville. Hon ville bara säga det. Sen blev hon tyst, hon avslutade inte samtalet utan hängde kvar och andades. Tungt. Jag hörde hur hon grät.

Det slår mig ganska ofta att det kanske är mig det är fel på, det är inte jag som behöver fler frågor utan det är omvärlden som behöver fler svar. Fler kommentarer, fler uppslag. Mer information.

Därför känns det som att jag kommer att leva isolerad och ensammen resten av mitt liv. Därför känns det som att jag för alltid kommer att smärtas av mina tankar och upplevelser. Därför känns det som att det inte spelar någon roll längre.

Jag har nog haft fler jobbrelaterade drömmar inatt än vad jag haft någon natt tidigare. Jag drömde om schemaändringar, hur jag försökte försvara folk på avdelningen, att vi inte hann med bla bla bla. Massor. Men inget lyckligt slut.

Appropå jobb så verkar det som att jag antingen kommer att få spendera någon timme till att försöka skotta fram min bil eller så får jag helt enkelt sjukskriva mig på grund av snöoväder. Men eftersom jag har jour så är det andra alternativet inte aktuellt. Jag har begåvats med en parkeringsgranne som inte använder sin bil – alls. Det medför att traktorn kan skotta upp alla parkeringsplatser (eftersom normalt folk med bilar faktiskt åker till jobbet på dagen) utom min och grannens.

Så för att kunna parkera och se till att jag kan köra därifrån så får jag spendera en stund varje kväll till att köra in i min parkeringsruta, backa ut, köra in och panikbromsa (så att jag skjuter snön framåt) och därefter upprepa ytterliggare några gånger. Allt för att slippa köpa en spade. Men jag tror att jag får lov att köpa en spade idag, annars får jag stå där halva natten..

Helst hade jag velat spendera dagen till att se The Dark Knight, Canal+ visar den nu och det påminde mig om att jag aldrig kom mig för att se den och jag vill nog verkligen se den eftersom jag maniskt undviker alla som pratar om den eftersom jag inte vill veta något om vad som hände. (jag vet, Heath Leadger vaaar sååå underbar bla bla)

Hur som helst, många tankar i huvudet men inte särskilt många ord för att kunna beskriva dem. Snart dags för jobb. Kom och hälsa på? Jag kan bjuda på choklad?

Idag vill jag gärna hoppa över alla krav och måsten på hur jag känner att jag måste vara mot andra, kan jag inte få göra det? Lägga ner allting och bara försöka lugna ner mig. Avlasta litegrann. Jag skulle även vilja prata bort hela natten.

Ni vet hur det är, ni vet hur det känns. Vissa dagar, vissa veckor. Tungt är ett ord, svårt är ett annat. Jag har svårt att sätta samman meningar ikväll, det har jag redan konstaterat. Hopplöshet, meningslöshet. Nära till gråten, nära till desperationen.

Ibland orkar jag inte, jag tror att jag klarar av hur mycket som helst och att det inte finns något slut på min energi. Sen, helt plötsligt, så sitter jag i bilen djupt försjunken i mina mest desperata tankar på hur jag ska kunna styra upp kvällen och få lite stabilitet i min tillvaro.

Men som alla andra gånger så finner jag inga svar utan känner mig bara mer och mer förtvivlad, mer och mer uppgiven.

Ibland avundas jag alla som har familjer, ibland tänker jag att det säkert är ett helvete. Oftast tänker jag inte på det, oftast tänker jag på att det kanske är en bättre dag imorgon.

Jag har en sån trasig dygnsrytm just nu. Jag blir alltid jättetrött på kvällen men kan inte sova en hel natt. Igår somnade jag vid 22:00 efter att ha tvingat mig själv att vara vaken i en timme, men istället vaknade jag då 04:00 med ett ryck. Jag slängde mig upp, bäddade sängen i rekordfart (det tar förvisso inte så lång tid i vanliga fall heller, men hur som helst), tände lyset och var just på väg att börja koka gröt då jag såg att klockan var fyra – 50 minuter innan alarmet ringer.

Igår vaknade jag 03:00, natten innan det vaknade jag vid 07 osv. Det skulle vara ganska skönt att slippa somna supertidigt om jag ändå inte ska sova hela natten. Jag känner mig inte direkt pigg heller som man kanske hade kunnat begära om man somnade 22:00. Jag kanske bara börjar bli gammal? Jag blev kallad gubbe igår så det kanske inte är helt fel ute, även om just ordet gubbe i all sin negativa bemärkelse kanske var mer av ett skämt.

Hur som helst så har jag tagit mitt förnuft tillfånga, jag har alltså beställt en iPhone. Jag vet! Det är två saker som hindrat mig från att köpa en iPhone sedan dag ett och det är dels att kameran inte är så bra som jag vill samt att man inte kan använda programmet Blue Phone Elite (jag vet, tragiskt namn) med den – ett program som gör det möjligt att skicka sms via datorn istället för att behöva använda telefonens undermåliga knappsats.

Men efter en vecka där jag i princip bara sett iPhones och gång på gång blivit påmind om hur mycket jag egentligen vill ha en så valde jag att lösa mina två problem. Kameran löser jag med resonemanget “det ordnar jag sen” och problematiken kring skickandet av sms löser jag med “det ordnar jag sen” och när jag fick den infallsvinkeln till allting så var det ju inget som stod i min väg! Förutom Apples värdelösa leveranstid kanske. Halebop har ungefär tre veckors leveranstid, tre veckor är länge. Lääänge.

Ungefär lika länge som om jag skulle gått upp vid 04 som jag hade tänkt. Åh vad arg jag skulle ha varit på mig själv vid den här tiden, tröttast i världen och med vetskap om att jag hade kunnat få sova hela 50 minuter till.

Jag är rädd att jag har gjort samma misstag med den här bloggen som med så många andra innan den. Jag har börjat skriva alltför privat, eller iallafall vad jag anser vara för privat. Vilket gör mig lite rädd och osäker för om jag ska skriva mer och isåfall vad jag ska skriva, om jag kan skriva ett gäng inlägg av helt annan karaktär för att “neutralisera” hela känslan kring min blogg eller om jag är fast i något sorts fack.

Egentligen så skulle jag vilja ha en enda blogg. Där jag kan skriva allt. Just nu är det inte så, nu sprider jag ut mig lite överallt för att kunna vädra och ventilera mig själv och det leder till att jag känner mig mer och mer splittrad när tanken bakom allt är att samla ihop mig.

Jag har iallafall spenderat det mesta av kvällen till frivilligt extraarbete i form av en prisundersökning hos COOP (jag måste verkligen skriva det med stora bokstäver, annars känns det fel, även om det ser fult ut!), efter lite mer än en timme var jag färdig och hade med mig fem A4-sidor hem med priser på allt från fryst färdigmat och bananer till hundfoder och hälsofil. Det bara blev så, jag visste att det skulle bli så. Jag kan inte gå in och kolla 20 varor som hör till min avdelning.

Istället gick jag runt i hela butiken och skrev upp allting som kändes viktigt, jag har såklart ingen aning om vad andra avdelningar har för behov av en prisundersökning. Jag har ett hum om vilka produkter de borde hålla under uppsikt, det har jag, men jag är ingen expert. Så jag skrev ganska mycket, antagligen ganska mycket mer än vad jag skulle behövt göra. Någon kommer säkert fälla kommentaren att jag inte hade behövt bry mig om något annat än min avdelning. Såna kommentarer gör mig både trött och arg.

Det är såna inställningar som gör att man aldrig någonsin tar sig framåt eller känner att man utvecklas, istället står man kvar på samma ställe och stampar medans man pekar på det man gjort och säger “Titta! Jag gjorde precis det som krävdes och inte mer!”. Sån är inte jag, tror jag. Jag vill inte bli sån iallafall, då känns allting så meningslöst.

Appropå meningslöst så borde jag ha sovit för minst en timme sedan men jag föll på samma tröskel som alla andra. Jag hade planerat att lägga mig tidigt och få sova ut men det blev inte riktigt så. Just nu känns det som att det var roligare att renskriva prisundersökningen och maila ut den än att sova, men jag tvivlar på att jag tycker det klockan 04:50 då alarmet ringer.

Har det blivit omodernt och säga väckare om väckarklocka?

Av någon anledning känns allting extra svårt ikväll och även om den självklara frågan är “Varför då?” så undviker jag den gärna, jag har ingen aning och oavsett hur jag angriper känslan så kommer jag inte fram till något. Stundtals känner jag hur allting tappar sin mening för att nästa sekund känna ett helt enormt hat mot allting. Det anses antagligen som något ganska negativt, att hata, men det är så självklart för mig att det nästan är en tacksam känsla.

Just nu önskar jag att natten var lite längre, jag har ingen lust att kliva upp fem på morgonen för att snabbäta min gröt (min älskade gröt) och därefter cykla till jobbet. Jag vill inte cykla till jobbet. Dels för att den är så jävla tungcyklad (suck, jag vill fortfarande ha en bekväm gubbcykel) men också för att det tydligen ska regna imorgon och jag har inte kommit mig för att skaffa några stänkskärmar. Vilket isåfall gör att jag har lera över hela ryggen och det, det skulle sannerligen suga.

Det egentliga problemet med allting är att jag inte känner mig på “humör för beniko”. Bear Grylls pressar vätska ur elefantbajs och jag tycker att han borde göra något helt annat, kanske ett matprogram? Han pratade i ett tidigare program om hur mycket han tyckte om avokado och choklad, vilket gör att han och jag nästan är blodsbröder eftersom jag också älskar avokado och choklad.

Medans han visar hur man överlever på en savann så lyssnar jag på balEriks sensate och tänker på hur inmurad i ett hörn jag känner mig. Av mig själv. Jag får den känslan ibland, känslan av att inte bidra med något speciellt längre. Att inte längre orka vara den som får folk att skratta eller orkar lyssna på alla historier. Det är jobbigt. Det är svårt. Det är jobbigt att inte orka vara sig själv, eller iallafall inte orka vara någon som gör att man får bekräftelse från omvärlden.

Om jag inte är “hej, jag är glad och får alla på bra humör”, vem är jag då? Varför är jag den personen? Jag tycker inte om att skriva frågor men det är det enda jag har i huvudet just nu. Det samt tanken att allt jag skriver är högtravande och borde formuleras om för att inte verka så “speciellt”. Ibland när jag kommer fram till sånt, eller något annat som handlar om mig själv som jag inte tycker om, så sluter jag mina ögon länge och försöker samla mig men det lyckas sällan.

Jag har snart semester, jag ser fram emot det. Jag vill bort från allt vad mitt jobb handlar om just nu, bara för att jag inte egentligen vet vad jag har för position efter hösten och om jag kommer tycka om det. Jag vet inte om jag är uppskattad för det jag gör och jag vet inte om det isåfall är beröm som kommer med tillägget “du är ju trots allt bara inhoppare utan tidigare erfarenhet”. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra det.