Jag känner inte för positiva kommentarer eller glada tillrop. Gör du?

Jag måste bli av med mitt diplom från Coca-Cola, jag måste lära mig franska och jag måste strunta i vissa infall jag får. Det är mycket jag har velat strunta i under de senaste dagarna, jag fick ännu ett infall att “strunta i allt” men det brukar bli så dåligt när jag väl genomför det.

Hur som helst, nu orkar jag inte skriva mer bajs här för tillfället utan jag förkastar det till ett annat forum som jag förpestar. Så räkna med fler listor, fler obskyra observationer och några uttalanden som gör att jag förtjänar en lätt förnedrande klapp på huvudet.

Igår ringde min mor och lämnade ett meddelande, jag var inte hemma fast jag hade inte svarat ändå. Trots att hon ringde vid fem igår eftermiddag så dröjde det tills klockan sju ikväll innan jag lyssnade av hennes meddelande.

TVn spelade högt i bakgrunden, lite för högt. Hon ville säga hej och höra hur jag hade det. Hon ville bara checka läget. Hon ville bara fråga hur jag mådde. Hon ville att jag skulle höra av mig när jag hade tid, sen gjorde hon paus, och ville. Hon ville bara säga det. Sen blev hon tyst, hon avslutade inte samtalet utan hängde kvar och andades. Tungt. Jag hörde hur hon grät.

Det slår mig ganska ofta att det kanske är mig det är fel på, det är inte jag som behöver fler frågor utan det är omvärlden som behöver fler svar. Fler kommentarer, fler uppslag. Mer information.

Därför känns det som att jag kommer att leva isolerad och ensammen resten av mitt liv. Därför känns det som att jag för alltid kommer att smärtas av mina tankar och upplevelser. Därför känns det som att det inte spelar någon roll längre.

Jag har nog haft fler jobbrelaterade drömmar inatt än vad jag haft någon natt tidigare. Jag drömde om schemaändringar, hur jag försökte försvara folk på avdelningen, att vi inte hann med bla bla bla. Massor. Men inget lyckligt slut.

Appropå jobb så verkar det som att jag antingen kommer att få spendera någon timme till att försöka skotta fram min bil eller så får jag helt enkelt sjukskriva mig på grund av snöoväder. Men eftersom jag har jour så är det andra alternativet inte aktuellt. Jag har begåvats med en parkeringsgranne som inte använder sin bil – alls. Det medför att traktorn kan skotta upp alla parkeringsplatser (eftersom normalt folk med bilar faktiskt åker till jobbet på dagen) utom min och grannens.

Så för att kunna parkera och se till att jag kan köra därifrån så får jag spendera en stund varje kväll till att köra in i min parkeringsruta, backa ut, köra in och panikbromsa (så att jag skjuter snön framåt) och därefter upprepa ytterliggare några gånger. Allt för att slippa köpa en spade. Men jag tror att jag får lov att köpa en spade idag, annars får jag stå där halva natten..

Helst hade jag velat spendera dagen till att se The Dark Knight, Canal+ visar den nu och det påminde mig om att jag aldrig kom mig för att se den och jag vill nog verkligen se den eftersom jag maniskt undviker alla som pratar om den eftersom jag inte vill veta något om vad som hände. (jag vet, Heath Leadger vaaar sååå underbar bla bla)

Hur som helst, många tankar i huvudet men inte särskilt många ord för att kunna beskriva dem. Snart dags för jobb. Kom och hälsa på? Jag kan bjuda på choklad?

Idag vill jag gärna hoppa över alla krav och måsten på hur jag känner att jag måste vara mot andra, kan jag inte få göra det? Lägga ner allting och bara försöka lugna ner mig. Avlasta litegrann. Jag skulle även vilja prata bort hela natten.

Ni vet hur det är, ni vet hur det känns. Vissa dagar, vissa veckor. Tungt är ett ord, svårt är ett annat. Jag har svårt att sätta samman meningar ikväll, det har jag redan konstaterat. Hopplöshet, meningslöshet. Nära till gråten, nära till desperationen.

Ibland orkar jag inte, jag tror att jag klarar av hur mycket som helst och att det inte finns något slut på min energi. Sen, helt plötsligt, så sitter jag i bilen djupt försjunken i mina mest desperata tankar på hur jag ska kunna styra upp kvällen och få lite stabilitet i min tillvaro.

Men som alla andra gånger så finner jag inga svar utan känner mig bara mer och mer förtvivlad, mer och mer uppgiven.

Ibland avundas jag alla som har familjer, ibland tänker jag att det säkert är ett helvete. Oftast tänker jag inte på det, oftast tänker jag på att det kanske är en bättre dag imorgon.

Jag har en sån trasig dygnsrytm just nu. Jag blir alltid jättetrött på kvällen men kan inte sova en hel natt. Igår somnade jag vid 22:00 efter att ha tvingat mig själv att vara vaken i en timme, men istället vaknade jag då 04:00 med ett ryck. Jag slängde mig upp, bäddade sängen i rekordfart (det tar förvisso inte så lång tid i vanliga fall heller, men hur som helst), tände lyset och var just på väg att börja koka gröt då jag såg att klockan var fyra – 50 minuter innan alarmet ringer.

Igår vaknade jag 03:00, natten innan det vaknade jag vid 07 osv. Det skulle vara ganska skönt att slippa somna supertidigt om jag ändå inte ska sova hela natten. Jag känner mig inte direkt pigg heller som man kanske hade kunnat begära om man somnade 22:00. Jag kanske bara börjar bli gammal? Jag blev kallad gubbe igår så det kanske inte är helt fel ute, även om just ordet gubbe i all sin negativa bemärkelse kanske var mer av ett skämt.

Hur som helst så har jag tagit mitt förnuft tillfånga, jag har alltså beställt en iPhone. Jag vet! Det är två saker som hindrat mig från att köpa en iPhone sedan dag ett och det är dels att kameran inte är så bra som jag vill samt att man inte kan använda programmet Blue Phone Elite (jag vet, tragiskt namn) med den – ett program som gör det möjligt att skicka sms via datorn istället för att behöva använda telefonens undermåliga knappsats.

Men efter en vecka där jag i princip bara sett iPhones och gång på gång blivit påmind om hur mycket jag egentligen vill ha en så valde jag att lösa mina två problem. Kameran löser jag med resonemanget “det ordnar jag sen” och problematiken kring skickandet av sms löser jag med “det ordnar jag sen” och när jag fick den infallsvinkeln till allting så var det ju inget som stod i min väg! Förutom Apples värdelösa leveranstid kanske. Halebop har ungefär tre veckors leveranstid, tre veckor är länge. Lääänge.

Ungefär lika länge som om jag skulle gått upp vid 04 som jag hade tänkt. Åh vad arg jag skulle ha varit på mig själv vid den här tiden, tröttast i världen och med vetskap om att jag hade kunnat få sova hela 50 minuter till.

Jag är rädd att jag har gjort samma misstag med den här bloggen som med så många andra innan den. Jag har börjat skriva alltför privat, eller iallafall vad jag anser vara för privat. Vilket gör mig lite rädd och osäker för om jag ska skriva mer och isåfall vad jag ska skriva, om jag kan skriva ett gäng inlägg av helt annan karaktär för att “neutralisera” hela känslan kring min blogg eller om jag är fast i något sorts fack.

Egentligen så skulle jag vilja ha en enda blogg. Där jag kan skriva allt. Just nu är det inte så, nu sprider jag ut mig lite överallt för att kunna vädra och ventilera mig själv och det leder till att jag känner mig mer och mer splittrad när tanken bakom allt är att samla ihop mig.

Jag har iallafall spenderat det mesta av kvällen till frivilligt extraarbete i form av en prisundersökning hos COOP (jag måste verkligen skriva det med stora bokstäver, annars känns det fel, även om det ser fult ut!), efter lite mer än en timme var jag färdig och hade med mig fem A4-sidor hem med priser på allt från fryst färdigmat och bananer till hundfoder och hälsofil. Det bara blev så, jag visste att det skulle bli så. Jag kan inte gå in och kolla 20 varor som hör till min avdelning.

Istället gick jag runt i hela butiken och skrev upp allting som kändes viktigt, jag har såklart ingen aning om vad andra avdelningar har för behov av en prisundersökning. Jag har ett hum om vilka produkter de borde hålla under uppsikt, det har jag, men jag är ingen expert. Så jag skrev ganska mycket, antagligen ganska mycket mer än vad jag skulle behövt göra. Någon kommer säkert fälla kommentaren att jag inte hade behövt bry mig om något annat än min avdelning. Såna kommentarer gör mig både trött och arg.

Det är såna inställningar som gör att man aldrig någonsin tar sig framåt eller känner att man utvecklas, istället står man kvar på samma ställe och stampar medans man pekar på det man gjort och säger “Titta! Jag gjorde precis det som krävdes och inte mer!”. Sån är inte jag, tror jag. Jag vill inte bli sån iallafall, då känns allting så meningslöst.

Appropå meningslöst så borde jag ha sovit för minst en timme sedan men jag föll på samma tröskel som alla andra. Jag hade planerat att lägga mig tidigt och få sova ut men det blev inte riktigt så. Just nu känns det som att det var roligare att renskriva prisundersökningen och maila ut den än att sova, men jag tvivlar på att jag tycker det klockan 04:50 då alarmet ringer.

Har det blivit omodernt och säga väckare om väckarklocka?

Av någon anledning känns allting extra svårt ikväll och även om den självklara frågan är “Varför då?” så undviker jag den gärna, jag har ingen aning och oavsett hur jag angriper känslan så kommer jag inte fram till något. Stundtals känner jag hur allting tappar sin mening för att nästa sekund känna ett helt enormt hat mot allting. Det anses antagligen som något ganska negativt, att hata, men det är så självklart för mig att det nästan är en tacksam känsla.

Just nu önskar jag att natten var lite längre, jag har ingen lust att kliva upp fem på morgonen för att snabbäta min gröt (min älskade gröt) och därefter cykla till jobbet. Jag vill inte cykla till jobbet. Dels för att den är så jävla tungcyklad (suck, jag vill fortfarande ha en bekväm gubbcykel) men också för att det tydligen ska regna imorgon och jag har inte kommit mig för att skaffa några stänkskärmar. Vilket isåfall gör att jag har lera över hela ryggen och det, det skulle sannerligen suga.

Det egentliga problemet med allting är att jag inte känner mig på “humör för beniko”. Bear Grylls pressar vätska ur elefantbajs och jag tycker att han borde göra något helt annat, kanske ett matprogram? Han pratade i ett tidigare program om hur mycket han tyckte om avokado och choklad, vilket gör att han och jag nästan är blodsbröder eftersom jag också älskar avokado och choklad.

Medans han visar hur man överlever på en savann så lyssnar jag på balEriks sensate och tänker på hur inmurad i ett hörn jag känner mig. Av mig själv. Jag får den känslan ibland, känslan av att inte bidra med något speciellt längre. Att inte längre orka vara den som får folk att skratta eller orkar lyssna på alla historier. Det är jobbigt. Det är svårt. Det är jobbigt att inte orka vara sig själv, eller iallafall inte orka vara någon som gör att man får bekräftelse från omvärlden.

Om jag inte är “hej, jag är glad och får alla på bra humör”, vem är jag då? Varför är jag den personen? Jag tycker inte om att skriva frågor men det är det enda jag har i huvudet just nu. Det samt tanken att allt jag skriver är högtravande och borde formuleras om för att inte verka så “speciellt”. Ibland när jag kommer fram till sånt, eller något annat som handlar om mig själv som jag inte tycker om, så sluter jag mina ögon länge och försöker samla mig men det lyckas sällan.

Jag har snart semester, jag ser fram emot det. Jag vill bort från allt vad mitt jobb handlar om just nu, bara för att jag inte egentligen vet vad jag har för position efter hösten och om jag kommer tycka om det. Jag vet inte om jag är uppskattad för det jag gör och jag vet inte om det isåfall är beröm som kommer med tillägget “du är ju trots allt bara inhoppare utan tidigare erfarenhet”. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra det.

Jag lyssnar på Trentemollers Late Night Cab Driving och känner mig inte alls på humör för någon progressiv och stundtals mycket upprepande Digweed-spelning, jag har varit på Dana Bergquist-humör väldigt länge nu. När jag är på Dana-humör så är det förvisso ganska progressivt men det är mjukt, melodiöst och stundtals till och med låttexter! Det är mycket ovanligt för att vara jag eftersom jag som bekant hatar låttexter, men det är något speciellt med mannen Dana som förutom att han har ett tjejnamn även ser ut som någon alla vill vara kompis med.

Ikväll hade jag jouren och kommer att ha det de kommande fyra onsdagarna då min jämlike arbetskamrat har semester, men det var riktigt bra. Vi låg bra till, vi hade hunnit arbeta bort det mesta av varorna (midsommarveckan är inget skämt om man jobbar på Maxi, kan jag meddela) och jag kände mig ganska väl till mods. Jag fick höra av butikschefen att vi öppnar för personalen en timme tidigare imorgon, alltså klockan fem istället för sex. Under hela cykelturen hem funderade jag på om jag skulle börja fem jag med men insåg att jag faktiskt ville få sova och ta igen lite förlorade krafter, att komma hem 23:00 och kliva upp 04:00 är inte att rekommendera såvida man inte vill förkorta sitt liv betydligt.

Just nu känns det lite som att jag bara väntar ut dagarna, jag är inte säker på att jag har känt så här förut. Iallafall inte på väldigt länge. Det är inte att jag känner att jag saknar ett mål med vardagen och det är inte heller att jag är less på hur mina dagar är, det är bara som att jag inte ens reflekterar över att jag lever utan jag går genom varje dag som om det bara är något man gör. Det stör mig litegrann eftersom jag känner mig så bedövad och långt ifrån verkligheten jämför med alla andra.

Det är såklart något som kommer att försvinna så fort det blir en förändring som inverkar på det, om det inte händer något specifikt med jobbet så lär ju semestern iallafall se till att förändra min världssyn något. Jag ser faktiskt fram emot att ha semester. Jag är trött. Min kropp är trött och började för längesen säga ifrån gällande övertid och extraarbete. Dessutom börjar jag bli lite kluven inuti till vad jag egentligen bidrar med, jag vill så mycket mer men det känns aldrig som att det finns tid. Det är väl något som alla känner då och då, antar jag. Men det är också så enormt störande för jag känner hur jag hela tiden ligger flera steg efter allting.

Men. Mitt liv cirklar inte bara kring mitt jobb, även om jag tycker om mitt jobb. Det är faktiskt lite lustigt att det är så lite status att jobba på ICA. Folk frågar om jag alltid kommer bli kvar på Maxi och om jag inte tycker det är tråkigt att ha ett “sånt jobb”. Jag har ännu i huvudtaget inte kunnat komma på ett jobb som inte blir upprepande, tråkigt eller ostimulerande om man själv är trött på livet utan att göra något åt det. Jag antar att det kan vara ganska kul att vara rockstjärna men hur kul blir det att spela en av de få singlehitarna man gjorde för tre år sedan, för femte gången på en vecka?

Nu är jag såklart ingen rockstjärna så jag vet inte, det kanske är jääääääätteeeeroligt att åka 200 mil i en turnébuss tillsammans med fyra personer som alla vill se olika program på TV eller det kanske är jätteroligt att jobba som meteorolog på TV och hela tiden stå och peka mot en bluescreen och säga meningar som “Måttlig till kraftig nederbörd” och “Stormvarning i Gästrikland” men jag tror att det blir ganska ointressant också om man varje dag går till jobbet med tanken att alla andra ska göra det roligt.

Det jag tänker mest på just nu är, inte helt otippat kanske, Malin. Det är svårt att inte tänka på henne, idag när jag städade gavelexponeringar eller något annat enformigt, upprepande och skadligt för den personliga integriteten (det verkar vara lite mode i att värna om den personliga integriteten, fastän människor inte fattar vad det innebär) så kom jag på mig själv med att tänka på hur bra jag har det som har Malin.

Hur trygg och säker jag känner mig, både i hur hon behandlar mig men också i vad jag känner för henne. Hon påminner så mycket om delar av mig själv som jag tvingat undan för att jag trott att det inte fanns någon som kunde förstå sånt. Jag tänker mest på Malin och saknar henne. Mest på kvällarna. Det vore så fint att sova med henne. Som nu.

Kvällen är sedan länge över men eftersom jag har jour även denna helg så tar det en stund att varva ner och känna att det är dags att sova. Även om jag har varit på väg att somna i mer än 40 minuter så vill jag inte sova riktigt än, det känns inte riktigt värt än.

Dagens tre största funderationer:

1. Hur orkar folk jobba kvar någonstans där de uppenbarligen inte trivs? Det mesta av deras arbetspass går åt till att pusta och stöna högt och ljudligt för att visa sitt missnöje med sitt jobb. Herregud, om det är så hemskt, byt jobb? Att fälla kommentarer som “Gud, det borde inte vara tillåtet att jobba helg/kväll/arbetstider som inte jag tycker om” är också direkt diskvalificerade i mina ögon. Kvällspassen och helgarbetet kan omöjligt ha kommit som någon nyhet eftersom det omfattas av anställningsbeviset.

2. Varför kan folk aldrig vara nöjda med yttre omständigheter som folk inte kan förändra? Det kanske är typiskt svenskt att klaga på saker som väder och vind men det kan väl inte vara ett krav för att få bo i det här landet? Det blir så.. tjatigt och onödigt. Är det inte för varmt så är det för kallt, folk vill tydligen att allting ska vara lagomt.

Om det är molnigt så är det synd att solen inte kommit fram och gassar solen så är det helt plötsligt obehagligt. Är kaffet för varmt så går det inte att dricka men är kaffet lite för kallt så är det odrickbart. Antingen så regnar det för mycket på sommaren så att man inte hinner vara ute eller så regnar det för lite och då “blir ju elen så dyr”, gud, kan inte folk bara sluta fokusera på omständigheter de inte kan förändra och leva lite istället?

3. Träning. Jag gjorde ett försök att springa idag men det gick inte, absolut inte. Jag var inte så trött i benen men jag hade en enormt knepig huvudvärk som stoppade mig. Jag brukar kunna springa fastän jag har ont i huvudet eller någon annanstans men idag gick det verkligen inte och när jag väl steg av så gjorde det ändå ondare.

Men det stör mig, jag vill kunna träna i den omfattning som jag önksar och bakslaget idag har gett mig rejäl panik.

Hur som helst, klockan är snart halv två och jag måste verkligen sova.

Dagens mat: Gröt!
Dagens hat: Folk som går långsamt framför mig.
Dagens musik: Allt med Dana Bergquist.
Dagens frukt: Royal Gala-äpplen.
Dagens vill-ha: Min bil, snälla?
Dagens lägenhet: Min!