Det är lite svårt att veta var jag ska börja, egentligen hade jag tänkt börja med att skriva om Dana Bergquist men jag spar det till sist och drar alla tråkiga och ganska ointressanta detaljer först.

Ätandet går bra. Jag har gått upp i vikt och ser inte längre ut som det värsta benranglet som finns, men det handlar så mycket om viljestyrka och ibland bara att tvinga sig själv. Det gäller att vara vaksam, jag kom på mig själv igår när jag stod och läste näringsdeklarationer för frusna bär. Då fick jag ta ett steg tillbaka och fråga mig själv vad jag egentligen höll på med, det är så invant och på något sätt så tryggt att man faller tillbaka, något jag inte har någon lust med. Men jag äter, kolossalt mycket jämfört med förut. Jag ska försöka sluta väga mina bananer framöver men det kommer nog att ta tid.

Jag har en helt enorm Dana-period just nu, det släpptes för några dagar sedan en ny livespelning med honom och han är så otrolig. Att DN (har jag för mig) myntade uttrycket “Dana house” när de ville beskriva hans musikstil, säger väl en hel del. Jag brukar kunna ha extrema Digweed-perioder men Danas musik är så mycket mer förlåtande. Den kan få mig glad och ledsen på samma gång, han kan spela låtar med vocals i utan att jag stänger av. Han är en av de få som faktiskt lyckas spela låtar med vocals i som jag tycker om.

Spelningen är, i vanlig Dana-kvalitet, lite mer än tre timmar lång och i mitten av den har jag hittat en låt som verkligen står ut. Låten är bara fem minuter lång men det känns som de viktigaste fem minutrarna man kan uppleva. Det känns som att jag vill visa hela världen, spela upp och säga “Se! Det HÄR är vad ni saknar i ert liv! Det HÄR är vad som beskriver allt ni känner!”, men det kommer jag inte att göra. Det går inte, folk skulle tröttna efter den första minuten och då har inte ens kören börjat.

Are you gonna leave me now?

Det är en dålig period just nu. Mitt humör är lågt, min humor saknas och jag har svårt att hitta nya infallsvinklar på problem jag vill lösa eller funderingar i vardagen. Ibland känns det som att jag bara flyter med för att det är det enda valet jag har. Jag har svårt för att fokusera på dokumentärer och tänker helst medans jag lyssnar på musik blandat med skvalet från vinden som vägrar lägga sig så fort jag ska cykla någonstans.

Man kan nog säga att det är en dålig period. Men samtidigt inte. Samtidigt är det min bästa period någonsin, om man struntar i tiden då jag är ifrån Malin. Bara att sitta bredvid henne förändrar hela mitt sätt att tänka och känna. Det är en helt enorm upplevelse som jag har svårt att förstå.

Det som står på schemat idag är ett försök till löpning (det går halvdåligt just nu, skyller på sommartrötthet) samt grötätande. Jag har ätit sallad och rotfruktsgratäng men jag saknar min gröt, konstigt nog. Jag förstår inte varför men jag har liksom vant mig vid att äta gröt i tid och otid (hej magkatarr!) så jag saknar den så fort jag äter något annat, det är en helt galen känsla som däremot driver fram ganska många skratt i lunchrummet, något jag märkt att jag mår ganska bra av.

Tyvärr så ter sig inte mina ord sig så väl i text idag så jag avrundar här med en förhoppning om att ni vill läsa nästa inlägg när det kommer.

Min granne sitter och vrålar ut Tomas Ledins värdelösa äckellåt Du kan lita på mig från sin balkong, för inte så längesedan så skällde han ut sin flickvän fastän man inte riktigt hörde vad han sa. Han sluddrar redan när han är nykter så i berusat tillstånd blir han en mindre utmaning.

Själv känner jag mig överflödig och uttjänt. Jag känner mig enormt trött på mig själv och hade tänkt göra något åt det genom att lägga mig i soffan, jag har spenderat så mycket tid till att bara sitta och tänka så jag orkar inte mer just nu.

Det här kommer att bli ett av de absolut sämsta blogginlägg jag någonsin har skrivit. Dels för att jag hela dagen har haft svårt att faktiskt fokusera på saker och göra dem uttrycka dem men också för att jag är så otroligt trött. Jag vill somna i soffan hela tiden men jag våldar upp ögonen eftersom jag tvättar och jag tänker inte göra om förra incidenten då jag låste in all tvätt i tvättstugan, på grund av att jag somnade.

När jag vaknade imorse ås tänkte jag direkt att jag inte skulle springa något idag, dels för att gymet stänger 19:00 eftersom det tydligen är Valborgsmässoafton och tydligen så har det betydelse, för alla förutom för mig iallafall. Men under dagen har jag känt mig allt starkare och mera energirik så jag hoppades då och då att jag hade läst fel på iksus öppettider.

Jag har ganska många tanketrådar igång i huvudet idag, ända sen imorse. Det beror på att jag inte verkar ha någon som helst möjlighet att lämna tankar som inte är bra för mig men också för att jag har en massa gamla saker att tänka på, saker som legat begravda i 15 år och mer. Saker jag aldrig trodde att jag skulle tänka på igen.

Det är annorlunda nu. Att tänka negativa eller destruktiva tankar är ingen ovanlighet, jag är van. Men jag är inte van att faktiskt känna hur jag låter mig påverkas av dem i en sån grad att jag känner att jag antingen vill gå hem eller bara sitta för mig själv och slippa frågor eller behöva vara “rolig och underhållande” för alla.

Men jag fick två pauser från mig själv idag. Jag tänker fortfarande på dem. Malin fick tankarna att skingras, det får hon alltid. Med henne kan jag fantisera om saker som jag vill ska hända men jag kan berätta jobbiga saker också som jag vill att hon ska veta, för att lära känna mig. Saker som jag inte berättar annars. Dessutom, som grädde på moset (fastän hon inte äter grädde och jag äter mycket mycket sällan mos) så har hon ett fint namn.

Jag förstår inte varför det blev så att jag bestämde mig för att basera så mycket av mitt liv på negativa tankar om min egen tillvaro. Hur kan människan med all hennes visdom och smarthet tillåta det? Det är konstigt, iallafall om man förklarar det med att varje människa till viss del har ett val att göra. Det som är konstigt är att jag kan ha jättesvårt för att bestämma mig för vilken säng jag ska köpa eller vilken färg tandborsten ska ha, men jag kan bestämma att bara tänka idiottankar? Även om det nu är undermedvetet.

Det är nog dags att sluta skriva nu för jag fortsätter hela tiden att somna till och drömmer varje gång litegrann. Nyss vaknade jag och fnissade till eftersom jag drömde om något som hade med tandborstar och färg att göra och i drömmen var det roligt, därför fnissade jag. Innan det så drömde jag att jag hade skrivit klart blogginlägget men vart tredje ord var felstavat.

… och just då jag skulle skriva det så vaknade jag ur ännu ett liten sömn där jag drömde att jag var en ung dräng som bodde i samma by som Emil i Lönneberga och jag skulle avlägga någon sorts tentamen i svenska och jag fick bara ha fel på vart tredje ord, men det skulle inte vara några problem eftersom jag i drömmen tog jättelånga kliv mot provlokalen och det skulle tydligen hjälpa..

Låten Latenight Cab Driving av Trentemoller passar bra till huvudvärk och dåligt väder.

Någon dag ska jag lära mig att inte försöka skriva den “perfekta inledningen”, dels eftersom mina inlägg är långt ifrån läsvärda och intressanta men också för att det är helt omöjligt för mig att någonsin anse att något jag gör är perfekt. Som bonus ska jag, den dagen då jag lärt mig att jag inte kan skriva perfekta intron, även lära mig att inte missuppfatta saker. Jag kan vara enormt snabb och korrekt i att läsa människor runt mig och deras avsikter, men så fort det handlar om hur dessa personer relaterar till mig så blir jag en total känslomässig analfabet.

Jag läser helt fel, jag uppfattar allting med en vinkling som inte tidigare fanns och hela min bild av vardagen blir skev. Det är dock ett ganska bra tag innan jag kan lära mig att inte missuppfatta allting bara för att det isåfall blir mycket mera negativt för min del. Jag är nämligen väldigt bra på att leta upp saker i vardagen som kommer att ligga i min väg och därefter blåsa upp dem. För att göra dagarna lite extra utmanande och jobbiga, som om det behövdes.

Under de senaste dagarna har jag haft en konstig känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt placera den. Då och då brukar jag få en känsla av att jag “väntar på något”, ungefär som att jag väntar på att livet ska börja igen så jag får stiga på. Fast nu känns det inte så, nu känns det som att jag väntar på att tiden ska ta slut. Inte som att jag väntar på att dö, det vore bara bisarrt och ganska jobbigt eftersom även om jag inte har mig själv som någon större favorit så har jag ändå tänkt leva ett bra tag till för det är ganska många saker jag vill se och vill visa.

Men (jag vet att man inte får börja meningar med ord som men eller och, men jag bryr mig inte. ok?) nu känns det som att jag väntar på att tiden ska ta slut, det är en otroligt konstig känsla. Jag har mål i livet, det är inte det men det känns som att jag just nu bara går på tomgång. Kanske för att nästa vecka har en potential att suga stenhårt, om jag får uttrycka mig så i ett försök att modernisera sättet jag skriver på. Nästa vecka, har jag redan börjat räkna ut.

Den kommer att kännas tom och ovan, ironiskt nog som när man flyttar till en ny lägenhet. Men det är inte för att jag flyttar som det kommer kännas tomt och ovant. Det är inte för att jag flyttar som det kommer vara svårt att få tiden att gå nog fort. Jag har tänkt ganska mycket på det här, men i stadier. Men det rör sig bara om en vecka, så det är ju inte ett helt liv, men ändå känns det drygt. Så pass drygt att jag försöker ignorera det så gott jag kan.

Hur som helst, klockan är 17:14 och jag ska se till att springa innan min huvudvärk exploderar till nästa stadie. Antingen är det här huvudvärk som kommer från det dåliga vädret eller så är det stresshuvudvärk, det bör vara vädret och det vore skönt om det vore det. Det var så längesen jag hade ont i huvudet av regnmoln.

Ett urval av vad dagens tankar hittils handlat om:

• Det finns inget gott i mänskligheten.
• Tog jag min medicin eller inte?
• Ja, det gjorde jag nog.
• Nej, eller?
• Varför har jag inte hört DJ Inc förut?

• Gud, jag måste beskriva den här låten för någon. Men vem bryr sig?
• Jag undrar om jag kan få mina vener att stå ut ändå mer?
• Jag måste sluta äta bröd.
• Jag måste sluta äta bananer.

Enormt snygg stop motion-video ovan, musiken kanske inte är så bra med lite väl klassiska stråkar någon minut in men videon självt.. wow. Tryck på HQ-symbolen nere till höger för att få se den i högre kvalitet.

Jag har spenderat det mesta av dagen till att lyssna på Antiloops låt Signing Off. En låt de gjorde innan de blev jättekända och innan de blev jättedåliga. Det är en av mina favoritlåtar genom tiderna och jag använder den så fort jag behöver plocka fram en viss känsla eller känner att jag behöver förstärka ett speciellt humör. Den är enormt värdefull för mig. Den är nästan sju minuter lång, trycker ni på play ovan så får ni höra den. Trycker ni inte på play så vet ni inte vilket humör jag är på.

Det har varit mycket jobb på sistonde men det har inte gjort något, jag tycker om att jobba och jag känner hur jag förfinar allt jag gör och blir alltmer effektiv. Men samtidigt kan jag inte sluta tänka, vad ska jag göra sen? När det här blivit standard? Jag kan lära ut det till andra, men sen då? Jag antar att mitt inre försöker tala om för mig att skaffa en hobby. En hobby som inte inkluderar en laptop som kraschar så fort man ansluter skivspelarna. (jag vill inte prata om det, jag blev alldelens trött inuti av det)

Jag är mest förkyld i hela världen och har en helt enorm basröst, det sistnämnda är förvisso lite kul eftersom det är skönt att få ett annat röstläge någon gång men jag hatar att inte kunna springa. Jag har en helt enorm viktnoja just nu och det upptar så mycket av min vakna tid. Jag har funderat lite på vad jag tycker om att prata om på sistonde och jag har kommit fram till några saker jag inte tycker om att prata om. Sex är en sak jag inte tycker om att prata om, eller rättare sagt, jag finner det enormt ointressant att prata om.

Är det nu jag måste skriva två A4 med en “men asså, ja tycke ju oooom att haaa sex men de ä ju roligare åå haa sexx än å prata om de!”? Så här är det. Jag kan tycka att det är kul att komma med kommentarer i lunchrummet ibland eftersom hela världen verkar leva i någon sorts glasbubbla när det gäller sex där toleransnivån för ovanliga läggningar och speciella böjelser är enormt låg. Jag tycker om att försvara minoriteter. Men jag finner inget intresse i att diskutera ställningar, värdet i att ha sex i baksätet gentemot framsätet eller att låta tjejen komma först. Iallafall inte om det är med någon som jag inte har någon sådan relation till.

Jag är inte särskilt pryd, alls. Det är bara det att det fungerar bra att leka pryd när det gäller sex, så slipper man berätta för omvärlden att man inte är intresserad och att såna diskussioner bara känns platta och innehållslösa. Att prata väder är ungefär lika tråkigt. Bilar också, såvida det inte gäller att prata om bilar som man blir glad av eller som på annat sätt påverkar ens välbefinnande på en känslomässig basis men då helt utan ankytning till märke, kardanaxel, årsmodell eller om den har spoiler.

Dagens sämsta: Till Ålidhems Vårdcentral. Eller iallafall allmänläkaren Nils, som tydligen är min designerade läkare. Nils, du suger.
Dagens bästa: Alla sms.
Dagens mat: Broccoligratäng, medans jag fortfarande hade ett smaksinne.
Dagens besvikelse: Min jävla Macbook Air som inte pallar med två USB-enheter samtidigt.
Dagens musik: Antiloops Signing Off och Sashas Wavy Gravy.
Dagens känsla: Trångt.
Dagens irritationsmoment: Att tvingas respektera människor som är långsamma, rör sig långsamt, tänker långsamt, agerar långsamt och arbetar långsamt.
Dagens idé: Min impuls om att ta över VK och göra om den helt.

Det var ännu en sån där natt, jag kunde inte sova och jag vaknade helt nedsvettad. Jag vaknade första gången halv fyra, tror jag det var. Kändes som att jag inte kunde sova och alldelens rastlös. Inte nog med att jag hade vaknat mitt i natten, jag la mig inte förräns vid halv två och då tog det säkert en halvtimme innan jag somnade till att börja med. Sen vaknade jag gång på gång tills att jag vaknade helt nedsvettad, precis som natten innan.

Varför händer det? Var det en dröm som fick min kropp att helt plötsligt tro att det var dags att paniksänka min kroppstemperatur eller blir det helt plötsligt varmt i lägenheten mellan 02-04 på nätterna? Hade gärna sett att Bostaden såg till att det var varmt vid 22-00 istället, det är då jag brukar frysa som värst.

Jag var enormt duktig igår, jag gjorde fyra PowerPoint-presentationer som inte bara redovisade ett bra resultat men som också såg bra ut. En av mina arbetskollegor, som inte bryr sig så mycket, brukar visa upp ett excelark som han sen står och läser ifrån. Det är inte min grej precis, jag är mer en person som pratar. Så mina presentationer innehåller ganska få slides där jag ser till att det finns bilder att kika på och rubriker med det jag vill prata om. Jag anser inte att man ska skriva ner all text i sin presentation och därefter ha högläsning, då kan man lika gärna lämna ut en stencil.

Så idag ska jag bara ta några kort samt sammanställa en mindre presentation om hur det gått för oss ekonomiskt, något som jag hade missat. Sen är jag redo!

Dagens benstatus: Trötta, blir antagligen ingen löpning idag även om jag vill.
Dagens medicinstatus: Blir bara vanliga värktabletter idag om det behövs.
Dagens musikstatus: Min gamla mix PMX, som jag spelat sen igår. Times.
Dagens humörstatus: Sprättig, sprallig, otålig. Sovit för lite, antagligen.

Oj, var ska jag börja. Tankeverksamheten tog fart så fort mötet tog slut.

Jag har just kommit från mitt första marknadsföringsmöte någonsin och jag var lite oroad innan jag steg in i lokalen eftersom jag hade en bild av ett blodigt möte med stränga repliker och elaka blickar vid minsta misstag. Det var inte alls så. Alls. Det var hur soft som helst, alla lyssnade på alla och det var precis som det alltid är, bara det att jag hade hypat det för mig själv så mycket.

Så. Nu är jag trött och jag tog ett enhälligt beslut med mig själv i bilen på väg hem att inte springa något idag. Detta för att jag fortfarande är sjuk men också för att klockan har blivit så jävla mycket. Klockan är 17:10 och jag har i princip just klivit innanför dörren. Jag har inte tid nog att återfå någon energi för att göra det ikväll, trots att dagen bara bestått av möten så är jag ändå så trött. Jag vet inte var det kommer ifrån men jag antar att det blir så när man blir vuxen och jag klassas tydligen som just det, vuxen.

Read the rest of this entry »