JAG GILLAR

• Att lyssna på P1 Kaliber, P3 Dokumentär eller liknande program för att få veta mer om vilket samhälle vi lever vi. Det gör mig arg och ledsen men hellre det än lyckligt ovetandes.
• Kakor. Jag kommer nog att bli en tjock, tunnhårig gubbe när jag blir gammal.
• Musik. Idag fick jag den ultimata Pest eller Kolera:n, skulle du välja att vara utan musik eller sex? Jag kan inte bestämma mig men jag lutar mot att vara utan sex. Vad är livet utan musik? Vad är livet utan upptäckterna, hålen musiken täpper till och skapandet man får uppleva?
• Textraden “Don’t need no one, you’re no good for me”
• Att få veta att det är okej.
• Dana Bergquist.
• Att få lära mig saker. Att titta på Jackass, Miami Medical eller Oprah är en sak och är helt okej när jag inte känner för att engagera mig i något annat. Men jag vill varje dag lära mig något nytt, eller förfina mina kunskaper inom något. Att se dokumentärer om andra världskriget, fast färglagda, är underbart. Att lyssna på podcasts där de förklarar hur man säkrast kör i snö är lite av ett nödfall men ändå något som säkert kan vara bra. Jag är nyfiken.
• Att bli kysst på halsen.
• Ryssland.
• Att få ha hemligheter med människor.
• Att känna mig levande.

Sedan jag postade musikklippet så har jag verkligen saknat att spela skivor, jag har ingen plats för utrustningen så det är egentligen ingen anledning till att fundera mer över det men det är något jag saknar. Om jag någonsin lyckas få tillbaka mitt lugn så kommer jag definitivt att skapa mig plats, någonstans. Det var så kul och så förlösande, att få vara så fokuserad under en stund och inte missa ett enda taktslag.

Ibland kan man inte “rycka upp sig”.

Även om det hörs att takterna klumpar sig lite då och då så sparar jag den ändå, år ut och år in bara för att den har ett schysst sound och påminner mig om ren och skär glädje. Jag har den till och med på mp3spelaren då och då bara för att det enda jag egentligen vill höra från mina egna mixar är övergångarna mellan två olika låtar.

Klippet är 2:51 min långt och övergången från Dave Clark’s technodänga till Roland Klinkenberg & Danny Bakkers techhouselåt Keep on Rockin’ markerar ganska mycket hur jag spelar när jag inte spelar prog house. Jag vill att det ska hända saker.

Ibland blir jag rädd för att mitt liv ska bli någon sorts fotostatkopia av ett ordinärt och tråkigt liv, såna som man mest ser i filmer och serier. Kanske för att alla ute i verkligheten anstränger sig så förbannat för att inte vara vanliga. Jag har inget emot att vara vanlig, men jag oroar mig för att tappa all kreativitet och all nyfikenhet. Jag vill inte tvingas bli lugn och neutral bara för att passa in även om det kanske skulle bota lite av min känsla av utanförskap.

Därimellan oroar jag mig för att tappa min musiksmak, jag kan spendera väldigt mycket tid till att önska att Digweed inte ska dö. Även om han och jag börjat växa ifrån varandra musikaliskt sett (han spelar så annorlunda numera) så vill jag inte att han ska dö och försvinna som ett inspirationsmoment i min vardag. Det låter säkert konstigt och bisarrt, många verkar tycka att det är konstigt att ens reflektera över döden och hur man kommer att må efteråt, många verkar känna att man inte ska prata om döden och om man gör det så ska man prata om sorgen man kommer att känna när en person dör.

Nu vet jag inte om jag kommer att brista ut i gråt om Digweed dör, jag blir säkert väldigt rörd men jag tror inte jag gråter för det (med tanke på att jag inte kan gråta för mina problem så varför skulle jag lipa då?) däremot kommer jag säkert att deppa en del. För han har alltid funnits där, så länge som jag haft en musiksmak som jag känt har varit “för mig”. Därför är jag också rädd att tappa den eller att helt enkelt tvingas omvärdera mina känslor och vad jag tycker om, bara för att jag kanske blivit “för gammal”. Sånt skrämmer mig, människors sätt att döma en beroende på ålder.

Är man en viss ålder så är vissa saker förbjudna, har man nått 30 så ska man naturligtsvis redan ha börjat betala av kombin och radhuset. Är man 40 så ska man ha valt ut en passande karriär och är man 50 så bör barnens pensionssparande vara i full gång. Här är jag, snart 29 och ett halvt. Utan en aning om jag någonsin kommer passa in. Jag håller inte jämna steg med omvärlden och jag får arbeta så hårt för att inte hamna alltför långt bakom, även om det känns som att jag hela tiden halkar efter lite till.

Ibland önskar jag att jag hade någon att halka efter med, någon som kände som jag gör. Någon som förstod hur det är, någon som jag kunde lyssna på och känna hur ordens ensamhet stärkte mitt mig och befriade mig från behovet av närhet. Iallafall för en stund. Det där behovet, den där känslan av att bära på saker man vill dela med sig av. Meningar man sedan länge nött sönder i huvudet, saker man vill säga och som kommer låta så perfekta – bara någon lyssnar.

Jag antar att det är det som är problemet, att människor kanske inte har lust eller tid att lyssna. Eller så är det så att det bara inte klickar. Eller så är jag petig. Eller så är det så att de jag vill ska lyssna inte har tid eller möjlighet. Vad vet jag, det handlar inte bara om att prata. Alla säger att samhället är så stressigt och att vi försöker göra så mycket och varje gång jag hör det så känns det som att vi verkligen försöker göra så mycket, men utan att åstakomma något. Utan att förverkliga något.

Jag menar inte att predika, det är inte min stil. Jag brukar hellre hålla mina innersta åsikter för mig själv än att dela ut dem till människor, men det känns som att all denna jakt på yta och glans har gjort att kravet på substans fått stå åt sidan. Kanske är det så det ska vara numera, kanske har jag bara missat att uppdatera mig på vad människan behöver. Kanske är jag gammeldags, vad vet jag. Men isåfall är det jävligt ensamt att vara gammeldags.

Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det “tajm för en Latte på schtään” men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser.
Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt.
Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad.
Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget.
Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på.
Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt.
Dagens tanke: “Julafton imorgon. Kom över det.”
Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken..
Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.

Tre grupper jag inte lyssnat på på länge

1. Air, jag föll för dem när deras Kelly Watch the Stars kom och köpte efter några år deras debutalbum på vinyl och därefter deras album Talkie Walkie som var fenomenalt. Men det var ett tag sedan nu, jag blir mest deppad av att höra Talkie Walkie på ett sånt där gammalt sätt, som jag vill minnas för vad det var och Kelly var det bara evigheter sen jag hörde.

2. Daft Punk. Som de flesta andra så blev jag först bekant med Daft Punk när deras Around the World släpptes. I samma veva som jag köpte Airs debutalbum på vinyl så köpte jag även Daft Punks första album, Homework, på vinyl. Däremot slutade jag lite tvärt lyssna på dem när deras senaste album släpptes och det visade sig att det inte alls var min stil, även om låtarna var helt okej i sig.

3. Stardust, ändå mer fransk elektro. Det är väl bara Music Sounds Better With You som är bra av dem, resterande låtar kan jag gärna skippa.

Jag gjorde något oväntat idag. Jag bestämde mig för att sova efter middagen, på riktigt. Inte ligga i soffan och slötitta på tv tills man hamnar i något halvsovande stadie utan jag gick och la mig. Påklädd förvisso men ändå i sängen. Något som min mor aldrig skulle ha accepterat. Hennes stående kommentar var alltid “Ligger du?” med elakt uttal, som om det vore något fel att vara trött vid andra tidpunkter än på natten.

Vilket förvisso var lite lustigt eftersom hon alltid sov en stund på helgeftermiddagarna, men jag antar att det är skillnad på folk och folk för vissa. Tanken var hur som helst, med min lilla återhämtningsstund att jag skulle göra just det – återhämta mig. Redan från morgonen har jag varit otroligt trött och somnade kort efter att jag ätit frukost. Jag vet exakt vad det beror på men jag spelar dum, det fungerar bäst just nu.

När jag sov så drömde jag om min stora idol Dana Bergquist och att han skulle DJa med sin ständige vapendragare Andreas Hansson. I min dröm så skulle de börja spela 20:00 på kvällen och inte sluta förräns 07:00 dagen därpå, något som dels i drömmen fick mig att fundera över hur han skulle hålla sig vaken. Droger eller alkohol var det jag hade att välja på och i drömmen blev jag besviken av tanken på att Dana skulle dricka för att hålla sig vaken.

Därefter försökte jag gråta ut för min omgivning över att jag inte skulle kunna se Dana spela men ingen ville lyssna och jag blev i drömmen alldelens tårögd bara jag pratade om hela händelsen. Det var en skum dröm för även om det var det som var den stora historien som lyckades jag inkludera en gammal flickvän, jobbet, byte av pantmaskiner på jobbet, bilkörning och en massa annat.

Jag hoppas på lika intressanta drömmar den här natten. Kanske något om Ukraina den här gången?

Jag har haft två långa dagar med uppstigning 04:50 (min vanliga morgontid) och instämplat arbete tills 20:30, tack vare ett av våra två personalmöten. Denna gången var det lite annorlunda eftersom jag deltog och hade ett framträdande för att presentera en utökad satsning på företagshälsovården som jag och två andra arbetat med tillsammans med personalchefen.

Det var oändligt roligt och jag hoppas jag får möjlighet att delta igen under några kommande personalmöten, det är alltid bra att öva på att tala inför grupp även om jag sällan har problem med det trots att jag kan bli lite nervös. Jag skämtar och bjuder på mig själv så brukar det mesta reda sig. Det enda jag inte tål är att människor pratar samtidigt som jag pratar, men jag antar att det hör till.

Dagen har varit lång och jag kan inte riktigt gå ner i varv men det kanske är så det ska vara.

Dagens tanke: Varför måste jag hela tiden ta initiativ?
Dagens maträtt: Sukt efter pizza
Dagens musik: Kasey Taylor
Dagens mening: “Det enda jag vill få är ett initiativ och inte bara en massa ord”
Dagens podcast: Giant Bombcast

Vad som inte var tråkigt gällande musik var fredagens uppvisning i mitt kvarter. Allt började relativt tidigt på kvällen då min granne (som har någon sorts tvångstanke om att han hela tiden måste hosta och harkla sig) började spela Queens I Want it All på mycket hög volym och gjorde allt han kunde för att överrösta musiken med sin minst sagt värdelösa sångröst.

Senare på kvällen började en granne i huset som ligger till vänster om mig, att ha fest. De bor på bottenvåningen och har under sommaren haft relativt många högljudda fester men det är inget jag störs av, jag brukar tycka att det är ganska intressant att höra deras val av musik, som oftast skiljer sig helt från min musiksmak. Efter någon timme så började ännu en fest med lika hög volym på musiken, denna gången i huset som ligger bakom mig.

Det tog ungefär en halvtimme innan grannen som bor “framför” mig (hans hus vätter mot min balkong) att spela musik, jag fick av någon anledning intrycket av att han var trött på alla högljudda fester. Han spelade högre än alla andra, trots att hans fönster vätte åt fel håll, alltså från husen. Men det kompenserades som sagt med hög volym, riktigt hög volym och bara dåliga 70- och 80-tals hits. Volymen var sån att jag kunde lyssna i min lägenhet utan problem, vilket gjorde mig enormt imponerad.

Här har hela kvarteret fest och (i min värld) en kille gillar det inte, men istället för att ringa Störningsjouren så överröstar han alla. En efter en så tystnade festerna och till slut även grannen med hämndbehovet, det var en sån där underbart bisarr upplevelse som bara studenter kan stå för.

På min fritid tycker jag om att experimentera. Det handlar oftast om experiment med mig själv (nej, inga sexuella, sorry) och min omgivning, mest för att det är enklast så. Mitt humör och hur jag mår är något jag ofta återvänder till eftersom det är så otroligt fascinerande hur mycket man kan styra över sitt eget välmående och vilken effekt småsaker som musik, mat eller sömn kan ha. Bara nyss då jag kom hem från en halvtråkig cykeltur (tråkiga vägar, trött i benen) så bytte jag musik och direkt fick kvällen en helt annan innebörd.

Nu menar jag inte att hela min tillvaro är ett experiment men relativt ofta så brukar jag göra mindre förändringar i min vardag bara för att se hur jag reagerar, man kan tro att inget händer eftersom jag vet vilka förändringar som jag gjort men det är lustigt hur huvudet och själen kan reagera olika, om man nu tror på att vi människor har en själ. Det betyder såklart inte att jag kan få mig själv att tro vad som helst men jag kan få mig själv att känna olika saker beroende på vilken musik jag lyssnar på och liknande.

Jag antar att alla, eller iallafall många, kan göra så här och gör så här. Skillnaden är kanske att jag gör det när det inte behövs, bara för att prova. Jag kan tänka sönder en viss maträtt för att bli sugen på att äta just det, fastän jag har rester i kylen som jag behöver äta upp. Eller så kan jag boka biobiljetter till en film jag inte riktigt vill se, bara för att hypa sönder den för mig själv, vilket oftast resulterar i att jag tycker att filmen är “okej”.

Det är ett enormt lustigt fenomen! Det är underligt och samtidigt så intressant, jag vill inbilla mig om att det ger mig bättre insikt i hur människor ser på mig och hur de påverkar mig, både på bra och dåliga sätt. (hej paranoid, haha) Samtidigt vet jag inte om det är något man borde göra. Det måste finnas en tid då man får må som “man mår”, utan en massa vägledning från det vakna jaget. Äh, nu verkar jag svamla. Det lät bättre i huvudet än vad det blev nedskrivet.

Dagens irritationsmoment: Kärringen som inte kunde högerregeln.
Dagens huvudsyssla: Sova. Tröttare har jag inte varit.
Dagens saknad: Åh, enkelt. Malin.
Dagens mat: Müsli i sojamjölk, hur gott som helst! Jag är frälst!
Dagens oro: Att telefonen bara ringde och ringde.
Dagens önskan: Att åka tillbaka till Stockholm.
Dagens dröm: När jag slumrade på soffan så drömde jag att funktionen för att skicka sms i min telefon skulle sluta fungera och om jag inte betalade 50.55:- (alltså, femtio kronor och femtiofem öre) så skulle jag inte få skicka fler sms. Av någon anledning blev det en mindre panik inför det beslutet?