Jag tror att jag stör mig lite på mina morgonrutiner, normala människor verkar kunna vakna av alarmet och sedan ligga kvar en stund för att vakna till eller bara njuta av värmen under täcket, men inte jag. Jag flyger upp så fort alarmet ringer (jag har av strategiska skäl bestämt att alarmet inte får ligga inom räckhåll från sängen) och går därefter direkt till köket för att göra frukost.

Allting är så systematiskt och rutinbaserat, jag ligger inte kvar i sängen och sträcker på mig, jag sitter inte och slötittar på tv innan jag äter frukost och jag slår inte på musiken innan jag börjar göra nyss nämda frukost. Jag antar att jag blir så när jag inte har någon annan eller något annat att ta hänsyn till, men det är tråkigt. Min dag blir alltför inrutad direkt från att jag vaknat.

Nu ligger jag och halvblundar i sängen, det är lite mer än två timmar kvar tills jag börjar jobba och jag är så trött. Jag tog mig iväg till iksu för att springa min mil och se glad ut men efter en kilometer hoppade jag av bandet och gick därifrån. Det var helt enkelt en sån dag då det inte stämde, då jag kände att jag saknade harmonin i kroppen för att springa och jag kunde inte få mina ben och min energi att komma överrens.

Jag är så trött, jag ska förklara sen vad det beror på. Eller, jag ska förklara vad en del av det beror på. Skriver jag ner allt så måste jag flytta och det vore både onödigt och dumt. Ungefär lika dumt som när jag trycker hårdare på fjärrkontrollen för att batterierna börjar ta slut.

Jag har en sån trasig dygnsrytm just nu. Jag blir alltid jättetrött på kvällen men kan inte sova en hel natt. Igår somnade jag vid 22:00 efter att ha tvingat mig själv att vara vaken i en timme, men istället vaknade jag då 04:00 med ett ryck. Jag slängde mig upp, bäddade sängen i rekordfart (det tar förvisso inte så lång tid i vanliga fall heller, men hur som helst), tände lyset och var just på väg att börja koka gröt då jag såg att klockan var fyra – 50 minuter innan alarmet ringer.

Igår vaknade jag 03:00, natten innan det vaknade jag vid 07 osv. Det skulle vara ganska skönt att slippa somna supertidigt om jag ändå inte ska sova hela natten. Jag känner mig inte direkt pigg heller som man kanske hade kunnat begära om man somnade 22:00. Jag kanske bara börjar bli gammal? Jag blev kallad gubbe igår så det kanske inte är helt fel ute, även om just ordet gubbe i all sin negativa bemärkelse kanske var mer av ett skämt.

Hur som helst så har jag tagit mitt förnuft tillfånga, jag har alltså beställt en iPhone. Jag vet! Det är två saker som hindrat mig från att köpa en iPhone sedan dag ett och det är dels att kameran inte är så bra som jag vill samt att man inte kan använda programmet Blue Phone Elite (jag vet, tragiskt namn) med den – ett program som gör det möjligt att skicka sms via datorn istället för att behöva använda telefonens undermåliga knappsats.

Men efter en vecka där jag i princip bara sett iPhones och gång på gång blivit påmind om hur mycket jag egentligen vill ha en så valde jag att lösa mina två problem. Kameran löser jag med resonemanget “det ordnar jag sen” och problematiken kring skickandet av sms löser jag med “det ordnar jag sen” och när jag fick den infallsvinkeln till allting så var det ju inget som stod i min väg! Förutom Apples värdelösa leveranstid kanske. Halebop har ungefär tre veckors leveranstid, tre veckor är länge. Lääänge.

Ungefär lika länge som om jag skulle gått upp vid 04 som jag hade tänkt. Åh vad arg jag skulle ha varit på mig själv vid den här tiden, tröttast i världen och med vetskap om att jag hade kunnat få sova hela 50 minuter till.

Av någon anledning känns allting extra svårt ikväll och även om den självklara frågan är “Varför då?” så undviker jag den gärna, jag har ingen aning och oavsett hur jag angriper känslan så kommer jag inte fram till något. Stundtals känner jag hur allting tappar sin mening för att nästa sekund känna ett helt enormt hat mot allting. Det anses antagligen som något ganska negativt, att hata, men det är så självklart för mig att det nästan är en tacksam känsla.

Just nu önskar jag att natten var lite längre, jag har ingen lust att kliva upp fem på morgonen för att snabbäta min gröt (min älskade gröt) och därefter cykla till jobbet. Jag vill inte cykla till jobbet. Dels för att den är så jävla tungcyklad (suck, jag vill fortfarande ha en bekväm gubbcykel) men också för att det tydligen ska regna imorgon och jag har inte kommit mig för att skaffa några stänkskärmar. Vilket isåfall gör att jag har lera över hela ryggen och det, det skulle sannerligen suga.

Det egentliga problemet med allting är att jag inte känner mig på “humör för beniko”. Bear Grylls pressar vätska ur elefantbajs och jag tycker att han borde göra något helt annat, kanske ett matprogram? Han pratade i ett tidigare program om hur mycket han tyckte om avokado och choklad, vilket gör att han och jag nästan är blodsbröder eftersom jag också älskar avokado och choklad.

Medans han visar hur man överlever på en savann så lyssnar jag på balEriks sensate och tänker på hur inmurad i ett hörn jag känner mig. Av mig själv. Jag får den känslan ibland, känslan av att inte bidra med något speciellt längre. Att inte längre orka vara den som får folk att skratta eller orkar lyssna på alla historier. Det är jobbigt. Det är svårt. Det är jobbigt att inte orka vara sig själv, eller iallafall inte orka vara någon som gör att man får bekräftelse från omvärlden.

Om jag inte är “hej, jag är glad och får alla på bra humör”, vem är jag då? Varför är jag den personen? Jag tycker inte om att skriva frågor men det är det enda jag har i huvudet just nu. Det samt tanken att allt jag skriver är högtravande och borde formuleras om för att inte verka så “speciellt”. Ibland när jag kommer fram till sånt, eller något annat som handlar om mig själv som jag inte tycker om, så sluter jag mina ögon länge och försöker samla mig men det lyckas sällan.

Jag har snart semester, jag ser fram emot det. Jag vill bort från allt vad mitt jobb handlar om just nu, bara för att jag inte egentligen vet vad jag har för position efter hösten och om jag kommer tycka om det. Jag vet inte om jag är uppskattad för det jag gör och jag vet inte om det isåfall är beröm som kommer med tillägget “du är ju trots allt bara inhoppare utan tidigare erfarenhet”. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag ska göra det.

Okej, så Michael Jackson är död. Jag har drömt om det hela natten och det är inte för att jag är en hejare på sanndrömmar utan för att jag är lat/otrygg. Jag valde att sova på soffan inatt för att kunna somna medans jag lyssnade på TVn och vid 01 så vaknade jag av att en programledare pratade något om sin huvudnyhet, att Michael Jackson var död. Sen har jag drömt om det precis hela natten och varje gång jag vaknat så har jag tänkt “kan jag kliva upp och läsa om det nu?”

Bland annat drömde jag att han dog av en operation, en operation som han gjorde för att få en 31cm lång fåra på sin rygg, vilket var en skabbig som skum dröm. Nu dog han ju tydligen av ett hjärtstillestånd, så jag antar att mina drömmar inte är så sanningsenliga som jag har velat tro. Det blir intressant att höra hur pratet kring honom kommer att gå nu, om alla tycker att det är en stor tragedi och att han “var ju verkligen en av de stora” eller om folk fortsätter tycka att han verkade vara ett pedo. Jag har lite svårt att glömma hur skeptisk jag varit kring hans förfarande.

Så sparkar vi av den här veckan genom att göra den till den ABSOLUT längsta, detta genom att inte sova inatt. Alls. I princip. Klockan 03:00 så hade jag inte sovit mer än en kvart åt gången, max. Detta medans övrig tid användes till att sakta glida in och ut ur sömnen. Jag var inte särskilt pigg heller, jag var inte sugen på att göra annat och jag var inte tankspridd men jag kunde inte somna helt. Nåja, it could be a freak accident. Vore halvbesvärligt om det fortsatte, iallafall den här veckan eftersom jag är den lyckligaste i hela världen den här veckan och inte slutar tidigare än 18:00 någon dag innan torsdag.

Har jag sagt att jag jobbar 09 – 22:30 på onsdag? Så! Nu har jag sagt det till hela världen. Men det är inte så farligt, jag vill bara berätta det för hela världen så att jag kan fokusera på att genomlida dagen. För det enda som den kommer vara är lång, förhoppningsvis inte så jobbig. Bara lång och dryg.

Nåja, nu ska jag sluta klaga. Ikväll, om jag kommer hem innan 21:00, så ska jag göra matlåda med Tofu hade jag tänkt. Det blir första gången jag provar Tofu så jag är ganska spänd. Jag har ingen aning om hur det smakar eller hur det är att tillaga men jag vet att det är packat med protein och det är vad jag behöver, för jag har liksom backat in mig i ett hörn när det gäller protein.

Igår lade jag upp en krönika som Tommy skrivit och den fyllde mig med lite ny energi. Dels för att det var kul att någon annan engagerade sig men också för att jag har haft den liggandes i min inbox sedan OKTOBER. Jag har alltså varit oändligt seg, men jag har sökt efter ett block ledig tid av den längre sorten för att kunna ta mig an projektet. Så igår blev det gjort, bara fyra månader sent.

Det bästa med allt är att jag fick arkivera hans mail med den bifogade filen, enligt mina regler så får jag inte arkivera mail såvida jag inte “vidtagit åtgärd”. Alltså mailat tillbaka om svar krävs, betalat om betalning förväntas eller vad det nu kan vara. Att se samma mail i sin inbox i fyra månader är påfrestande. Nu är det bara två mail kvar, ett vilket försvinner idag då jag mailat anvisningar om hur han betalar Tradera-auktionen han vann samt ett som jag får ta bort den 26e februari, jag använder min mail som påminnelse åt mig själv.

I det mailets rubrik står det “26 FEBRUARI. KOM IHÅG TELEFON PÅ JOBBET”, vilket betyder att jag ska ta med mig mobilen ner på golvet eftersom kirurgen ringer 14:30. Jag är nervös. Tidigare ville han prata om jag borde byta jobb och jag vill inte prata om sånt.

Jag har börjat inse att jag kanske än en gång måste byta adress på min blogg för att kunna skriva i lugn och ro, vilket inte riktigt var vad jag hade hoppats på. Jag tycker om miyato, miyato känns precis som jag är. Jag har identifierat lite med miyato.

Jag känner mig inte pepp för någonting. Jag blir inte peppad av utskällningar som levereras utan anledning, utskällningar som baseras på frustration och en oförmåga att förstå. En oförmåga att planera, fast inte från min sida. Det känns konstigt att veta så starkt för sig själv att man faktiskt inte har gjort så mycket fel, normalt sett så brukar jag känna en stark skuldkänsla så fort något gått fel och jag varit inblandad. Oavsett om jag hade något med det att göra eller inte.

Jag fick erbjudande i sista sekund om att vara ledig idag men jag tog det inte, jag hade redan ställt in mig på att jobba idag och allting som behövde göras så det var lika bra att gå till jobbet. Om det är något jag inte tycker om så är det misskötande av scheman och att tjata på folk om såna saker eftersom jag har halvsvårt att hävda min rättighet till att vara ledig som det är, jag vet det är lag på att man ska få vara ledig en viss tid bla bla bla.

Utbildningen igår gick inte som väntat, det kändes som om tusen missförstånd inträffade samtidigt vilket resulterade i mindre glada miner.

Kortet ovan blev en favorit hos mig direkt jag såg det, jag vet inte direkt varför. Jag tycker inte att religion är något fint och jag tycker inte heller att träkors är något vackert men den kändes bra. Något med den kändes bra. Min bildsamling skiljer sig lite från andras. Jag samlar inte på bilder av artister och band, bilar, datorer eller vackra solnedgångar vid sommarstugan. Jag sparar nästan aldrig bilder med människor i, jag tycker bäst om kort på speciella omgivningar som Amazonas fotat uppifrån eller en övergiven stad. Men ibland så följer kort med människor med.

Igår var en riktigt bra dag. Jag var väldigt glad och lätt i sinnet, det kändes som att jag kunde ta för mig av vardagen och verkligen visa mig själv igen. Jag har saknat den delen av mig själv så mycket. Jag hade förvisso enormt ont i ryggen men det gjorde mig bara stressad över att inte hinna jobba klart, det gjorde mig inte på dåligt humör. Igår var nämligen min enda möjlighet att kunna få tvätta på nästan två veckor och med tanke på att jag fyllde tre maskiner så var det dags.

Jag åt middag hos Tommy i lördags och det var hur bra som helst. Det var skönt. Jag “behövde” det egentligen inte, jag var inte särskilt påverkad av mitt humör men det var skönt att äntligen få träffa honom igen och träffa hans flickvän som jag faktiskt inte träffat i någon större utsträckning. Jag och Tommy pratade häromdagen om ett mindre maraton beståendes av Spider-Man-filmerna och jag ska nog påminna honom om det för att pejla när det kan finnas möjlighet.

Dock blev det inte så att jag steg upp 05 idag och åkte till jobbet för att jobba 06 – 20 som jag hade tänkt, min rygg gjorde så ont igår att jag förstod att jag bara skulle sänka min livsglädje under flera dagar om jag inte försökte vila. Däremot har jag en lång lista på saker jag måste köpa eller som jag iallafall vill ha, som jag hade tänkt att någon annan kunde köpa åt mig:

• En ny lägenhet. Det känns inte alls bra att bo här. Jag tjatar om det hela tiden.
• Nya glasögon. Jag tycker inte om de jag har nu, de är tunga och sitter dåligt.
• Service av min bil. Så att den där jäkla lampan slutar lysa.
• En CDJ-1000 till, det måste vara två.
• En ny klocka, har sökt men det är svårt. Jag är mycket petig.
• En Xbox 360, till. (ja, då har jag tre men det är viktigt.)

Äh, vi börjar så. Det var säkert något mer.

Igår gick inte som planerat. Dels slöade jag till mig så mycket när det gällde projektet att ta sig till iksu att när jag väl kom iväg så hade jag börjat bli hungrig samt att alla studenter i hela världen var där. Varför kan inte universum cirkulera kring mig så att jag slipper såna problem? Hur som helst så har jag märkt att min lucka för när jag kan göra ansträngande saker har minskat betydligt på grund av hela magkatarrs-historien, eller om det är för att jag slutat äta godis, jag vet inte. Antagligen det första. Jag blir hur som helst hungrig med väldigt korta mellanrum och om jag har tänkt göra något krävande, som att springa en mil, så måste jag göra det relativt nära inpå att jag ätit.

Problemet är väl att om jag inte väntar nog länge så mår jag bara illa när jag springer. Hur som helst så var det nog menat att jag inte skulle kunna springa igår, jag var trött och orkeslös. När jag kom till iksu så kände jag hur ett enormt blodsockerfall sköljde över mig men jag bytte ändå om, tråkigt nog eller tacksamt nog så var alla band upptagna och det stod redan flertalet på kö. Jag hann däremot störa mig på tre personer som stod och pratade vid ett band med en person ståendes på bandet. Hon hade tydligen slutat springa men inte riktigt arbetat upp modet att kliva av än. Suck.

Det här kommer bli en helt enormt lång vecka. Jag tycker inte om att vara schemalagd länge, jag tycker om att arbeta länge men det ska vara på mitt initiativ. Idag är vad jag känner är den egentliga “lediga” dagen efter jobbet men då ska jag tvätta hela kvällen och sen ska jag träna. Det är förvisso lite av en definition på ilandsproblem men det är ändå en börda.

Hur som helst så önskar jag er alla evig kärlek i världen. Ni kanske har bättre tur än vad jag har.

Så var det dags för den klassiska och återkommande känslan av att jag inte känner att jag kan skriva vad jag vill i min egen blogg. Hej, återkommande känsla.

De senaste dagarna har varit otroligt svåra och jobbiga utan att erbjuda något synsätt som skulle ge mig en föraning om att saker kan komma att bli bättre inom någon snar framtid. Till viss del så verkar jag ha slutat bry mig om saker som händer, kanske för att det är så mycket just nu. Jag känner mig lite bedövad och som att jag inte längre reagerar lika starkt på saker som händer utan jag noterar dem och sparar det till senare.

Ibland funderar jag på om jag är dålig på att uttrycka mig, om jag har svårt att förmedla vad jag känner och vad som händer mig till min omvärld. Ibland funderar jag på om det finns massor av människor som bara inte bryr sig och ibland funderar jag på om jag helt enkelt borde rädda mig själv. Ibland funderar jag på vad jag gjort.

Nåja, inget blir bättre av en massa bloggältande. Inte just nu iallafall. Det är -24 grader ute och jobbet kallar, även om jag på senaste tiden mest har velat vara hemma i ett försök att återfå lite energi.