Wow vad mitt liv har förändrats. Jag har fått en ny befattning som innebär väldigt mycket ansvar, väldigt många fler uttalande arbetsuppgifter och ett krav på väldigt mycket mera tid. Egentligen så gjorde jag väl det mesta innan men nu finns det på papper att det är jag som får gå direkt till fängelse utan att passera Gå om någon får en pall i huvudet.

Jag har börjat gymma istället för att bara springa, vilket är något jag aldrig trodde skulle hända. Nu är jag ingen som gymmar åtta timmar om dagen men att jag ens kan tänka tanken är ett stort steg.

Ballerina Choco är för övrigt världens godaste kaka, om de bara vore nyckelhålsmärkta.

Jag tror att jag stör mig lite på mina morgonrutiner, normala människor verkar kunna vakna av alarmet och sedan ligga kvar en stund för att vakna till eller bara njuta av värmen under täcket, men inte jag. Jag flyger upp så fort alarmet ringer (jag har av strategiska skäl bestämt att alarmet inte får ligga inom räckhåll från sängen) och går därefter direkt till köket för att göra frukost.

Allting är så systematiskt och rutinbaserat, jag ligger inte kvar i sängen och sträcker på mig, jag sitter inte och slötittar på tv innan jag äter frukost och jag slår inte på musiken innan jag börjar göra nyss nämda frukost. Jag antar att jag blir så när jag inte har någon annan eller något annat att ta hänsyn till, men det är tråkigt. Min dag blir alltför inrutad direkt från att jag vaknat.

Nu ligger jag och halvblundar i sängen, det är lite mer än två timmar kvar tills jag börjar jobba och jag är så trött. Jag tog mig iväg till iksu för att springa min mil och se glad ut men efter en kilometer hoppade jag av bandet och gick därifrån. Det var helt enkelt en sån dag då det inte stämde, då jag kände att jag saknade harmonin i kroppen för att springa och jag kunde inte få mina ben och min energi att komma överrens.

Jag är så trött, jag ska förklara sen vad det beror på. Eller, jag ska förklara vad en del av det beror på. Skriver jag ner allt så måste jag flytta och det vore både onödigt och dumt. Ungefär lika dumt som när jag trycker hårdare på fjärrkontrollen för att batterierna börjar ta slut.

Jag läste att järnladyn Margaret Thatcher klarade sig på så lite som fyra timmars sömn per natt, hon drack stora mängder alkohol och åt i snitt 24 ägg per vecka. Förutom alkoholen och äggen så är jag och järnladyn själsfränder. Jag klarar mig också på väldigt lite sömn.

På sistonde har det förvisso blivit alldelens för lite sömn, ner mot två eller tre timmar per natt men normalt sett så brukar jag sova ungefär fyra timmar och fungera ypperligt på det. Sover jag mer så känner jag inte att jag får ut lika mycket av dagen som jag borde få och sover jag mindre så blir jag till slut väldigt trött. Så jag borde antagligen försöka öka min sömn från 2,5 – 3 timmar till iallafall fyra. Kanske 4,5?

Äggen lär jag nog inte börja äta för även om äggmackor med kaviar är enormt gott så är det för mycket jobb för mig att koka ägg och jag tycker inte att Kalles Kaviar med ägg i är en särskilt bra ersättare. Alkoholen lär jag inte dricka även om jag funderat på att iallafall testa mina gränser för att se hur mycket jag klarar av p ga alla mediciner.

Men innan jag gör det så ska jag lyssna klart på Orbital och se om det finns energi kvar till att laga mat. Just i helgen har det känts otroligt omständigt.

Kvällen har varit tudelad, men inte som yin och yang eller något annat som är svart och vitt på ett bra sätt. Utan mer på ett dåligt sätt.

Jag har arbetat i ett rasande tempo utan att riktigt reflektera över det, enda gångerna jag har noterat att jag fått saker gjorda i en högre takt än jag hade väntat mig har varit då mina ben börjat bli sega, något som oftast betyder att jag behöver äta. Hela eftermiddagen och kvällen har jag separerat på arbete och fritid, så att säga. Kroppen har skött sysslorna på jobbet medans huvudet har stannat kvar hemma, ungefär.

Vilket naturligtsvis hade sin nackdelar, det fick jag erfara då jag fick en enorm känsla av övergivenhet och ensamhet. Jag var så ensammen och jag fick det inte att gå ihop, jag förstod inte varför just JAG var tvungen att vara så ensammen och jag förstod inte vad som någonsin skulle kunna få känslan att försvinna.

Hela proceduren är naturligtvis ganska löjlig, det är trots allt ganska tragiskt att stå i en välupplyst Maxi-butik med kunder runt sig och tycka att man är den mest ensamma människan i världen. Men det är svårt att komma ifrån den känslan, jag har haft den så mycket på sistonde. Oftast då jag lägger mig (hej igårkväll) men nu var det tydligen dags även då jag jobbade.

Efter det så blev många av mina tankar så enormt enkelspåriga och alla påhittade scenarion som jag spelade upp i mitt huvud, med tillhörande konversationer och resultat, blev väldigt uttjatade och tråkiga.

Dagens bästa: När jag fick en chokladtomte bara för att jag var snäll och för att jag skulle bli glad.
Dagens sämsta: Matångest och ensamhet.
Dagens låt: Någon av alla som Dana spelade, antagligen någon av Empire of the State-remixarna.
Dagens mat: Broccoligratäng med morötter och kidneybönor. Jag är en sån fena på matlagning ibland!
Dagens fundering: Varför heter det vitvaror?
Dagens tanke: Vecka sju kanske är en bra vecka att åka bort på?
Dagens minne: Att äta bananstubbe med min mamma.
Dagens upptäckt: Att det är hemskt dåligt att dörrarna på bilen fryser igen av smältande is. Särskilt när Securitas vill låsa grindarna. Stress stress.

Dagens irritation: Människor som verkligen försöker analysera och komma fram till något, fastän de hela tiden når fel slutsatser. Som om de påbörjat någon sorts nybörjarkurs i psykologi men bara deltog under uppropet och introduktionen, sen var det “tajm för en Latte på schtään” men det hindrar dem inte från att försöka med sina lekmannaliknande analyser.
Dagens glädje: Pyramidte klockan 03.00 i en iskall lägenhet, det gjorde inget att lägenheten var kall. Det gjorde inget att jag var trött sen heller, faktiskt.
Dagens mat: Vegetarisk Jansson, faktiskt oväntat god. Sådär så att jag faktiskt blev förvånad.
Dagens illamående: Två stycken Lindorkulor samt två tryfflar på fastande mage innan middagen, jag gör ALLTID det misstaget.
Dagens misslyckande: Musikvalet för morgonen, inget passade riktigt och jag växlade mellan en Dana-spelning jag inte var sugen på och ett antal Digweed-spelningar som jag absolut inte var sugen på.
Dagens saknad: Katt skulle ha varit mysigt, så hade jag sluppit lägga mig ensammen när jag kom hem från jobbet. För även om det var otroligt skönt att få sova så kändes det fruktansvärt ensamt.
Dagens tanke: “Julafton imorgon. Kom över det.”
Dagens behov: Tystnad. Det är svårt att orka med gapskratt när man är så trött att man knappt är vaken..
Dagens imorgon: Förhoppningsvis hanterbar. Eller iallafall trygg.

Ett evigt gissel, hur mycket ska man skriva och hur mycket ska man spara inom sig själv? Hur mycket ska man avslöja och hur mycket ska man dölja? Igår föreslogs jag tänka så här: ingen kan leva med alla relationer inom sig själv, man måste dela med sig och avlasta sig själv och då utan att vänta på att människor tar för sig. Ibland måste man ta för sig själv. Klokt och fint sagt, jag gör det jag kan för att anamma det.

Julen gör snart sitt intåg och det känns mest omständigt och onödigt, jag firar tydligen inte jul numera och det stör mig inte nämnvärt. Jag skriver tydligen eftersom det en dag bara var så, jag hade ingen riktig anledning att “fira” jul eftersom jag verkar ha försvunnit bort från vad så många anser är jul med stora julmiddagar, äta upp de Aladdin-pralinerna som är kvar så man får byta till andra lagret och ge varandra julklappar.

Det känns mest svårt att tänka på julen så, det blir ett sånt stort projekt. Sen bidrar det naturligtsvis att jag egentligen inte har någon familj att dela den med, då blir högtider inget annat än extra ledighet och radiokanaler som spelar samma låtar hela tiden.

För snart tre år sedan opererades min mor för att ta bort en livshotande hjärntumör, en operation som tog 11 timmar och som helt förändrade henne till en människa jag inte längre känner eller har någon riktig relation med.
För tre år sedan dog min morfar och lämnade min mormor ensammen kvar.
För lite mer än två år sedan opererades jag för ett av två stora diskbråck och formade om det mesta av mitt liv, jag har fortfarande inte kunnat förlika mig med det och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra det.

Det jobbigaste är nog att allting ovan bara blir en del av allt vad julen betyder för mig numera. Jag har inget emot julen som så (men det är behändigt att ha en lång utläggning om att hur mycket jag hatar Pernillas Jul istället för att säga att jag inte har någon familj) men kommentarerna som omgivningen ger är vad som gör allting så svårt. Människor tror att jag lider av faktumet att jag inte får fira jul och vill på något sätt hjälpa mig att “se lite positivare på saken”, att jag inte får sitta och äta julmat i tre timmar är mitt minsta bekymmer.

Dessutom brukar det sällan finnas så särskilt många vegetariska rätter på de traditionella julborden, så det spelar inte så stor roll. Heh. Vet ni vad som är det mest störande? Allt jag skrivit ovan, som många säkert skulle tycka var en del att hantera, är för mig att “glänta försiktigt på dörren”.

Men, hur som helst. Jag har 300 gram finsk choklad hemma som jag antagligen inte kommer att kunna hålla mig från i helgen, så jag ser fram emot ett enormt illamående under lördagskvällen!

Dagen har varit bra. Mycket tid har gått åt till att fundera på hur man kan börja använda det numera ganska utdaterade ordet “pöka” mer i dagligt tal. Lika mycket tid har använts till att nynna på gamla reklamfilmer och fundera över nya morgonrutiner på jobbet.

Men det bästa var chokladen. Jag har, damer och herrar, ätit choklad för första gången på ett år och åtta dagar. Jag har inte ätit godis, chips, bullar, kakor, tårta, bla bla bla på ett år och åtta dagar men idag var det över! Det var helt magiskt gott och jag funderade på varför jag hade varit så dum och trott att mitt liv skulle bli bättre utan godis.

Dock var det inte så långlivat eftersom jag inte riktigt kände för att köpa godis att ha hemma, vilket nog var lika bra med tanke på att min middag blev allt annat än lyckad och jag har hungrat hela kvällen. Jag försökte stävja hungern genom att äta ungefär två kilo morötter och säkert ett halvt kilo hårdbröd men jag kan inte påstå att det gav något annat än mer disk, brödsmulor under strumporna och saknad efter varm mat.

Imorgon ska jag jobba, träna, äta god middag och vila. Är det sånt man ska göra på lediga lördagar eller har jag missuppfattat något?

Han är min hjälte, Per Moberg. Jag hatade honom från början, precis som alla andra. Men nu har jag vant mig och börjat uppskatta allt han hittar på, ibland påminner det han gör så mycket om saker jag skulle kunna göra och ibland är han bara så underbart normal. Det är inte normalt att stå som kock och göra helt perfekta måltider och endast prata torrt om ingridienser och jäsningstid, det är normalt att göra fel och improvisera.

Så jag har planerat min söndag enligt Mr Moberg. Klockan 18.00 till 19.00 ska jag se nästa två kapitel i hans kulinariska projekt och jag kan knappt vänta, han är ju helt underbar! Kan hända att jag ser Leilas matprogram som visas innan, bara för att få kontrasten av värdelöst och underbart.

Dagens musikval: Nick Warren, han är lite som ett mellanting mellan Dana Bergquist och Danny Howells och passar väldigt bra när jag inte känner mig som världens mest energifyllda person men ändå inte vill gömma mig för omvärlden.
Dagens mat: Det har blivit ganska dåligt på den fronten. Gröt, bröd och morötter hittils.
Dagens ovanliga: Att jag bara några minuter efter att jag kommit till IKSU fick gå därifrån och jag orkade knappt gå hem, jag är så enormt trött och har varit det hela helgen.
Dagens vanliga: Facebook, alltid lika tråkigt.
Dagens otrevliga: Min rygg gör ont på ett helt nytt sätt och det oroar mig alltid, det begränsar mig. Det drar ned mig.

Det känns ibland som att jag alltid kommer att sakna vissa saker och tanken på att jag aldrig kommer att få uppleva tillfredställelsen av dem gör mig minst sagt nedslagen. Det får mig att känna som att jag aldrig kommer att bli komplett utan jag kommer alltid att famla i mörkret, jag kommer alltid att få jaga efter den där fixen jag behöver. Det där utbytet jag drömmer om.

Desto närmare julen kommer, desto mer påminns jag om hela tanken kring traditioner och firande av olika saker. Sånt som verkar vara så självklart. Då vill jag bara bort ändå mer.

Jag tittar på senorna i min hand som rör sig. Jag har haft en sån dag då blodådrorna buktat ut extra mycket och mina händer ser nötta och exponerade ut. Det ser förstås lite fascinerande ut, man ser exakt vilka muskler och senor som rör på sig för att olika rörelser ska kunna göras men det ser precis lika fel ut. Det ska nog inte vara såhär egentligen. Men, jag är knappast som andra heller, för den delen.

Igår höll jag på att köpa en pizzamaskin fastän jag aldrig gör pizza, i lördags höll jag på att köpa en kaffemaskin fastän jag inte dricker kaffe. Idag har jag klarat mig från inköpsbehov men jag känner på mig att det snart kommer ännu ett värdelöst inköp alá bakmaskin, hushållsmaskiner verkar verkligen vara min grej just nu.