Allt är och förblir bara ord så länge jag inte kan finna den där bryggan över från mina känslor inuti och orden utanför. Bryggan som blir en allt längre, bredare och mindre synlig motorvägsbro för var dag som går. För längesen frågade en vän om det inte var dags att skriva något positivit här snart, med tanke på att saker inte gick så tokigt just då. Jag minns inte vad jag svarade men jag vet att jag har svårt att skriva alltför detaljerat om när jag mår bra, jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva.

Istället är jag fast med känslor och gnagande behov inuti som jag inte kan tillgodose oavsett hur gärna jag vill, eller inte vill. Jag är så trött, psykiskt. Det är som att vissa delar av mitt inre immunförsvar har tynat bort. Kanske ska det vara så, kanske ska man inte klara allt men det vore skönt att känna att man kunde lämna sig själv till någon annan med vetskapen att det är möjligt att frammana den energin som krävs för att överleva och utvecklas.

Just nu känns mycket så svårt. Hur ska jag beskriva den känslan?

Det är tisdagkväll, mitt huvud är tungt och inte särskilt intresserat av att göra annat än att ligga ner och göra så lite som möjligt. Min själ vill inte heller göra så mycket. En del beror säkert på att jag är sjuk (jag har semester och jag blir alltid sjuk när jag är ledig, så är jag lärd), en del beror på att jag ligger och lyssnar på Dana – för även om han är ett musikaliskt geni så blir jag alltid deprimerad av hans musik för den når verkligen längst in.

Den får mig att känna utan att behöva känna efter och utan att behöva anstränga mig, den får mig att uppleva mig själv även om det bara är jobbigt men även om det bara är jobbigt så känns det bra. Ett uttryckssätt.

Jag stressas av sommarkraven. Det känns som att omvärlden i ändå större utsträckning förväntar sig att jag ska göra saker, komma på saker och vara tillhands i år än förra året. Imorgon har jag planerat en enda sak och det är att cykla ner till stan för att köpa ett armband för nio kronor. Sen så ska jag cykla hem och inte göra så mycket mer. Jag vill inte åka till en överfull badstrand.

Det är ganska skönt att kvällsdeppa då och då, på en bra nivå. Då man känner att man har kontroll över allting, man mår så dåligt som man kanske inte förtjänar men som man kan hantera. Inga tårar, inga panikkänslor och inga maniska utbrott. Bara ett lågt sinne.

Vecka 38 eller 40 åker jag till Ukraina. Om ni visste hur jag längtar. Jag tänker på det varje dag, gång på gång. Inget kommer att stoppa mig. Inget.

Det var ett tag sedan.

Det har inte riktigt varit meningen, mycket har kommit i vägen. Eller som diverse människor som försöker vara diktare och poeter skriver: “livet kom i vägen”. Livet kom inte i vägen, jag kom inte ens i vägen för livet. Det verkar bara inte som att det finns någon plats för mig och desto fler gånger jag tänker den tanken desto mer tror jag på det.

Att använda “bara” i en beskrivning är behändigt. Då kan jag på något sätt för mig själv försvara det jag skriver, att även om det för MIG är blodigt allvar så kanske omvärlden tar det som en lek med ord och därför inte bryr sig. Fastän det är just det jag vill att de ska göra. Fastän jag gör det så svårt för dem.

På min cykeltur hem från jobbet så ville jag ge upp allt mitt liv stod för, vilket i sig var en enormt deprimerande tanke eftersom jag just då inte kunde komma på vad som urskiljer mig från någon annan. Stundtals känns det som att allt är ett spel för kulisserna, bara för att alla andra gör det.

Jag har aldrig känt mig så ensammen som nu.

Jag sitter och “peppar” för att gå och träna. Jag har gjort det ganska länge nu, från början var det en klart legitim anledning eftersom jag just hade ätit men nu är det för att jag inte vill. Jag har en kropp, ett skal. Skalet fungerar till och från bra men just nu fungerar det som är inuti skalet inte alls. Jag är trött och börjar få allt mer ångest över att det är sommar (jo, hej hej, jag tycker inte om sommaren), jag saknar min mamma men vet samtidigt att det numera inte är en realistisk känsla utan något som jag nog får placera i samma fack som “jag saknar att inte vara 12 år för jag och Tommy hade så roligt då”.

Allt fungerar som det ska. Jag gör mitt jobb, städningen av lägenheten kanske har varit lite undermålig de senaste veckorna men oftast inte så hemskt. Allt fungerar, det som finns. Det som finns kvar. Rädslan för att inte kunna vara mig själv finns där och hindrar mig från att jag ska fungera. Behovet av respekt och närhet upphör aldrig men jag vill inte ha någon för det känns alltid som att jag tvingat mig till allting.

Innan jag dör vill jag att någon förklarar för mig varför allt blev så här. För jag kan inte komma på det själv och på något sätt skulle det vara skönt med en förklaring. Då, med lite tur, slipper jag kanske skuldbelägga mig själv för allt som går fel. Kanske finns det en möjlighet att jag går oskyldig ur en del av problemen.

Stort kanske.

Det är svårt att skriva om problem, alla har dem till mer eller mindre varierande grad och det är alltid någon som har det lite jobbigare. Lite svårare. Lite mera komplicerat. Än en själv. Jag tystar mig själv innan jag ens tänkt tanken på att säga något bara för att slippa besvikelsen av att någon vänder sig från mig.

På cykelturen hem tårades mina ögon på tanken av att jag kanske skulle komma att få leva ett liv med massor av känslor som jag inte skulle kunna sätta ord på och upplevelser som jag mår så dåligt över att jag vill att någon ska lyckas gräva fram ur mig genom att bara se mig djupt i ögonen.

Jag antar att jag är en sån där person som människor gärna har kring sig. En rolig typ. En som kan dra skämt, impulsiv, stundtals lite galen. Som snabbt kan associera och ge svar på tal. Men kanske ingen man orkar med utan hellre någon man vill ha i sitt liv. Kring sig, om sig, vid sig. Är det så? Tanken gör mig ledsen samtidigt som den gör mig rörd, för det kanske är det finaste jag kan få.

Om jag gjort fel så ber jag om ursäkt. Om jag sårat dig så ber jag om förlåt. Om jag borde lära mig av något så vill jag att du berättar, jag lovar att lyssna. Intensivt. Om jag inget kan göra, berätta det också. Jag har antagligen redan listat ut det men jag behöver höra sådant också. Jag behöver få veta när jag ska ge upp.

Alla hemligheter.

Det är en sån dag, idag. En sån dag då jag desperat försöker finna en väg ut ur den grop jag grävt åt mig själv, en dag då jag vill bryta med alla och gå vidare. Vidare till vad? Gå? Hur? Rymma, springa, ge mig av, inte se tillbaka. Vad finns det att se tillbaka mot? I min enfald önskar jag att jag ska kunna se tillbaka på människor som sträcker sig efter mig. I själva verket är det så att människor jäktar från mig medans jag sträcker mig efter dem.

Min middag består av en avokado, jag har redan ätit så mycket bröd och kaffe på jobbet. På lunchen petade jag i min så kallade lunchlåda. Jag åt minimajsen och vattenkastanjerna, därefter blev jag illamående och distant. Jag märkte hur jag fastnade med blicken och antog att det var dags att göra något annat. Det är väl lika bra att fastna med blicken i en bunt papper med siffror så att jag får något gjort än att jag stirrar på konstläder i 20 minuter.

Idag känns det svårt och meningslöst. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla det på något annat sätt. Det sista någon sagt till mig idag var “Per, du ser ledsen ut.” och det stämde såklart men vad skulle jag göra? Helst av allt ville jag att hon skulle krama mig och säga “Kan du inte berätta varför, berätta en liten detalj så kan vi sätta oss och låta det andra komma ut?” men det gick såklart inte.

Ibland är det bara en sån dag då varken jag kan eller vill räcka till.

Gårdagen var ett totalt mörker och det var inte mycket jag kunde göra för att avhjälpa det. Men samtidigt som allting var riktigt riktigt dåligt så var det så intressant att märka hur mitt huvud reagerade, dels av sina egna humörsvängningar men sen också av andras kommentarer. Jag antar att det är så jag är, jag överlåter allt till mina tankar och känslor – de styr mig och då kan jag stå bredvid och analysera allt jag gör eller känner. Eller vad andra gör och känner.

Hur som helst. Redan när ag satt i bilen på väg till jobbet igår så kände jag inuti hur mitt humör förändrades, hur jag blev mer och mer uppgiven och jag vet att jag tänkte “det här kommer att bli en sån dålig dag, Per. du borde vända om, nu.” men jag hade saker att göra och jag hade lovat att få dem gjorda innan måndag. Jag fick förvisso allting gjort men där vid lunch så var det något som hände. Allt bara vändes upp och ner, jag blev så ledsen att jag blev nervös – så nervös att jag till slut nästan ville kräkas.

Samtidigt som jag satt och mådde allt annat än prima så testade jag systematiskt olika tankar på mig själv för att se om det var något speciellt som var anledningen. Jag tänkte på allt från uppväxt och uppfostran till kärlek och hobbies. Utan att finna något. Jag antar att moralkakan från det var att jag inte alltid kan styra över hur jag mår, men den lär ju aldrig sjunka in.

Gårdagens lista (som jag hade tänkt skriva 02:00)›

Bästa: Kvällens smskonversation, jag hade egentligen ingen energi till att socialisera på något sätt men just sms fungerar så gott som alltid. Det var fint och bra.
Sämsta: Se den länga texten ovan.
Räddning: Jonas, Moa och Frida. Jonas och mitt prat om baguetter fick mig att tänka på annat, Moa ringde från sin jour och samtalet med Frida fick mig att känna mig bättre till mods.
Musik: Någon podcast med Deep House Cat, fånigt artistnamn men bra musik.
Mat: Tappade matlusten så jag vet inte, åt wokgrönsaker i tortilabröd och blev mätt men missnöjd.

Gårdagen sög och den här dagen har vissa drag som jag känner igen, med lite tur kanske den inte blir fullt lika dålig som gårdagen. Vad jag verkar ha tappat är förmågan att uttrycka mig i ord, jag har skrivit om den här texten minst tre gånger nu.

Ibland blir jag rädd för att mitt liv ska bli någon sorts fotostatkopia av ett ordinärt och tråkigt liv, såna som man mest ser i filmer och serier. Kanske för att alla ute i verkligheten anstränger sig så förbannat för att inte vara vanliga. Jag har inget emot att vara vanlig, men jag oroar mig för att tappa all kreativitet och all nyfikenhet. Jag vill inte tvingas bli lugn och neutral bara för att passa in även om det kanske skulle bota lite av min känsla av utanförskap.

Därimellan oroar jag mig för att tappa min musiksmak, jag kan spendera väldigt mycket tid till att önska att Digweed inte ska dö. Även om han och jag börjat växa ifrån varandra musikaliskt sett (han spelar så annorlunda numera) så vill jag inte att han ska dö och försvinna som ett inspirationsmoment i min vardag. Det låter säkert konstigt och bisarrt, många verkar tycka att det är konstigt att ens reflektera över döden och hur man kommer att må efteråt, många verkar känna att man inte ska prata om döden och om man gör det så ska man prata om sorgen man kommer att känna när en person dör.

Nu vet jag inte om jag kommer att brista ut i gråt om Digweed dör, jag blir säkert väldigt rörd men jag tror inte jag gråter för det (med tanke på att jag inte kan gråta för mina problem så varför skulle jag lipa då?) däremot kommer jag säkert att deppa en del. För han har alltid funnits där, så länge som jag haft en musiksmak som jag känt har varit “för mig”. Därför är jag också rädd att tappa den eller att helt enkelt tvingas omvärdera mina känslor och vad jag tycker om, bara för att jag kanske blivit “för gammal”. Sånt skrämmer mig, människors sätt att döma en beroende på ålder.

Är man en viss ålder så är vissa saker förbjudna, har man nått 30 så ska man naturligtsvis redan ha börjat betala av kombin och radhuset. Är man 40 så ska man ha valt ut en passande karriär och är man 50 så bör barnens pensionssparande vara i full gång. Här är jag, snart 29 och ett halvt. Utan en aning om jag någonsin kommer passa in. Jag håller inte jämna steg med omvärlden och jag får arbeta så hårt för att inte hamna alltför långt bakom, även om det känns som att jag hela tiden halkar efter lite till.

Ibland önskar jag att jag hade någon att halka efter med, någon som kände som jag gör. Någon som förstod hur det är, någon som jag kunde lyssna på och känna hur ordens ensamhet stärkte mitt mig och befriade mig från behovet av närhet. Iallafall för en stund. Det där behovet, den där känslan av att bära på saker man vill dela med sig av. Meningar man sedan länge nött sönder i huvudet, saker man vill säga och som kommer låta så perfekta – bara någon lyssnar.

Jag antar att det är det som är problemet, att människor kanske inte har lust eller tid att lyssna. Eller så är det så att det bara inte klickar. Eller så är jag petig. Eller så är det så att de jag vill ska lyssna inte har tid eller möjlighet. Vad vet jag, det handlar inte bara om att prata. Alla säger att samhället är så stressigt och att vi försöker göra så mycket och varje gång jag hör det så känns det som att vi verkligen försöker göra så mycket, men utan att åstakomma något. Utan att förverkliga något.

Jag menar inte att predika, det är inte min stil. Jag brukar hellre hålla mina innersta åsikter för mig själv än att dela ut dem till människor, men det känns som att all denna jakt på yta och glans har gjort att kravet på substans fått stå åt sidan. Kanske är det så det ska vara numera, kanske har jag bara missat att uppdatera mig på vad människan behöver. Kanske är jag gammeldags, vad vet jag. Men isåfall är det jävligt ensamt att vara gammeldags.

• Enorm irritation som är på väg att bli ilska
• Rastlöshet, särskilt i benen
• Oro inombords
• Viljan att börja gråta när som helst
• Ångest inför sommaren

En värdelös blandning. Jag är glad att jag inte har vänner som säger “se positivt på det!”, sånt kan förstöra vilken dag som helst för mig.

Det verkar som att söndag har blivit min dag då jag kan sätta mig ned (eller i det här fallet, ligga ner) och skriva av mig. Det är väl inget fel i det antar jag även om jag i huvudet just nu maler ett uttalande från en vän som lyder ungefär “Det finns inga ursäkter för att inte göra det man borde, man behöver bara finna tid och energi”, vilket känns väldigt mycket som något jag skulle ha sagt. För två år sedan.

Det är lite annorlunda numera. Jag har utvecklat ett tämligen avancerat inre kösystem med olika passager för olika saker, jag kan utan problem finna tid och energi för att stanna kvar på jobbet men att helt bryta med det verkliga livet för att sätta mig ned och försöka lugna mig, det är något som kräver tid och förberedelse.

Idag är en dag som är lite annorlunda från andra. Direkt från att jag vaknat så var jag på dåligt humör. Inte arg eller irriterad, jag är sällan arg eller irriterad direkt på morgonen utan istället var jag riktigt uppgiven och osäker på om jag ens ville vara vaken. Under den första vakna timmen funderade jag på att försöka sova bort hela dagen och det var inte för att jag var trött utan för att jag inte riktigt visste om det var värt att vara vaken.

Förutom att mitt humör har legat rejält på minus hela dagen så är jag dessutom fruktansvärt trött, just nu går jag verkligen på tomgång. Men jag lär ju inte göra en tidig kväll ändå, fastän jag verkligen borde. Det är svårt att komma sig för att göra det när man bara har sig själv att ta hand om och bara sig själv att skylla.