Jag skriver aldrig om såna här händelser i vanliga fall, jag minns den 11e September 2001 då planen kraschade in i World Trade Center. Det var på den tiden då Lunarstorm fortfarande var i ropet och alla uppdaterade sina dagböcker med rubriker som “RIP WTC” eller “Terroristerna har slagit till!”, jag skrev inget fastän jag kände lika mycket som alla andra. Jag är inte sån, bara. Jag suger upp allting för mig själv, får fortfarande en stor känsla av obehag varje gång jag ser bilder eller filmklipp därifrån samtidigt som jag för alltid vill minnas svåra händelser som förändrat världen.

Därav kanske min fascination för Pripyat och Tjernobyl kommer, precis som att jag är väldigt intresserad av nazisterna och varför de gjorde som de gjorde. Men som sagt så skriver jag aldrig om saker som händer på ett sånt ingående sätt som andra skribenter gör, med rubriker som avslöjar allting, om jag ens skriver något.

Men det är här det skiljer sig från andra gånger. Nu gäller det Steve Jobs. Han blev 56 år och dog i sviterna av en lång kamp mot cancer. Känslan är konstig, inte saknad eftersom jag inte kände honom så men en konstig tomhet. Han inspirerade så många i världen, däribland mig, till att förändra och förbättra min livsstil.

Jag minns fortfarande hur det började, jag ville köpa en ny laptop men var så trött på att det var samma grej varje gång: installera Windows, spendera timmar till att uppdatera allting, avinstallera allt jag inte ville dras med och sen efter en månad känna att något inte stämde i prestation eller uppförande. Så jag och min dåvarande flickvän bestämde oss för att skaffa en MacBook, just det, de vita i plast.

Det tog ungefär en helg att anpassa sig, hitta rätt knappar och förstå hur elementära saker man lärt sig och använt under åratal helt plötsligt inte gällde längre. Men det var petitesser, känslan jag fick var att jag ville skapa något, att det inte fanns några hinder för det utan att det var upp till mig. Det var en helt enorm känsla.

Sen rullade det på. Det blev en iMac, det blev en Macbook Air, det blev en ny Macbook, det blev en iPhone osv. Jag kan för allt i världen inte tänka mig att använda något annat än Apples produkter även om jag får göra så på jobbet och jag vet att framtiden mycket väl kan komma att förändras men det är också det som gör framtiden lite mera sorglig.

I mina ögon var det Steve Jobs som kunde leda den förändringen. Han gjorde smartphones till mera phone än smart, mera användbar och intressant än något för tekniknissar som tyckte om styluspennor när de skulle skriva på skärmen. Mannen hade långt gångna visioner om vad han ville skapa och även om alla var långt ifrån succéer så var det inte det som var det viktigaste, det viktigaste var att han brann för något och hade en enorm karisma.

Han var en sån person som det inte finns så många av, en person som hade visioner som han satsade allt på att uppnå och allt eftersom tiden gick så insåg man att Steve faktiskt hade rätt i mycket även om jag inte är en sån inbiten Apple-fantast att jag köper varenda pryl och försvarar dem på forum i Windows vs OSX-diskussioner. Om man nu kan kalla dem diskussioner.

Steve Jobs dog när han hade så mycket kvar att ge och jag kommer faktiskt att sakna honom, jag kände honom inte men det känns fel att han gick bort. Det känns tomt och underligt, han var inte en av de personerna jag tror kommer leva för evigt (vissa människor kan jag bara inte tänka mig att de kommer att dö) men han var så mitt uppe i allt. Han hade saker på gång som skulle påverka även mig.

Ni fattar. Det här är varför jag inte skriver sånt här egentligen, jag kan inte skriva ner allt jag vill eftersom ingen orkar läsa mina enorma essäer av text och jag kan inte korta ner för jag glömmer att ta med detaljer som förtjänar att vara med.

Det känns konstigt att Steve Jobs gått bort. Från en dag till en annan så blev världen annorlunda. Kallare.

Vem delar jag min smärta med? En ännu okänd själsfrände kanske. Om det är så, så ber jag om ursäkt. Det är inte meningen att göra dig illa, min vän.

Jag passar på att be lite om ursäkt för inlägget innan det ens påbörjats, jag har ingen agenda för vad jag vill skriva om. Inte här. Jag har ingen stor plan, inget tema, ingen slogan som gör att läsarna vet vad de kan förvänta sig men det kanske är det som är min mening.

En ledig dag innan jag ska jobba en hel helg, jag vet, vuxensnack direkt eller hur? Inte riktigt. En ledig dag och jag har mått bra av att styra över mig själv och vara helt tyst. Jag har låtit mina tårar hopa sig i ögonvrårna men undvikit att låta någon sakta rulla nedför kinden. Jag dricker kaffe som inte är gott, kanske har jag tröttnat. Jag orkar inte prata om det, all energi går åt till att fokusera på att försöka navigera genom det minfält som jag kallar för min vardag.

Säga rätt saker, göra rätt saker, uppleva något som tänder lite gnista i mig att vilja fortsätta och se morgondagen. Då känns smaken på kaffet mycket sekundär. Jag vrider och vänder, försöker förstå var jag är på väg, försöker lita på min egen intuition att ta rätt dörr i mina inre korridorer och välja rätt vägar i labyrinter som egentligen är enkla vägval. Bara det att jag gärna vill gå både höger och vänster, på så sätt gör jag ingen annan än mig själv besviken.

Jag sparade en bild idag från en gammal PostSecrets där det stod “I dont tell people im a vegetarian because they give me more credit then i deserve” och på ett sätt kunde jag relatera. Jag har inga problem att motivera varför jag är vegetarian men jag talar sällan överdådigt om det, jag vill inte höra “Åh, jag borde också äta mer vegetariskt!” eller “Ja, djurhållningen är inte bra!” för det får mig att känna mig obekväm i mitt val plus att.. det är personligt. På något sätt blir det personliga kommentarer som ger mig någon sorts komplimang som jag inte förtjänar.

Den här dagen är något jag behöver, jag behöver fler. Jag har inte fått leva ut på länge, jag har inte fått vara ledsen inuti och vara helt tyst på länge. Jag har inte tittat på YouTube-klipp om kabeldragning i datacenters eller läst artiklar om hur dagens sätt att annonsera kom till.

]]> http://www.beniko.se/18/45/varje-dag-en-kansla-men-bara-hos-mig/feed/ 0 http://www.beniko.se/12/31/drop-me-off/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=drop-me-off http://www.beniko.se/12/31/drop-me-off/#comments Wed, 06 Jul 2011 11:31:08 +0000 htiawe http://www.beniko.se/?p=3566

Hoppa. Inte hoppas, hoppa.

För några dagar sedan somnade jag i soffan, stirrandes rakt upp i taket tills mina ögon inte orkade hålla emot längre. Hela tiden tänkte jag på samma scenario, vilket för mig är ganska exceptionellt. Oftast hoppar mina tankar och känslor fram och åter utan att riktigt hålla mig samman. Jag såg framför mig hur jag stod på knä i gräset i utkanten på en övergiven stad (som ni redan vet namnet på om ni läst ett enda inlägg i den här bloggen), tittandes ner på mina underarmar vars vener tydligt syntes genom huden.

Sakta höjde jag blicken och tittade mot de övergivna husen, jag minns hur mina glasögon satt tätt mot mitt ansikte och hur min andning var lätt och försiktig. Jag frös inte, jag saknade ingenting. Ett enormt lugn hade infunnit sig i mig och jag satte mig ned och höll armarna runt mina ben, ungefär som att jag försökte bilda en boll och tittade ner i gräset.

Det var över.

Det här är ett forum för mig, jag kommer sällan skriva namn på någon förutom mig själv och tankarna jag delar med mig kommer aldrig att bli helt levande förräns ni frågat mig vad jag menade. Ibland kanske jag inte ens kommer ihåg vad jag menade. Ibland kanske jag inte kan formulera det i fler ord i huvudtaget utan det måste få vara som det är.

Just nu känner jag mig gråtfärdig. Tisdagsångesten har attackerat mig sedan flera dagar tillbaka och jag känner för att fly bort från människor som gör skillnad på person och person, fly bort från den omvärlden där jag placerats bara för att jag råkade bli svensk. Fly bort från den historia jag har bara för att jag, liksom alla andra, inte fick möjlighet att välja föräldrar. Skulle du ha valt andra föräldrar? Om du fick slå tärning om det, skulle du ha tagit chansen?

Jag är lärd sedan tidigt att det alltid kan bli värre så jag skulle inte ha tagit chansen. Idag fick jag kommentaren att det alltid var lätt om man ville flytta hem igen, det var ju bara att flytta hem till familjen. “Vilken familj?” sade jag instinktivt utan att tänka mig för. Det hela skämtades ganska fort bort med kommentarer om att jag skulle ha gjort mig opopulär hos min egen släkt vilket var ganska skönt. Ibland går det inte att hålla tillbaka och då är det tur att få vet någonting i huvudtaget. Då går det alltid att skämta.

Hela morgonen gick jag runt och tänkte på nattens drömmar. Jag minns dem såklart inte nu mer än känslorna kring dem. De gick från ansvarskänslor och förväntningar jag inte kunde uppfylla till att jag var den minst viktiga människan som gick att finna inom en 30 mils radie.

Dagens ord: Avsky.

Jag minns när min morfar frågade mig “Garanter, vad är det? Garanter, vad är det egentligen för något, Per?”

Jag minns det sista min mormor sa till mig i somras. Hon sa “Vad lång du blivit, Per!”

Saknad är något jag ständigt har, jag önskar mig alltid bort till alternativa världar eller dagar utan problem. Förlåt om jag klagar, jag vet att det finns folk som fryser ihjäl eller som genomgår en svår skildsmässa men det här är mitt lilla ventilhål där jag förhoppningsvis kan andas i korta stötar. Höstdepressionen har inte ens passerat och jag oroar mig redan för den kommande vårdepressionen. Jag tycker om regn för det känns som att jag får ett inre lugn, som att jag tvättas ren för en stund.

Jag vill be alla om förlåtelse medans jag tänker på mitt farväl, när hur och var återstår att se men tankarna pockar på allt oftare. Igen. Förlåt. Jag menade inget illa, jag vill inte vara någon till besvär. Jag önskar egentligen ingen något ont det är bara så att jag måste uttrycka min egna smärta på något sätt och det yttrar sig ofta i tankar om andra. Förlåt.

Förlåt för hur jag är, jag önskar varje dag att jag kunde ändra på allting men vissa streck går inte att sudda. Inte ens måla över, de syns igenom ändå.

Det var ett tag sedan nu, det var väldigt längesen faktiskt. Jag har saknat tid och när jag väl haft tid så har jag inte haft någon energi. Om man ska försöka sig på någon fånig sorts astrologisk liknelse så antar jag att jag verkligen är en våg (jag är född den sjätte oktober så jag är faktiskt våg på rikt), jag försöker finna den där jämvikten men alltför ofta så går det överstyr inombords. Jag deppar ihop inuti eller så är jag överlycklig. Labil kanske folk skulle kalla mig bakom min rygg, eller bara osäker?

Igår fick jag höra från en arbetskollega att två personer sagt till henne att jag var en bra chef, jag blev helt tagen. Det hade jag helt uteslutit att jag kunde vara. Ibland känns det som att mitt jobb blivit min största fiende för oavsett vad jag gör så höjs kraven mer och mer på mig utan att jag får någon feedback för det. Det är iallafall så det känns. Fast oftast känns det bara som att jag är min egna största fiende.

Jag lyckades iallafall fylla 30 år. I vintras var jag övertygad om att jag inte skulle nå 30 år, jag mådde inte alls bra då. Inget har väl egentligen löst sig permanent utan jag har funnit stöd i den människan som jag också delar min kärlek med. Det plus att tiden helt enkelt gått, promenerat, passerat obemärkt. Precis som jag brukar vilja göra när jag fyller år, jag och min käresta firade min födelsedag genom att gå på ett litet event där en designbyrå pratade om design av återvunnet material, vilket var intressant även om de kanske var mer intresserade av att sälja in sig och jag var mer intresserad av att diskutera, men det är ju inte deras fel att jag är pratig av mig precis.

Det är snart dags att bege sig iväg på möte. Idag är inte mötet en timme som det brukar vara utan nu börjar mina möten som ska vara i två timmar, två timmar är en lång tid och jag är väldigt oroad att jag inte kommer orka fokusera. Jag är rädd att jag inte kommer kunna skärpa mig och disciplinera mig. Disciplinera mig för att klara av en uppgift.. det är sjukt. Det är inte en uppgift det handlar om, det handlar om utveckling men jag verkar inte fatta det.

Förra veckan åkte jag på min första begravning någonsin, efter min mormor. En månad kvar tills att hon skulle fylla 90 år. Jag saknar henne. Jag tyckte så mycket om henne. Jag tycker om arvslagen också, då märker man vilka som verkligen tyckte om en människa och vilka som egentligen tror att de blir lyckligare av pengar. I min familj verkar jag vara den enda som tyckte om henne nog mycket för att inte bry mig om kapital, fastän resurserna var stora.

Ofta känns det som att mitt sinne sitter i fel kropp, som att det måste finnas någon annan där ute som också är lika förvirrad av omgivningarna. Jag vill träffa honom, eller henne. Tänk om man kunde byta, eller bli vänner iallafall. Alla går runt och tjatar om pengar medans det är ett nödvändigt ont, alla tjatar om politik och att man ska engagera sig i varenda liten sakfråga när jag bara vill hitta en filt som är större än 160x130cm (nu har jag äntligen lyckats). Medmänniskor som vill att man ska följa traditioner som jag kanske lärt mig men valt bort för att de inte passat mitt liv, omgivningen tittar frågande på när jag svarar att jag inte firar högtider som andra eftersom det känns så krystat.

Naturligtsvis har motivationen flera svar och det är självklart att jag kan fira högtider med andra, men det känns inte på samma sätt i mig som det verkar göra för alla andra. Det känns inte alls. Det är ganska ofta jag hör människor prata om hur meningslöst det känns att fira nyår och motivera det med att “det har ju bara blivit ett måste”, ta tillfället i akt och gör något eget av nyåret. Alla andra firar, alla andra är glada – gör en egen nyårsrutin vetja. Åk bort, bjud in människor och gör saker ni aldrig gjort. Vad vet jag.

Jag måste gå men jag lever även om jag lite för ofta känner mig död inuti.

Jag känner mig inte själsligt närvarande idag, hela förmiddagen och en del av eftermiddagen har passerat som i en dimma där alla mina rörelser  spelats upp i stroboskopliknande effekter. Det ösregnar ute och jag bryr mig inte särskilt mycket. I nio av tio fall skulle jag jubla inombords eftersom jag älskar regnet men inte ens det berör mig, att jag blir blöt bryr jag mig aldrig om men att jag inte bryr mig i huvudtaget känns ovant och fel. Att inuti vara så ockuperad av en känsla av att känna sig liten och attackerad för vem man är som människa är en helt makalös känsla och om jag lyckas resa mig och sträcka på mig så kommer jag nog för alltid att kunna agera starkare och bättre än tidigare. Men just nu vill jag bara sova. I flera år.

Men när jag vaknar så vill jag inte vakna till en värld där svart inte är en tillåten färg, där invandring är något som förgiftar samhället eller en värld där “invandrare präglas av en aggressiv gen“. Jag var nämligen och röstade idag eftersom jag inte har möjlighet i helgen och noterade de mycket få namnen på SDs lista i Umeå, i tystnad tyckte jag synd om de förvirrade själarna som faktiskt tycker att SD är ett parti att räkna med. Jag kan tala om för Herr Thomas Karlsen att det inte är invandrare som präglas av en aggressiv gen utan personer som jag präglas av en sådan gen, när man läser sån jävla smörja. Det är skrämmande att SD ens kan existera. Det både äcklar och skrämmer mig.

Förhoppningsvis lyckas jag resa på mig imorgon för det har varit två dagar av extrem självförnedring och konftrontation av vem jag egentligen är – utan att det egentligen funnits rimliga skäl för det.

Allt är och förblir bara ord så länge jag inte kan finna den där bryggan över från mina känslor inuti och orden utanför. Bryggan som blir en allt längre, bredare och mindre synlig motorvägsbro för var dag som går. För längesen frågade en vän om det inte var dags att skriva något positivit här snart, med tanke på att saker inte gick så tokigt just då. Jag minns inte vad jag svarade men jag vet att jag har svårt att skriva alltför detaljerat om när jag mår bra, jag vet helt enkelt inte vad jag ska skriva.

Istället är jag fast med känslor och gnagande behov inuti som jag inte kan tillgodose oavsett hur gärna jag vill, eller inte vill. Jag är så trött, psykiskt. Det är som att vissa delar av mitt inre immunförsvar har tynat bort. Kanske ska det vara så, kanske ska man inte klara allt men det vore skönt att känna att man kunde lämna sig själv till någon annan med vetskapen att det är möjligt att frammana den energin som krävs för att överleva och utvecklas.

Just nu känns mycket så svårt. Hur ska jag beskriva den känslan?

Det är tisdagkväll, mitt huvud är tungt och inte särskilt intresserat av att göra annat än att ligga ner och göra så lite som möjligt. Min själ vill inte heller göra så mycket. En del beror säkert på att jag är sjuk (jag har semester och jag blir alltid sjuk när jag är ledig, så är jag lärd), en del beror på att jag ligger och lyssnar på Dana – för även om han är ett musikaliskt geni så blir jag alltid deprimerad av hans musik för den når verkligen längst in.

Den får mig att känna utan att behöva känna efter och utan att behöva anstränga mig, den får mig att uppleva mig själv även om det bara är jobbigt men även om det bara är jobbigt så känns det bra. Ett uttryckssätt.

Jag stressas av sommarkraven. Det känns som att omvärlden i ändå större utsträckning förväntar sig att jag ska göra saker, komma på saker och vara tillhands i år än förra året. Imorgon har jag planerat en enda sak och det är att cykla ner till stan för att köpa ett armband för nio kronor. Sen så ska jag cykla hem och inte göra så mycket mer. Jag vill inte åka till en överfull badstrand.

Det är ganska skönt att kvällsdeppa då och då, på en bra nivå. Då man känner att man har kontroll över allting, man mår så dåligt som man kanske inte förtjänar men som man kan hantera. Inga tårar, inga panikkänslor och inga maniska utbrott. Bara ett lågt sinne.

Vecka 38 eller 40 åker jag till Ukraina. Om ni visste hur jag längtar. Jag tänker på det varje dag, gång på gång. Inget kommer att stoppa mig. Inget.