nästan alla får läsa.

Det är snart dags för mig att bege mig iväg till jobbet men helst vill jag bara vara hemma i nyvaket tillstånd och skriva meningslösa texter, jag har enormt svårt att känna lust för någonting just nu och vill helst bara låta tiden gå när jag befinner mig i en situation jag känner att jag behärskar. Motsägelsefullt nog så önskar jag dessutom att jag kunde åka iväg till ett land jag aldrig varit till, bara för att slippa min vardag som verkar göra mig mer illa och tära på mig mer än den regenererar mig.

Jag tror inte på födelsedagar. Jag tror inte på jul, nyårsafton, midsommarafton, födelsedagar, påskafton, namnsdagar eller något sånt. Jag har aldrig någon aning om hur jag ska uppföra mig för att vara “normal” och jag vet inte hur man tackar för saker utan att verka galen. Undrar om jag kommer bli bitter när jag blir äldre? Eller, bittrare, kanske jag ska säga. En bitter gammal man som hytter med näven åt alla som gratulerar honom på födelsedagen? Nej, riktigt så illa är det nog inte.

Årets pris för SÄMSTA KUNDUPPLEVELSE går utan tvekan till IKEA som fick mig att inse att jag bara är en smutsig liten kund som företaget inte behöver för sin fortsatta överlevnad och jag är inte så naiv så jag tror att jag aldrig kommer sätta min fot inne på ett IKEA-varuhus igen men det lär nog dröja ett tag. Jag jobbar en hel del med kundrelationer och vet hur viktigt det är att man ser till att kunderna är nöjda, men för vissa är det enklare att gömma sig bakom företagslogotypen och hänvisa till regler. Regler som inte fanns för fem månader sedan.

Kvällen känns sådär. Det känns att den här veckan har varit intensiv, minst sagt. Allt med inventering, massor av sjuka människor på jobbet och en minst sagt sinande energi inombords. Det var inte så konstigt att jag direkt däckade på soffan i tisdags när jag kom hem vid 18:30 efter att ha klivit upp 03:50 (jag började 05 men jag vill ha en stund på mig) men igår var det samma sak. Jag kom hem, hann precis tugga klart middagen innan jag lade mig på soffan och sov i två timmar. Jag lyckades med nöd och näppe kliva upp, åt en Risifrutti (som inte alls var så god som jag mindes) och klarade av att vara vaken 1,5 timme innan jag 22:30 somnade för natten.

Imorse var jag dessutom helt slut, jag trodde jag skulle vakna utvilad och fräsch men istället tog det tills lunchtid innan jag kunde börja vakna till på riktigt i kroppen. Den här kvällen skulle nog ha blivit precis likadan om jag inte hade bestämt mig för att springa.

Men. Kvällen känns ändå.. sådär. Jag har känt mig så vilset “färdig” på sistonde. Som att jag är färdig med ett stort kapitel av mitt liv, stundtals känns det som att jag är färdig med hela mitt liv och att jag lever, kanske inte på belånad tid, men väl på redan använd tid. Lite som när det känns som att man fortsätter göra något fastän man är färdig, bara för att man väntar på någon. Eller något. Jag har hur som helst planerat att tvätta imorgon och även städa, klockan 07:00.

Folk tycker nog att jag är galen som bokar de tidiga tvättiderna när jag är ledig men jag tycker om det, även om jag inte har några övriga tider att passa så tycker jag om att få börja tidigt och känna att jag inte sover bort halva dagen utan faktiskt uträttar något. Det är viktigt för att jag ska kunna slappna av under den resterande delen av dagen. Däremot ska jag inte städa nu  (även om jag övervägt det mer än en gång), jag ska lägga mig i soffan och spela klart Shadow Complex medans jag maratontuggar tuggummi.

Jag försöker lyssna ikapp gamla Digweed-shower, hittils går det riktigt bra. Digweed är sån, stundtals spelar han mjuk mysmusik och vissa veckor är det bara ultraprogressiv och hej-nu-blev-det-tråkigt house.

Vad som inte var tråkigt gällande musik var fredagens uppvisning i mitt kvarter. Allt började relativt tidigt på kvällen då min granne (som har någon sorts tvångstanke om att han hela tiden måste hosta och harkla sig) började spela Queens I Want it All på mycket hög volym och gjorde allt han kunde för att överrösta musiken med sin minst sagt värdelösa sångröst.

Senare på kvällen började en granne i huset som ligger till vänster om mig, att ha fest. De bor på bottenvåningen och har under sommaren haft relativt många högljudda fester men det är inget jag störs av, jag brukar tycka att det är ganska intressant att höra deras val av musik, som oftast skiljer sig helt från min musiksmak. Efter någon timme så började ännu en fest med lika hög volym på musiken, denna gången i huset som ligger bakom mig.

Det tog ungefär en halvtimme innan grannen som bor “framför” mig (hans hus vätter mot min balkong) att spela musik, jag fick av någon anledning intrycket av att han var trött på alla högljudda fester. Han spelade högre än alla andra, trots att hans fönster vätte åt fel håll, alltså från husen. Men det kompenserades som sagt med hög volym, riktigt hög volym och bara dåliga 70- och 80-tals hits. Volymen var sån att jag kunde lyssna i min lägenhet utan problem, vilket gjorde mig enormt imponerad.

Här har hela kvarteret fest och (i min värld) en kille gillar det inte, men istället för att ringa Störningsjouren så överröstar han alla. En efter en så tystnade festerna och till slut även grannen med hämndbehovet, det var en sån där underbart bisarr upplevelse som bara studenter kan stå för.

Det är inte det att jag inte har något att skriva, jag har saker att skriva men på något sätt känns den här bloggen för offentlig, konstigt nog. Jag har funderat på att starta en blogg till, helt på sidan om från den här som jag kan använda som ett sorts kluddpapper (jag höll på att skriva digitalt kluddpapper men insåg hur gammal det fick mig att framstå) men jag har inte bestämt något än, jag vet inte hur jag vill göra. Rätt personer kommer få adressen hur som helst, egentligen så vill jag att ALLA ska läsa den också. Förutom kanske två stycken. Nåja, jag funderar vidare på det.

Det är helt otroligt vilken förändring det har blivit i det här huset sedan två nya personer flyttat in, helt plötsligt är alla de bästa tvättiderna alltid bokade och jag måste helt plötsligt planera minst en dag i förväg. När jag bodde på Språkgränd var jag van att planera minst 1,5 vecka i förväg men när jag kom hit så möttes jag av ett hav av lediga tvättider och en lyx av att kunna tvätta när som helst, vilket bidrog till att jag nu är helt förlorad när jag vill tvätta och inser att det inte finns någon ledig tid för Torsdag 16 – 19 eller Tisdag 19 – 22. Inte ens Lördag 7 – 10 fanns.

Jag har suttit och följt ett mindre bråk mellan två människor som båda agerar inom den svenska delen av domänhandeln, alltså allt som har med domännamn för websiter att göra. En arbetar hos IIS som kontrollerar .se-domäner (beniko.se är en sådan) medans den andre har jobbat för ett större webbhotell och varit delaktig för att utveckla den svenska domänhandeln till vad den är idag. Det är alltid lika fascinerande att se två människor som gång på gång bevisat för omvärlden vilka stabila människor de är med väl eftertänkta resonemang och hur allt sådant kan glömmas när en diskussion på ett forum börjar urarta.

Det handlar inte om att de kallar varandra namn eller hoppar på varandra men det är en klart irriterad stämning där ingen egentligen har rätt och ingen har fel, känns det som iallafall. Jag är ingen expert men det verkar som att det mesta beror på att de båda brinner så mycket för sin sak. Jag skulle kunna länka till diskussionen men då knappt jag finner den läsvärd (den är intressant men inläggen är så förbannat långa och kommentarerna korsas varandra så man ska helst scrolla upp och ner i tråden hela tiden) och jag vill ju helst att mina länkar ska uppfattas som intressanta.

Jag ska försöka sammanfatta allt jag tänkt på under min en timme långa cykeltur mellan Posten och DHL i jakt på mina paket.

Idag, eller snarare ikväll. I eftermiddag kanske man kan säga eftersom det mesta började när jag kom hem, så kändes det som att jag började gå sönder lite. Lite sådär här och där, som att rustningen inte riktigt håller ihop. Varför jag någonsin ska tro att jag har något som jag måste skydda, kan jag inte riktigt motivera.

Hela cykelturen har varit en lång tankesmedja cirkulerandes kring min negativa självbild och det hat jag hyser mot mig själv. Eller egentligen inte hat, bara avsmak för hur jag är jämfört med alla andra. Det känns som att jag aldrig kommer kunna växa upp. Växa upp och lära av mina misstag, utvecklas och förändras. Inte på det där hihi-gulliga sättet som i “höhö, han har allt barnasinnet kvar han” alltså utan mer att kroppen åldras, skyldigheterna ökar och kraven höjs utan att sinnet och själen hänger med. Som att de väntar på något som inte hunnit med, som att man väntar på någon på busstationen och vägrar hoppa på bussen innan personen dykt upp.

Jag hatar ganska mycket, jag blir lätt hatisk. Det baseras alltid på något som hänt mig som jag ofta är skyldig till, men det vrids mot annat, kanske för att undvika att skada mig alltför mycket. Men vissa gånger är det som att portarna öppnas på vid gavel och jag bara hatar allt jag gör, allt jag står för och allt jag någonsin åstakommit. Det går att hitta fel i allt och mitt liv är inget undantag.

Det vore så skönt att släppa kontrollen en stund, låta livet ratta sig självt på något sätt. Jag vill sätta mig på bussen och bara åka till en hållplats för att se var jag hamnar. Jag vill cykla iväg till en gräsplätt och sitta där hela dagen utan att ha med mig några kläder utifall att det blir kallt och inga kontanter utifall att caféet inte tar emot kort. Jag vill sitta i min bil och planlöst köra omkring, gata upp och gata ner, man pratar så mycket bättre då.

Jag vill känna att jag kan ta en paus från livet utan att jag går sönder för det, utan att känna att jag missar något. Jag vill känna att jag kan uttrycka vad jag känner utan att vara rädd för vad alla andra ska tycka, utan att behöva gömma mig bakom sluga sarkastiska kommentarer eller snabba lustiga skämt. Jag vill känna att jag kan skriva sånt här utan att oroa mig för vad andra ska tro om mig. Jag vill strunta i min fasad, även om den inte är mycket att skylta med till att börja med.

När jag cyklade hem från DHL-stället så ville jag sjunka ned i soffan och se på film medans jag tycker om mig själv, men det går inte. Antingen så har jag ingen ro till att ligga stilla eller så tänker jag sönder något med mig själv. Jag ville köpa ett spel och sänka dag efter dag i det, som jag gjorde i somras men jag insåg att jag visserligen hade ganska roligt men jag gjorde det för att jag inte mådde särskilt bra och att bara lyckas sova två timmar per dygn några veckor i sträck fungerar inte. Då ville jag sätta mig ned och skriva men insåg att det inte var till någon hjälp eftersom jag sällan vågar visa någon vad jag skriver i rädsla för vad de ska tro om mig.

Ibland går saker sönder, ibland har man en dålig dag. Ibland vill man skrika rätt ut, utan anledning och ibland vill man kunna klamra sig fast vid något i sitt liv som känns tryggt och säkert. När jag cyklade hem till min lägenhet så gick jag systematiskt igenom byggnaden i huvudet för att tänka ut om det fanns något där som jag kunde klassa som säkert och “mitt”. Min närmaste gissning var trappan. För det verkar bara vara jag som går i trappan och därför har det börjat bli min. Trappstegen är inte särskilt breda, den är ostädad och snäv men jag går alltid i den och jag trivs. Jag trivs inte på min balkong, min balkonggranne låter så mycket och stör min koncentration.

Men jag kan inte gärna sätta mig i trappan och skriva. Även om det nog inte skulle vara så många som reagerade, dels eftersom alla verkar ta hissen och sen eftersom jag bara träffat på mina våningsgrannar fyra eller fem gånger under de månader jag bott här. Men det är stengolv och jag värderar komfort lite högre än “my safe place”. Vissa har sitt säkra ställe som en sinnesstämning eller ett klädesplagg. Jag brukar kunna känna mig säker när jag känner mig trött och lite halvdeprimerad, då vet jag vad jag har och vad jag får. Men det stadiet har jag sedan länge passerat.

Jag har inget klädesplagg som skänker mig trygghet och även om jag hade det så hatar jag att lipa tills man snorar ner en ulltröja eller vad det nu kan vara, jag brukar sällan kunna släppa tanken på att jag snorat ner allting nämligen och det stör utlevandet av känslor något. Anledningen till varför det är viktigt är för att jag har haft så enormt svårt för att visa känslor, ens för mig själv, så jag vill inte riskera att döda allting bara för att jag börjar fundera på om det finns någon ledig tvättid samma kväll.

Mina paket står i hallen, tre stycken. Jag vet vad två innehåller men jag har ingen lust att titta igenom mina Tradera-vinster just nu. Just nu önskar jag bort Tradera. Bort med Tradera, Abbas krämiga sill, McDonalds, reklambudgetar, säljare, svenska deckare, jobbiga dialekter, radioprogram med överdriven dramatik, stela svenska skådespelare, människor med perfekta liv, hjärncancer, demens, ensamhet, utanförskap, blodådror, kvällsarbete och den där känslan av att min hals svullit upp.

Det här blev nog det sämsta inlägget jag någonsin gjort.

Det känns lite som att jag lever i en annan verklighet än alla andra just nu. Jag kan inte riktigt beskriva det mer än att det känns som att omvärlden verkar röra sig i någon sorts alternativ verklighet. Eller så är det för att jag har en helt enooorm Tradera-period just nu.

Jag kanske bara är trött efter en lång vecka, jag vet inte. Även om dagarna är långa med jobb, jobb, jobb och mer jobb så har den här veckan varit mer givande än de senaste månaderna.

Massor av folk skriker utanför huset, tidigare kom brandkåren på besök till huset bredvid så jag antar att det är typiskt mänskligt att män därefter träffas och skriker saker som “Tryck till!” eller “Kom igen, ge allt!”, utan att jag riktigt kan identifera vad de gör.

Hur som helst, mitt huvud känns helt dött, min nacke är stel, jag har sovit tre timmar ikväll och jag känner mig.. allmänt knepig i humöret.

En bild från en av alla bra dagar med Malin

Wow, vad är det som händer? Jag slocknade till slut igårkväll av ren uttråkning, jag bestämde mig till slut för att bara lägga mig. Om jag låg och var så rastlös att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv så kunde jag lika gärna ligga i sängen så kanske jag somnade till slut. Det gjorde jag och är relativt utvilad idag, jag saknar mycket energi i mina ben (det är så jobbigt att bara ställa sig upp) men i övrigt är det riktigt bra. Förutom att jag är huuuur rastlös som helst. Jag vill göra något, något något något. Så snart ska jag bege mig iväg för att handla, köpa utemöbler, köpa medicin, köpa det där paketet med trägolv som jag saknat (som jag inte kunnat köpa utan bil eftersom det är så förbannat otympligt) och därefter funderar jag på att städa av skrivbordet, det hoppade jag över igår.

Det tar inte så lång tid att städa mitt skrivbord men jag vet att jag kommer att fastna i en sorteringssyssla, antingen kommer jag på att jag vill sortera alla mediciner på ett mera logiskt sätt än tusen kartonger på bordet eller så vill jag sortera bläckpennorna, något som jag nästan började göra igår av ren uttråkning. Men jag måste ändå klassa dagen som riktigt bra, bättre att jag är rastlös än att jag är orkeslös.

Jag är så rastlös.

Jag är så rastlös att jag knappt kan sitta still. Jag har ingen aning om vad jag ska göra och jag har inte heller någon egentlig energi för att göra något. Jag har dammsugit och skurat lägenheten, diskat, städat toaletten och slängt soporna. Jag har ingen inspiration till att ta mig för något mer kreativt, herregud.

JAG ÄR SÅ RASTLÖS.

Än så länge har jag bara målat köket svart (väggarna alltså, inte alla skåp, då vore jag galen även om det skulle vara hur snyggt som helst) och jag har lagt träplattor på balkongen, små men värdefulla förändringar för att göra lägenheten lite mera “jag”. Igår fick jag köksbeslagen jag beställt från IKEA och det gjorde faktiskt, för mig iallafall, en rejäl förändring. Bort med Bostadens standardbeslag (första bilden) och in med IKEAs “Metrisk”.

Nu ska jag bara välja färg till hallen, jag antar att jag kommer måla hallen och vardagsrummet men jag börjar smått eftersom energin inte alltid är på topp. Vem vet, jag kanske blir en sån där riktig Svensson-fixare som gör allting på semestern och sen går runt i en sliten träningsoverall i prasseltyg och pratar om hur slut jag är för att jag haft semester?